anna-lena laurénFrån Kiev till

Lugnet före

»Jag gjorde samma fel som alla andra och tänkte att Putin inte kan vara så galen och tontig*.« Vi följde Anna-Lena Laurén från Kiev till Knivskär för ett samtal om kriget i Ukraina, vurmen för vildvuxna stickspår och varför hon inte dejtar i Ryssland.

av philip teir foto cata portin /paul hansen

stormen

En lugn oas. Knivskär i Åbolands skärgård. Här tillbringar Anna-Lena och dottern Sissel mycket av sin lediga tid.

anna-lena lauréns båt finns en fiskehåv ifall någon av hennes två pudlar, Sotis och Snöis, skulle ramla i vattnet. Det har lyckligtvis aldrig hänt. Båten, en finsktillverkad Vator från 70-talet, har så höga kanter att den borde vara ganska säker. Man kan packa ett helt Ikea-möblemang i den. Det har AnnaLena gjort när hon skulle möblera sin stuga på Knivskär i Åbolands skärgård. Hon kallar båten för en arbetshäst.

Hon kommer att behöva sin arbetshäst denna morgon på sjön.

När vi väl lämnat båthamnen i Kirjais ser vi ganska snart hennes vän, hamnchefen och byggmästaren Ben Rosenlund och sonen Ville i sin båt. Ben vinkar till oss, och Anna-Lena förstår att något är på tok. Båten står och flyter ute i havet. Motorstopp. – Har vi bråttom? undrar Ben.

Nej, det har vi inte.

Snabbt har Ben knutit fast en lina i Anna-Lenas akter så att hon kan bogsera. Väl framme vid gästbryggan där Ben kan förtöja sin båt lyckas hon svänga in så att hela följet glider in perfekt. Till och med Anna-Lena, en mångfaldigt prisbelönt journalist som sällan för något väsen om sig själv, är märkbart stolt. – Jag är glad att jag för en gångs skull fick hjälpa Ben, som hjälpt mig så många gånger, säger AnnaLena och tillägger: Man måste hjälpa om någon är i sjönöd. Så är det bara.

Anna-Lenas pappa köpte Knivskär innan han träffade Anna-Lenas mamma på 70-talet. I dag kommer föräldrarna inte ut lika ofta. Anna-Lena har låtit bygga ett nytt hus på ön. Hon får vatten från en brunn i klipporna och elen produceras av solpaneler. – Att folk inte har solpaneler på sina stugor är det dummaste som finns, säger Anna-Lena. – Det är också det enda dumma i Finland, säger Sissel, 12 år, som tar emot oss vid bryggan. – Sissel är patriot, förklarar Anna-Lena.

Resan borde ha tagit tio minuter. Vi har varit borta minst en halvtimme. Sissel har inte messat eller ringt. – Hon vet att det är så dyrt att ringa med ryskt nummer.

Sommarlovet är upphackat i år. Kriget i Ukraina innebär att ryska myndigheter skärpt sina visumkrav. Anna-Lena och Sissel måste förnya sina visum var tredje månad, och det måste ske på plats i Ryssland. anna-lena laurén

född: 1976 i Pargas. bor: I Sankt Petersburg. familj: Dottern Sissel, hundarna Sotis och Snöis. skriver helst: »Betraktelser av små ting.« läser helst: »Anna Karenina av Lev Tolstoj.« önskan: »Att någon gång hinna läsa och tänka. Fast å andra sidan skulle jag inte kunna leva utan att få vara på fältet.«

Anna-Lena Laurén rapporterar från Charkiv tillsammans med Paul Hansen när de tvingas fly inkommande eld.

Dagen efter intervjun ska Anna-Lena köra bil den sex-sju timmar långa resan. Innan kriget gick det snabbare. Man kunde åka snabbtåg från Helsingfors. – Det här visumkrånglet är Rysslands sätt att göra livet svårt för utländska journalister. I stället för att kasta ut oss gör de det så besvärligt som möjligt att stanna kvar.

Planen är att Sissel ska återuppta skolgången i Sankt Petersburg efter lovet. Hon går i den finska skolan. Hälften av eleverna har flyttat till Finland sedan kriget bröt ut. Men Anna-Lena, som sitter i skolans styrelse, vill stanna i Ryssland där hennes liv och jobb finns. – Och jag vill att Sissel går klart sexan.

