Appendix 2 – Alingsåskonferensen

Den första missionärskonferensen inom svensk pingströrelse hölls i Alingsås 6–10 oktober, 1943. Mötet utannonserades i EH den 12 augusti 1943. Det sägs då att missionssekreteraren Paul Ongman skall medverka. Av efterspelet att döma var det sannolikt så att Ongman sökte stöd för den så kallade nya linjen i missionsarbetet. Men de tilltänkta deltagarnas reslust verkar ha varit klen. Ty redan den 26 augusti manar den sammankallande, Einar Halldorf församlingarna att stödja sina hemmavarande missionärer med respengar.23

Något officiellt dokument verkar inte ha upprättats. Vi får nöja oss med en rapport i EH av bröderna Axel Burman och Agne Holmberg.24 Självklart är den tillrättalagd för en publik som inte får oroas: den betalande menigheten.

Tjugo kvinnor och arton män kom, däribland ett antal missionärskandidater. En stor del av tiden verkar ha ägnats åt rapporter från missionsfälten. Men hänsyn tagen till de redan ymniga rapporterna i bland annat EH verkar det något överflödigt. Rapportör för Indien var Otto Norberg. Hur länge han talade vet vi förstås inte, men det han sagt redovisas i EH med 96 ord. Indien, som visat sig vara ett hårt fält, representerades av broder Otto Norberg. I norra Indien äro några systrar i arbete i de stora städerna Lucknow och Cawnpore, där tidigare, vid sidan av det rent evangeliska arbetet, även barnverksamhet bedrivits. I Bangalore, i Sydindien, har ett lovande arbete nyligen öppnats. Det är genomgående mera öppet i söder än i norr, kanske på grund av äldre mission i söder. De frälsta bland de syriska kristna i Travancore ha en stor uppgift som missionärer i andra delar av Indien. Norra Indien är ett mycket behövande fält. Detta bidrag upptog 16 % av hela texten om missionsfälten. Norberg har vid det här laget varit hemma i drygt två år – för gott. Han har uppenbart inte mycket att säga.

Tre frågor

Därefter diskuterades tre frågor: 1. Hur böra missionärerna och missionärskandidaterna på bästa sätt använda tiden i hemlandet med tanke på tidsläget? 2. Hur skall man ställa sig till de hednakristnas månggifte? 3. Är en med utländska penningmedel på missionsfälten bedriven evangelistverksamhet bästa och [mest] bibliska

23 EH (1943) sidorna 644 respektive 684. 24 EH (1943) sidan 858, 28 oktober.

228 APPENDIX 2 – ALINGSÅSKONFERENSEN verksamhetsmetoden att uppbygga en livskraftig inhemsk församling och verksamhet? Den första frågan berörde inte tidsläget per se. Men det fanns missionärer som inte kunde resa ut på grund av kriget – och de som inte kunde komma hem. Det påpekades att det primära syftet med hemmavistelsen var att vila och samla krafter, kunskaper och inspiration och inte att flänga omkring och predika ihop slantar. Elsa Törnqvist (denna berättelses huvudperson) kom dock att hjälpa till på missions-expeditionen en kortare tid.25 Fråga nummer två hade många facetter, till exempel: om en inhemsk pastor tvingas skilja sig från sina bihustrur riskerar då dessa att hamna i prostitution? Hur kan vi förhindra detta? – Något svar verkar inte ha formulerats. Sopade den pryda församlingen frågan under mattan? Beklagligt, eftersom denna kulturkrock rör något viktigt: könsmaktsordning. Flera missionsprojekt har stött på liknande problem. Hos Edward H. Nerman (1975) finns till exempel referat till engelsk mission bland gikuyu i Kenya, där dessa vägrade ge upp sin tradition att omskära flickor. När hårt sattes mot hårt var splittringen oundviklig. Den tredje frågan … … tilldrog sig det allra största intresset och gav anledning till många goda och inspirerande inlägg … skriver referenterna i EH. Och fortsätter: Naturligtvis är det nödvändigt, att missionären i banbrytningsarbete, då en infödds hjälp är oundgänglig, understöder och hjälper den eller de evangelister, som bistå honom i arbetet, såsom Paulus ock så drog försorg om dem, som medföljde på hans resor, men så snart som en församling vuxit upp, skall den fostras och undervisas till att själv känna ansvar för traktens evangelisering och arbetets vidare utveckling och finansiering. Denna skrivning kan väl knappast någon ha invändningar mot. En viss enhet verkar också ha uppstått. Men detta var kanske inte rätt forum för att diskutera en så komplex problematik. Att kalla detta för ”den nya linjen” är anmärkningsvärt.

