10. Missionsstationen Voinjama

10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA 43 10. Missionsstationen Voinjama

Vi hade varit i Voinjama på missionsstationen en månad.

Att komma till ett nytt land och en ny världsdel, Afrika i tropikerna blev många nya intryck och upplevelser. Vi fick sätta oss in i ett nytt liv att leva.

Swedish Free Mission SFM, Svenska Pingströrelsens mission i Liberia var belägen i Lofa County i Foya Kamara missionsstation och Voinjama missionsstation med sju svenska mils avstånd genom djungeln.

De första missionärerna från svensk pingstmission kom till Liberia i mitten av 1920-talet och arbetade inom den Amerikanska pingstmissionen. På 1930 och 1940-talet kom flera missionärer som startade upp Svensk Pingstmission i landet.

I Nimba County, Yekepa fanns en nybyggd kyrka med församlingsverksamhet. I Yekepa var sedan i början på 1960-talet ett stort gruvbolag LAMCO, Liberian American Swedish Mining Company, sammanslaget av Liberia, Amerika och Sverige med Grängesbergs gruvbolag. Många svenska familjer var bosatta och arbetade där under många år, likaså i Buchanan nere vid Atlantkusten. Där fanns välutrustade sjukhus med svensk sjukvårdspersonal som läkare och sjuksköterskor, även en internationell skola med svenska lärare och rektor. Roland Duberg var rektor där under många år innan vi kom till Liberia. Vi kände honom, han var gift med min kompis Maggans syster.

Att komma till LAMCO-området i Nimba, som låg österut mot gränsen till Guinea och Elfenbenskusten, var som att komma till en annan världsdel! Det kuperade området med de mäktiga bergen omkring var uppbyggt som ett samhälle som motsvarar svensk eller amerikansk standard. Svenskarna hade mycket fina hus och där fanns en gemensam stor pool, tennis och golfbana. Svensk affär fanns det med mycket svenska varor och en mässhall med fin restaurang.

När vi som missionärer kom dit för att stressa av på någon semestervecka så fick vi ha allt detta till vårt förfogande. De var mycket gästvänliga mot oss. Svenska pingstmissionen hade missionärsbostad där så vi kunde bo där eller i något gästhus.

Barnen älskade att komma dit för att kunna simma och hoppa från de höga trampolinerna i den stora poolen.

Vi blev också vänner med flera av svenskarna som arbetade där så de inbjöd oss till sina hem. När de kom till Monrovia, då vi bodde där, så var de våra gäster.

Missionsarbetet i Foya och Voinjama var församlingsarbete och bibelskola. Det var evangelisation ute i byarna med stora avstånd ut i djungeln.

44 10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA I Foya fanns en större klinik där missionärerna arbetade som sjuksköterskor och barnmorskor, i Voinjama fanns en mindre klinik och en grundskola från årskurs ett till och med sex med en infödd rektor. Foya hade också grundskola. Staten hade krav på oss, för att vi skulle få ha mission i landet Liberia att vi också skulle bedriva social verksamhet med sjukvård och skolor. Det var samma beslut som gällde för alla missioner från olika länder som arbetade i landet. Det kändes så riktigt detta att bedriva social verksamhet samtidigt med evangelisationsarbete. Det fanns enorma behov av sjuk och hälsovård samt skolundervisning i detta fattiga land. Det fanns också ett enormt behov av evangelisation att förkunna och förmedla om Jesus som frälsare, försonare och befriare till detta land där andetro, animism, och andedyrkan var väldigt stark och en fruktan som många var bundna i. Jesu missionsbefallning från Matt. 28…”gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, döpa dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lära dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Detta var vårt uppdrag och vår kallelse från Gud som vi känt sedan tidiga tonåren och förberett oss på. Foya och Voinjama hade pingstkyrkor med infödda pastorer. I Foya var pastor Falla Bimba och i Voinjama pastor Mose Sackie. Innan vi åkte ut till Liberia var planen att vi skulle arbeta i Foya Kamara. Ingvar skulle arbeta med församlings- och bibelundervisning. Jag skulle arbeta som sjuksköterska och barnmorska på kliniken. Första tiden var planerat att vi skulle börja i Voinjama och arbeta där ett år för att sedan flytta över till Foya. Vi var inställda på detta och även missionärskamraterna/kollegerna väntade på oss efter det första året. Men det blev ändrade planer framöver. Gud hade en annan plan för oss. Att komma till ett u-land i Afrika och bosätta sig ute i djungeln med småbarn och snart föda barn var naturligtvis en omställning och en utmaning. Att hantera en vedspis i detta bastuklimat var inte så enkelt i synnerhet om man inte var van vid sådant, vi fick koka allt vatten och sedan filtrera och fylla på flaskor till dricksvatten för att ha i kylskåpet. Det fanns ingen elektricitet. Vi fick skaffa oss ett fotogendrivet stort kylskåp som naturligtvis var till stor välsignelse. I det var också ett litet frysutrymme. Två gasolplattor var till stor hjälp. Fotogenlampor och lyktor och ljus var det som gällde. På missionsstationen hade vi en generator som sattes på två timmar på kvällen som gav elektriskt ljus. Det hände ibland att den inte fungerade på grund av det tropiska ovädret. Första besöket i den lilla staden ska sent glömmas. Maten och grönsakerna låg utspridda på marken invid huvudgatan på några slags skynken, för försäljning. Det såg inte alltför aptitligt ut snarare tvärtom. Att

