18. Tillbaka i Liberia

Vi kom tillbaka och kände oss hemma, vi åkte från den svenska vintern och kom till detta varma, fuktiga och soliga klimat.

Vi blev välkomnade av våra vänner som utstrålade sådan värme och godhet. Hela kyrkan var full av folk som välkomnade oss på välkomstmötena som ordnades. De klappade i händerna och sjöng för fullt från hjärtat.

Vad vi hade saknat detta!

Det hade kommit många till kyrkan och funnit Jesus som sin frälsare. Vi gladdes med dem.

Vi hade planerat att inte bo i lägenheten i kyrkan. Vi kände att vi behövde lite mer avstånd från kyrkan än att bo i samma byggnad.

Svenska Pingstmissionen ägde en tomt alldeles vid infarten av huvudstaden Monrovia. Det var en rätt stor tomt inhägnad av palmträd och tropiska växter. Missionärerna Manne och Mia som bott där förut, hade satt upp en stor amerikansk trailer, husvagn, och byggt ut med rum och altan så det såg ut som ett hus. Nu hade det stått tomt länge och behövdes en storrengöring och reparation eftersom termiterna invaderat det.

Vi kom dit samma kväll som vi kom till flygplatsen i Robertsfield. Vi trodde att vi bara kunde flytta in på en gång, men det var omöjligt.

En amerikansk missionärsfamilj bodde grannar i huset intill. De var från samma amerikanska pingstmission som de andra missionärerna vi samarbetat med förut. Sidney och Garnette Petersen tog emot oss på kvällen, vi fick flytta in i deras gästrum med ett pentry, så länge som vi gjorde färdigt vårt hus.

Efter någon vecka flyttade vi in i huset. Men det var alldeles för litet för oss så Ingvar och jag satt en kväll och ritade upp precis hur vi ville bygga till det efter behov. Här behövdes inget byggnadslov! Dagen efter tog Ingvar kontakt med en hel del arbetare och en som skulle stå för tillbygget tillsammans med Ingvar.

Under tiden tog jag kontakt med rektorn på ELWA skolan. Det blev bestämt att Caroline och Elisabeth skulle börja skolan där på en gång. Caroline kände sig som hemma, hon hade ju gått en termin förut där.

Elisabeth som var nio år var förstås ängslig och spänd på hur hon skulle ELWA Academy i Monrovia, där flickorna gick i skola.

Charlotte tillsammans med skolkamrater.

klara av undervisningen på engelska, och att alla bara pratade engelska! Jag var med henne första skoldagen, hon grät en stund men blev väl omhändertagen och från första dagen trivdes hon så bra.

Charlotte skulle fylla fem år och vi bestämde att hon skulle börja Kindergarten, förskolan, där till höstterminen.

Jag hade ingen svensk undervisning med dem under hela denna tid. De gick i denna skola under fem-sex års tid tills vi kom tillbaka till Sverige!

När Caroline var 15 år gick hon sista året på internatskola i Elfenbenskusten för amerikanska missionärsbarn.

Arbetet i Philadelphia Church och alla stora behov omkring oss tog hela vår tid, men vi trivdes så bra hela familjen.

Vi blev goda vänner och grannar med Sid och Garnette som var betydligt äldre än vi. De hade varit i Liberia i många år på missionsstationen i Sinoe, Sid var nu deras businessagent i huvudstaden. De var med i vår kyrka där vi samarbetade, Garnette var en duktig ledare för kören som vi hade startat tidigare. De hade skandinavisk bakgrund och kunde tala lite svenska till glädje för Charlotte som ofta gick ner till deras hus med sina svenska böcker.

De uppskattade den svenska maten och fikastunder som jag bjöd på. Och vi tyckte så mycket om att bli bjudna på frukost med amerikanska pannkakor, amerikansk sirap och bacon!

18. TILLBAKA I LIBERIA 77

Efter tre månader var tillbygget klart på huset. Vi hade köpt järngaller för att sätta upp för fönstren En säkerhetsåtgärd för att tjuvar inte skulle ta sig in!