En fjärde brinnande fråga

Men Paul Ongman själv ger en helt annan bild av mötet i ett brev till Carl Swahn i december 1943. Sedan kastade broder Norberg in frågan om verksamheten i Sydindien och undrade om det var klokt att med svenska pengar understödja densamma. Han fick så gott som hela mötet med sig, och jag var förvånad över att höra att det var en så-

25 Brev från Ingeborg Redtzer till Karin Cométh den 24 oktober 1937.

APPENDIX 2 – ALINGSÅSKONFERENSEN 229 dan stark opposition i missionärskåren mot detta. Jag uppträdde ensam till försvar för saken och det uppstod en ganska pinsam situation. För mig förstörde det hela återstoden av konferensen. Så, Norberg hade ju faktiskt något viktigt på hjärtat – som referenterna i EH inte vågade skriva om. Ongman tar detta så allvarligt att han i brevet till Carl Swahn skriver: Det är alldeles nödvändigt nu, att antingen Du eller Bils kommer hem, innan Norbergs event. resa ut igen, om detta nu kan bli en möjlighet. Ty det är nödvändigt att vi tillsammans med Eder får dryfta denna sak så att det äntligen måtte bliva klart i denna fråga. Trots broder Bils brinnande artikel för en tid sedan i E.H. har det ej influtit något för Sydindien till dato. Det ser hopplöst ut. Då så många motarbeta saken är det ej lätt att göra något för den. Det var emellertid uppmuntrande att höra att även Karin fått upp sina ögon för betydelsen av denna verksamhet, så att Agnes, Karin och Emma Janson åtminstone är med. Jag hör på syster Elsa, att hon ingen förståelse har för detta arbete. Hur är det med Ellen Hallberg och Annie Wahlgren? Även Gustav Eriksson är oförstående. Tänk vilken makt det skulle vara, om alla missionärerna stode eniga i denna front. Jag menar alla India-missionärerna. Det som åsyftas med ord som verksamhet och arbete är i själva verket icke obetydliga transfereringar till Abraham och Cherian med Carl Swahn som mellanhand (enligt Cherians önskemål).26 Att missionärerna i fält inte ropade Halleluja för detta är ganska begripligt.

Karin Cométh skriver från sin fjärran postering i Lahore i ett brev till Ongman 26 december 1943 om Alingsåsmötet: Det var väldigt roligt att höra lite om konferensen i Alingsås, men så sorgligt att Otto var den som tog upp frågan. De har nog ej varit ett med våra vänner det förstår man på mycket. Jag tror att denna gren [sic!] drog oproportionerligt under brödernas vistelser hemma, men sen har den väl ej så gjort, i synnerhet ej de sista åren. Så länge jag endast kommit i beröring med avigsidorna av denna verksamhet var jag ju själv ej ivrigt för den, men nu sen jag sett Guds verk så är det annorlunda och Otto vet, ty han har varit där. Jag är visst om att det är välbehagligt inför Herren och till större nytta än mycket annat i den vägen.

26 Swahn skriver 2 februari 1940 till Ongman följande: Då Du sänder pängarna [sic!] för S. Indien så avskiljs 5 % för administrativa ändamål här ute. Vi kunna ju göra det själva men om du gör det så är det så mycket bättre. Jag skulle gärna stå för det ur egen kassa men det är omöjligt, ty allt är så dyrt nu. Ja, Gud är god. – Tolkningar efterlyses.

