Helsingfors rรถda fanor
2
Torsten Ekman
Helsingfors
RÖDA FANOR ✮ Från
arbetarrörelsens tidiga år 1883–1917
Schildts & Söderströms HELSINGFORS
3
Helsingfors röda fanor
Torsten Ekman
Alexander I Kejsare och Fosterland (2011) Finska gardet 1812–1905 (2006)
Sid 2: Skrädderiarbetarnas (Helsingin räätäleiden ammattiosasto) standard torde första gången ha använts vid vårpromenaden 1900. För finansieringen av arbetet med denna bok tackar författaren Svenska kulturfonden, Nämnden för biblioteksstipendier samt Finlands facklitterära författare r.f. Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. ISBN 978-951-52-4135-1
© Torsten Ekman 2017
SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS 2017 www.sets.f i Omslag och inlaga Anders Carpelan Tryckt hos Nordprint, Helsingfors 2017
4
I N N EH Å LL
INLEDNING
Veteransamling i Kajsaniemi 9 ı1ı
En kluven stad · 12 ı2ı
von Wright kontra Karl Marx · 27 ı3ı
Kejsaren sviker · 53 ı4ı
Kosacker på Senatstorget · 67 ı5ı
Aktivt motstånd · 77 ı6ı
Mord och röda banderoller · 95 ı7ı
Revolutionen når Helsingfors · 113 ı8ı
Rött manifest från Tammerfors · 132 ı9ı
Vapen och dynamit · 151 ı 10 ı
Gardet säkrar rösträtten · 164 ı 11 ı
Klasskamp eller revisionism · 178 ı 12 ı
Skottlossning på Sveaborg · 189
5
Helsingfors röda fanor
ı 13 ı
Blodig dag i Hagnäs · 203 ı 14 ı
Revolutionen får uppskov · 215 ı 15 ı
Röd anarkism · 227 ı 16 ı
Stolypins nya ordning · 243 ı 17 ı
Finis Finlandiae! · 257 ı 18 ı
Vägen mot katastrof · 269 ı 19 ı
Efterskrift · 295
Noter · 303 Källförteckning · 309 Personregister · 315
6
Helsingfors
RÖDA FANOR
7
Helsingfors rรถda fanor
8
INLEDNING
✮
Veteransamling i Kajsaniemi
I en annons på första sidan i det socialdemokratiska partiets tidning Työmies uppmanades röda gardets organisationer och medlemmar att lördagen den 12 maj 1917 vara samlade klockan 5 på eftermiddagen, på stora fältet i Kajsaniemi park. Officiellt hade arbetarnas röda garde redan varit upplöst i drygt tio år och kallelsen revolutionsvåren 1917 var sålunda riktad till gardets veteraner från de dramatiska åren 1905 och 1906, då Finland kämpade för sin autonomi och arbetarna för rösträtt. I militärisk ordning ställde sig männen – enligt tidningsrapporterna ett par hundra – upp i räta led på samma sätt som till mönstringarna drygt tio år tidigare (Helsingin Sanomat 13.5.1917). Veteranerna i Kajsaniemi var en starkt sammansvetsad trupp, som upprätthållit gardets traditioner under alla år efter att röda gardet förbjöds sommaren 1906. Under storstrejken i november 1905 hade de patrullerat Helsingfors gator, medan den ordinarie poliskåren befann sig i strejk. En och annan av dem var med också följande sommar då de ryckte ut till Sveaborg för att bistå de ryska soldaterna som gjort uppror på fästningen. På Kungsholmen måste de lämna kvar några av sina kamrater som stupade, medan många andra arresterades och dömdes till fängelsestraff. Kanske några av veteranerna också hade varit på plats under den dramatiska sammandrabbningen på Broholmen där fem borgerliga skyddskårister dödades i skottlossningen på Hagnäs torg. Vid veteranmötet på Kajsaniemiplanen saknade männen sin förra chef, kapten Johan Kock, som efter upproret på Sveaborg valde att fly till Amerika där han avled några år före den nu pågående ryska revolutionen. Revolutionsvåren 1917 var röda gardets veteraner från 1905 redan en bortglömd grupp. Senare drunknade hela den tidiga arbetarrörelsens levnadsteckning i inbördeskrigets politiskt färgade historieskriv9
Helsingfors röda fanor
ning. Den interna splittringen och missämjan som efter februarimanifestet 1899 och fram till självständighetsförklaringen präglade hela det finländska samhället slätades över. Arbetarrörelsens kamp för rösträtt och politiskt inflytande stämplades som samhällsomstörtande och suddades ut ur historielitteraturen. Kvar blev bara de heroiska berättelserna om det fosterländska motståndet mot den ryska förtryckspolitiken. Min avsikt är att här redogöra för Finlands ödesgemenskap med Ryssland under kejsartidens sista år, hur den ryska revolutionära oron spred sig till den finska huvudstaden, samt hur det politiska skeendet från den bobrikoffska regimen fram till revolutionsåret 1917 beredde vägen för Finlands frigörelse från det ryska imperiets tsaristiska envälde. Senare händelser under den brutala vintern och sommaren 1918 kan ses i en mera nyanserad belysning om de ställs i relation till storstrejken 1905, upproret på Sveaborg, samt arbetarrörelsens framväxt och radikalisering.
