Denna utgåva av Stina Aronsons Syskonbädd är ett samarbete mellan Rosenlarv förlag, Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. Syskonbädd trycktes för första gången 1931 på Albert Bonniers förlag, under pseudonymen Sara Sand. Texten i den här utgåvan är hämtad från denna. ISBN 978 91-975993-8-2 Omslag och typografi: Joanna Hellgren Tryckeri: Nørhaven A/S, Danmark 2008 © Rosenlarv förlag, med tillstånd av rättsinnehavarna till Stina Aronsons verk, Stockholm 2008 www.rosenlarv.se
Stina Aronson
SYSKONBĂ„DD novell i tre akter
I första akten: han hon den sjuke tjuven den dåliga kvinnan konstapeln två vaktare tågutroparen resande bärare avsnitt av en väntsal ekon tågrök reklamaffischer system av gula metallstänger.
akt i: Järnvägsstationen (stor takhöjd som gör människorna små). han vankar likgiltigt av och an i väntsalen, har inget ansiktsuttryck. Hälsar då han passerar henne. hon besvarar hälsningen. Ser blint uppåt affischernas flammande landskap på väggen. Flyttar sin resväska till den andra handen. Tar ännu ett par steg, ser sig sen hjälplöst om efter honom. Då de mötas tätt för andra eller kanske tredje gången: han Ska du ut och resa? hon Ja. han Vart då då? hon Till havet. han Å till havet. Där är väl rätt ensligt den här årstiden. Är inte din man med? hon Neej .... han iakttar en bärare som snavar över en bur med en grönsiska i. Småler, roas. hon Nej han har inte ens en aning om att jag reser. Jag har lämnat honom. Jag rymde .... ja det vill säga jag har rymt .... han 5
i Schappat hemifrån alltså. Verkligen. Så här tidigt på morron till på köpet. Din lilla kanalje. hon Inte hemifrån, där har jag inte varit nu. Från det där nervhemmet förstås. Å han, han tror naturligtvis ännu att allt är som han vill det ska vara. Han tror, han röker, han vet, han bolmar av övertygelse. Ja han tror att allting är bra bara man har arrangerat det. Men inte förr .... men jag stod inte ut att arrangeras jämt .... han Nervhemmet sa du .... hon Ja nervhemmet. Nervhemmet. Jag vill skrika det. Stället för förstörda nerver .... jag har tappat bort vad det heter .... han Sch tyst då Harriet. Vad menar du nu med det där. Varför inte tala i vanlig ton. Dom tror ju att vi har en scen. Jag måste för övrigt i väg till redaktionen strax, jag väntar bara på mitt tåg, men det är här när som helst. hon Å nej. Ånej stanna lite. Jag lovar att vara så stillsam. Du förstår att jag har inte talt med en fri människa på månader. Det är en sköterska där med ett utskrapat utdött ansikte .... ett ingetansikte .... och filttofflor och ett ordförråd på jämnt sexti ord .... ja jag räknade dem. Fem dussin ord. Jag fick alltid en vansinnig lust att släppa levande ström på henne .... till en brådskande som hänsynslöst knuffar henne .... å förlåt. Två hela månader med henne. Nej sen i juli förresten. Hör du det. Förstår du vad det vill säga .... ja ja, jag är ju fullkomligt lugn ser du inte ....