Natten innan de skulle bli installerade hade vi besök av tjuvar som lätt tog sig in genom badrumsfönstret. Jag vaknade upp, tyckte att jag hört något ljud. Jag väckte Ingvar. Vi gick omkring i huset och såg att det var mycket av våra personliga saker som var borta. Vi kom in i badrummet och såg att fönstret var bara ett stort hål som gapade emot oss. Fönstret hade blivit borttaget. Ingvar gick fram till fönstret och tittade ner på marken och fick se en man som var där. Han fick tag i håret på honom och sade på svenska: ”nu har jag dig allt din fuling!” Mannen tittade upp förskräckt och då fick vi se att det var vår vaktman Thomas. Han hade upptäckt själv att det varit tjuvar där men alldeles försent. Han hade tydligen slumrat till och vår vakthund hade tjuvarna försett med en köttbit!

Vi var ju mycket tacksamma till Gud att vi inte kommit till skada. En polisman som tillhörde vår kyrka kom och gjorde vissa undersökningar. Han sa att om vi vaknat hade nog tjuvarna bedövat oss och även skadat oss och våra barn.

Fönstergallren kom på plats samma dag!

Ingvar och jag tycker mycket om heminredning och att fixa och ordna med det vi har omkring oss. ”Man tager det man haver och gör det bästa av det” en slogan som jag ofta brukar säga! Ingvar har ”gröna fingrar” och fixade till en härlig trädgård omkring huset. Det var ju tacksamt eftersom det fanns så mycket av tropiska växter och blommor. Gräsmattan förblev alltid grön tack vare det fuktiga vädret.

Vårt hus i Paynesville.

Vårt hus i Paynesville var en utbyggd amerikansk trailer, husvagn.

En blommande hibiskushäck med röda blommor och den lila och röda bouganvilla som täckte hela framsidan av huset. Det var så vackert!

På tomten hade vi också träd med apelsin, citron, banan och papaya. En ”palaverhydda” fanns i trädgården som var omgiven av alla dessa underbara vackra palmer.

Vi trivdes bra och var en lycklig familj och upplevde att vi var i Guds vilja på denna plats och de uppgifter som vi hade i vår kallelses land.

Vi bodde cirka fem minuters bilväg till ELWA missionsstationen.

Barnens skola låg bara ett stenkast från havsstranden. Det var härligt för oss att åka dit och ta oss ett dopp i Atlantens salta vatten. Vi brukade göra det på lördags förmiddagarna och ta fika med oss. Våra svenska gäster som vi hade på besök tyckte det var underbart!

När vi kom hem hade vår ”housegirl” lagat en liberiansk countrychop med stark peppar och banan som vi åt i palaverhyddan!

Barnen hade en liberiansk skolkamrat som hade en privat bilchaufför som även hämtade våra barn vid vårt hus varje morgon och tillbaka på eftermiddagen. Det kändes så lyxigt men var så naturligt för familjen som vi lärde känna.

Vi klarade oss från många av de tropiska sjukdomarna, förutom malaria. Vi tog medicin profylax, förebyggande, varje vecka men ändå drabbades vi av det ibland.

Vi kunde få larver som sög sig in i huden som efter någon vecka utvecklades till levande maskar. Det var väldigt smärtsamt och ofta blev det infektioner av det. Kläder som hängde ute på torksträcket och även frottéhanddukar brukade dra till sig dessa larver. Därför var det nödvän-

Trädgården var underbar.

digt att stryka allt med varmt strykjärn! Det var mycket som var annorlunda att leva i ett tropiskt land!

Kyrkan fylldes med folk och vi insåg att den behövdes byggas ut.

Vi hade fått löfte om att bygga ett nytt boningshus på tomten där vi bodde. Men vi var nöjda med det vi hade och med tillbygget som blev gjort. Vi ville hellre bygga ut kyrkan när vi såg behovet. Vi kontaktade Sverige.

De blev glada för segerrapporter att många hade blivit frälsta och döpta.

Sagt och gjort! Kyrkan byggdes ut och vi fick utrymme för många fler som skulle komma…

Vi hade invigning av den tillbyggda kyrkan som fylldes med folk. Det blev utbyggnad på båda sidor med 150 nya sittplatser och även en övervåning där vi planerade en bibelskola som snart skulle börja med många vetgiriga elever som längtade efter bibelundervisning.

Det var flera personer från olika länder som arbetade i Monrovia och de kom till vår kyrka. Flera fredskårister från Amerika började besöka våra gudstjänster. De lämnade sina liv till Jesus och ville döpas. Det var så inspirerande att höra dem vittna om att det de upplevat skulle de föra vidare till sina släktingar och vänner i Amerika.