230 APPENDIX 2 – ALINGSÅSKONFERENSEN Vad skall man tro om Karins omvändelse? Hon som hade upplevt Chacko i aktion. Och träffat Abraham och Cherian i Stockholm. – Texten är knappast något logiskt mästerstycke. Och vari skulle sorgen över att just Otto Norberg tog upp den sydindiska frågan bestå? Karin påpekar ju längre fram att Otto hade förstahandserfarenhet av den Sydindiska väckelsen. Han om någon visste ju. Inte varit ett med våra [Sydindiska] vänner skriver hon. Han hade ju bestämt påpekat att orsaken till Bombaystriden inte låg i hans påstådda avståndstagande från den sydindiska inblandningen. Detta hade Ongman berättat i brev i varje fall till Elsa.

Synpunkter på den ”brinnande frågan” från Daniel Hallberg

Här finns det anledning inflika vad Daniel Hallberg den 14 april 1936 skriver från Falun till Ongman i Stockholm. … den svenska pingstverksamheten i Indien har väl knappast något gott rykte i Indien heller … så det finns nog ej manliga missionärer, som skulle var tillgängliga … en omläggning av arbetet är av nöden men det [är] ju ej så lätt att med en gång säga hur det skall göras. Och i brev den 7 oktober 1936 berättar Hallberg för Ongman att han inte vill åka ut till Indien igen. Och tillägger: De indiska brödernas besök här i Falun har snarare kylt mig än eldat upp mig.27 Dessa bröder var alltså Abraham och Cherian som under 18 månader turnerade i Sverige och Finland. Vad såg Daniel Hallberg som inte Carl Swahn såg? Eller tvärt om?

I Söderholms referat i EH (1936) från bibelstudieveckan i Malmköping, där nämnda indiska bröder medverkade, citerar han en hemmavarande indiamissionär som skall ha sagt: Jag har en känsla av att det är åtskilliga, som kanske stått rätt så undrande den sista tiden just inför den svenska pingstväckelsens mission i Indien.… När vi kommo ut till Indien, visste vi så litet, hur vi skulle gå tillväga. Hela tiden därute har varit ett trevande och sökande efter vad Gud ville.… När jag lämnade Indien för tre år sedan, reste jag hem väldigt beklämd … Det är så, man måste taga hänsyn till tidsläget. I vårt land och andra länder är den nationella känslan mycket stark för närvarande. Och detta är fallet icke minst i Indien. Vi önska, att arbetet så mycket som möjligt bör komma i de inföddas händer. Vi ha egentligen inte haft något arbete att överlämna åt de infödda, och vi ha icke haft några infödda att överlämna arbetet åt.28

27 Citerat också i kapitel 11. 28 EH (1936) sidan 668.

APPENDIX 2 – ALINGSÅSKONFERENSEN 231 Min understrykning. – Att den anonyme missionären heter Daniel Hallberg torde vara klart. Han kom ju hem 1933 – och nu var det 1936. Analysen av världsläget är ju brilliant: ett samhälle med tilltagande nationalism sluter sig kring sig själv. Det var lika sant 1933 som 2017. Hans sista mening ovan sammanfattar ju problematiken med skärpa.