6
i han Borde du inte i alla fall rådgöra lite med de dina. Du har förstås kommit ur gängorna därborta i den ovana omgivningen. hon Det är inget fel på mig. Jag är som jag är. Men jag väcker deras jaktinstinkter .... allas .... inger dem en gammal tanke på villebråd. Det är inget annat fel på mig. han bryter upp. Ja nu. Nu är det visst här. Det här måste vara mitt. tågutroparen Tåg till staden. Tågvissla, en bölja gul tågdimma genom dörrn. han Jo det är här nu knäpper och rättar rocken. Ja ajö då, Harriet. hon Vänta .... ta nästa tåg .... bara en liten stund till. Jag ber dig. Du har ju inte hört allt som hände .... kom störtande över mig .... han Men jag skulle hämta ett honorar. Jag skulle få mina pengar i dag. hon Ja ja, men du kan inte gå ifrån mig. Du kan inte gå. Inne i själva saken som jag ska berätta för dig ligger omöjligheten. Kom nu. Du är tvungen att stanna. Så så. Kära du. Lilla du. Jag som inte har talt med en fri människa på månader .... 7
i han Nå. Men då sätter vi oss därborta där ingen är. Låt mig ta din resväska. hon Det är onödigt. Nej det bara hindrar tid .... där kom hon, förstår du, kväll och morron och ronder däremellan också med sina likgiltiga ögon .... som om hon varit en död .... som om hon varit slutet på något .... som hon söker ord .... som om hon aldrig sett en liten vind uppfylla en buske. Jag menar den där sköterskan. Hon talade tre ord i sänder till mig som medicindroppar. Jag ville att hon brann, brann .... att hennes filttofflor stod i ljusan låga på henne .... jag ljög temperaturen för henne .... jag hämnades åtminstone med det .... han trycker henne ner bredvid sig på bänken. Sitt. Varför sätter du dig inte. Du står i vägen för alla utgående som vill förbi ett lag unga arbetare passerar förbi dem, gapar i smyg på Harriet. hon Men är det inte konstigt. Hon levde inte av samma liv som jag. Hon hade en annan källa till sitt. Hu, hon sådde bara saknad omkring sig .... jag menar ofärg. Den där glaciären. Tre ord. Tre ord och resten tomrum. Hon gick alltid ifrån ifrån .... jag blev ju galen av så där mycket ifrån. Hon var avstånd, det var hon. Hennes kontaktkänsla måtte varit utsläckt. Kan det gå så .... förklara det här för mig .... han Krympta naturer som inte går på känslorna finns det lite varstans. Det kallas öde, kära barn, och sen är det bra med den saken. Du har ingen annan råd än att kalla det så du med. 8
i hon Nej, för de har blivit gjorda såna senare kanske av .... kanske av verkligheten. Men i alla fall så tvivlar jag på att det finns nån som vet vad verklighet är .... som känner den stå där som ett hölje omkring oss. De har glömt den .... glömska är deras allra största förmåga .... hon mumlar en ohörbar fortsättning. han Nu känner jag åtminstone igen dig. När du mumlar så där. Du fick alltid så förbaskat vackra ögon då. Få se. Jodå precis som förr i världen, jag kunde väl tro det. Två gråa trampande fålar. hon Å vad jag har undrat hur nätterna kunde gå. För jag kunde inte ens drömma en dröm där av det som är jag. Kunde inte. Där har jag i alla fall varit, legat. Och runtom huset var bara bruna grova fält. Alldeles glanslösa. Alldeles som det här golvet. Det fanns inte en reflex nånstans där. Inte underligt att jag blev tokig av längtan efter ett starkt sken. Jag fick en sån löjlig lust att tända på tändstickor för att få se eld .... men hon kom och tog asken sen. Å du förstår väl att jag äntligen måste få se en glänsande yta, resa till havet .... en stor stor havsvik .... du vill kanhända inte höra på mig .... han tar upp och tänder en cigarrett. Jovisst vill jag, Harriet lilla. Annars hade jag väl inte stannat. Prata du. Men hur i all världen kunde du hamna därborta då. Och tala inte så högt, jag hör ändå. hon Det började egentligen bara så här. Jag sa till min man: man har helt enkelt slagit ihjäl verkligheten för oss och gjort 9