10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA 45 vara höggravid gjorde väl sitt till. Man vande sig snart och det var en daglig syn.

Affärerna som fanns drevs av libaneser som var handelsfolket i Liberia. De hade varit där i många år. I affärerna fanns många hyllor med enbart olika sorters konservburkar. Ingen färsk eller djupfryst mat fanns att köpa. Det fick vi proviantera i huvudstaden eller i Nimba där libaneserna drev de större affärerna, där det fanns elektricitet och aircondition. Coca-Cola och Fanta fanns överallt och likaså ris. I vilken by som helst långt inne i djungeln så fanns det en liten affär med Coca-Cola och Fanta som drevs av libaneser.

Min första tanke var, vad ska jag kunna laga för mat till familjen?

Men snart vande man sig vid de olika saker som fanns att tillgå. Jag fick förstås goda råd av missionärerna. Vi kunde riktigt frossa i alla underbara frukter som växte omkring oss.

En dag i veckan slaktades kor. Då måste man vara där tidigt på morgonen mellan klockan 05-06. Efter någon timme blev köttet förstört i detta klimat. Där hängde de nyslaktade korna. Det var bara att själv peka ut vilken del man ville köpa. Ingvar som var uppvuxen på bondgård var bra på det och kom hem med ett stort stycke kött som vi styckade och jag kunde göra goda stekar och mala kött till köttbullar. Köttet var ju inte besiktigat förstås. Men med större omsorg på både stekning och kokning gick det bra. Vi blev aldrig någonsin sjuka av maten. Vi bad extra att Gud skulle välsigna maten. På väg hem från morgonbön klockan 06 i kyrkan gick Ingvar förbi libaneser som höll på att baka sitt speciella libanesbröd i en speciell bakugn.

På så vis fick vi färskt bröd till frukost. Barnen älskade att äta det färska libanesbrödet.

Första månaden vi var där, så fick jag lära mig mer om de olika tropiska sjukdomar som florerar i detta land, att kunna diagnostisera och hur de behandlas och vilka mediciner som gäller, och med mikroskopet som hjälp. Det var rätt tufft i detta bastuklimat och som höggravid dessutom… Jag skulle ansvara för klinikarbetet efter barnet var fött.

Vi väntade också på vår packning där vårt bohag med bland annat köks- och babyutrustning fanns. Under tiden fick vi låna ihop det vi behövde.

Innan vi kom till Liberia planerade vi att jag skulle föda barnet på LAMCO-sjukhuset i Yekepa. När vi kom till Liberia förstod vi hur det långa avståndet och de ibland oframkomliga vägarna gjorde det svårare att genomföra.

När jag träffade missionärerna och barnmorskekollegerna som arbetade på Foya kliniken välkomnade de mig att komma dit och föda barnet där. Jag kände alla så väl. Rut Hellman, senare gift Abrahamsson, och jag hade gått på Kaggeholm samtidigt. Marianne Boo och jag gick samtidigt på barnmorskeutbildningen i Göteborg. Då hade vi ingen aning om

46 10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA att vi båda hade kallelse till Liberia! Det behöll vi för os själva! Miriam Oden började också där innan jag blev färdig barnmorska. Jag kände mig trygg att veta att de skulle ta hand om mig när stunden var inne…

11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN 47 11. Charlotte född i djungeln

Sent en kväll vid midnatt, en månad efter vi kommit till Voinjama, kom en stor truck med all vår packning, som kommit med båt från Sverige. Stora tunnor, oljefat och stora förpackningar innehöll vårt bohag för vårt nya Afrikahem. En fin skön och grön fåtölj som vi fått som avskedsgåva fick en hedersplats. All hemutrustning man kan tänka sig hade vi packat ner, även stor vedspis och en diskbänk fanns med samt babyutrustning med en fin svensk liggvagn som vi fått av goda vännerna Hessel.