För huvudstadsborna och för röda gardets veteraner i Kajsaniemi var situationen våren 1917 bekant. Drygt tio år tidigare hade Rysslands motgångar i kriget mot Japan banat vägen för en revolution som 1905 spred sig över hela det ryska imperiet. I S:t Petersburg vacklade kejsarens tron och i Helsingfors gav revolutionen Finland politiskt manöverutrymme att rädda sin autonomi med en jämförelsevis fridsam storstrejk. Osmo Jussila använder det ryska begreppet ”kramola” som lanserades av Bobrikoff för att beskriva det finska motståndet mot förryskningspolitiken, d.v.s. ett knotande som inte ännu utvecklats till öppet uppror. Den finska ”kramolan” startade redan i samband med kejsarens februarimanifest 1899 varefter den växte till protestmarscher, politiska attentat och sammandrabbningar på stadens gator. Minnesbilderna från värnpliktsbråken på Senatstorget 1902, attentatet mot Bobrikoff 1904, storstrejken 1905, upproret på Sveaborg och drabbningen på Hagnäs torg 1906, samt den påföljande anarkistiska våldsvågen fick våren 1917 ny aktualitet. Veteranerna i Kajsaniemi var övertygade om att deras insatser nu behövdes för att fullborda den revolution som de varit med om att inleda 1905 och 1906. I maj 1917 rasade revolutionen för fullt runtom i Helsingfors. Allt sedan 10
Inledning
den 16 mars, då stadens invånare fick besked om att kejsaren, Nikolaj II, tvingats abdikera i S:t Petersburg, hade Helsingfors gator och torg dag efter dag fyllts av demonstrerande folkmassor. De ryska soldaterna tågade ut från kasernerna med röda fanor för att tillsammans med matroserna från den ryska flottans fartyg samlas till massiva demonstrationståg som böljade genom staden. Den revolutionära euforin spred sig snabbt bland stadens arbetare, som skanderande radikala slagord om socialism och klasskamp marscherade längs gatorna. Ofta sågs de ryska och finska demonstrationstågen smälta samman till stora människohav med fladdrande banderoller på båda språken. Revolutionen 1917 fyllde den finska arbetarrörelsen med hänförelse. Socialdemokratiska partiets vägvisare från de tidigare åren – Eetu Salin, Taavi Tainio, Yrjö Mäkelin, Edvard Valpas, Yrjö Sirola, Otto Wille Kuusinen och många andra – stod villrådiga. Hade den klasskamp som de predikat för sina anhängare allt sedan arbetarpartiet grundades 1899 nu avancerat till sitt revolutionära skede? Var arbetarklassen plötsligt redo att förverkliga Karl Marx och Karl Kautskys teorier och skapa ett socialistiskt samhälle? Pekade den socialistiska lärans logik och teoretikernas självsäkra argument verkligen i rätt riktning? Också hösten 1905 hade samhällets olika politiska falanger stått splittrade, stärkt sina organisationer och sökt efter vapen. Aktivister och anhängare av passivt motstånd tillämpade sina egna principer och kampmetoder utan att förmå sig till gemensamma aktioner. Arbetarrörelsen, som 1917 trodde sig se sin ideologiska målsättning gå i uppfyllelse, hade 1905 fått nöja sig med de mest elementära samhälleliga rättigheterna, nämligen rösträtt och politiskt inflytande. Våren 1917 var misstron mellan samhällsklasserna redan ingrodd och av gammalt datum. Många av röda gardets veteraner som stod i ledet på Kajsaniemi sportplan den 12 maj 1917 hade i gott minne det hotfulla intermezzot drygt tio år tidigare utanför Stockmann vid Senatstorget i Helsingfors. På storstrejkens sista dag, måndagen den 6 november 1905, stod de öga mot öga med studenternas ordningsgarde, revolvrarna var blottade och en blodig sammandrabbning var mycket nära. Från den dagen lanserade arbetarrörelsen begreppet ”slaktare” och ”slaktargarde”, en stämpel som sattes på alla borgerliga organisationer.