i något som kallas kunskap av den. Den finns inte mer. På tusen år har vi inte haft nån verklighet. Så varken du eller jag vet vad verklighet är. Ja för du vet ju att han faktiskt grundar hela sitt liv på två ord, de två ordena Fakta och Verklighet .... två klämtslag i stället för melodier. Och sen ordena vilja och förnuft: ytterligare två klämtslag. Precis så ljuder de för mig. Jag får lust att skratta åt det nu för det är löjligt också. Men jag grät visst den gången. han Hör du jag börjar misstänka att det också är du, som har för lätt att byta ut hållfastheten mot extasen. Det duger inte. Inte en gång för diktare och poeter. Ingenting som inte förankrar oss duger, det är bara så. Därför att till sist är det små djup vi laborerar med allihop .... hon Nej då. Inte en smul extas i det här sammanhanget, inte alls. Det är det att jag har fått en ny tro. Jag tänker att allting kanske i själva verket är alldeles annorlunda än vad vi vet. Undervisning — den bara benämner saker och ting åt oss. Den förnimmer inte åt oss .... och sen ska allting bli minne. Vad är minne. Varför minne. Varför har vi inte själva något osagt förhållande till yttervärlden: trädgårdarna, husen ? Jag brukar alltid säga för mig själv: ”engånghet”. Vet du vad det är. Att man finge förnimma oförutsett, olärt, explosivt .... nå fram till tingen på deras egen mark. Men min man han förstår en sak bara genom att förneka en annan. Ja det är väl löjligt. Avgränsa, avskära, yxa fakta. Och sen sitter han där och tror att processen är klar med att han har linjerat runtomkring sig .... Talade jag inte om att det började den där kvällen med verkligheten .... ja visst, jag tröttnade på att höra hans verklighet-verklighet, hans manmåstebedömareellt .... det höll på att döda mig .... 10
i Ett ögonblick har scenen tömts omkring dem och ljuset har blivit grellt, bittert. Några personer kommer sen stillsamt in: en gammal man, ett barn, den dåliga kvinnan. Smink, glimtar, oro, liksom osynligt pinglande klockor. Den dåliga kvinnan bildar nu tavlans brännpunkt. Hon går igenom dem alla, röjer upp nya banor. Gubben och barnet stirrar på henne utan att blinka. han hänger vid henne med blickarna och måste med våld rycka sig lös då han talar. hon Vad det blev plötsligt ljust här. Som när vinden kommer. Tycker du inte? han Joo. Kanske. De måtte ha tänt nån starkare lampa. Tystnad mellan dem. Dånet av ett passerande tåg. hon Det kom ett. Tänk om det var ditt .... han utan att likväl röra sig. Jag skulle hämta de där pengarna. Borde hinna i tid till banken. Innan den stängs. hon Du skulle ja. Men märker du inte att du ingenting ska nu. Jo du vet det. Liten paus. Nå .... varför går du inte fram till henne .... nära henne .... han Du är tokig. Till vem menar du. Jag vet inte vem du menar .... hon Kvinnan. 11
i han Tror du jag skulle gå till henne. Nu .... här. Du vet ju inte vad du säger, Harriet. Till den där .... förresten, jag känner henne inte. Nej jag har aldrig i mitt liv sett människan en gång. hon Jo jo du känner henne. Allt annat gör detsamma. Förstår du inte .... förstår då ingen. Du känner henne. Varför räcker du dig inte fram, hela du är ju riktning dit. Varför skär du av dig då? tågutroparen Tåg till berget. Gubben, barnet och kvinnan går strax ut genom spärren, kvinnan medan hon varligt låter barnet stiga framför sig, liksom skyddat av hennes sköte. han andas nästan törstigt. Fortsätt med ditt nu. Vi får inte låta tiden gå ifrån oss. hon Du ska först tala om en sak, som jag vill veta och som jag inte kan veta av mig själv. Vill du lova det. han Om jag kan .... men jag tycker inte om nån sån där hemlighetsfullhet. Jo om du skyndar dig så. Sjung ut. Vad är det. hon Jag vill veta vad det finns hos de där annonserade kvin-norna som ger dem en sån intensiv betydelse .... en sån intensitet som alla känner ... säg mig det. han Ja vad. Inte vet jag vad. Eller jag kan inte uttrycka det. Jo kanske att de förstår att låta en man glädjas av sin egen glädje, sitt eget förråd av glädje, sin egen sällsamhet, sin storhet .... 12