Dessutom tar dottern lektioner i kosackridning, en ridsport där man utför olika våghalsiga trick på hästen medan den är i rörelse. Det är en gren som bara finns i Ryssland och Ukraina. Sissel blev nyligen Sankt Petersburgs-mästare i sin årsgrupp. ➸

Det är Rysslands sätt att göra livet svårt för utländska journalister.

– Det är ganska talande att de enda två länderna i världen där man kan träna sporten är Ryssland och Ukraina, säger Anna-Lena.

Vi bjuds på abborre och färskpotatis. Anna-Lena skalar potatisen med kniv medan hon sitter på klipporna utanför huset. Det går snabbt och effektivt, som allt hon gör. – Jag har lärt mig av min mamma att man ska skala potatis med kniv. Aldrig borsta den ren, för då får man inte bort all jord. Vi odlar egen. Vi köper också, men bara potatis som är upptagen för hand, direkt av odlare i Pargas. Potatis är heligt i vår familj.

Fotografen Niklas Meltio har berättat om när ni är på fältet. Du frågar envist tills du får ett svar med substans.

– Exakt! Och det kan ta ganska lång tid. Vissa ryska fotografer, speciellt i början, trodde att jag var dum i huvudet. De försökte hjälpa, »Hon menar det här…«. Men man får hålla på och hålla på. Det är jättemycket en del av att vara journalist. Att våga vara den som framstår som lite korkad. Det värsta en rysk person vet är dessutom att vara någon som säger att de inte vet. Det är därför ryska journalister ofta föreläser. De vill att det ska bli tydligt i rummet att här sitter en som vet.

Hon erkänner att hon inte trodde att Ryssland skulle anfalla Ukraina. När kriget inleddes den 24 februari väcktes hon i svinottan av sin chef på Dagens Nyheter.

– Det var en märklig känsla. En enorm chock, och samtidigt har jag hela tiden vetat att detta kan hända. I en diktatur kan man göra helt vansinniga saker. Inte bara bryta mot lagen, utan även ta beslut som ur diktatorns synvinkel borde vara vansinniga. Det är ofta det man glömmer. Vi tror att de tänker lite som vi, att Putin undviker att göra si och så för det motarbetar hans intresse. Men han är en diktator. Jag hade varit mentalt förberedd på att det en dag kan komma en situation där Ryssland anfaller ett grannland, ja även Finland. Även om det är väldigt, väldigt osannolikt, så kan det hända. Men när det väl händer är det svårt att tro.

Hade ni era väskor packade? – Nej, det hade vi inte. Jag räknade länge med att det inte blir krig. För att jag gjorde samma fel som alla andra och tänkte att Putin inte kan vara så tontig. Han kan inte vara så galen. Men det var precis vad han kunde.

Anna-Lena läser upp sina meddelanden till vännen Aleksej och hans fru. – »Helvete. Krig.« skriver Aleksej efter att ha sett på nyheterna. Jag skriver att det här är slutet för Putin. Han har blivit fullständigt galen. Aleksej svarar: »Jag vet inte om det är slutet för Putin, men vi kommer alla att få det väldigt svårt.«

Anna-Lena Laurén i samspråk med 5-åriga Tanja i familjen Lobova, som bor i Vasylkiv. I många forna Sovjetländer uttrycker man sig gärna »högtidligt och lite innehållslöst«, konstaterar Anna-Lena. »Det gäller att få ner människor från den där nivån.«

Den finsktillverkade 70-talsbåten Vator är en vanlig syn i finska skärgården, med sina höga kanter signalerar den stabilitet och sunt förnuft.

Det är många känslor som går igenom Anna-Lena de första månaderna. Framför allt att hon kanske inte kommer att kunna återvända till Ryssland. Hon har sitt liv, sina vänner och sitt jobb där. – Men det tyngsta är nog ändå att Ukraina lider så hårt. Det är helt fruktansvärt. Jag känner så många människor där. Det är svårt att förstå att Mariupol, en stad som jag varit i, inte finns längre. Och alla de här vanliga människorna i Ukraina. Att deras hus är bombade, det är det värsta.

