2. Vi träffades i London

2. VI TRÄFFADES I LONDON 13 2. Vi träffades i London

Både Ingvar och jag upplevde redan i tonåren en kallelse till landet Liberia. Året 1962, tio år innan vi kom till Liberia, träffades vi för första gången i London. Ingvar var där och studerade på en språkskola. Jag hade under min utbildningstid till barnmorska fått ett stipendium från Barnmorskeförbundet att studera på ett sjukhus, Plaistow Maternity Center, i London i tre veckor. Fri resa och uppehälle ingick.

Sjukhuset hade en personalbyggnad där jag bodde. Där fanns också anslutet en barnmorskeskola där jag skulle vara med på vissa lektioner. Jag var ensam svenska där och kände inte någon i London. Jag fick vara med om många förlossningar, kejsarsnitt och mottagningen på Mödravården under dessa veckor. Jag använde min skolengelska att kommunicera med – det var spännande och lärorikt!

Efter den första jobbiga dagen och många som frågade: ”Do you want a cup of tea?”, kom jag ihåg att jag hade en papperslapp med ett namn och adress i väskan, som jag av en händelse hade fått veckan innan jag åkte. Det var en skolkompis, från den tiden jag gick på Kaggeholms folkhögskola, som befann sig i London just då. Telefonupplysningen gav mig telefonnumret, och jag fick tag i henne. Hon sa: ”då måste du följa med i morgon kväll till en engelsk familj som varje tisdag kväll har samling just för skandinaviska ungdomar för bibelstudium och bön!”

Andra kvällen jag var där, var vi på väg till denna familj. När vi gick på den starkt trafikerade gatan mitt i London, stannade en dubbeldäckare vid en busshållplats och ut klev två unga män mitt framför oss. De kände min kompis som var med mig. De bodde på samma internat, som drevs av en äldre dam, för ungdomar från Skandinavien. De var också på väg till samma samling hos den engelska familjen.

En av männen, Ingvar, kände jag igen från Stockholm, jag hade sett honom på avstånd där han, som den yngsta, suttit på den så kallade ”gubbhyllan” i stora Filadelfiakyrkan. Han var då predikant i Tyresö, en förort till Stockholm. Vi hade aldrig träffats. Vi hälsade på varandra och helt plötsligt hörde jag en mycket tydlig röst som sa: ”Det är han som du ska gifta dig med!” Jag kände mig omtumlad och tittade mig omkring, ingen annan hade hört rösten, men så förstod jag att det var Guds röst jag hörde. Vi blev sittande bredvid varandra och när värden i familjen kom och pratade med mig frågade han om jag var missionärskandidat, de flesta av ungdomarna var det. Det var något som jag behållit för mig själv. Men när han frågade kunde jag inte annat än säga att så var det.

Ingvar hörde det, han satt ju bredvid mig, men han hade inte hört någon röst som sa: ”att han skulle gifta sig med mig!” Han brukar säga att han blev kär i mig på ett vanligt sätt! Jag talade förstås inte om för Ingvar att jag hört Guds röst säga ”att jag skulle gifta mig med honom.” Det gjorde jag först när vi skulle förlova oss! Gud förde oss samman där

14 2. VI TRÄFFADES I LONDON och kärleken var ömsesidig. Då upptäckte vi att vi båda hade en kallelse till Liberia som Gud lagt ner i våra hjärtan, långt innan vi träffades. När jag var i 19-årsåldern kom det ett brev till mig från London. Den som skrev detta brev kände jag som en bönens människa och en Herrens profet. Han var då i London och förberedde sig att åka ut till Tanzania som missionär. Han skrev i brevet att han känt en tydlig maning från Gud att be för mig. Brevet innehöll ett profetiskt budskap från Herren: ”Mitt barn, om du bidar min tid och är tålig, så har jag en som jag har utvalt åt dig när min tid är inne och jag skall föra er till ert kallelses land när min tid är inne.” Budskapet innehöll också att Gud skulle leda mig i mitt yrkesval. Jag behöll detta för mig själv i djupet av mitt hjärta, talade aldrig om det för någon, med undantag av min mamma som stod mig väldigt nära och betydde mycket för mig. Vi hade en bönens gemenskap med varandra som hjälpte mig mycket, eftersom hon visste om att jag hade en missionskallelse. Jag trodde nog inte att det skulle ta så lång tid innan Gud skulle sammanföra mig med den som Han utvalt åt mig. Ibland trodde jag nog att det var den eller den, kanske den killen som jag träffade under årens lopp, flera som var så trevliga och gudfruktiga, och som sa sig vilja gifta sig med mig. Men det stämde aldrig! Under den här tiden bad jag till Gud att Han skulle visa mig på ett påtagligt sätt, när jag skulle möta den som Gud utvalt åt mig, så jag skulle förstå och känna när Guds tid var inne. Det hände i London, sju år senare. Jag var då tjugosex år. Sju år var en lång tid men Guds löfte fullbordades!