11
Helsingfors röda fanor
1 ✮
En kluven stad
Helsingfors var under 1800-talets senare hälft en förhållandevis fridfull stad. Utöver sedvanlig brottslighet och skörlevnad som hörde till vardagen i städer av Helsingfors storlek, samt i städer med en betydande militär garnison, hade storfurstendömets huvudstad besparats den revolutionära oro som redan länge präglat S:t Petersburg och andra större städer i Ryssland, där olika revolutionära grupper använde terror och mord för att försöka störta landets tsaristiska envälde. Alexander II mördades i S:t Petersburg i ett bombattentat i mars 1881, medan hans son Alexander III med hjälp av ett strängt polisvälde lyckades undgå attentatsmännens bomber. Strax efter Nikolaj II:s trontillträde 1894 drabbades Ryssland av en strejkvåg som slog mot imperiets alla större städer. Gatorna fylldes av protesterande arbetare och krutrök då den utkallade militären öppnade eld mot demonstranterna. I Helsingfors rådde däremot lugn. Finland levde till synes i en kejsaridyll där det ryska imperiets enväldige härskare i enlighet med sin regentförsäkran förväntades stå som garant för storfurstendömets autonomi. Zacharias Topelius samhällslära var den grund som en stor del av storfurstendömet Finlands invånare förlitade sig på. I Boken om vårt land som utkom 1875, utstakade han för landets skolelever bilden av ett tryggt samhälle där var och en hade sin plats i enlighet med naturens egna lagar. Det gemensamma samhället, dess regering och dess lagar ger oss rättvisa och skapar grunden för allas vår frihet, för såväl rika som fattiga. Över det hela vilar Guds hand, lärde Topelius. Han såg sig leva bland ett folk som lydigt bar sina bördor genom fattigdom och hunger, såsom under de ödesdigra hungeråren tjugo år tidigare. Hans ödmjuka finska folk förväntades inte göra uppror. Men i Topelius samhällsidyll fanns det också andra folkskikt. Aleksis Kivi berättar i Sju bröder, som utkom 12
En kluven stad
redan 1870, om ett obändigt folk, fyllt av trots och djupt pyrande hat mot herrskap och överhet. Landets politiska elit, adeln, prästerskapet, de förmögna borgarna och bönderna i ståndslantdagen, förlitade sig däremot på Alexander I:s löfte vid lantdagen i Borgå 1809, där han lovade upprätthålla landets religion, grundlagar och privilegier i den form de haft under den svenska tiden. Sedan Alexander II återgett storfurstendömet dess lantdag, som från 1863 sammanträdde regelbundet, började Finland i allt högre grad se sig som en separat stat med egna grundlagar. Hans son Alexander III fortsatte sin fars politik. Lantdagen och senaten tilläts sköta storfurstendömets egna inre angelägenheter. De offentliga kanslierna och inrättningarna var bemannade med inhemska tjänstemän, som var väl insatta i de lagar och förordningar som utgjorde grunden för landets autonomi. Till stöd hade de ett aktivt medborgarsamhälle med livlig föreningsverksamhet. Föreningshusen, som med frivilliga krafter restes runtom i hela landet, blev samlingsplatser där medlemmarna uppfostrades till aktiva medborgare med beredskap att försvara fosterlandets och sina egna gruppers intressen. En betydelsefull roll i tidens föreningsverksamhet innehades av de frivilliga brandkårerna. Vid sidan om uppgiften att skydda hus och hem, utvecklades de till lokala allmänbildande organisationer där den egentliga disciplinkrävande verksamheten gav medlemmarna beredskap att försvara storfurstendömets politiska intressen. Då kårerna samlade medlemmar ur olika folklager fick de en säregen demokratisk prägel som ofta överbryggade ortens ståndsindelning.1 Frivilliga brandkårens viktiga roll i samhällsbyggandet syns tydligt i kårernas påkostade föreningshus av vilka många alltjämt står kvar som levande arkitektoniska klenoder. Från porträtten på väggarna i föreningshusen, i de offentliga ämbetsverken, i borgarhemmen och i stugorna på landsbygden, blickade kejsaren vakande ut över storfurstendömets vardag och ingav en känsla av stabilitet och trygghet. I sin regentförsäkran till sina finska undersåtar lovade kejsaren bevara landets autonomi och styra storfurstendömet enligt dess egna lagar och förordningar. För landets invånare var hans försäkran ett okränkbart aktstycke som skulle garantera Finland dess nationella existens.
