Innehåll
INNAN VI BÖRJAR 5
MIN FÖRSTA VÄN 9
MITT LIV MED SIW 15
DE FYRA MUSKETÖRERNA 21
EN SOMMAR FÖR LÄNGE SEDAN 27
TURKISK KONFEKT 31
PLANETEN CLEARASIL 37
MOSTER OCH LIEMANNEN 41
NÄR JAG MÖTTE JESUS I ORLANDO 47
ATT ÖVERLEVA EN BARNDOM 55
ÖL OCH KÄRRINGAR I TRÄD 63
VÄGSKÄL 69
HUR MAN TAR EN KOMPLIMANG 77
BESTMAN 83
VÄGEN HEM 87
PER GESSLE ÄR INTE FET 93
MEN VAD FAN?! 101
GLÖMMA MED ÖMHET 109
MAMMA VÄNTAR PÅ RITVA 117
MIN FÖRSTA VÄN
Hans näsa var ovanligt platt redan då och såg nästan ut som en elkontakt.
Under många år av sitt liv skulle Kim få stå ut med skämt som ”nå, hittar du någon tryffel?”, eftersom någon berättat för oss att man i sökandet efter dessa delikatesser ofta använde grisar.
Vi träffades min första vecka i lekskolan, jag tror vi var fem år gamla.
Före Kim, och före lekskolan, var jag knappt någonsin utsatt för någon som skulle kunnat bli min vän. Eftersom både min bror och jag föddes i USA och bodde på en militärförläggning träffade vi aldrig några jämnåriga, och när våra föräldrar skiljde sig och mamma tog oss till sitt födelseland Finland, då kunde vi inte ett ord svenska eller finska.
Jag var tre år, min bror Stephen fyra. Vi tillbringade våra dagar med att lyssna på morfars stenkakor och trivdes rätt bra i vår tvåsamhet. Det var bara elva månader som skiljde oss åt, eftersom pappa tutat i mamma att en kvinna inte kan bli gravid om hon ammar (prova inte det hemma).
Det gjordes ett halvhjärtat försök att inlemma oss i en parklek, med en massa barn som talade obegripligt och en kedjerökande lektant. Men när vårt hembiträde Lempi kom för att hämta oss hittade hon mig i en stor låda med träklossar. Alla de andra barnen satt på lådans lock och sjöng ”Mark on laatikossa” medan de klappade takten med sina skor mot lådans bräder.
9
MITT LIV MED SIW
Siw Malmkvist sitter vid bordet och berättar om sin barndom.
”Du kan inte tro, i vårt hus bodde över 90 barn, det fanns vänner precis överallt.”
Det är helt ofattbart att hon är 86 år, hon rör sig mjukt och ledigt, ögonen glittrar och hela tiden far hon runt och illustrerar sina anekdoter med hela kroppen.
”Gud vad du är energisk”, säger jag och hon skrattar:
”När jag var liten sa de alltid att jag var en ’rälig unge’. Nu säger man väl adhd …”
Jag kontrar med att berätta om Ewa Wretman som jag träffade på en middag i Cannes. Ewa hade, innan hon gifte sig med mästerkrögaren Tore, jobbat som flygvärdinna på PanAm och vi pratade länge om hur arbetet i kabinen såg ut förr i tiden. Jag nämnde att jag läst att de nuförtiden tydligen har problem med ett utbrett sexmissbruk bland kabinpersonalen. Hon tittade begrundande på mig:
”Sexmissbruk …jaha …på min tid sa man ’rajtan-tajtan’ …”
Siw skrattar gott och jag häller upp mera kaffe. Egentligen ska vi arbeta med hennes Sommarprogram till radion, men samtalet slingrar än hit, än dit och Siw är en encyklopedi av minnen.
”Tänk dig, mor och far fick tio ungar! Sista barnet föddes 1943, då hade
15
DE FYRA MUSKETÖRERNA
Jag tror mamma var rätt olycklig de där åren då jag var liten. Hon stod i fönstret och tittade ut över vårt radhusområde och spanade efter något som aldrig kom. Hon svarade förstrött på våra frågor, försvann ofta in i sitt sovrum och så hördes det diskreta ljudet av en ölflaska som öppnades, pssschhht …
Mor kom ut, var väl lite gladare en stund, men inte på sitt vanliga sätt utan lite forcerat.