i hon Så vackert. Så borde det vara med alla ting. han befrias nu efterhand ur kvinnans cirkel. Eller kanske helt enkelt att det följer möjligheter med dem .... löften om kanhända .... hon Jaså du tar tillbaka. Men hör på nu. Skulle jag kunna bräddfylla dig på samma sätt. Ja till exempel jag .... det lönar inte att vara pryd om man vill möta sanningen, för den går ju naken. Om alltså jag lovade .... och höll .... han Du skulle förutsätta att jag skulle glädjas över dig också samtidigt. Eller jag skulle rättare sagt göra det självmant. Däri ligger förstås alltid ett fördolt minus .... ja för min speciella slutsumma .... hon Räkna. Räkna. Räkna. Göra bestämningar till det som man inte vet om det kan finnas en gång. han Var inte stött nu, Harriet. Det var du själv som frågade mig. Och hos dig är i alla fall något visst som jag älskar. Ja ja, du brukar alltid göra mig förälskad. Sen går jag och tänker på dig länge innan du försvinner. Det är nån förmåga du har att väcka mig på punkter som har varit stumma förr. Du har såna lustiga liksom glansdagrar .... hon Allt det där stämmer lika bra på kvinnan, det vill säga på oss bägge. han själv fri. 13
i Bry dig inte om henne nu. Vad har du med henne att göra. Man borde kunna hitta på nån metod att halvisolera den där kategorin .... en egen bra belägen ö åt dem .... hon Eller tvärtom. han Tvärtom? hon Ja tvärtom är alltid precis lika metodiskt, alltid lika effektivt. Å vad du ser dumt söt ut nu. Förstå så gott du kan. Men för att återkomma till ämnet .... jag vet att jag får passa på innan de har mig fast igen .... så minns jag att jag också sa på samma gång, den där kvällen för länge sen, till min man: jag varnar dig för att stiga så där säkert på verkligheten för det finns bråddjup inunder den. Den ser bara bestämbar ut för vi har såna mått. Men den går inte att veta utom nån gång med temperamentet. En enda tokig dröm kan förändra den. Dröm är också faktum som det andra. Ja det sa jag. Allt det där. Nej jag sa det inte, för jag sjöd det, svällde det .... det blev så stort för mig allting .... han gör försök att avbryta henne. hon Jag vet, jag vet. Du må tro att han också lät ställa mig under observation för det. Sen kom de överens om att skicka mig till det där hemmet med sköterskan. Hans verklighet måste ha sin trygghet och sin hämnd, det måste väl vara så. Jag betalade: en vecka, två veckor, evigheten. Törst törst öknar sten sten. Jag betalade, vaknade, åt, sov, betalade ett dygn till, betalade igen verklighet med annan verklighet .... lappade ....
14
i han Men om man inte tillät nån norm, hur skulle då nån fortsättning på det hela komma i fråga. hon Jodå. Vad du är rädd. Annars måste man omskapa det-somfortsätter. Nån måste göra det. Förresten: fortsättning. Den finns ju ändå inte utom artificiellt, som ett räknestycke. Det som verkligen är, är bara nu. Nu, här. han .... inget utbyte. Inte i enda sak. Ingen cirkulation. Inget samtal som nu vårt, inget samarbete, ingen styrka. Ingenting. hon Alltihop det där är din rädsla. Alla är rädda att inte känna igen allting, det ligger i det. Därför gör de allting i ett slags brikettform. Tankar, allting. För bekvämt utbytes skull också förstås. Och utbytet så snabbt att ingen hinner bli rikare .... jag vet väl. Vad tjänar det till. Herregud, vad tror du jag bryr mig om att jag kan hantera ett träd .... eller bergen på den där blåa affischen .... eller vad som helst som ljud, som kunskap, som begrepp. Jag vill förnimma dem nära .... att de blandar sig med mig .... att vi är tillsammans .... utgör varandra, är riktigt glada. Så som det måste vara. den sjuke stapplar nu in och sätter sig bredvid dem på samma bänk. För bättre utrymmes skull tar han Harriets resväska och ställer den på golvet vid bänkgaveln. den sjuke Hoppas att inte fröken har något emot att den står där? Golvet är alldeles rent om mornarna .... hon Så gärna. Det går nog bra .... till honom 15