13
Helsingfors röda fanor
Landets ledande politiker, i Helsingfors och på andra centrala orter, var ändå väl medvetna om att kejsaridyllen hade allvarliga sprickor. Redan under Alexander II:s tid väckte Finlands autonomi negativ uppmärksamhet i Rysslands nationalistiska kretsar. Finlands strävan att hävda storfurstendömets egenart som en separat stat uppfattades som farlig och även som sårande mot Ryssland. Storfurstendömet Finland var en fast del av det ryska imperiet där kejsaren var envåldshärskare. Hans ministrar, som i S:t Petersburg med åren fick ett ökat inflytande, krävde med växande pondus att Finland måste knytas närmare moderlandet. Finlands lagstiftning måste anpassas till imperiet och i sin beredning gå via de ryska ministerierna. De här kraven fick ett starkt och synligt stöd av ryska nationalistiska tidningar. Moskovskije Vjedomosti och Novoje Vremja spred aktivt sitt budskap om hur Finlands självbestämmanderätt var farlig separatism som kunde få förödande följder för hela imperiet. Det polska upproret 1863 var ett skrämmande exempel. Upproret kuvades med hård hand och Polen förlorade sitt självstyre. Alexander III:s fasta grepp om regeringsmakten gjorde att man i Finland ännu vågade lita på kejsarens skydd för storfurstendömets autonomi. Alexander III och hans danskfödda gemål kejsarinnan Maria Fjodorovna mottogs därför med entusiastiska hyllningar då de i augusti 1885 besökte Helsingfors. Kejsarparets återkommande sommarseglatser i den finska skärgården hade närmat Alexander till folket och stärkt hans popularitet i Finland. Även om kejsaren ville undvika öppna konflikter, var signalerna från S:t Petersburg om en fastare integrering i moderlandet tydliga. Alexander III erkände gärna Finlands lokala förvaltning, men han hade ingen förståelse för landet som en separat stat. Storfurstendömets mångårige senator och främste rättskämpe Leo Mechelin hade nämligen 1875 i polemik med de ryska panslavisterna betonat att Finland de jure och de facto i sitt förhållande till Ryssland ”hade en statsrättsligt koordinerad, icke en subordinerad ställning”. Det här innebar enligt Mechelin att de båda ländernas gemensamma frågor alltid måste regleras genom ömsesidiga avtal. Det här var oacceptabelt för kejsaren och hans ministrar.2 En del av de finska lagarna väckte direkt irritation. Finlands tullförordning som tvingade ryska handelsmän att betala tull för ryska varor 14
En kluven stad
Helsingfors Frivilliga Brandkårs ståtliga byggnad, som 1889 invigdes på Hagasundsgatan 3 (nuvarande Centralgatan 7) blev genast den viktigaste samlingslokalen för stadens politiska möten. Festsalen fungerade under de första åren som plenisal för den nya enkammarlantdagen. Byggnaden, som i likhet med Ateneum var ritad av arkitekt Theodor Höijer, drabbades senare av ett sorgligt öde. Under 1920-talet demolerades fasaden och huset byggdes om för bankoch restaurangverksamhet. Efter kriget var byggnaden känd för sin populära restaurang Kestikartano som drevs av Kalevalaiset naiset fram till 1967 då huset revs och ersattes av Heikki Castréns moderna affärsbyggnad.