”Kom, lilla gubben, så dansar vi”, ropade hon, och så svängde vi runt till Elvis och Jailhouse Rock. Jag hade inget emot att dansa, men blev osäker på vem mamma var i de här stunderna. Hon kunde skratta högt för att plötsligt dråsa ner i soffan och se otroligt ledsen ut, och jag förstod aldrig om det var mitt fel. Ofta somnade hon på soffan och jag försökte mata mina småsyskon och göra fint, så att min styvpappa inte skulle märka att allt var konstigt när han kom hem.
Den sommaren när jag fyllde sju år, då glömde hon berätta för mig att jag skulle börja skolan. En dag tog hon mig i handen och ledde mig till Mattby Folkskola.
”Nu går jag hem, men du stannar kvar här!”
”Hur länge då?” undrade jag förvirrat.
”Tills du är en sexton–sjutton någonting”, sa mor, och så gick hon.
21
ATT ÖVERLEVA EN BARNDOM
För Tomas var tillvaron en evig upptäcktsfärd. Vi finkammade biblioteken i Olarsby, i Mattby och på Drumsö, på jakt efter en massa hemligheter som vi var övertygade dolde sig under vardagens blekgråa yta. Vi älskade Jules Verne och kunde prata i timmar om hur kapten Nemos ubåt troligen var inredd och beskaffad.
Tomas hittade en författare som hette Erik von Däniken och det var ingen höjd på allt som denne schweiziska forskare kunde bevisa. Utom allt rimligt tvivel var det ställt att det kring vår arma lilla planet vimlade av ufon, vars huvudsakliga uppgift tydligen bestod i att skapa konstiga mönster på vetefält i Wales och Skottland.
Jag kunde vagt ana att Tomas var begåvad. Han dolde det bra, han kunde ibland fastna i ett uttryck där munnen var lite halvöppen och ögonen frånvarande. På den tiden använde vi ordet ”debil” för slika uttryck, i dag skulle man väl säga ”alternativt ihopskruvad”.
Men vad det än såg ut som, så var det ett tecken på det helt motsatta –Tomas hjärna gick på högvarv. En gång köpte jag ett tuggummi i den lilla automaten vid Sorsakivis butik, jag lade en 20-pennislant i en klyka och vred om. Tomas stirrade på tuggummimaskinen och fastnade i sitt speciella uttryck. Återstod bara att vänta. Jag tuggade otåligt och försökte pricka en ölburk på staketet kring soptunnorna med småsten.
55
ständigt värkande sår som måste förbli just vad det var – hemligt. Jag kunde inte ana att det bland våra radhus dolde sig många, alltför många, låsta i precis likadana hemligheter. Om det inte var alkohol så var det piller eller mental sjukdom, men allt skulle döljas bakom strukna gardiner och klippta gräsmattor.
Ofta drog jag mig för att gå hem från skolan. Det var på inget sätt så att jag trivdes i skolan, eller att mina lärare ville ha mig där, men jag var orolig för vad jag skulle mötas av därhemma. Så jag gjorde mig ärenden, gömde mig i kartrummet eller bland lärarnas bilar på den alltmer glesa parkeringen sent på eftermiddagen.
Och hur det var, så höll Kim mig sällskap. Han hade heller aldrig bråttom. Man kunde tro att det var av vänlighet, eller kamratlig omsorg, men riktigt så fungerade vi inte. Kim hade helt enkelt inte så mycket att gå hem till heller.
Under våren förstod jag mera. Precis vid utfarten av skolan låg en skogsdunge, av tradition samlingsplats för allt vad trakten kunde uppbåda av polityrgubbar. De kunde vara skräniga, slagsmål utbröt ibland, men de var så vingliga att slagen ändå inte träffade, och på det stora hela betraktades de som ett naturligt och ofarligt inslag i landskapet.
Men så en dag satt Kims pappa bland dem. Hans firma, som importerade skruvar och muttrar från Tyskland, hade gått omkull efter några rangliga år och här satt pappan nu, inlemmad i tåget av trashankar och berusade existenser.
