9. Liberiaförberedelser

9. LIBERIAFÖRBEREDELSER 41 9. Liberiaförberedelser

Det blev intensiva månader under hösten att förbereda för vår utresa. Vi fick hela källaren till huset till vårt förfogande att packa i stora oljefat, tunnor och stora förpackningar.

Vi fick brev från missionärer därute att vi behövde ta med både vedspis och diskbänk till huset där vi skulle bo på missionsstationen i Voinjama långt upp i djungeln. Eftersom vi väntade en baby som skulle födas strax efter ankomsten till Liberia så packades en hel babyutrustning och flera hundratals blöjor som också blev packningsmaterial för ömtåliga saker som porslin och glas.

Som väl är, så är Ingvar suverän på att packa!

Vår hyresvärd baron Adelswärd kom ofta till oss och var så intresserad av allt som hade med vår utresa och missionskallelse att göra. Han var inte bekännande kristen. Han sa ofta att om han varit 20 år yngre så skulle han ha följt med oss! Han och hans fru hade gärna velat komma och hälsat på oss men det blev aldrig av.

Under den här tiden arbetade jag som distriktssköterska i Älmhultstrakten.

En dag på barnmottagningen kom en mamma och hennes ettåriga dotter som jag undersökte och hon hade sjukdomen Röda hund. Jag hade själv inte haft Röda hund och var gravid under de första månaderna. Blir man smittad så kan fostret bli väldigt skadat. Jag blev förstås orolig och ringde min chef som var överläkare och talade om min situation. Han talade om att fostret kan bli smittat och skadas utan att jag behöver få symtomen. Det kan gå in till fostret och du ser inte hur skadat barnet är förrän det är fött. Så sa han! Detta var tiden innan ultraljud och fosterövervakning. Han rådde mig helt enkelt att göra abort!

Jag blev alldeles förskräckt över rådet han gav mig. Han beklagade sig och visade sig min respekt när jag talade om för honom att jag aldrig skulle göra abort eftersom jag är troende.

Under hela graviditeten innan vi åkte ut till Liberia och även den sista månaden därute innan babyn föddes, ringde dessa ord i mig som doktorn sagt till mig hur det kunde bli. Men jag var trygg och kände vila i Guds beskydd tills vår lilla dotter föddes en tropisk, stormig natt i Afrikas djungel. Hon var en fulländad och fin liten baby.

Vi avslutade vår församlingstjänst med avskedsmöten och många avsked från församling och samhället Älmhult som verkligen intresserade sig för vår utresa till missionsfältet Liberia. Vi hade varit där nästan sex år.

Vi hade våra avskedsmöten i de olika underhållande församlingarna.

Sista veckorna, när allt var nerpackat och all vår packning gick med båt till Liberia, bodde vi en vecka hos Ingvars föräldrar.

42 9. LIBERIAFÖRBEREDELSER Vi åkte sedan till Stockholm och var hos min mamma som blivit änka. Min pappa hade avlidit en kort tid innan vi åkte ut och hade nu fått flytta till det himmelska hem som han trott på i hela sitt liv. Han hade haft cancer i flera år. Men nu var han hemma i Härlighetens land. Sorgen och saknaden var stor. Det var svårt att lämna min älskade mamma. Min syster Barbro hade blivit änka bara 42 år gammal under samma år. Hennes man Bengt förolyckades i en olycka. Hon blev ensam med fyra barn. Tre tonåringar Roland, Anders och Agneta och Mikael som var tio år. Så det kändes oerhört svårt att lämna dem alla. Flera år senare träffade hon Johan. Under många år har de varit bosatta i Stockholm. Vi hade avskedsmöten en helg i Filadelfiakyrkan Stockholm. Där avskiljdes vi också som missionärer under en gripande och högtidlig ceremoni med Pastor Willis Säwe och Arne Peterson som var missionssekreterare under denna tid och även andra pastorer och äldstebröder som bad för oss så innerligt och nedkallade Guds välsignelse och beskydd över oss och familjen. Så kom kvällen när vi åkte ut till Arlanda och släkt och vänner tog farväl. Vi lämnade Sverige med blandade känslor. Vi hade varandra och vår familj och visste att vi var inneslutna i Guds vilja. En ny utmaning och nya äventyr väntade på oss…