då de gick över gränsen till Finland var för mycket för den ryska aristokratin i S:t Petersburg. Måste de verkligen betala tull för det vin de hade med sig när de från huvudstaden reste till sina villor på Karelska näset? Kejsaren ställde frågan om det var Ryssland som tillhörde Finland och inte tvärtom. Lika litet hade han förståelse för att de ryska polismyndigheterna hindrades från att anhålla ryska terrorister som sökte skydd i Finland. Finlands och Rysslands lagstiftning kunde inte gå isär på den punkten, varför kejsaren påskyndade en anpassning av rikets och storfurstendömets lagar till varandra. Finland kunde behålla sin egen lokala lagstiftning, men rikslagar som gällde hela imperiet skulle också automatiskt gälla i Finland. Sammanjämkningen av de finska och ryska 15
Helsingfors röda fanor
lagarna väckte motstånd i Finland. Den uppfattades som ett allvarligt hot mot hela autonomin och i en sträng legalitetsglöd förkastade man alla ryska förslag och kompromisser. Det var därför med stor oro de finska ständerna och senaten i Helsingfors den 1 november 1894 tog emot beskedet om Alexander III:s plötsliga död på Krim. Skulle den nye regenten Nikolaj II underteckna sin regentförsäkran till Finland i samma form som hans företrädare gjort? Finlands ministerstatssekreterare Woldemar von Daehn, som i S:t Petersburg svarade för de finska ärendenas föredragning för kejsaren, reste snabbt till Krim, anhöll om audiens och fick Nikolaj II att underteckna samma regentförsäkran där storfurstendömets tidigare regenter lovat bevara Finlands religion, grundlagar, rättigheter och privilegier. I Finland drog man en suck av lättnad och då von Daehn något senare anlände till Helsingfors möttes han på järnvägsstationen av en folkskara som fyllde hela perrongen. Han hälsades som en hjälte och uppvaktades med studentsång (Hbl 1.12.1894). Nikolaj II:s regentförsäkran gavs omedelbart stor publicitet i landets dagstidningar. Uusi Suometar skriver att Finlands folk åter en gång förlitande sig på kejsarens ord kan fortsätta sitt nationella och samhälleliga uppbyggnadsarbete (US 13.11.1894). Hufvudstadsbladet refererar till Alexander I:s regentförsäkran vid Borgå lantdag 1809 och påpekar att den enligt kejsarens egna ord är bindande för alla hans efterträdare (Hbl 13.11.1894). Nya Pressen kommer till samma slutsats i en lång tvådelad artikel. Skribenten R.H. (Robert Hermanson) går tillbaka ända till de svenska kungavalen under tidig medeltid och understryker att gällande lag bör vara bindande för den nya regenten vid ett tronskifte. Men Finland hade bara tilldelats en kort tidsfrist. Samtidigt med regentskiftet fortsatte den ryska nationalistiska pressen sina angrepp mot Finlands autonomi. Bara ett par veckor efter Nikolajs regentförsäkran angrep Moskovskije Vjedomosti Daehn för att han inte bett de ryska ministerierna om utlåtanden förrän han uppvaktade kejsaren och bad om hans regentförsäkran (Hbl 26.11.1894). De ryska tidningarna lyckades ändå inte lägga sordin på kejsaryran i Helsingfors. Dagstidningarnas tjocka sorgramar efter Alexander III:s död hindrade inte läsarna att med glädje ta del av nyheterna om det kejserliga bröllopet i S:t Petersburg, mellan kejsaren Nikolaj II och stor16
En kluven stad
furstinnan Alexandra Fjodorovna, prinsessa av Hessen-Darmstadt. Förmälningen den 26 november 1894 firades stort också i Helsingfors. Sorgdekorationerna hade avlägsnats från kyrkorna som på eftermiddagen fylldes av folk för att i en bönestund högtidlighålla kejsarparets lycka. På kvällen strålade Helsingfors av ljus då nästan alla fönster i stadens centrum och ända ut till förorterna var starkt upplysta. Längs stadens gator och torg rörde sig stora människoskaror, till fots eller i vagn för att fira den glada händelsen. Stadens teatrar var upptagna till sista plats av festklädd publik. Föreställningarna inleddes med den ryska kejsarhymnen och ”Vårt land”, på Svenska teatern med Kajanus orkester och på Finska teatern med Finska gardets musikkår. Nikolaj II:s kröningsfest ett drygt år senare den 26 maj 1896 blev även den en stor kejsarfest i Helsingfors. Stadens finska och ryska trupper
Nikolaj II:s kröningsdag firades festligt i Helsingfor där gatorna i centrum pryddes med girlander och fanor. Bilden är från Unionsgatans och Norra Esplanadgatans hörn.
17
Helsingfors röda fanor
paraderade i god sämja på Salutorget efter gudstjänsterna i Uspenskijkatedralen och Nikolajkyrkan (nuvarande Domkyrkan). Kyrkorna och de omgivande gatorna var från tidigt på förmiddagen fyllda av människor. I paraden som inleddes med kanonsalut deltog Finska gardet, Nyländska skarpskyttebataljonen samt ryska infanteri- och artillerienheter. De båda torgen, Salutorget och Senatstorget, var festligt prydda med flaggor, girlander och växter. Överallt trängdes stadsborna hela dagen till sent på kvällen för att följa med kröningsfestligheterna. Senatsborgen och universitetsbyggnaderna var prydda med granna fanor i det Romanovska kejsarhusets färger, svart och orange, samt med regentparets namn. Från fönster och balkonger hängde kläden med Finlands och Rysslands vapen. Senare på kvällen var stadens gator festligt illuminerade och Nikolajkyrkan belyst med flammande marschaller. Grönqvistska huset på Esplanaden var prytt av en ”elektrisk brandskrift med Deras Majestäters namnchiffer N och A”. Festbelysningen på gatorna sträckte sig ända från Skatudden till Observatoriet och över till Polytekniska institutet vid Sandvikstorget. Manegen vid Finska gardets kasern hade reserverats för en kejsarmiddag som Helsingfors finska och ryska välgörenhetsföreningar anordnade för stadens fattigare befolkning. De 1 500 inbjudna gästerna samlades redan tidigt på förmiddagen utanför manegen och på Observatoriebergets norra sluttning innan de till tonerna av ”Savolaisen laulu” (Savolaxarens sång) bänkade sig vid de 40 långbord som uppställts inne i manegen. Nyländska bataljonens musikkår svarade för den fosterländska musikunderhållningen under middagen. Gästerna serverades köttsoppa i särskilt tillverkade krönings-spilkumar, matskålar som var prydda med den kejserliga kronan, regenternas namnchiffer och årtalet i blått. Matskålen, glasen och skedarna kunde gästerna ta med sig hem, liksom också av de stora pirogerna som serverades tillsammans med soppan (Hbl 27.5.1896).