Det var många ungdomar från grannländerna till Liberia som studerade på universitet i Monrovia. De hade hört talas om Philadelphia Church på 10:th Street. De kom och blev gripna och överlämnade sina liv till Jesus och lät döpa sig. När de skulle tillbaka till sina olika länder ville de föra evangeliet vidare. När vi var hemma i Sverige och hade ett

Dopkandidater i Philadelphia Church. Jag spelar piano vid en annan dopförättning.

av våra missionsmöten fick vi ett profetiskt tilltal från Gud. Det innehöll bland annat, att från Philadelphia Church i Monrovia skulle evangeliet spridas till olika länder. Vi fick uppleva det! Varje gång vi hade dopförrättning döptes omkring 25 personer. Vår dotter Caroline hade döpts förra perioden innan vi åkte hem till Sverige.

Under denna tid ville Elisabeth döpas och det blev på juldagen då vi hade dop. Vi som föräldrar upplevde stor gripenhet när våra flickor beslutat sig för att följa Jesus och döptes tillsammans med våra liberianska vänner. Vår granne Garnette och jag samlade en del kvinnor som bodde i Monrovia där deras män arbetade i olika företag. De kom från olika länder och var inte troende men väldigt intresserade. Vi hade bibelstudier och samtal om vår tro på Gud. Vi fick be till Gud för dem och en del kom till tro på JePastorerna i Philadelphia Church sus. Tillsammans med de amerikanska missionärerna från ELWA och andra missioner så hade vi en Christian Womens Club. Vi hade ett evangeliskt lunchmöte en gång i månaden på Dukor Hotel och då samlades många både svarta och vita kvinnor. Det var en fin gemenskap vi hade tillsammans. Samarbetet med pastor Joel Lauroue och hans fru Loretta var vi så tacksamma för. De hade tre flickor som vi, det blev en fjärde flicka senare.

Gott samarbete.

Nyfödda tvillingar.

Loretta var lärare, hon hade fått ett stipendium från Sverige för att utbilda sig. Det var ett stipendium från kvinnornas internationella bönedag till kvinnor i u-land. Vi arbetade tillsammans i både kamp och glädje i församlingen.

Loretta och jag fortsatte med bibelundervisning och vägledning för våra unga kvinnor.

Vi hade radiokontakt med missionärerna varje dag morgon och eftermiddag från de olika missionsstationerna i landet. Det var en trygghet för alla för att höra att allt var bra och få rapporter vad som hade hänt.

Ingvar var nu så kallad Field Chairman för missionen. Han ansvarade för missionen och det administrativa. Han var representant för missionen inför myndigheterna. Vi tog hand om alla nya missionärer och familjer som kom till Liberia. Det blev många besök på olika instanser och myndigheter för Ingvar. Vi hade också missionärskonferenser på olika platser.

Vår mission hade inte någon sjukvårdsklinik i Monrovia. Jag saknade de uppgifterna.

En dag blev jag tillfrågad från ELWA-sjukhuset om jag ville börja arbeta med deras Village Clinic. Jag blev glad för detta erbjudande att kunna få arbeta inom sjukvården igen, och upplevde att det ingick i Guds plan för mig.

Village Clinic innebar att vi åkte ut till olika delar av huvudstaden och satte upp en mottagning för dagen för sjuka patienter, mödravård och mammor med sina sjuka barn. Det var stora mottagningar med 100tals patienter. En stor jeep fylldes med all utrustning som vi behövde. Det blev mycket arbete men meningsfullt att hjälpa alla dessa behövande.

82 18. TILLBAKA I LIBERIA Arbetsgemenskapen var mycket god med de amerikanska sjuksköterskor och infödd personal som jag arbetade med. Sjukdomen HIV och Aids hörde vi aldrig talas om under den tid vi var där. Det var efter några år, när vi kommit hem och jag börjat arbeta som barnmorska i Växjö, som det började höras från USA om denna sjukdom som sedan spreds i många länder. Afrika har drabbats hårt under många år. En stor tragedi med alla dessa barn som drabbades och blev föräldralösa. Även i Sverige har det varit en fruktad sjukdom. Nu finns det bättre mediciner för detta men smittan är densamma. Vetenskapen fortsätter att med nya möjligheter komma fram till bättre resultat. Det är mycket tragiskt med alla som har drabbats av denna sjukdom.