4. Tonårstiden

Under hela min tonårstid och uppväxt betydde församlingen, som jag tillhörde, så oerhört mycket för mig. Jag kände riktigt att det var mitt andliga hem. Jag älskade verkligen den stora Filadelfiaförsamlingen i Stockholm! Den stora ungdomsskara som vi var och alla dessa hundratals ungdomar som var så inneslutna i gemenskapen i församlingen. Det var en varm atmosfär att växa upp i. Det var olika sånggrupper på den tiden mestadels efter olika åldrar.

Den blandade kören var stommen i förmiddagsgudstjänsterna och leddes av nestorn Karl-Erik Svedlund. Göran Stenlund var en underbar solist och människa. Stora strängmusiken sjöng oftast på söndagskvällarna. Ungdomsstängmusiken, US, engagerade oss som tonåringar.

På den tiden var det många möten. Måndagskvällar var det församlingsmöten, onsdagskvällar väckelsemöten. Lördagskvällar var det bönemöten och söndagar förmiddagsgudstjänst och på kvällen väckelsemöte. Utöver dessa var det ofta sångövningar. Det sprudlade av liv i hela kyrkan och ibland tyckte vi ungdomar att vi nästan bodde i kyrkan.

Einar Ekberg och Einar Waermö, de internationella solisterna som också sjöng duett, kom regelbundet från USA till Filadelfiaförsamlingen. Då var det stormöten och hela kyrkan fylldes. Även på tältkonferenserna under midsommartid fylldes det stora mötestältet som fanns på Gärdet, och senare på Rålambshov och Storängsbotten.

Filadelfiakyrkan i Stockholm.

20 4. TONÅRSTIDEN Stormöten var det också när helbrägdagöraren pastor William Freeman från USA och flera andra kom på besök och bad för sjuka, då var det långa köer av folk utanför kyrkan. Jag var med i ungdomssträngmusiken, US, som leddes av Bengt Olofsson-Grevér och vid flygeln satt den alltid leende och godmodige Mani Mattson, hans fru Ebba satt alltid på sidoläktaren under övningarna, de hade alltid ett varmt hjärta för oss ungdomar. Vi var som en stor familj alla dessa ungdomar som älskade att sjunga: ”Att vara ung ja, det är stort, att vara frälst dock större är, men vara både ung och frälst det störst av allt i livet är.” Det var vår signaturmelodi. Vi fick ofta sjunga på söndags- och onsdagskvällsmötena. Då fick vi vara beredda att kunna ge ett vittnesbörd om vår tro och vilken betydelse Jesus hade i våra liv. Vi var också ute på ungdomsgårdarna på lördagskvällarna och sjöng och vittnade för många ungdomar som inte hade upplevt det vi hade gjort, att vi hade överlämnat vårt liv till Jesus. Församlingen drev också under dessa år, och många år framöver, den årliga bibelskolan som fylldes med flera 100-tals evangelister som kom från hela Sverige. En månadslång bibelskola varje höst. Under den här tiden var det många evangelister, och särskilt många kvinnliga evangelister som tjänade Gud i olika församlingar och platser från norr till söder i vårt land. Det var väckelsestämning i dessa möten när evangelisterna vittnade och sjöng gripna av Gud. Vår ungdomspastor den första tiden var Sven O Svensson som alltid var mycket inspirerande för oss. Bo Hörnberg var också en omtyckt pastor. Pastor Allan Törnberg gjorde ett starkt intryck på oss med sin predikan och sånger. En dag fick han hastigt flytta hem till himlen och det blev sorg i församlingen. Pastor Abner Dahl från Norge var en inspirerande talare. Han blev pastor i Bromma och förvandlade Ängbybiografen till Bromma Pingstkyrka. Församlingen ordnade ungdomsläger två gånger om året. På vinterlovet och på sommaren innan skolan började ny termin för ungdomar över 13 år. Jag var förstås med på alla dess läger! Man kände att det var ett måste, det ville man inte missa. Jag har många oförglömliga minnen under dessa år från de olika platser vi var på. Församlingens ungdomar åkte dit med en förväntan att ha roligt tillsammans förstås men också att få göra upplevelser att få möta Gud. Det var ett allvar hos oss och vi längtade efter dessa stunder. Och vi alla som hade den längtan fick möta Gud på ett personligt sätt. Jag upplevde det som en sorts vitamininjektion och en förnyelse i det kristna livet att fortsätta leva för Jesus i skolan och bland kamrater som inte var troende. Gud tvingar sig ju aldrig på någon så det måste alltid vara mitt eget val.