Men feststämningen i Helsingfors med anledning av Nikolaj II:s kröning var inte ett uttryck för ett enigt folks framtidsförhoppningar. Det ryska imperiets tryck hade redan en längre tid väckt oro, men inte heller storfurstendömets egen inre samhällsutveckling var ägnad att hos alla 18
En kluven stad
invånarna skapa en gemensam fosterlandskänsla. Kring Senatstorget och på andra platser där stadens borgerskap promenerade, fanns det många familjer som helst gick över till andra sidan av gatan för att inte behöva hälsa på varandra. Språkstriden, det undertryckta finska språkets kamp mot det svenska elitspråkets dominans, skapade djupa klyftor bland stadens borgare. För många var det finskheten som bestämde var man hade sina vänner och vem som var den naturliga fienden. ”Inga kulturnivåer kunde förena människor med varandra, om den ena var finsk- och den andra svensksinnad. Inte ens det starkaste av alla gamla föreningsband, blodsförvantskapet – inte ens det förmådde längre dominera om det råkade i konflikt med finskheten: släktband brast, finskhetsbandet var det starkaste.” Så här beskriver Arvid Järnefelt i Mina föräldrars roman klyftan mellan språkgrupperna. Det innebar ändå inte att man på de olika sidorna till vardags talade olika språk, även de mest aktiva fennomanerna talade oftast svenska med varandra. Järnefelt berättar livfullt om sin fars fennomanska toddybjudningar där finskhetspartiets ledargestalter Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen och Agathon Meurman ofta var närvarande. Rummen fylldes av blå cigarrök, alla talade i mun på varandra och polemiken mot stadens svekomaner var hård. Så länge Yrjö-Koskinen själv var på plats löpte diskussionen något trögt eftersom han förväntade sig att alla talade finska. Samtalen tog ny fart och polemiken blev skarpare så snart han hade avlägsnat sig och alla kunde övergå till att yttra sig på svenska.3 Finskhetsidealet utgjorde även basen för lantdagens lösa partibildning. Inspirerade av Europas nationalistiska strömningar drev det fennomanska partiet en radikal finskhetspolitik för att samla nationen kring en enhetlig kultur. De fick emot sig en lika radikal svensksinnad motreaktion där de så kallade svekomanerna försökte etablera en svenskspråkig nationalism enligt nordiskt mönster. Mellan de båda ytterligheterna fanns det inom lantdagen också en bred liberal grupp med en mera moderat syn på språkfrågan. För fennomanerna var finska språket det centrala i den nationsskapande process som skulle tränga ut det svenskspråkiga överväldet och ge Finland en egen finskspråkig kultur, egna finskspråkiga tjänstemän och näringsidkare. Rörelsens främsta ledare Johan Vilhelm Snellman och hans efterträdare 19
Helsingfors röda fanor
Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (Georg Zacharias Forsman) förkunnade en språknationalism enligt vilken Finland bara med en egen, hela folket omfamnande enhetlig kultur kunde försvara sin existens. De svensksinnade fruktade för sin politiska maktställning som baserade sig på ett valsystem där rösträtten till ståndslantdagsvalet och till valen av stadens beslutande organ bestämdes av förmögenhet. Den svenskspråkiga adeln och stadens rika köpmannafamiljer såg sitt skydd i den svenska tidens nedärvda lagar som förväntades skydda dem mot såväl ryska påtryckningar som mot de lägre samhällsgruppernas krav på inflytande. Polemiken böljade häftig i huvudstadens dagstidningar och någon kompromissvilja mellan parterna var inte skönjbar.4
