3. Stockholm

Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Jag var ett så kallad sladdbarn. Mina syskon Lennart och Barbro var mycket äldre än jag. Mina föräldrar Elis och Gunhild Blomquist var varmt troende och tillhörde Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

Som ung hade pappa missionskallelse till Kina och började förbereda sig med att bland annat studera engelska och skaffade sig en Amerikakoffert. Det blev dock aldrig någon utresa av och Kina stängdes senare för mission. Kofferten tog vi med oss till Liberia. Den har vi kvar!

Pappa arbetade som verkmästare på ett privat företag i Stockholm och mamma var hemmafru. Vi bodde i Vasastan alldeles intill Filadelfiakyrkan de första av mina levnadsår, sedan flyttade vi till Bromma. Pappa var mycket engagerad i församlingen. Han ville att vi barn skulle studera och när jag var tio år köpte han ett piano Min mamma, pappa och jag, tre år gammal. för att jag skulle lära mig att spela. Pappa var sträng och auktoritär och mamma var solen i mitt liv.

Jag gick först i Alviks skola, sedan i Bromma flickskola belägen i Äppelviken. Jag åkte från Alvik med 12:ans spårvagn varje dag till och från skolan. Vi bodde i Traneberg. Jag kände mig skoltrött och slutade något år tidigare och började i stället att arbeta på stora Post- Mina syskon och jag, tio år gammal. girokontoret i centrala Stockholm. Det var intressant men jag förstod snart att jag skulle inrikta mig på ett yrke av mera människovårdande karaktär som sjuksköterska.

Efter en kort tid fick jag prova på att arbeta inom sjukvården. Jag var 17 år och skulle snart fylla 18 år och fick tillstånd att arbeta på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, beläget vid nuvarande Rikspolisstyrelsens högkvarter. Åldersgränsen var 18 år.

Jag hade inte någon som helst erfarenhet, hade aldrig legat på sjukhus och visste inte vad bäcken var! Första kontakten med de sjuka bar-

16 3. STOCKHOLM nen, en del svårt sjuka och döende, var därför jobbig, jag trodde inte jag kunde fortsätta att vara där, jag tyckte så synd om barnen. Men det gick bra, jag älskade dessa barn och vi blev goda vänner. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm blev mitt andliga hem sedan barnaåren. Jag var tio år när jag döptes. Jag hade tagit emot Jesus i mitt hjärta och jag var så medveten att detta var mitt val att vilja följa Jesus och därmed döpa mig och gå lydnadens väg enligt vad Guds Ord säger. Jag minns att jag stod på podiet i den stora Filadelfiakyrkan, med mycket folk samlat på måndagskvällen och församlingsmötet. Jag skulle avlägga bekännelse inför hela församlingen, det var brukligt på den tiden. Att avlägga bekännelse innebar helt enkelt att tala om att jag var frälst och ville döpa mig och följa Jesus. Ett val som jag själv hade gjort. Föreståndaren pastor Lewi Pethrus satt vid bordet och jag stod bredvid. Jag hade min lilla bibel i handen och var beredd med ett bibelord. Han tittade på mig med ett leende och frågade: ”Hur vet du att du är frälst?” Jag blev förstås så nervös så jag visste inte hur jag skulle förklara och svara på det. Så spontant sa jag:” Jag tar med mig barn till söndagsskolan!” För jag ville ju att de också skulle få lära känna Jesus. Då började många i kyrkan skratta så godmodigt och jag blev så generad så jag ville sjunka genom golvet. Då sa pastor Lewi Pethrus högt och tydligt: ”Hörde ni vad den unga systern sa? Hon tar med sig barn till söndagsskolan, hon är en riktig liten själavinnare! Gud välsigne henne!” Efter att vi som ville döpas hade avlagt bekännelse, fick vi gå in i ett sidorum medan det beslutades i församlingen att vi skulle få bli döpta. Jag döptes någon vecka senare. Det var en underbar upplevelse. Jag kände mig lycklig och visste att detta var rätt för mig, så ung som jag var. Jag var elva år, när jag var på barnläger på Drakudden, församlingsgården som församlingen har haft i många år. Den här veckan var det en kvinnlig barnevangelist som var en av ledarna, Marianne Ander, senare gift Tingåker. Vi stod i matkön. Helt plötsligt kände jag en hand på min axel. Det var Marianne. Vi hade aldrig träffats och kände inte varandra. Det här hände i början av veckan. Så sa hon: ”Du ska väl bli missionär när du blir stor?!” Jag kommer ihåg att jag inte hade något svar att ge henne. Senare har jag förstått att det var det första fröet som Gud sådde i mitt hjärta. Året därpå när jag var tolv år var jag också på Drakudden. Jag hade en sådan längtan att bli andedöpt. På kvällen efter samlingen bad vi, vi låg på knä och bad och jag kommer ihåg hur jag skrek och bad för jag trodde att det var så man blev andedöpt. Jag blev alldeles hes, då kom en av ledarna och lade handen på mig och sa: ”du behöver inte skrika så, Gud hör dig, man blir inte andedöpt för att man skriker. Gud vill döpa dig i helig Ande när han vill. Jag blev tyst och bad tyst. Men jag hade en sådan längtan. Ett halvår efter då jag låg i sängen hemma och bad tyst min aftonbön, kände jag något speciellt, jag bara öppnade min mun och började