i .... förstår du verkligen inte alls. Längtar du inte själv. Längtar du inte tills du vet att något förbisett måste finnas. Till vilka hör du då. han Jag kan känna en viss sympati för andan i det där, Harriet. Det rör mig. Det ska du inte alls tvivla på. Men det är ingenting för de flesta, beskaffenheten hos de flesta .... hon Sympati. Då rör det dig inte. För det är ingen känsla som man kan börja en sak med .... å du .... vart hör du? Du är en av dem som jagar oss, är du. Jag ser dig nu. Du är lika uniformerad som alla de andra, sköterskan, poliserna, hela den här mässingssalen, hela jorden .... då hon vill rusa upp ifrån honom håller han henne bedjande tillbaka: stanna, lugna dig, var inte barnslig .... den sjuke Ett ögonblick. Ursäkta. Jag vet inte om det går an att jag besvärar herrskapet. Men saken är den att det är så långt att gå dit bort till biljettluckorna. Och jag har alltid som så svårt att gå rakt fram, för det är nånting här inne i bröstet som jämt pinar mig med att vilja vända om .... och därborta kanske de inte skulle ge mig nån biljett heller. Man vet inte. Och dessutom så är jag rädd för .... det vill säga jag tycker inte om ansiktet i lilla luckan, det verkar så instängt, inspärrat .... hon Då kanske jag får hjälpa er. Nej det är inget besvär. Vart ska ni resa? den sjuke Till havet. En andraklass till havet. Det var förfärligt snällt. Tacksåmycke. 16
i han Vill ni lämna mig pengarna, kan ju jag gå och ordna saken åt er. Du kan sitta kvar här på din plats medan, Harriet. den sjuke Tacksåmycke. Det var alldeles för vänligt. En andra till havet. Tacksåmycke min herre. han Jag är strax tillbaka. Stanna här, Harriet. Gå inte härifrån. Jag kommer ju strax. I det han går, tjuven in på en ljudlös väg. Tjuven mönstrar noga hela omgivningen och stannar för Harriet, som han förstulet bevakar under det nu följande. Stjäl hennes resväska och fullbordar sin stöld med att försvinna. Ljuset, som söker varje tillfälle att gynna tillväxten av människornas planer, gör sig till hans medhjälpare genom att flamma ojämnt och plötsligt (en gång) slockna. den sjuke När går tåget — mitt tåg? hon Om en kvart ungefär. Eller alldeles precis: tretton minuter. den sjuke Ska .... fröken ska väl inte med tåget till havet? hon Jo. Jo naturligtvis ska jag det .... jag menar att det är alldeles nödvändigt för mig att resa just i dag .... att det blir av .... den sjuke Precis som för mig. Jag måste också. För min hälsa. Och den här gången fick jag inte dröja en enda dag till. Men jag har annars så mycke emot mig .... så mycke hinder .... 17
i hon Ni har kanske varit sängliggande .... ja jag tänkte att ni kanske kom från sjukhus? den sjuke Det också. Men det svåraste är att jag har en röst alldeles här inne som alltid säger till mig: vänd om. Kan ni förstå det. Vänd dig om, säger den. Den hindrar mig för vartenda steg, jag måste alltid titta mig om. Fast jag känner att jag vill något .... att det finns något att vinna framför mig, om jag bara tordes gå på. Det är förfärligt. Till de andra människorna säger den ju: framåt. Men till mig: vänd om. Och om jag inte skulle vända om då så ropar den: lyd. Tills jag absolut måste vända om här inne och fly .... liksom när andra längtar .... ja det motsvarar längtan fast det går åt andra hållet för mig .... fel håll. Det är precis som om allt mitt vore bakom mig. Som om jag rentav hade fötts åt fel håll. Och det skulle ju inte betyda så mycke heller, om jag bara hade massor med mig i samma riktning .... och inte såvitt jag kan finna vore ensam .... inte sant .... hon Å vad det är sig alltid likt. Somliga framåt. Somliga bakåt. Men stackars nu som alla överger. Det får stå tomt. den sjuke Jaa. Det kan hända det. Och sen förstås en stor olycka till. En ändå värre olycka, en enorm olycka. Med luften: att den inte räcker till oransonerad andedräkt åt alla levande varelser. Man blir som lamslagen då man märker den saken. För vartenda andedrag skulle ju vara som ett trappsteg uppåt .... genom byggnaden .... ja livet taget som ett byggnadskomplex med källare därnere och takterrass däruppe .... som man går där och beser .... vad är det ni tänker på? hon 18
