20. Baby Linda

Det knackade på dörren en tidig morgon.

Det var John som arbetade tillfälligt hos oss. Han talade om att hans fru hade dött på morgonen. Hon hade fött en liten flicka som levde, men själv hade hon avlidit av stora blödningar.

Efter att flickorna åkt till skolan klockan sju åkte vi till deras skjul. Omgiven av gråtande kvinnor låg den döda kvinnan på golvet på en madrass. Jag tog den några timmar gamla nyfödda babyn i mina armar, virade om henne en barnfilt som jag hade med mig.

Pappan vädjade till oss att ta med babyn hem till oss så att vi kunde ta hand om henne. Han själv hade inte möjlighet till detta, han hade också en tvåårig son att ta hand om.

Jag frågade honom hur allt detta kunde hända. Några dagar innan hade han fått en summa dollar av mig. Han skulle, när det var dags att föda, åka till det närbelägna Katolska Sjukhuset. Han sa till mig att de hade varit på sjukhuset och barnet hade fötts där, men de fick inte vara kvar när mamman blivit dålig så de åkte hem med påföljd att hon dog hemma. Jag tvivlade på detta och sade att jag inte trodde på honom. Jag visste att de på sjukhuset aldrig skulle skicka hem mamman i detta tillstånd.

Jag förstod att John ljög för mig. Jag åkte till sjukhusets förlossningsklinik och pratade med personalen där. De visste med säkerhet att han inte varit där med sin fru, jag fick också se liggaren där alla patienter registrerades.

Jag såg också hur de klippte av naveln och förband den. Det första jag såg på Johns nakna baby var att naveln var ungefär tio cm lång och bara avklippt utan bandage. Så detta gjorde att jag förstod att han ljög.

När jag pratade med honom igen och talade om att jag visste att han inte talat sanning för mig så erkände han detta. Pengarna hade han gjort av med till något annat och därför skämdes han att kontakta mig för hjälp när det blev komplikationer. Hans fru var mycket äldre än han och själv var han bara en ung grabb. Vi tyckte synd om honom och han fortsatte att arbeta hos oss. Han behövde väl pengarna han arbetade för och även all mat och kläder han fick av oss.

Helt plötsligt fick vi en nyfödd baby att ta hand om! Jag hade förråd i mina tunnor från Sverige. Både nappflaskor och mjölkersättningar för spädbarn togs fram och små baby kläder. Det första jag gjorde var att klippa naveln och sedan ge babyn sitt första bad.

Charlottes dockvagn blev utmärkt att bädda ner den lilla babyn i!

Barnen kom hem från skolan. De visste ingenting. Jag sa att vi hade en överraskning. De fick leta sig fram och till sist gav de till ett tjut av glädje när de såg ner i dockvagnen och såg den sötaste lilla baby.

Babyn Linda och jag.

Våra flickor var så förtjusta i den lilla flickan och de gav henne namnet Linda. Vi behöll henne i sex månader. Jag och flickorna ville gärna adoptera henne. Ingvar var mer eftertänksam och tänkte på konsekvenserna hur det skulle kunna bli. Vi hade ju den svenska prästfamiljen i minne hur svårt de hade det när de adopterade sitt barn med all korruption som gäller i detta land. John ville gärna att vi skulle adoptera henne, men hur det skulle bli med hans släkt visste vi inte. Vi bad mycket till Gud för detta att Guds vilja skulle ske.

Det bästa vore ju naturligtvis om det fanns något liberianskt par som kunde adoptera henne. Jag bad särskilt för detta om Gud hade ett troende, kärleksfullt par som längtade efter ett barn.

Och det var precis vad som hände. Vi åkte upp till missionsstationen Foya till en konferens där och Linda var med oss. Under konferensdagarna med mycket folk samlat så var det en liberiansk kvinna som kom emot mig och tittade så kärleksfullt på Linda och ville hålla i henne. Jag tittade på dem och fick en tanke, så lika de var!

Det visade sig att den unga frun var gift med en av lärarna på missionens skola. De hade varit gifta rätt så länge och kunde inte få egna barn. De riktigt längtade efter ett barn.

Det blev bestämt att lilla Linda skulle få sina föräldrar. Vi åkte tillbaka med Linda till Monrovia och där ordnades med alla papper och många stämplar, på olika myndigheter. Pastor Falla Bimba från Foya var

Linda och hennes föräldrar.

med och övervakade det tillsammans med John som skrev på papperen och var glad för de nya föräldrarna.

Efter ett halvår så fick vi krama Linda för sista gången…

Det blev ett tårfyllt farväl men vi var lyckliga att Gud hade ordnat allt så bra.

Med flyget från Monrovia till Voinjama hade Caroline som då var 15 år fått den stora uppgiften att åka med Linda och överlämna henne till sina nya föräldrar. Jag skulle ha åkt men blev sjuk så vi överlät detta till Caroline som var en duktig och mogen tonåring. Hon åkte iväg med lilla Linda på armen och en väska som var fullpackad med alla babysaker. Hon skulle instruera den nya mamman

Flickorna tillsammans med Linda och några små pojkar.

90 20 BABY LINDA om allting med som rörde Lindas skötsel. Hon gjorde allt detta med stort ansvar. Vi träffade Linda med sina föräldrar vid flera tillfällen när vi kom upp till bushen. Det var en lycklig familj.

Många år senare efter vi hade åkt från Liberia och efter det 14-åriga krigets slut fick vi meddelande om att Linda hade avlidit i följderna efter det grymma kriget. Det kändes smärtsamt för oss. Hon var ett fadderbarn för oss.