15. Philadelphia Church

15. PHILADELPHIA CHURCH 63 15. Philadelphia Church

Vi trivdes väldigt bra i Monrovia och med arbetet i kyrkan.

Även om det var mycket arbetsamt så var det väldigt inspirerande att se alla dessa ungdomar som sökte sig till vår kyrka. De kom till tro och blev döpta. Vi hade regelbundet dopförrättningar med omkring 25 som döptes varje gång. Vi hade också en kör som sjöng varje söndagsgudstjänst. De var klädda i gröna kåpor och det såg så samstämmigt ut, men orsaken var också att flera hade rätt så dåligt med kläder. Nu var alla lika klädda och alla var glada för det. Att höra dem sjunga och klappa i händerna, ja alla i gudstjänsten sjöng de underbara lovsångerna som bara afrikanerna kan göra med äkthet och inlevelse, det var en upplevelse. 75 procent av ungdomarna var under 25 år, så vi bad till Gud om att det skulle komma lite äldre och mogna personer som förebilder och vi fick bönesvar. Det var särskilt en äldre liberiansk kvinna en verklig kristinna Gudstjänstbesökare

Goda vänner. Charlotte med Christine och Mikaela

64 15. PHILADELPHIA CHURCH som älskade Jesus och hon berättade att hon kände sig kallad av Gud att komma till vår kyrka. Hon fick vara till en underbar välsignelse både för ungdomarna och för oss. Vi åkte också ut till olika platser utanför Monrovia till landsbygden där det fanns församlingar. Till Kakata och Mollytown brukade vi regelbundet åka och ha möten. Där fanns pastor John med sin familj. Det var alltid en glädje att träffa vännerna där och ha gudstjänst med dem och även dopförrättning i den närliggande ån för dem som önskade att döpa sig och följa Jesus. Hela familjen var med dessa gånger och vi blev alltid så välkomna och fick den goda nationalrätten palmbutter och ris med stark peppar som brände i munnen och då var det alltid gott med Coca Cola eller Fanta. Att köra bil i Monrovia var ett vågspel ibland, det var en bullrande trafik med ”tuta och kör”. Man kunde aldrig vara säker på att de som körde hade riktiga körkort. Det var så enkelt att bara kunna vifta med lite dollar och så fick man ett körkort även om man inte alls kunde köra. Korruption var vanligt på många områden i detta land, även bland poliserna. En polis kunde ofta stoppa en bil med en vit förare som blev anklagad för att ha kört mot rött ljus eller liknande. Det var en polis eller flera poliser som satt i bilen. Den stackaren som blev anklagad visste ju att han inte kört mot rött ljus. Med myndig röst så bad polisen att få behålla körkortet och ta bilföraren till Polishögkvarteret, om han inte gav honom fem eller tio dollar.

Oftast blev många så skrämda så att det var bara att ge de dollar som polisen ville ha och som stoppades i fickan. Bilföraren fick sitt körkort och åkte lättad därifrån. Att vara vit blev ofta lika med att ha pengar!

Ingvar var missionens representant och businessagent. Det innebar kontakt med statens myndigheter och visumärenden för nya missionärer. Det var ärenden till de olika kontoren i staden och att skaffa bland annat medicinförråd till klinikerna på missionsstationerna och ordna med transporter.

Han körde bil dagligen i staden och från början blev han också stoppad av poliserna. De frågade var han arbetade och när de hörde att han var missionär så blev han respekterad. Han blev god vän med poliserna i Monrovia och han lärde mig hur jag skulle hantera dessa poliser!

Mycket riktigt blev jag vid flera tillfällen stoppad. Jag visade ingen rädsla. En gång hade jag en polisbil bakom mig med två poliser i. De stoppade mig och sa att jag körde mot rött ljus, men jag nekade förstås och då blev de arga på mig och sa att jag ljög för dem. De tog mitt körkort och skulle behålla det om jag inte gav dem tio dollar. De frågade var jag bodde och arbetade med.