3. STOCKHOLM 17 tala ett för mig nytt och främmande språk och fylldes av en sådan glädje och frid. Då förstod jag att jag blivit döpt i den helige Ande av Jesus. Jag hoppade upp från bädden och sprang in till mamma och pappa och talade om min upplevelse. De blev förstås glada och vi tackade Gud. Detta gjorde att jag blev mer frimodig och fick mer styrka i mitt andliga liv. Även om jag var så ung.

Andedopet har följt mig under hela mitt böneliv. Tungotalet är ett bönespråk mellan Gud och människa som ingen annan förstår. Det ligger en Guds kraft i detta.

Filadelfiaförsamlingen hade mycket stort engagemang med många missionärer i olika länder. Jag var alltid så fascinerad av detta. När det var missionsmöten och församlingens missionärer kom hem och talade och berättade i dessa möten, om vad de varit med om så grep det tag i mig. Redan när jag var tio år gammal försökte jag mig på att ”skriva” en liten bok som jag själv hade bundit in med hårda färggranna pärmar och skrivit ”Eftertryck förbjudet.” Titeln var Kongomissionären Anna. Det blev några fantasifulla kapitel om missionärens liv ute på missionsfältet. Den blev ofullbordad, men den finns kvar i mina gömmor!

På sommarlovet, när jag var 13 år, var jag hos min moster och morbror på deras sommarställe utanför Södertälje. De var underbara människor. De var inte bekännande troende. Deras baby Gunilla, min kusin, var nio månader gammal. Jag skulle få hjälpa till att ta hand om henne. Jag älskade henne och var överlycklig att vara där. Hon var som min lillasyster.

Under den sommaren upplevde jag att Gud talade till mig på flera olika sätt. När jag var ensam hemma, moster hade åkt iväg och handlat, så satte jag på en grammofonskiva (den enda som fanns med andligt innehåll!), det fanns inga CD Stereo eller DVD på den tiden! Det var Lapp-Lisa som sjöng ”Tala Gud, tala Gud låt en altarglöd beröra mig, tala Gud tala Gud glad jag svarar här är jag sänd mig…

Miljoner dö i hedniskt töcken utan Gud och utan evigt hopp, vem vill gå och bringa dem Guds frälsnings budskap, vem vill gå att bärga skörden in?

