16. Båtresa nonstop Liberia till Sverige

16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE 67 16. Båtresa nonstop Liberia till Sverige

Som jag nämnt om tidigare blev vi goda vänner med flera av missionärerna, vid ELWA Missionen, som inbjöd oss till sina hem som låg mycket vackert alldeles vid Atlanten.

Det blev en oas för oss i detta tropiska bastuklimat att kunna åka dit till havsstranden och bada och svalka av oss i havet. Det var inga strömmar där så vi kunde känna oss trygga för barnens skull även om det ibland var meterhöga vågor som rullade in mot den palmbeströdda stranden.

Vi hade nu varit i Liberia i tre år. Det var vanligt att vara ute som missionärer en treårsperiod till skillnad mot LAMCO-svenskar som fick åka ifrån tropikernas klimat varje år.

Vi planerade tillsammans med vår missionssekreterare i Filadelfia Stockholm att åka hem till Sverige till jul. Barnen gladdes och såg fram emot det.

Vi skulle just till att boka biljetterna då vi fick ett meddelande och en vädjan om vi kunde vara kvar ytterligare ett halvår! Det var på grund av att missionärerna som skulle komma att ersätta oss hade blivit sjuka.

Så vi ställdes inför detta faktum. Vi blev besvikna och ett halvår till kändes väldigt tungt och tröttsamt för oss. Vi var nog utarbetade vid det laget. Arbetet med alla dessa olika behov vi hade omkring oss kändes oändliga och vi hade sett fram emot en hemperiod.

Naturligtvis kände vi att det var det rätta att fortsätta och vara kvar. Vi förstod att det var Guds ledning i detta, så med Guds hjälp bejakade vi det.

I telefonsamtalet med missionssekreteraren erbjöd han oss att få komma hem till Sverige över jul och nyår. Det upplevde vi så fantastiskt och var tacksamma för detta. Vi fick åka med ett chartrat LAMCO-

Härliga bad i Atlanten

68 16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE plan med svenska anställda som skulle hem över jul och nyårshelgen. Det blev ett betydligt bättre pris! När vi tittade ut genom fönstret vid landningen ner till Arlanda såg vi den vita snön på marken. Lilla Charlotte utbrast: ”mamma va´ e´ de´ fö´ nå´t?!” Det var en sådan glädje att få möta våra nära och kära igen. Min älskade mamma strålade emot oss och alla ville ju se Afrikafödda Charlotte för första gången! Likaså Caroline och Elisabeth som vuxit på dessa tre år!

Vi firade jul med min familj i Stockholm och till nyår åkte vi till Ingvars familj i Småland.

Ingvar fyllde 40 år efter nyår så han blev ordentligt firad av familj och vänner. På denna korta tid vi var hemma hade vi elva missionsmöten på olika platser där vi hade våra underhållande församlingar! Det var inspirerande att få träffa alla vänner igen.

Vi åkte tillbaka med nytt mod och nya krafter. Vi kände en glädje att fortsätta arbetet i Monrovia och med allt vad det innebar.

Jag kommer särskilt ihåg Charlotte när vi kom till vårt hem och hon såg alla sina leksaker, hon blev så lycklig och sade: ”nu är jag hemma!”

Alla våra vänner i kyrkan mottog oss med glädje.

Jag fick fortsätta att ha svensk skola för flickorna. Jag hade ju sett fram emot att få sätta dem i en svensk skola i Sverige om vi hade åkt hem som planerat. En termin till och sedan hoppades vi att få resa hem under sommaren. Vi bad om Guds hjälp och ledning när Guds tid var inne så skulle han också öppna dörren för oss. Vi kände vila i detta och jobbade på med alla olika behov som fanns omkring oss.

Den amerikanska missionen ELWA, hade under denna tid accepterat att även såväl missionärernas barn som andra barn till utlänningar samt liberianska barn, mot en avgift, kunde få sin undervisning där.

Jag tog kontakt med rektorn på ELWA-skolan för att höra om Caroline kunde få börja skolan där. Det gick bra, hon var där på förmiddagen och sedan på eftermiddagen hade jag svensk undervisning för henne och Elisabeth. Caroline fick många vänner och stortrivdes där. Undervisningen var naturligtvis på engelska, hon klarade det bra. Vårt arbetsspråk var på engelska både i församlingen och överallt med alla kontakter. Det var bara med familjen i hemmet som vi pratade svenska och naturligtvis med de svenska missionärerna som kom till oss från de olika missionsstationerna uppe i landet

Det skymmer fort framåt kvällen, det är som att dra ner en rullgardin och det blir alldeles mörkt. Vi hade gatlyktor utmed vår gata 10:th Street som lyste upp mörkret.