Anna-Lena Lauréns röst brister. – Det som gäller mitt och Sissels liv, det är jättejobbigt, absolut, men man sätter ju det hela tiden i perspektiv till vad som händer där, och då blir det en annan känsla. För oss är det mest besvärligt att inte veta någonting.

när den här texten skrivs klart under hösten har AnnaLena och Sissel återvänt. Sissel har börjat skolan och återupptagit sin kosackridning, och dessutom kommit sjua i Rysslandsmästerskapen. Anna-Lena har publicerat ett uppmärksammat reportage om den ryska medelklassen och hur den förhåller sig till kriget.

I över 15 år har Anna-Lena lärt sina läsare mycket om vanliga ryska medborgares vardag. Det har på sätt och vis varit en stor del av hennes värv: att beskriva hur ryssar resonerar i vardagen, att ge oss konkreta bilder av hur ett folk agerar i en diktatur, eller en »sammetsdiktatur«, som hon tidigare kallade landet.

jag frågar henne om den ryska journalistiken och hur den skiljer sig från den nordiska. – Ryska journalister älskar stickspår. Jag minns ett reportage om Putins palats i dagstidningen Novaja Gazeta. De hade skickat ut en reporter som pratade med människor som bodde i närheten. Det blev en massa text om konflikter i byn, och olika personers privata bekymmer. Även om jag själv inte skulle skriva så, och DN aldrig skulle publicera en sådan text, så tycker jag att det är roligt att läsa som motvikt till det nordiska, som är så mallat. Det är också roligt att påminnas om att det vi gör som journalister är att se människor. En annan intressant sak i rysk journalistik är att de har en sådan enorm tillit till att människor orkar läsa. ➸

Det är svårt att förstå att Mariupol, en stad som jag varit i, inte finns längre.

Det har inte svenska redaktörer?

– Nej, det är hela tiden »Det här kommer ingen att förstå, det här är en för lång transportsträcka.« I Sverige är man jätterädd för att någon inte ska förstå ett ord eller inte orka läsa en lång text utan att man hela tiden är där och underlättar. Ibland tycker jag att man inte behöver göra det så lätt för läsare.

Ser du någon koppling mellan de här stickspåren i den ryska journalistiken och den ryska litteraturen?

– De går hand i hand. Det är en och samma sak. Rysk journalistik är så otroligt lik Dostojevskij. Han har ju jättemycket stickspår i sina böcker. Det är fullt av bifigurer och stämningar och scener som kan kännas lösryckta, men allt hänger ändå ihop. Han är jätteskicklig på det. Det är ju tydligt att ryska journalister har läst mycket rysk skönlitteratur. De har den där attityden: »Alla ska lyssna för jag skriver.« Samtidigt som jag är skeptisk, och det lätt blir en massa ovidkommande saker, så är det roligt.

Har du något sätt att bygga upp dina texter på, som du själv återkommer till?

– Nej. Ibland vet jag exakt var jag ska börja, om det är en bra story, och ibland kan jag hålla på hur länge som helst. Jag tycker inte alltid att jag kan veta vad texten ska handla om förrän jag skrivit den. Det ska vara lite vildvuxet och spretigt. En bra text ska inte vara mallad, den ska kännas organisk. Det gör ingenting om det är lite bucklor här och där.

Har du någon metod för vad du fäster uppmärksamhet på när du är på fältet?

– Det är alltid intressant med små konkreta detaljer. Det är en gammal sanning, men man glömmer den lätt. Nyligen var vi i Ukraina med fotografen Paul Hansen. Vi intervjuade ett par föräldrar vars son hade stupat i kriget. Först var vi på begravningen, men det var omöjligt att intervjua dem då. De var helt förstörda. Men vi fick numret till pappan och de ställde upp följande vecka. När vi satte oss ner visste jag genast: Det här är helt vanliga människor. Som är förkrossade över att de förlorat sitt barn. Jag var rädd för att det skulle bli högtidligt prat om Ukrainas hjältar och att deras son var en hjälte. Men det var inte alls så. De berättade vem han var. Att sonen hjälpte mamman med hennes telefon. De berättade en massa konkreta detaljer ur sina liv utan att jag bad om det. Ibland måste man fråga och fråga om de konkreta detaljerna. Men det behövdes inte alls.