I folkskaran som vårkvällen efter kejsarfesten i Gardesmanegen vandrade hemåt över Långa bron fanns det många som redan hade hört talas om socialism. Åtminstone de som läste stadens nyetablerade arbetartidning Työmies. Herrskapet som flanerade runt Senatstorget, längs Esplanaden, Alexandersgatan och Unionsgatan befann sig i sina egna rymliga kvarter, utan att ha behövt bege sig långt från hemmets dörr för att uppleva militärparaden, festbelysningen och allt det dekorativa. Helsingfors bättre bemedlade invånare hade sina bostäder i kvarteren nära Nikolajkyrkan och Senatstorget. De förnämsta bostadskvarteren sträckte sig upp längs Esplanaden mot Kaserntorget samt längs Henriksgatan (Mannerheimvägen) och Bulevarden. Den växande medelklassen höll till i kvarteren närmast intill. Stadens arbetarbefolkning hade däremot sina bostäder närmare arbetsplatserna, runt fabrikerna i Sandviken och Sörnäs. Till arbetarkvarteren i Rödbergen och Gräsviken var vägen från Gardeskasernen inte alltför lång, men många fick vandra längre bort, över Långa bron till de trånga arbetarkvarteren i Berghäll, till Vallgård och ända till Gumtäkt. Finland och huvudstaden uppfyllde vid den här tidpunkten och ännu för årtionden framöver mer än väl kriterierna för ett klassamhälle. Under 1800-talets sista år då landets invånarantal uppgick till 2,6 miljoner, livnärde sig drygt 70 procent av befolkningen på jord- och skogsbruk, men av landsortens hushåll hörde bara drygt 30 procent till den jordägande klassen, medan omkring hälften av hushållen inte ägde 20
Arbetarnas hyreskvarter uppfördes nära fabrikerna i Rödbergen och norr om Långa bron. Bilden är från Vasagatan 29.
Vägen till och från arbetet gick till fots. Kvinnorna på bilden har passerat Långa bron på hemvägen till arbetarkvarteren i Berghäll och Sörnäs.
21
Helsingfors röda fanor
Arbetarna bodde trångt och hela familjen måste vanligen nöja sig med ett rum, där kakelugnen även användes för matlagning.
22
En kluven stad
någon jord alls. De räknades till de obesuttna lantarbetarna som förtjänade sitt uppehälle genom att arbeta för jordägarna. Mellan dem fanns torparna, cirka 17 procent av landsbygdsbefolkningen, som levde på arrenderad jord och dagsverken för markägaren. Under årets bråda tider var lantarbetarnas arbetsdagar långa, men årets oregelbundna utbud på arbete och de låga lönerna gjorde att hela årets avlöning knappt räckte till mat och kläder. Torparna som tyngdes av långa dagsverken levde dessutom med en ständig oro att bli uppsagda från sitt torp. Fabriksindustrins tillväxt drog den obesuttna befolkningen från landsorten till städerna där utbudet på arbete kunde vara bättre. Men också fabrikernas arbetstider var långa, lönerna låga och arbetslösheten ett ständigt hot. Mellan åren 1870 och 1910 fyrdubblades Helsingfors folkmängd från 32 000 invånare till drygt 136 000. Den snabba inflyttningen resulterade i att arbetarnas andel av Helsingfors befolkning ökade från 40 till 70 procent. Till gruppen kan ytterliga läggas tjänstefolket som beräknas ha utgjort omkring 10 procent av stadens invånare. Medelinkomsten för en kroppsarbetare i Helsingfors var 1899 omkring 970 mark per år. Jämförelsen är osäker eftersom den bygger på kommunaltaxeringen där personer med en årsinkomst under 800 mark inte behövde betala skatt, vilket innebär att den fattigaste och lågavlönade delen av arbetarklassen inte syns i stadens befolkningsstatistik. Som jämförelse kan noteras att en tjänsteman kom upp till en årsinkomst på omkring 6 000 mark och en präst eller lärare till drygt 5 000 mark. Klasskillnaderna framträdde tydligt i stadens arbetarkvarter. Den snabba inflyttningen resulterade i svår bostadsbrist. I Rödbergen, Tölö och Vallgård uppfördes stora arbetarkaserner på tre till fyra våningar där spekulativa byggföretagare tog ut höga hyror och vinster utan att ge hyresgästerna en anständig boendestandard. Speciellt beryktad var den Antipoffska gården vid Nylandsgatan vars olidliga boendeförhållanden ständigt påtalades av stadens dagstidningar. I städernas utkanter, där byggnadsrestriktionerna var mindre stränga, uppstod det snabbt trånga kåkstäder där arbetarna ofta måste nöja sig med bostäder som inte var mycket mera än skjul eller källare. Under 1800-talets slut beräknas närmare 70 procent av arbetarfamiljerna i Helsingfors ha bott i bostäder som inte omfattade mera än ett rum och där boendetätheten i medeltal uppgick till 4–5 personer per rum. Inflyttningen ökade inte 23
