17. Hemmaperiod i Stockholm

17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM 71 17. Hemmaperiod i Stockholm

Vi hyrde ett radhus i Bromma inte långt ifrån där min mamma bodde. Det var underbart att få bo så nära henne, efter en lång tid vi varit ifrån varandra. Hon skulle snart fylla 80 år men var pigg och rask!

Jag tog kontakt med skolan och lärarna i de olika klasserna, Caroline och Elisabeth skulle börja höstterminen. Jag förklarade för dem att jag själv haft undervisning för dem i Afrika, så jag trodde säkert att de skulle ha luckor och behöva extra undervisning. Det var spännande för dem att gå i riktig svensk skola. De trivdes bra och fick många kompisar på en gång.

Efter någon månad tog jag kontakt med lärarna, de sa båda två att det går så bra för dem och de hänger med och behöver inte alls några extra lektioner. Det var en stor lättnad för mig och jag kände mig som den lyckligaste mamma i hela Sverige! Jag tyckte att det var lön för mödan att höra detta, för att ha varit lärare för mina egna barn med allt ansvar som det innebar.

Det var som julafton när vi packade upp hela vårt hem och bohag som varit magasinerat hela tiden. Det var med glädje vi skapade vårt nya svenska hem igen!

Vi hade välkomstmöte i Filadelfia Stockholm och även i de underhållande församlingarna i Nyköping, Umeå, Skärstad och Braås.

Det var en turbulens i församlingen Stockholm under denna tid.

Den nye föreståndaren pastor Karl-Erik Heineborg hade börjat medan vi var i Liberia. Pastor Samuel Edestav hade varit där i flera år. Många hade nog räknat med att han skulle bli föreståndare men så blev det inte. Vilket ledde till spänningar och gjorde att det blev något av partibildningar.

Vi hade inte någon aning om detta när vi kom hem. Pastor Edestav tog särskilt emot oss och bjöd ut oss på lunch en dag. Han förordade att Ingvar skulle bli pastor i en av församlingens förortskyrkor under tiden vi var hemma. Det blev inte av. Eftersom det var partibildningar var det mycket känsligt om det uppfattades som vi var förbundna med Edestav. Vi kände inte honom, han hade kommit till församlingen när vi var ute i Liberia.

Vi var fortfarande ovetande om det som skedde, men vi fick veta det i efterhand. Edestav slutade i församlingen och gick till en annan församling. Det var många medlemmar som i samband med detta, lämnade församlingen.

72 17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM Senare förstod pastor Heineborg vår situation och gav också uttryck för detta och visade mycket känsla för oss. Senare läktes de sår som hade uppstått i och med motsättningarna inom Filadelfiaförsamlingen och det blev harmoni igen. Under tiden fick Ingvar en tjänst på Gospel Center, en bokhandel inom Dagenkoncernen, på Kungsgatan i Stockholm. Han skulle ansvara för den engelska litteraturavdelningen. Han hade denna tjänst under tiden vi var hemma. Han fick tillfällen att predika på söndagarna i de olika kyrkorna. Vi såg Guds ledning i allt och ville vara i Guds vilja med vårt liv. Jag fick också arbete som sjuksköterska på ett av sjukhusen, jag hade en nattjänst. Månaderna gick och vi trivdes bra både med det trevliga huset med en härlig trädgård med äppelträd, för äpplen hade vi inte ätit på flera år! Vi hade också många vänner och min familj så nära. Det var underbart att komma till Filadelfiakyrkan på gudstjänsterna och dela gemenskapen där. Pelle Karlsson var en populär pastor där under denna tid och han spelade och sjöng sina egna sånger. Han gifte sig senare med den också så populära sångerskan Evie Tornqvist. De bosatte sig senare i USA. Åke Boberg var ny missionssekreterare. Han hade med sin familj varit missionärer i Kongo och Burundi och därefter rektor på Kaggeholms Folkhögskola. Vi kände honom sedan tidigare. Det hade nu gått ett år sedan vi kom hem. Under barnens sommarlov var vi i Småland där vi hade vår sommarstuga. Det var en skön sommartid för oss alla men vi visste ju hela tiden att snart bar det iväg till Afrika igen… Skolan började och flickorna skulle gå höstterminen och vi planerade att åka ut igen i januari månad. Ingvars pappa blev cancersjuk i oktober månad. Ingvar var i London på Världspingstkonferensen. Han hade precis kommit hem och fick åka samma dag till Växjö sjukhus då hans far hade blivit så dålig. Han fick träffa honom innan han fick hembud till himlen. Allt hade gått fort och sorgen och saknaden var stor. Jag passade på under denna tid vi var hemma att gå en kurs på British Institute i Stockholm. Det var en språk kurs i Cambridge Engelska.