Broder Tilling

En broder Tilling i London kontaktade runt 1936 Rörstrandsgatan och uttryckte sitt missnöje över att den röda mattan hade rullats ut för Abraham och Cherian.29 Dessa var nämligen klassade som anti-brittiska agenter som skulle ha uppviglat folket. Detta enligt ett brev från Ongman till Carl Swahn i Falköping den 8 juli 1936. Där berättar Ongman att han talat med Pethrus om saken och att de kommit överens om att skriva … … så att vi på rätt sätt får tillfälle att klargöra vår syn på denna sak både för bröderna i Frankrike och England. De engelska har ju framställt en del fullkomligt osanna beskyllningar mot bröderna, och det hela bottnar i deras fullständiga oförmåga att sätta sig in i indiernas tankegång. En ganska vanlig företeelse, då de ju tillhöra det härskande folket Indien. Engelsmännen är nog också lite för självmedveten och stolta. Det är så vana att vara herrar, så det kunna inte förstå, huru indierna känna. … Hälsa kärt till bröderna. Och var själv hjärtligt hälsad från Din i Herren förbundne Paul Ongman. Indien skulle ju förbli brittiskt ytterligare 10 år.– Apropå Tilling: efter att Samuel Nyström besökt London på sin utresa till Brasilien 1938 skriver han: Framme vid Maranatha Home råkade jag de gamla vännerna Tillings.30

Thure Bils brinnande artikel –

– som hänvisas till ovan – är en predikan i reseberättelsens form införd i EH våren 1943.31 Den innehåller 2 534 ord. Bils resa hade gått från Bangalore i söder via Bombay, 7 500 km runt Nordindien. Han besöker Cawnpore två gånger. Vid första tillfället måste Chacko-affären ha avhandlats: Systrarna Karin Cométh, Elsa Törnquist och Ellen Hallberg ha här utkämpat en långvarig och seg kamp emot synd, hedendom och intrigmakeri, men Gud är trofast, och segern är viss.32

29 Tillings Missionärshem i Highbury, London. 30 EH (1938) sidan 601. 31 EH (1943) sidan 918, 18 november. 32 Observera att Hildur Näslund inte omnämns. Sannolikt hade hon försvunnit efter upprepade konflikter med Karin.

232 APPENDIX 2 – ALINGSÅSKONFERENSEN Av Bils får trion alltså till slut ett visst erkännande. – Vid det andra besöket håller man en veckolång konferens … … under medverkan av bröderna K.E. Abraham och P.M. Samuel från Sydindien, som för tillfället besökte norra Indien. Så var stunden kommen, då även norra Indiens missionärer av svenska pingstväckelsen skulle förenas med de ledande bröderna av den sydindiska väckelsen Stora ord – man baxnar. Vari skulle denna förening bestå? Att hålla en konferens betyder väl inte att man förenas? Nog var det fröjd i våra hjärtan och jag tror ej minst i syster Karin Coméths då bröderna Abraham och Samuel samt undertecknad en dag voro hemma hos systrarna Elsa Törnquist och Karin Cométh för samtal om hur vi skulle bli i stånd att på en enad front gå fram i striden. Mycket som varit dunkelt och höljt i tvivel försvann under den dagens samtal, och vi kunde endast prisa Herren för Hans oändliga nåd emot oss, att vi aktats värdiga att få användas i Hans tjänst. Tack och lov! »Vad ingen annan i världen kunde, det både ville och kunde Han.» En enad missionärskår, o, vilken makt och kraft att räkna med! Att mycket varit höljt i dunkel är förvisso en underdrift. Men att tvivlet nu försvunnit får stå för Br. Bils. Jag hittar inget om detta möte vare sig i Karins, Elsas eller Ellens korrespondens. Men Bils omtalas för övrigt i uppskattande ordalag. Från Delhi rapporterar Bils att … … de amerikanska »Assemblies of God»-missionärerna ordnat med en »pingstunion», Man hade gott om lagar och förordningar, så det skulle säkert hålla. Tio församlingar av deras egna anslöto sig, och så hade vi därmed en organiserad pingstväckelse i Norra Indien. Gud till ära kan det dock nämnas, att det fanns en del av deras missionärer, som insågo felaktigheten i ett sådant handlande och högljutt protesterade. Men de, som ville göra sig ett namn, trumfade igenom det hela. Babels-anden råder än! Organisation, det är farligt det. Babelsandan brukar tolkas som mänskligt högmod. Men är det verkligen högmod att förutse intressekonflikter och demokratiskt reglera dessa till så mångas fördel som möjligt? Assemblies of God oroar också Elsa, men av andra skäl. I ett brev från Elsa till Ongman den 19 december 1946 finns en hänvisning till Bils ett besök i Cawnpore några år tidigare. Det är sorgligt att det inte kommer ut flera av de svenska pingstvittnena till Indien nu, särskilt erfarna bröder. Faran är stor att det Amerikanska assemblies of God komma att överta våra arbeten. De har nyligen fått ut en massa nya mis-