Vissa människor tycks ha en förmåga att berätta i detaljer.

– Men ofta är det inte så! De flesta människor som inte är vana att bli intervjuade, det vill säga de flesta människor, tror ofta att man vill ha strukturerade, fina svar. Det vill man inte. Det får gärna vara mindre stringent om det är konkret. I många forna sovjetländer – ett uttryck som jag vet att alla inte gillar – har man ett visst sätt att uttrycka sig. Det är ofta högtidligt och lite innehållslöst. Och det tycker man är fint. Därför måste man få ner människor från den där nivån.

En sak som man lägger märke till är ditt temperament som skribent. Du har ofta en moralisk resning i dina texter.

– Haha, ja. Och alla tycker inte om det. Det är en svår balansgång. Det finns ju tillräckligt många människor i världen som säger att det finns mitt sätt och fel sätt. Jag vill inte vara en sådan. Men samtidigt tycker jag att det lätt blir metadebatt i Sverige, debatt om debatten. Man gräver ner sig i detaljer som befinner sig långt från själva kärnan i frågan. Det finns många ironiker i Sverige som skriver lustiga texter till exempel om att de är dåliga föräldrar. Roliga texter visserligen, där andemeningen är att det är okej att barn beter sig illa. Jag tycker inte att det är okej att barn beter sig illa.

Du lägger ut texten.

– Principiellt ska en reporter beskriva det hon ser. Men jag har varit i Ryssland så länge, och kan människorna där. Då är det kanske min uppgift att förklara varför de säger som de gör. Jag tycker väldigt mycket om krönikeformatet, där man kan skriva om diskussioner man hör i vardagen. Nu med kriget hör man också mycket sådant som man inte vill höra. I Ryssland viftar man till exempel bort kriget med att säga att det ju är krig i hela världen. Då svarar jag: »Nej, det är krig i Ukraina och det är Ryssland som har anfallit.«

Tänker du hålla på med det här tills du går i pension?

– Jag kommer säkert aldrig sluta skriva, men jag vill inte heller bli en sådan som med våld vill få in sina texter i tidningen. På sikt skulle jag vilja jobba mindre och hålla på med hästar. Ja, och jag vet att det är en skribentkliché!

Du tänkte inte att du skulle stanna i Ryssland så länge?

– Tanken var först: Okej, Sissel går klart förskolan och sedan flyttar vi hem. Nu har jag varit i Ryssland sedan 2006, med en kort paus då Sissel föddes i Finland. Det här är ett så varierande jobb, Ryssland är så stort, och det finns mycket jag skulle vilja skriva om som är satt på paus på grund av kriget. Otroligt mycket. Den biologiska mångfalden, klimatet – jätteviktiga frågor. Samtidigt är jag glad över att jag har en bakgrund i en minoritet, och vet hur det är att jobba på små tidningar, hur det är när man inte räknas. Det betyder mycket för mig. Det ger en viss känsla för minoriteters utmaningar.

Till exempel?

– Känslan när man gör något lika bra som alla ➸andra, men det inte räknas för att det är på fel språk.

Rysk journalistik är så otroligt lik Dostojevskij.

Sissel och Anna-Lena på Knivskär. »Hela mitt arbete går ut på ilsnabb nyhetsrapportering om vad, hur och varför eller att på ett enkelt sätt förklara större orsakssammanhang. Därför tycker jag om att skriva om helt andra saker när jag inte behöver jobba, till exempel om människor jag träffar eller andra personliga upplevelser.«

anna-lena om:

Journalistiska förebilder:

»Det finns en del jag tycker skriver jättebra, till exempel Ryszard Kapuscinski. Även om han fuskade lite med sanningen. Hans texter har litterära kvaliteter och han vågade göra det som jag tycker att man ska göra i litterära reportage: gestalta. Vilket är en svår balansgång, eftersom det fortfarande inte är skönlitteratur.«

Aleksej Navalnyj:

»Jag är ganska imponerad av honom. Han är väldigt bra på att sammanfatta saker på ett kärnfullt sätt. Han får kritik för att han är nationalistisk och populistisk. Men jag tycker att han mognat enormt. Och han är den enda som skulle kunna utmana Putin. Om han inte satt i högriskfängelse.«

Svensk journalistik:

»Det som man märker nuförtiden, vilket man ser i alla större tidningar i Sverige och Finland, är att journalisterna har gått samma kurser. Man börjar med en scen och sedan backar man bakåt. Och sedan kommer man tillbaka till den första scenen. Ett återkommande tema i reportage i Sverige är att människor brutit en norm. Det är en sak som svenskar älskar. Alla texter ska helst handla om det. Ibland även om ingen norm har brutits.«

Läsandet:

»Det har betytt precis allt för mig. Jag kan inte ha varit mer än kanske tolv, tretton år då pappa köpte Jean M. Auels stenåldersromaner till mig. Jag tyckte att de var så spännande, men har först senare förstått att det var en diskussion då om sexscenerna, men jag tror inte att min pappa alls tänkte så då, han tyckte att det var bra böcker helt enkelt. Båda mina morföräldrar, som var bönder, hade en stor bokhylla. Det var ingen klassfråga. Man läste helt enkelt. Det har påverkat mig väldigt mycket.«

Majoriteten kan ofta vara lite häpen när någon från minoriteten åstadkommer något. Kjell Westö, Monika Fagerholm och Ulla-Lena Lundberg är ju stora även i finska Finland nu, men folk vet kanske inte alltid att de är finlandssvenskar. Det gäller också finlandssvenskar i Sverige, som inte alltid får så mycket uppmärksamhet, trots att vi talar samma språk. Vi är en provins. Man måste bara sätta sig över det och fortsätta skriva och skapa så bra man kan. Och samtidigt finns det ju en orsak till att det finns så många finlandssvenska författare, för minoritetsställningen tvingar en att tänka och fundera på varför saker är som de är, och varför man själv är annorlunda. Så att tillhöra en minoritet har också hjälpt mig.

Du är ensamstående mamma. Går det att dejta i Sankt Petersburg?

– Jag kan säga så här: att vara singelkvinna i Ryssland är inte lätt. Det är ett land där antalet kvinnor överstiger antalet män, och dessutom ett land med en hög utbildningsnivå hos kvinnor. Dessutom är det en kultur där kvinnor ska slåss om och behaga män. Jag ger mig inte in i den kampen alls. Det är jättetråkigt, men konkurrensen är helt enkelt för stor. Och den kommer med sådana villkor att jag säger tack och hej.

Hurudana villkor?

– Du ska hela tiden tänka på hur du ser ut, hur du rör dig och hur du behagar.

Anna-Lena har dessutom en enormt hektisk arbetstakt. När kriget bröt ut åkte hon direkt till Ukraina efter sportlovsveckan i Lappland. – Det är ju mitt jobb, att vara på plats där det händer. Speciellt nu. Det är viktigt att visa att Ukraina är ett land där det bor normala människor. Även Ryssland är ett land av normala människor.

Det är ofta dit hon återkommer: till den vanliga människans vardag. – Ja, det låter ju banalt. Men det är ett outtömligt ämne. Nu har det blivit mycket känsligare. Jag har vissa ukrainska vänner som undrar, även om de inte säger det rakt ut, varför jag bor kvar i Sankt Petersburg. Jag har faktiskt en kompis som frågade hur jag kan vara kvar i den »vidriga staden«. Jag blev lite sårad för det är ändå min stad. Men det är ingen idé att prata om det. Jag förstår varför han sade så, jag anser också att ryska folket har ett ansvar för vad som händer i Ukraina. Men det är fortfarande mitt jobb att rapportera om varför ryssarna själva inte ser det.

hur vintern kommer att se ut är högst oklart för AnnaLena just nu. När jag kontaktar henne under hösten försöker hon bara få vardagen i Sankt Petersburg att rulla. Putin har inlett sin »partiella« mobilisering och Finland har förbjudit rysk turism. Kreml har förklarat fyra ockuperade ukrainska regioner, däribland Donetsk och Luhansk, som ryska, efter en farsartad skenomröstning. Anna-Lena blir kontaktad av ryska bekanta som undrar hur de kan lämna landet och åka till Finland. – Det här har varit en ytterst besvärlig höst på många sätt. Men jag är glad att vi bor i Sankt Petersburg, vi har vår vardag här, människan måste ha en vardag. Och så ligger det bara två och en halv timme från finska gränsen, och vi har en bil, så vi kan åka direkt om det skulle behövas. Samtidigt vet jag att vi när som helst kan bli utkastade, Sissel och jag. Det är en ytterst osäker situation, och Putin verkar bli galnare och galnare. Men vi fortsätter, en dag i taget. 

