7 minute read
essän De första ryska klassikerna på svenska – en finlandssvensk affär.
Krig och fred på finlandssvenska
Ända sedan 1800-talet har finlandssvenska översättare haft en avgörande roll för att vi svenskar ska kunna njuta av ryska klassiker. Hur kommer det sig?
Advertisement
av nils håkanson illustration pia koskela
ända sedan romanen hamnade i centrum för vår litteratur i början av 1800-talet har finlandssvenska översättare varit viktiga som förmedlare av utländsk litteratur, och då i synnerhet från två språk: finska och ryska. Det förra förvånar nog ingen. Men finlandssvenskarnas roll som länk mellan Ryssland och Sverige förtjänar kanske en förklaring.
Det hela går tillbaka på den situation som respektive land befann sig i efter rikssprängningen 1809. Finland blev då ett storfurstendöme inom det ryska imperiet. Ekonomiskt, byråkratiskt och militärt etablerades täta, i perioder goda, band med västra Ryssland och imperiets närbelägna huvudstad, Sankt Petersburg. Med denna större närhet följde ett mer avdramatiserat förhållande till rysk kultur.
I det stympade rest-Sverige var förhållandet länge det motsatta: där odlades rysshat och revanschism under en stor del av 1800-talet, delvis som en del av det nya identitetsbygget. Denna skillnad förklarar varför finlandssvenska utgivare och översättare länge skulle ligga långt före sina rikssvenska kollegor i upptäckten av den ryska 1800- talslitteraturen. trycktes i Åbo 1825. Upphovsman var Fredrik August von Platen, en med åren allt mer excentrisk adelsman med orientalistiska intressen. Också von Platen hade tjänstgjort i Sankt Petersburg − vid det ryska utrikesministeriet, eventuellt samtidigt som Pusjkin. I företalet till sin översättning hyllar han denne som en av tidens främsta skalder, vars storhet rentav var jämförbar med Tegnérs – en tanke som hade varit direkt hädisk i Sverige.
Mer talande för den rikssvenska inställningen var en avhandling från 1841, skriven av prästen och litteraturhistorikern Carl Julius Lénström. I Alexander Puschkin – Rysslands Byron ges en fladdrig översikt över Pusjkins diktargärning utifrån tyska källor och översättningar. (Lénström behärskade inte ryska.) Syftet tycks dock inte vara att introducera skalden, utan snarare att gå i polemik med vissa storryska tendenser i Pusjkins diktning. Utifrån dessa målar Lénström upp en bild av ett hotfullt ryskt kulturmörker, på en gång barbariskt och imperialistiskt. Textens syfte tycks närmast ha varit att avskräcka svenska läsare från alla kontakter med rysk litteratur.
När den ryska romantiska prosan började ges ut i Sverige var det framför allt finlandssvenskar som låg bakom förmedlingen. Typisk var Otto Adolf Meurman, som hade lärt sig ryska då han tjänstgjort i tsarens armé och i den kejserliga byråkratin. Omkring 1840 översatte han flera ryska äventyrsromaner för Thomsons förlag i Stockholm, där hans morbror, Adolf Ivar Arwidsson, var redaktör. Också Arwidsson kom från Finland − han hade flytt till Sverige efter att hans publicistiska verksamhet i Åbo hade satt honom på kollisionskurs med de nya makthavarna, vilket alltså inte hindrade honom från att förmedla rysk litteratur till Sverige. Hans systerdotter hade ett gott kontaktnät och rådgjorde med litterära auktoriteter i Sankt Petersburg, innan Arwidsson valde ut nya verk för översättning. Den sortens förbindelser saknades nästan helt för rikssvenska översättare vid samma tid.
Finn fem fel. Carl Julius Lénström var tidig med att introducera Pusjkin på svenska. Problemet var bara att han inte behärskade ryska, vilket märks i hans polemiska och »fladdriga« översiktsverk. Bättre då att gå till den första svenska Pusjkinöversättningen, tryckt i Åbo 1825.
hur olika synen på Ryssland var i de båda länderna illustreras av följande två försök att introducera Rysslands blivande nationalskald, Aleksandr Pusjkin. Den första svenska Pusjkinöversättningen ➸
under 1800-talets senare del avtog efterhand de mest oförsonliga antiryska stämningarna i Sverige. Det skedde en snabb ökning av det ekonomiska utbytet mellan Sverige och Ryssland. Och med inrättandet av slaviska institutioner i Uppsala och Lund skapades förutsättningar för ordnade studier i ryska språket. Med tiden skulle Rikssverige skaffa sig allt fler »egna« direkta kontakter med den ryska litteraturen.
Ändå var Finlands försprång uppenbart ännu när den ryska modernismen bröt in. Det märktes inte bara på att dess förgrundsgestalter – Anna Achmatova, Aleksandr Blok och andra − översattes till svenska i Finland långt innan de fick någon spridning i Sverige. Den närmare förtrogenheten med den nya ryska litteraturen har också anförts som en delförklaring till modernismens tidiga genombrott i den finlandssvenska originallitteraturen i stort.