APPENDIX 2 – ALINGSÅSKONFERENSEN 233 sionärer såväl som gamla erfarna som varit hemma under krigsåren. Då de fått förstärkning så vill de utvidga sitt arbetsfält. Nu senast hörde vi att det vänta på att syster Wahlgren ska lämna Bareilly så att de ska kunna fortsätta där. Det vore ledsamt om arbetet skulle komma in under [denna] organisation då vi kommit så långt på den bibliska linjen som vi har härute. Hälsa broder Bils att hans plats är här ute nu så att han inte försummar sitt tillfälle. Han hade en öppen dörr då han var här i Cawnpore på besök och bröderna undra nu då vi resa hem om inte han kan komma hit och hjälpa dem. Åter till Bils, som utan någon diagnos men med halsbrytande kausala kopplingar föreskriver följande medicin: Vi missionärer måste krypa ut ur vår egen lilla »stationsvärld» och få en vidare vy över hela »stridsfältet». Vårt eget skal av själviskhet måste sprängas, och vi äro tvungna att lära oss se Guds verk i stort. Därför böra alla i missionärskåren bliva mera rörliga, så att de ej som förr sitta för alltid »mantalsskrivna» på sin egen missionsstation. Heter det inte i Skriften; »Men de gingo ut …» Apostlarna voro rörliga.33 O, att Herren finge oss, sena tiders arbetare, på missionsfälten mera lättrörliga och lätthanterliga! Mera skulle vinnas och en djupare förståelse ernås därigenom. Gör rörlighet oss mindre själviska? – Swahn talar om dem som söker sitt eget. 34 – Lätthanterliga! Verkligen?

För att detta skall uppnås föreslår Bils följande: Det vore gott, om ni vänner hemma i de fria församlingarna begrundade följande: För att undvika ödeläggande strider i dagar, som komma, på missionsfälten, borde varje utresande missionär först grundligen prövas av den utsändande församlingen och högtidligen lova att vilja arbeta efter de riktlinjer Gudsordet anvisar och som väckelsen hemma funnit bärande. Ett sådant förfarande vid utsändandet av missionärer skulle bespara oss många tråkigheter och strider, som endast ruinera. … Gudsordet anvisar … väckelsen funnit bärande.– Denna text skulle knappast hålla i en juridisk situation; här finns alltför många odefinierade begrepp. Ordet Riktlinjer är ju t.ex. synonymt med huvuddragen av viss verksamhet. Anvisning – å andra sidan – allt ifrån föreskrift till antydan. Bärande är ett ord som används antingen om träd och buskar eller om väggar i ett hus som tar upp belastningen ovanifrån. Är inte detta eufemismer för lydnad inför dem som har tagit sig tolkningsföreträde?

33 Att apostlarna var lättrörliga är en idé som också Paul Ongman förfäktar. Men har man inte varit alltför bokstavstrogen här? 34 Brev till Paul Ongman den 1 februari 1939.

234 APPENDIX 2 – ALINGSÅSKONFERENSEN Inte undra på att missionärerna i Alingsås reagerade mot slika proklamationer. Det finns goda skäl anta att missionärerna själva hellre såge att missionsledningen skärpte sin ekonomiska administration. För att slutligen återgå till Elsa och Ellen: de mantalsskrev sig i Cawnpore under 26 år. Själva kallade de detta: trofasthet. De insåg att det skulle komma att krävas flera generationer för att verksamheten skulle bli självgående – i bästa fall. Att detta skulle vara själviskt är svårt att förstå.