Vi förberedde barnen mentalt på att vi snart skulle åka ut igen.

Elisabeth reagerade starkt att hon vägrade att åka med oss ut till Liberia. Hon trivdes bra i svenska skolan och hade fått många kompisar. Hon grät och grät och vi kände det så svårt. Hur ska vi kunna åka ut? Att tvinga henne till det ville vi inte. Det var ju vi som var kallade att gå ut inte barnen. Som alltid gick vi i bön till Jesus som vi visste såg denna situation.

Vi bad om Guds hjälp.

17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM 73

En dag kom Elisabeth springande och ropade ”mamma, mamma nu vill jag åka till Liberia!” Så otroligt det kändes! Vi tackade Jesus för bönesvar!

Våra barn har senare i vuxen ålder alltid sagt att de inte kunnat få en bättre barndom och uppväxt än den som de hade i Liberia.

Så tacksamma vi har varit för detta!

Vi höll på att förbereda allting inför resan, hela vårt hem med allt skulle nu packas och magasineras.

En dag när jag var hemma fick jag en sådan stark känsla av vånda att något var på gång som jag inte hade någon aning om vad det skulle vara. Jag gick ner på mina knän och bad så innerligt till Gud om hjälp. Efter bönen kom ett stort lugn över mig och jag visste att Gud skulle gripa in.

Framåt kvällen kom Ingvar hem och när barnen lagt sig och det var lugn och ro berättade Ingvar för mig att han hade fått en förfrågan av Sverre Larsson, som var vd på Dagenkoncernen, att få en tjänst inom koncernen och det skulle innebära ett stort lönelyft, mer än dubbelt! Utan att tveka sade Ingvar att han var ju missionär och vi skulle ut igen så det var otänkbart. Detta visste ju Sverre men han ville ändå försöka, för han ville så gärna ha Ingvar på denna plats. Jag berättade då för Ingvar om min upplevelse och vi förstod att detta kanske var en prövning från Herren om vi än en gång var villiga att avstå från det materiella och gå Guds väg.

Långt senare i livet, cirka 25 år, träffade jag Sverre Larsson vid ett tillfälle och han sade till mig: ”jag tycker så mycket om Ingvar, han är en sådan fin man!”

Vi hade avskedsmöten i de olika församlingarna och skulle snart resa.

Avskedsmötet i Filadelfia Stockholm var starkt med en avskiljningsakt och bön om Guds beskydd och ledning, av pastor Heineborg och övriga pastorer.

Missionssekreteraren Åke Boberg hade talat om för oss tidigare att han upptäckt att vi inte hade haft fullt underhåll under hela första perioden. Han sa att han var väldigt imponerad att vi hade klarat oss ekonomiskt som familj under alla dessa år! Nu hade han ordnat så vi hade fullt underhåll och det var ju vi tacksamma för!

Så kom januaridagen 1977 när vi skulle åka tillbaka till vårt kallelses land Liberia. Det kändes svårt att lämna nära och kära vänner. Min mamma – skulle jag få se henne igen, tanken kom smygande…

Vi åkte över Kanarieöarna och stannade där och kopplade av några dagar innan vi tog flyget till det tropiska Afrika.

Liberia har aldrig varit ett kolonialland. Amerika köpte land i Liberia för de frigivna slavarna på den tiden. The Land of Liberty - Frihetens Land. Året 1847 proklamerades Republiken Liberia. ”The Land of Liberty brought us here” blev valspråket.

De frigivna slavarnas ättlingar blev senare kallade the Congo People, de utgjorde 3 procent av folket och tillhörde överklassen. De fick sina utbildningar i Amerika, de hade pengar och levde ett rikt liv. Under alla dessa år blev de presidenter och ministrar i landets regering. De infödda kallades the Country People.