Närheten till Ryssland var nu inte enbart av godo, vilket en stor del av 1900-talets politiska historia skulle visa. Den ledde också till en större exponering för de mindre tilltalande sidorna av den ryska sekelskifteskulturen. Så var det exempelvis den politiskt reaktionäre finländaren Rafael Lindqvist som låg bakom världens första översättning av det antisemitiska hopkoket Sions vises protokoll (1919). I sammanhanget kan nämnas att Lindqvist även översatte en lång rad framstående ryska avantgardepoeter. På så vis var hans översättargärning symtomatisk för de sista ryska årtiondena i Finland, som å den ena sidan förde in Helsingfors i ett vidare kulturellt sammanhang än det som rikssvenskarna hade tillgång till, men som å den andra sidan även kom med våld och förvirring.
tre tips
Oblomov av Ivan Gontjarov (2021). På svenska första gången 1923 i översättning av Hjalmar Dahl. Reviderad utgåva med förord av Nils Håkanson 2021.
I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin (2008) Skrämmande dystopi i njutbar svensk språkdräkt av Ben Hellman.
Krig och fred av Lev Tolstoj (2017) En självlysande översättning av Barbara Lönnqvist.
rafael lindqvist stod också i centrum för en upphetsad debatt i svensk och finlandssvensk press under åren efter sekelskiftet. Det hela började med en dragkamp mellan rikssvenska och finlandssvenska förlag om rätten att publicera det internationella stjärnskottet Maksim Gorkij på svenska. Den polemiskt lagde Lindqvist, som hade översatt Gorkij för finländska utgivare, vidgade debatten så att den också kom att handla om hans egen förträfflighet visavi den rikssvenska konkurrenten Walborg Hedberg, vars kompetens han ifrågasatte på ett ganska upphetsat sätt. Den vägen kom debatten också att kretsa runt Sveriges förmåga att alls hantera den ryska litteraturen. Flera finlandssvenska skribenter förvånade sig över att Sverige inte hade lyckats uppbåda några verkligt skickliga översättare från ryska. Och där fanns verkligen något att anmärka på: det saknades fortfarande rikssvenskar som både var förtrogna med det ryska och var skickliga översättare.
Vid samma tid − åren strax efter sekelskiftet − märktes att svenska kritiker började bli alltmer avvisande till finlandssvenska avtryck i översättningslitteraturen. Det spred sig ett språkpuristiskt mode i kritikerkåren, där man letade och fann såväl äkta som inbillade »finlandismer« i översättningar av finlandssvenskar. I förhållande till svenska Finland började den rikssvenske kritikern framträda som en ogin språksnobb. Modet blåste visserligen förbi, men det fantasilösa klagandet på verkliga eller inbillade finlandismer skulle då och då återkomma i den rikssvenska översättningskritiken under en stor del av 1900-talet.
Därför var det inte så förvånande att den mest uppburne finlandssvenske översättaren av rysk litteratur vid 1900-talets mitt, Hjalmar Dahl, hade ett ganska stillsamt och pragmatiskt temperament som översättare. Dahl blev framför allt en förmedlare av ryska klassiker. Hans versioner av Fäder och söner, Oblomov och Krig och fred skulle läsas i Sverige under hela 1900-talet, om än ofta i revideringar, eftersom Dahl gärna klippte bort inslag som verkade överflödiga eller besvärliga. Han undvek också i stort sett alla anstötliga finlandismer.
Under 2000-talet har flera finlandssvenskar haft en rangposition bland förmedlarna av rysk litteratur. Ben Hellman har översatt flera romaner av den stilistiskt utmanande Vladimir Sorokin. Från Finland kommer också Barbara Lönnqvist, vår kanske främsta översättare av klassisk rysk litteratur under det senaste kvartsseklet. Hennes självlysande översättning av Tolstojs Krig och fred hör till de verkliga bragderna i svensk litteratur från senare år.
nils håkanson är aktuell med pocketutgåvan av Augustprisvinnaren Dolda gudar, och som en av författarna på Vi:s litteraturbåt 2023.
TVÅ FINLANDSSVENSKA MODERNISTER I URVAL
Mina lögner
Henry Parland i urval
Utg. Pieter Claes & Elisa Veit
Om den första generationens yngsta modernist Henry Parland (1908–1930) skrev i dag, skulle han vara en Twitter- eller Tiktokpoet. Hans texter är ofta korta och slagkraftiga och strösslade med skarpa observationer. Han sätter ord på en ung persons ångest, ork och osäkerhet, och får 1920-talet att kännas överraskande nära. En nervositet och spänning finns under ytan, men också mycket humor, som till exempel författarens tågresa med djävulen och ett ständigt flörtande med lögn och sanning. I Mina lögner ingår dikter, prosatexter och dagboksliknande anteckningar samt en essä av litteraturvetaren Agneta Rahikainen.
Apollo H:fors. Åbo Akademis bildsamlingar. Mina lögner: stora, röda ballonger som jag köper på gatan och låter stiga opp till himlen. En gång köpte jag en ballong, större och rödare än de andra. Den drog mig med sig.
Men mina läppar blöder av längtan att få tala – – – – – –
vara mänska
Kerstin Söderholm i urval
Utg. Pieter Claes & Elisa Veit
vara mänska öppnar dörren till ett mångfacetterat, och till viss del bortglömt, författarskap. Kerstin Söderholm (1897–1943) bidrog med en annorlunda röst, bland poeter som Edith Södergran, Elmer Diktonius och Henry Parland. Hennes texter vänder sig inåt, utforskar jaget, vänder och vrider på relationen till andra människor och sin plats i världen. Här arrangeras texter ur Söderholms sex diktsamlingar och självutlämnande dagböcker runt fyra positioner – jag, du, han, det – beroende på vart poeten vänder sin blick. vara mänska inleds med en essä av litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius.