15. PHILADELPHIA CHURCH 65

När jag sa att jag var missionär från Sverige och arbetade i Philadelphia Church på 10:th Street, tittade de på varandra och sade ” oh, you are a missionary!” så då bugade de för mig och räckte fram mitt körkort. Det var så komiskt, jag försökte att dölja ett litet skratt! Leende inbjöd jag dem att komma till gudstjänsten på söndagen i Philadelphia Church. På söndagens gudstjänst fick jag se en av poliserna och även vid flera tillfällen kom de till oss.

En söndagsmorgon klockan 08 när Ingvar skulle predika i kyrkan och var på väg dit födde vår hund Ruska sin första hundvalp! Det sades att Ruska var en rashund, vi hade fått henne av den svenska ambassadören och hans fru när de åkte hem till Sverige. Det blev 13 hundvalpar som föddes denna dag! Söta små svarta och svartvita hundvalpar som kryllade omkring i trädgården! Vi behöll några stycken. Barnen var så förtjusta i dem. Många stannade till och tittade på dem. Det var en man, en muslim av Madingostammen, som stannade och pratade med oss dagligen. Han blev så förtjust i två av valparna och ville ha dessa. Han var diamantborrare.

Vi bestämde en dag då jag och flickorna skulle ta med oss valparna och komma till hans stora familj med flera fruar och många barn. Vi kom dit och blev välkomna att sitta ner och prata med dem.

Han visade mig sin diamantborr och sade att han om några dagar skulle upp i landet och borra efter diamanter, när han kom tillbaka lovade han mig en diamant. Han frågade mig vilken färg jag ville ha, jag tittade på klädsträcket med kläder i olika färger. Jag pekade på ett tygstycke med blå färg. Ja, visst det skulle jag få! Tyvärr blev det ingen diamant!

Han sågs aldrig till och vi skulle snart åka hem till Sverige. Så det blev ett minne blott!

Svenska ambassadörsparet var mycket trevliga och vi hade god kontakt med dem. Det var en del svenskar som bodde och arbetade i olika svenska företag i Monrovia. Det var familjer med barn i samma åldrar som våra så det blev att vi träffades ibland.

Vi blev inbjudna till ambassaden vi flera tillfällen.

Vid jul och valborgsmässoafton och även vid andra tillfällen bjöds vi in på storslagna partyn där gästerna var från olika länder och många betydelsefulla liberianer.

Då bjöds det på traditionell svensk god mat och olika drycker. Entrédrycken var champagne som serverades av liberianer. De kände igen oss och visste att vi var missionärer så då tog de alltid fram Coca-Cola eller liknande dryck och räckte leende det till oss!

Jag och några av de svenska mammorna brukade ordna med ett Luciatåg när det var julfest. Det blev alltid uppskattat i synnerhet av de utländska gästerna. Barnen tyckte det var roligt och spännande.

Det blev en naturlig kontaktyta för oss.

66 15. PHILADELPHIA CHURCH Ambassaden hade en swimmingpool. Vi fick använda den och komma dit när vi ville. Det var i närheten där vi bodde. Jag tog med mig barnen dit för att lära dem att simma. Det var inte så lätt att göra det i havet med de höga vågorna som kom mot stranden. Caroline och Elisabeth lärde sig snart att simma och de blev mycket duktiga. Det har de haft stor nytta av eftersom vi bodde så nära havet och de älskade att bada och simma. Då var Charlotte så liten men hon lärde sig att simma senare.

Klimatet är oerhört fuktigt med upp till 98-99 procent fuktighet, i synnerhet i huvudstaden Monrovia och utmed Atlantkusten. Klimatet är bland det värsta tänkbara. Malariamyggorna trivs i det fuktiga klimatet och i sumpmarkerna.

Liberia har tidigare blivit kallat ” den vite mannens grav” på grund av alla de tropiska sjukdomar som finns och i förening med det svåra klimatet.

Förr när det inte fanns vaccin att tillgå, och mediciner, förebyggande och för behandling, var det flera av de tidigare missionärerna som avled det första året de var ute.