Konkurrensen om männen är helt enkelt för stor.

Anna-Lena i urval

Sammetsdiktaturen (2021) Laurén rör sig i sitt Ryssland, från städerna till de minsta byarna, och fångar ett land där lögnen blivit ett samhällstillstånd. Men det finns fortfarande de som gör motstånd. Ukraina – gränslandet (2022) En nyutgåva av Anna-Lena Lauréns Ukrainabok, som hon skrev med den finlandssvenska författaren och journalisten Peter Lodenius år 2015. Med nyskrivet förord. De är inte kloka, de där ryssarna (2021) Lauréns första bok från 2008, utgiven två år efter att hon hade flyttat till Moskva, med ögonblicksbilder från det moderna Ryssland. Kom ut i nyutgåva i fjol. Potatis är heligt i familjen Laurén.

philip teir är författare och journalist. Just nu arbetar han på en bok om Jörn Donner.

AKTUELLT FRÅN APPELL

ALBERT EDELFELT Modernt konstnärsliv i sekelskiftets Europa

Eva Nygårds & Patrik Steorn (red.)

AAlbert Edelfelt (1854–1905) är en av Finlands mest älskade konstnärer. Han blev tidigt erkänd även på den internationella scenen, hade separatutställningar och reste mellan Norden och Paris. Motiven fanns i den finländska skärgårdens folkliv, men han målade också prestigefyllda societetsporträtt och slog igenom med storslaget historiemåleri.

200 s. Halvklot. Illustrerad. Finns även i engelsk utgåva. Ges ut i samarbete med Göteborgs konstmuseum, där utställningen visas 22 oktober 2022–12 mars 2023.

BAKOM OCH BORTOM JÄRNRIDÅN De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina

Li Bennich-Björkman Estlands, Lettlands, Litauens och Ukrainas 1900-talshistoria var dramatisk. Frihetskrig, världskrig, ockupationer, deportationer och motstånd har präglat dessa idag suveräna stater. Här granskas deras olika vägar från sovjetiska rådsrepubliker till självständighet: åren bakom järnridån, händelserna kring 80-talets perestrojka och tiden efter 1991. Boken bygger på mer än tjugo års forskning, otaliga resor och mängder av möten och intervjuer. Den ger en unik inblick i ländernas politiska historia, men också i människors vardag, strävan och förhoppningar.

448 s. Hårdband. Illustrerad. Li Bennich-Björkmans bok Sörja ett liv, leva ett annat – Om flyktingens mörker och ljus belönades med Disapriset.

SON TILL TOLSTOJ Berättelsen om Lev Lvovitj Tolstojs liv

Ben Hellman Lev Lvovitj Tolstojs beundran inför sin berömde far slog ständigt över i uppror. I Sverige fann han sin hustru och sitt idealsamhälle, men han lämnade allt för ett kringflackande liv. »Snudd på äventyrsroman« skrev Kristina Rotkirch i Hufvudstadsbladet och sammanfattade: »Det är spännande läsning, det är levande kulturhistoria och det är ett unikt familjedrama.«

448 s. Hårdband. Illustrerad.

KOLNING Historier och hantverk

Gunnar Nygren För hundra år sedan svepte röken från tusentals kolmilor över skogsbygderna runt järnbruken. Kolarna vaktade milorna dygnet runt, ett fritt och farligt arbete. Många författare har gett uttryck åt dess poesi och myter. Boken tar sin början i forntidens kolningsgropar och leder fram till dagens handel med grillkol. Här beskrivs också hur man gör en kolmila, även i mindre format för det egna grönsakslandet.

232 s. Flexoband. Illustrerad.