Tala Gud, tala Gud låt en altarglöd beröra mig, glad jag svarar, här är jag sänd mig.” (Fritt återgivet)

Det var en gammal sång om skördens Herre som kallade att gå ut i tjänst för Gud och vinna människor för Jesus. Jag spelade den om och om igen. Jag upplevde så starkt att Gud talade till mig genom denna sång som berörde mig så mycket. När jag var ute i skogen i stillheten och plockade bär eller blommor så kom Guds Ande igen och talade till mig.

När jag lagt mig på kvällen upplevde jag kväll efter kväll det samma att Gud kallade mig att bli missionär i Afrika. Jag förstod inte hur jag skulle hantera detta i min ensamhet. En kväll sa jag till Gud: ”Du kan väl vänta med detta tills jag kommer till Siljansnäs i Dalarna om en må-

18 3. STOCKHOLM nad.” Det var församlingens ungdomsläger som jag planerade att vara med på. Efter det så blev det lugnt. Det pockande, kallande slutade. Jag hörde ingenting och glömde nästan bort det. Jag var på lägret. Det var härliga dagar i Siljansnäs. Vi var många ungdomar från församlingen som var där för att möta Jesus och ha roligt tillsammans. En av förmiddagens samlingar mot mitten av veckan handlade om mission och evangelisation, att tjäna Gud och hur Gud kallar till tjänst. Då jag satt där och lyssnade kom allt det jag hade upplevt under sommaren tillbaka. Jag ställdes åter inför kallelsen från Gud. Då förstod jag vad det handlade om. Bönestunden som följde efteråt var kampfylld. Var jag villig att säga ja till Guds kallelse och svara Herre här är jag sänd mig? Då kände jag att någon lade sina händer på mig och sa: ”Käre Gud låt Kerstin säga sitt ja till dig Gud.” Då brast kampen för mig och jag uttalade mitt ja till Herren att tjäna Honom som missionär. Då kände jag en underbar glädje och befrielse. Hon som bad för mig visste ingenting om min kamp med Gud och hans kallelse. En tid därefter upplevde jag en märklig händelse i skolan. Vi hade geografilektion. En stor karta visade Afrika och läraren pekade ut och talade om de olika kusterna: Guldkusten, Pepparkusten och Elfenbenskusten i Västafrika. Jag kommer ihåg att jag blev så fascinerad och berörd av denna kust i Afrika. Många år efter detta fick jag veta att Liberia kallades Pepparkusten. Något år efteråt var jag på missionsmöte och lyssnade till missionärerna Mia och Manne Paulsson. De berättade om sitt missionsland Liberia. Då upplevde jag att Gud lade ner speciell kärlek hos mig till just detta land. Det var i mitt hjärta hela tiden. Jag hade min missionskallelse i mitt inre och behöll det för mig själv. Marianne Tingåker och jag hade inte träffats sedan den händelsen när jag var elva år på lägret på Drakudden, inte förrän nu när Marianne var 85 år! Då träffades vi i den kyrkan som Ingvar var vakanspastor i. Jag kommer väl ihåg henne, jag hälsade på henne och talade om den händelsen för så många år sedan. Då sa hon att hon visste så väl vem jag var och hade följt mig under hela den här tiden och visste att jag varit missionär i Liberia. Jag frågade om hon kom ihåg mig som flickan som hon sagt till ”att du ska väl bli missionär när du bli stor”. Hon tittade kärleksfullt på mig och kramade om mig och sa: ”Jag visste att det var profetiskt sagt då och har med intresse följt dig genom livet”. Det var ju fantastiskt att få höra detta och jag har ödmjukt tackat Gud för denna upplevelse. En historisk händelse var den 8 maj 1945, när jag var nio år. Min mamma och jag var på Kungsgatan och shoppade när plötsligt alla fönster öppnades i husen på vardera sidan av gatan. Med glädjetjut basunerades det ut att andra världskriget var slut. Alla människor i fönstren tjöt av glädje och kastade ut papper och pappersrullar så att det täckte hela Kungsgatan. Vilken fantastisk upplevelse det var för en nioåring.