En kväll under regnperioden, när det var stora skyfall av regn, knackade det kraftigt på vår dörr. Jag gick nerför trappan och öppnade dörren. Där stod en vit man alldeles neddränkt av regn, det våta håret droppade ner över ansiktet och vid första anblicken kände jag inte igen honom.

Familjekort 1975. Foto: Gösta Ståhl.

Sedan såg jag vem det var. Det var prästen ”Wibbe”, Wibert Holmén, från Svenska kyrkan i Nimba uppe i landet. Vi kände varandra väl.

Han såg lite skrämd ut och jag välkomnade honom in och stängde fort dörren. Han tog ett djupt andetag och frågade lite tyst ” Får jag gömma mig här? De är ute efter mig!”

Efter en dusch och byte till torra kläder, satt vi och drack en kopp te och smörgåsar, han berättade att de trodde allt var klart med adoptionen när det gällde den lilla liberianska flickan. Men nu var släktingarna ute efter honom för att pressa på att få ut pengar. I detta korrupta land så blev det inte någon hjälp att få av polis eller någon myndighet. Wibbe var gömd hos oss några dagar och vågade inte gå ut. Efter ett tag löstes situationen och de åkte hem till Sverige. Tio år senare bodde vi i samma stad i Sverige, där Wibbe var präst och Ingvar pastor.

Vi hade arbetat ett halvår längre än planerat och vi skulle få åka hem. Vi fick uppleva hur Gud verkligen hade omsorg om oss. Inom LAMCO-bolaget brukar det gå båtar med järnmalm från Liberia till Sydeuropa. Det här var den första gången som en stor järnmalmsbåt skulle gå från Liberia och direkt till Sverige.

70 16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE Vi blev kontaktade från Missionsexpeditionen i Filadelfia Stockholm att vara beredda att åka med denna båt hem till Sverige i juli. Det var en av våra församlingar som hade en kontakt som ordnade att vi fick åka med denna båt. Det var spännande för oss! Vi kom till hamnstaden Buchanan ett par timmars bilväg från Monrovia. Där i hamnen såg vi den jättestora malmbåten. Vi var de enda passagerare förutom besättningen på båten! Vi fick skriva på ett papper att vi åkte på egen risk. Det fanns inga säkerhetsanordningar på båten. Vi var ju en familj med tre barn och den yngsta i treårsåldern i riktiga klätteråldern! Vi var förvissade att Gud hade planerat detta för oss och kände oss trygga. Medan Ingvar pratade med kaptenen på båten tog jag med mig flickorna till en affär som låg intill. Vi var fortfarande på landbacken och skulle snart gå ombord. Vi hittade lite godis och då såg jag något som jag tänkte kunde vara bra att ha, ett hundkoppel! Det skulle vi kunna ha att fästa på Charlotte då vi var på båtdäcket! Vi gick ombord och blev visade till en stor svit med två rum – stort allrum och kök. Det var redarnas svit som vi fick till vårt förfogande. Vid måltiderna fick vi bordet bredvid kaptenen och styrman. Det var fantastisk mat som vi blev serverade av servitriser till frukost, lunch och middag! Jag har aldrig haft det så bra och vi tyckte att vi kände oss så lyxiga. Vi sade många gånger till varandra: ”Tänk vad Gud är god mot oss!” Efter ett extra halvår så ordnade han detta för oss, enkla missionärer som vi var! Hela båtresan tog 17 dygn utan stopp över Atlanten. Vi såg Kanarieöarna på avstånd och likaså Gibraltarsundet. Vi åkte också genom Engelska kanalen. Caroline och Elisabeth älskade livet på båten, de blev goda vänner med kocken som ofta gav dem chips och kakburkar. Charlotte fick vi hålla ögonen på och ibland satte jag på kopplet så vi kunde hålla i henne. Det var bara låga relingar runt båten som skydd mot det djupa havet och hajarna som vi såg i havet. Jag fick riktiga ångesttankar ibland, tänk vad lätt det kunde hända… Vi hade god gemenskap med både kaptenen och besättningsmännen under dessa veckor. Det fanns också en swimmingpool till vårt förfogande!

Efter 17 spännande dygn såg vi horisonten av Sverige. Vi kom till hamnen i Oxelösund i närheten av Nyköping. Det var flera vänner från vår underhållande församling i Nyköping som tog emot oss så välkomnande. Även Ingvars systrar Carin och Ann-Margret, mötte oss och tog oss hem i bilen till Småland till Ingvars föräldrar Viola och Henning och min mamma Gullan som hade sommarstugan kvar där. Det var en stor glädje att se alla och vara tillsammans innan vi åkte till Stockholm där vi skulle bo.