Helsingfors rรถda fanor
24
En kluven stad
bara trångboddheten utan den drev också upp hyrorna, vilket ytterligare ökade arbetarbefolkningens misär. För att klara de höga hyrorna måste många familjer hålla sig med inneboende hyresgäster i sitt enda redan av den egna familjen till trängsel fyllda rum. Trots att arbetarnas bostadsproblem ofta påtalades i tidningarna förbättrades inte situationen. Helsingfors arbetarförening lyckades med egna resurser bygga några mönsterbostäder, bland dem ”Hundramarksvillorna” i Gräsviken, vilka ändå inte nämnvärt underlättade den totala bostadsbristen. Samtidigt som de välplanerade borgerliga kvarteren i Helsingfors centrum fick nya stenhus, växte de slumartade kåkstäderna i stadens utkanter.5 Den ekonomiska och kulturella klassindelningen var allmänt erkänd och enligt den ägande klassen en del av naturens ordning. Indelningen i samhällsklasser framgick även av det dagliga språkbruket. Begrepp som samhällsklass, arbetare, herrskap, herrar och allmoge användes ledigt av alla parter i diskussionen. På samma sätt talade man om den bildade eller obildade klassen. I dagstidningarna förekom ofta persondefinitioner såsom välklädd herreman eller arbetarklädd mansperson, samt påståenden om hur arbetarklassens ledare vilseleder sina obildade anhängare. Då staden i början av 1880-talet planerade starta spårvägstrafik övervägde man att i vagnarna inrätta två klasser, eftersom stadens herremannaklass och arbetare inte förväntades trivas tillsammans. Det hörde likaså till vanligheten att personer ur arbetarklassen måste nöja sig med sämre bemötande på matställen, i myndigheternas väntrum och på sjukhusen. I en insändare i Hufvudstadsbladet ondgör sig en läsare över att två snyggt klädda och nyktra arbetare på Kapellet av restaurangpersonalen avvisades från verandan och tvingades söka sitt eget bord lägre ner på markplan (Hbl 16.5.1906). Klassindelningen i Helsingfors återspeglades även i språkfördelningen. Stadens roll som huvudstad innebar att den med sina ståndspersoner, sitt högre borgerskap, och med ämbetsverkens tjänstemän ännu 1870 var en starkt svenskspråkig stad. Den snabba inflyttningen som Samhällets klassindelning märktes överallt, också på restaurangerna. På Kapellet fick arbetarna och de lägre klasserna ta sina bord nere på marknivån medan herrskapet satt uppe på verandan.
25
Helsingfors röda fanor
till allt större del kom från det finskspråkiga inlandet jämnade snabbt ut språkskillnaderna. Vid 1800-talets slut dominerade redan finskan, även om svenskan alltjämt hade en stark ställning med omkring 30 procent av invånarna. Dess betydelse stärktes dessutom av att de svenskspråkiga alltjämt dominerade näringslivet och den högre utbildningen. Men Helsingfors var också en tvåspråkig stad. Vid folkräkningen 1900 uppgav 42 procent av de svenskspråkiga att de behjälpligt kunde tala finska, medan 30 procent av de finskspråkiga uppgav att de klarade sig på svenska. Språkliga blandäktenskap var mycket vanliga. Eftersom inflyttningen till staden kom från den närliggande svenskspråkiga landsbygden, fanns det också ett svenskt inslag i arbetarkvarteren. Arbetarnas tvåspråkighet vann spridning då grannar och barn talade ömsom finska och svenska med varandra. I verkstäderna florerade ett blandspråk där mästarna och arbetarna smidigt växlade mellan de båda språken.6 Trots sin starka demografiska synlighet saknade arbetarna till följd av valsystemet möjligheter att i ståndslantdagen eller stadens styresorgan påverka de politiska besluten. Ytterst få arbetare kunde visa upp en förmögenhet som på valdagen skulle ha gett dem en enda röst. Inom de borgerliga partierna fanns det intresse för sociala reformer, men då man inte ville avstå från sina egna positioner fick arbetarfrågorna inte den prioritet de behövde. Men vid tiden för Nikolaj II:s kröning 1896 hade arbetarrörelsen redan i olika sammanhang visat sin styrka, sin organisationsförmåga och disciplin. Massornas taktik var redan inövad.
26