Blöjorna som vi hade som packningsmaterial räckte i två år!

Morgonen därpå vid halvsjutiden, började Ingvar och jag att packa upp vårt bohag. Vi höll på hela dagen.

Vatten fick vi genom ledningar till huset från ett torn på missionsstationen, dit vattnet från en källa pumpats. Från samma generator som vi fick elektricitet några timmar på kvällarna.

Vid klockan nio, efter jag hade duschat efter en jobbig dag, satte jag mig vid bordet och åt en saftig och god grapefrukt. Medan jag satt där och njöt av grapefrukten kom en tanke till mig. Jag måste packa en väska med kläder och vad som behövs till babyn och mig själv. Jag reste mig för att gå och packa en väska. Så plötsligt hände det! Vattnet gick och rann ner på benen på mig. Det är ett klart tecken att det är snart var dags för barnet att komma ut. Fosterhinnor, som omger fostret brister, så fostervattnet som skyddar fostret, rinner ut.

Jag ropade på Ingvar! Nu blev det bråttom att ordna så vi kunde åka de sju svenska milen genom djupa djungeln till missionsstationen i Foya.

Vi hade köpt en begagnad Saab, och upptäckte att det var något fel med bromsarna, vi hade inte hunnit med att åtgärda det. Vi fick hjälp av Kenneth och Grethel som var på samma station som vi. Gretel skulle se efter våra barn och Kennet följde efter oss med sin bil om något skulle hända under färden genom djungeln. Vi hade inte kommit långt förrän det brakade loss ett fruktansvärt tropiskt oväder med blixtar dundrande åska och skyfall.

Mitt i detta började kraftiga värkar att sätta igång. Vi kom fram till stationen. Klockan var då 01 på natten. Vi åkte upp till missionärernas bostadshus och knackade på.

De fick bråttom. Rut Hellman var jour och skulle förlösa mig. Under hela tiden var Marianne Boo med. De var underbara mot mig och jag kände mig så trygg och omhändertagen. Rummet på förlossningskliniken var möblerat med svensk utrustning och även en liten babysäng som skänkts från något sjukhus i Sverige, som ersatte gammal utrustning med helt nytt, och missionens kliniker blev välsignade mottagare, eftersom det var ett stort behov.

Det var en primitiv klinik utan elektricitet förstås. Den natten var det lugnt på kliniken, det var många som låg inlagda men det var ingen annan patient som skulle förlösas. Det var ett våldsamt oväder med dundrande åska och blixtrar som lyste upp rummet. Ingvar var under hela natten ett starkt stöd för mig. Kliniken där Charlotte föddes. Klockan 03 på natten den 11 april 1972 föddes vår lilla dotter Charlotte. Med hjälp av fotogenlyktor och ficklampor som var den enda belysningen. De intensiva blixtarna lyste upp rummet så jag kunde se min lilla baby bredvid mig i sin säng med myggnätet över sig. Det fanns förstås ingen syrgas eller någon form av bedövning. Jag fick en smärtstillande och avslappnande injektion som kändes bra under värkarbetet. Eftersom jag är barnmorska var jag ju väl medveten om alla risker som kunde inträffa.

Närmaste doktor fanns tjugo svenska mil därifrån. Vi var så tacksamma till Gud att allt gått så bra och att vår baby var så fulländad och fin. Den svenska doktorns råd om abort i början av graviditeten kändes så långt bort! Barnmorskorna Rut och Marianne var så professionella och duktiga. Jag kände stor tacksamhet till dem! Barnmorskan Miriam Oden som fött en liten flicka fem månader tidigare i samma rum, kom ner till kliniken med en kaffebricka till oss, det smakade så bra, fastän jag förstås var alldeles trött och groggig efter injektionen som jag fått.

Jag blev uppflyttad till bostadshuset där Rut och Marianne bodde. Jag sov så gott ett par timmar. Klockan 08 kom Miriam med en kaffebricka och nybakade varma bullar, det ska jag aldrig glömma, så gott det var!

Ingvar hade åkt tillbaka till Voinjama för att berätta för flickorna att de fått en lillasyster. De blev så glada och förväntansfulla att få se sin syster. De kom dagen därpå och hälsade på oss. De var så lyckliga.