Kim visste att vi såg pappan. Vi vänner, som var så vana att reta varandra för minsta orsak, lät av någon anledning bli denna gång. Det vore förskönande att säga att det berodde på något slags hederskodex. Sanningen var
58
»De där stunderna med Kim, i köket, när vi överlevt ännu en dag av barndom, de är på så många sätt essensen av vänskap för mig.«
HUR MAN TAR EN KOMPLIMANG
Etikett-experten Magdalena Ribbing, salig i åminnelse, sa alltid att det bara finns ett korrekt svar på en komplimang:
”Tack.”
Det försöker jag inpränta i Pia. Hon är från Umeå och då kan man inte ta komplimanger.
”Fin? Den här klänningen? Nej, den är ful! Ett plagg som mormor använde när hon krälade i potatisåkern på jakt efter någon knöl som inte frusit ihjäl. Jag bär klänningen bara för att polisen inte ska arrestera mig för osedlig nakenhet.”
Märkligt nog började Pias och min vänskap genom en ofrivillig komplimang. Efter en föreställning av den underbara pjäsen Lusthuset var det cocktailmottagning. Jag stod och pratade med en söt mörkhårig flicka och berättade hur mycket jag tyckte om uppsättningen.
”Och hon, den där blonda huvudpersonen, vilken fantastisk skådespelare!” Flickan tittade förvirrat på mig: ”Vad menar du?”
”Alltså … bara att hon var så otroligt närvarande och hade en så stark utstrålning.”
”Men – det var ju jag!”
Nu var det jag som blev förvirrad.
”Du är säkert också bra, men jag tänker på den blonda.”
77
BESTMAN
När det gäller att hitta en partner eller att få ett förhållande att fungera, då finns det många råd och tips. Man kan göra som Pia och annonsera sin singelstatus på kvällstidningarnas löpsedlar, eller man kan minnas min mors tips:
”När du träffar en ny man, tänk då så här: Är detta människan som jag vill att mina barn ska tillbringa sina helger hos?”
Men när det handlar om nya vänner – hur träffar man dem? Och vad ska man tänka på?
Henrik, min kanske allra närmaste vän, flyttade in i mitt liv utan omsvep. Det fanns inga förbehåll, inget ”ursäkta för att jag kommer så här plötsligt och möblerar om i din tillvaro”. Han steg bara in, såg sig om, nickade vänligt och ställde sig på platsen märkt ”bästa vän”.
Sveriges Television har ett slitet men trevligt litet gym i källaren. Jag ville så otroligt gärna värma upp inför mitt träningspass genom att hoppa hopprep. Eftersom gymmet var fyllt av äldre manliga tekniker fick jag för mig att det var lite bögigt att hoppa hopprep (så var man fortfarande tvungen att tänka på mitten av 1990-talet), så jag ställde mig på en av de urtråkiga löpmaskinerna och började håglöst springa.
Då steg Henrik in, en människa jag aldrig sett tidigare. Han gick utan
83
MAMMA VÄNTAR PÅ RITVA
När jag kommer till sjukhuset den 20 mars är mamma betydligt sämre.
Hon har visserligen legat i något slags koma ett par dygn, men när jag åkte hem efter midnatt föregående kväll var hennes händer och
fötter varma och jag tänkte att hon nog skulle överleva natten.
Och tydligen har hon gjort det, men med viss möda. Nu har hon slangar i näsan och andas på ett stötvis, väsande sätt. Det mest otäcka är mammas
ögon. Hon som alltid haft så varma vackra bärnstensfärgade ögon – nu är ögonlocken halvslutna, ögonen saknar all glans och ser torra ut, och hur jag
än för fingret över mammas ansikte reagerar hon inte alls.
Sjuksystern bäddar om sängen, hon rör sig långsamt och värdigt, som om hon inte vill störa mamma i hennes dödskamp.
”Jag är ingen expert, men jag tycker mamma ser så döende ut”, säger jag lite frågande och systern nickar.
”Jag delar din uppfattning.” Hon är saklig, men inte utan värme.
Då är dagen här, den jag varit rädd för hela mitt liv. I dag ska mamma dö.
Utanför fönstret sträcker ett vinterblekt Mariehamn ut sig. På sätt och vis
är det ju bra att det händer här, på Åland, som mamma älskar så mycket. Min familj har tillbringat somrarna här i generationer.
Inte vet jag om det är genetiskt, men vi har lyckats med det otroliga
117