På förmiddagen, efter födelsen, kom en liten delegation av våra liberianska vänner med pastor Falla Bimba i spetsen, han var församlingens pastor i Foya.

De ville gratulera så hjärtligt och önska Guds välsignelse och bad en bön särskilt för den lilla nykomlingen som föddes under Afrikas himmel.

Falla Bimba uttryckte på en gång att hon hette Foya Finda! Det betyder att hon som född i Foya också skulle heta Finda för att hon var vår tredje dotter! I deras stam Gissistammen, skulle första flickan som föd-

des heta Sia. Den andra dottern blev Cumba och den tredje blev Finda. Därav namnet Foya Finda. Vi registrerade aldrig namnet Finda i Sverige för vi tyckte att det skulle hon få bestämma själv när hon blev myndig. Och det gjorde hon!

Så hon heter alltså Charlotte Rut Finda. Rut efter barnmorskan och efter sin mamma Kerstin som också heter det!

Vi hade många besökare som ville gratulera under den dagen – våra missionärskamrater och våra liberianska vänner.

Jag fick stanna några dagar där för att återhämta mig. Alla var så hjälpsamma och jag trivdes så bra där hos mina vänner. Stort tack till dem!

Så kom då dagen när Ingvar och flickorna skulle hämta oss för att åka till Voinjama och vårt nya hem där. Till alla våra svenska saker som vi höll på att Första fotot på familjen efter att Charlotte fötts i djungeln. packa upp när jag så brådstörtat fick ge mig i väg. Jag trodde att det mesta inte var uppackat.

När jag steg in i huset med lilla babyn i mina armar, blev jag väldigt förvånad! Här såg jag hela vårt nya hem så fantastiskt inrett och allt var uppackat och klart. De svenska gardinerna hängde fint uppsatta i fönstren och där framför en bokhylla fanns det en sådan härlig soffa som Ingvar snickrat ihop och klätt med svenskt möbeltyg. Han är en riktig fixare och snyggt blir det!

Sängarna i sovrummet hade han snickrat till av brädmaterialet från packningslådorna som var märkt med ”Gothenburg” därifrån båten avgått. Vi hade med ett fint sängöverkast från Sverige.

Babyhörnan i vårt sovrum var också i ordninggjort med babysäng och skötbord. Köket hade han också fixat, rivit ner väggen och gjort en Stolta storasystrar.

50 11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN öppen bardisk intill rummet med matbord och stolar. Så fantastiskt jag tyckte det var, vilken hemkänsla! Jag var så tacksam till Gud och till min duktiga man! Missionärskamraterna sade till mig att de varit så oroliga för Ingvar som arbetat och hållit på både natt och dag och fixat och donat för att allt skulle vara färdigt till vi kom hem. De var rädda att han skulle få malaria och slita ut sig i detta bastuklimat. Men allt gick bra och vi var så tacksamma till Gud för allt. Barnen trivdes mycket bra och hade roligt tillsammans med missionärsbarnen. Caroline och Helen som var sju år började i första klass i skolan. Det var Lilian som var lärare och undervisade i missionens skola. Hon hade svensk undervisning för flickorna. Tyvärr blev det bara en termin vi fick ha hennes hjälp. Eftersom hennes period på tre år snart skulle ta slut och sedan åka hem till Sverige. Jag hade förberett mig på att vaccinera Charlotte med de olika vacciner som brukade ges i Sverige till alla spädbarn. Eftersom jag arbetade som distriktssköterska med barnavård innan jag åkte ut hade jag koll på alla vaccinationer. Jag hade skaffat mig vacciner för att kunna ge, och tagit med på hela resan ut. En dag skulle jag ge Charlotte poliovaccin. Jag stod där vid det fotogendrivna kylskåpet och tog ut vaccinet. Jag var så medvetet varsam när jag höll ampullen, men helt plötsligt så bara föll den på golvet och vaccinet rann ut. Jag blev så ledsen och undrade förstås hur detta kunde ha skett. En tanke kom till mig, kunde det vara så att Gud beskyddade från något skadligt, kanske vaccinet hade blivit dåligt?! Jag tror att det var så och kände mig så tacksam till Gud för beskydd. Jag kontaktade den infödda doktorn och fick pulver mot polio. Det ger inte alls samma skydd som injektion. Men jag var mycket tacksam för detta. Tre år senare fick Charlotte poliovaccinering i Sverige.