i Bara att det där var vackert sagt. Vänta ett ögonblick så jag får förstå det också .... ibland måste ni vänta lite på mig .... den sjuke Jo som sagt: vad ska man göra när det inte räcker. Här sitter nu till exempel jag, som har bott tre hela år i samma rum .... ett sånt där rum med galler för fönstret. Hur mycket luft har inte det där gallret avspärrat för mig, tror ni, om man beräknar stängernas sammanlagda yta under tre år. Ja man måste ju ta den saken med. Och sen där nedanför en stor tjock park med höga träd som äter opp hela luften, formligen slukar den .... jag har själv sett det, hur de slår ut och äter luft i strömmar. Äter som uthungrade. Det blev inte en smul kvar när alla stora kronorna var fulla. Ni tror mig kanske inte, men jag försäkrar .... hon Jo visst tror jag. Jag orkar inte tänka att nånting är omöjligt. Det vore för svårt för mig. den sjuke Därför, mest därför, var det som jag måste bort därifrån till havet, förstår ni. För luftens skull. Mina lungor har naturligtvis blivit ohyggligt undernärda och skrumpna genom det där med gallret och alla träden .... hur de egentligen ska se ut där de sitter, tro. Men vid havet måste det finnas rymder av överskottsluft som ingen tar reda på, tror ni inte. Fåglarna och båtarna kan inte betyda så mycke .... hon De är ljuvliga att se på. Alltid är det som de bar en. den sjuke Ja jag säger, måtte inte den fördömda rösten ni vet komma och hindra mig nu i sista stund. Måtte den hålla sig tyst. Eller tänk om de saknar mig därborta .... ni tror väl inte de 19
i redan har gjort det. Det är morron nu. Jag skulle vilja dra opp halsduken för ansiktet en bit så här och gömma mig. Men då är det luften, att den blir avstängd. Måtte ingen komma hit före tåget .... det har ju gått så bra för mig hittills .... hon darrar till, fryser. den sjuke Inte är ni väl rädd för mig? Det är ingenting farligt med mig ser ni .... hon Jag? Nejdå jag är inte rädd, inte det minsta. För jag är själv en likadan som ni. En sån där som de andra lätt får opp spåret på. den sjuke Men det var väl en tur. Är det sant. Låt oss då hålla ihop med varandra hela resan. Ska vi inte det. Vi kan sitta i samma kupé om ni vill och hålla utkik ihop. Det är ju så härligt med tågen att den ena kan åka baklänges och komma fram ändå, utan att ansiktet behöver vara det första och ta emot och överhopas med allt. Ska den där herrn som gick efter biljetten .... ska han också följa med .... jag tycker han ser ut som en fortsättning på en annan herre .... ja det är väl en konstig förnimmelse men jag får den ibland .... för jag tyckte strax att han inte såg ut att vara helt sin egen .... bli inte ond på mig .... ifall det är er man .... hon Nej han ska till staden, han är inte min man, han är poet. den sjuke Det var eget. Är han. Det ser han inte ut som. Jag tog honom för en ingenjör. hon 20
i Han håller på och gör sig ett namn. den sjuke Å jaså. På det sättet. Men det här var väl en underbar tur, det kan man väl kalla det. Att just vi två skulle stöta ihop här. Här just. Jag har riktigt svettats på nätterna då jag har legat vaken och tänkt på själva resan, hur den skulle gå. Och så träffar jag er genom att ni har det som jag. Ja om inte jag kommer snart till luften så dör jag, har jag tänkt. Men så var det alltid rösten och annat också i vägen. Jo en sak: vet ni händelsevis om det finns gott om tiggare där, jag menar på vägarna och gårdarna där vid havet? hon Det skulle jag inte tro är farligt. den sjuke Farligt? Nej tvärtom. Jag ville förstås att det fanns hela skaror av dem. Ja det vill jag. För tiggare är de enda människor som visar förtroende för mig. Det gör mig så gott. Det är bra för mig med lite förtroende. Jag brukar ge dem vad de begär för att de är som vanligt mot mig .... med alldeles riktiga tonfall .... jag vet ingenting bättre, så det kan inte betalas med pengar egentligen .... de vill inte liksom bara använda nya undersökningsmetoder, det hör jag. Det är så att jag känner mig aldrig så där otäckt ensam heller och eggad att säga dumheter då jag pratar med dem .... inte alls .... För några sekunder drunknar deras samtal i bullret från stationens stora apparat, som uppsamlar steg, röster, färger, blod, sten, metall i en grov rymlig grå enhetston. Den smälter in splittringen i sig och scenen får ett tillfälle att verka utan detaljer. den sjuke sen han blivit lösgjord ur tonen. Här kommer han ju .... fortsättningen .... 21
i han Se här, här är nu biljetten till havet. Och växelpengarna varsågo. Å det var ingenting att tala om, föralldel. Jag fick vänta rätt länge i kön, det är formlig trängsel där framme, ovanligt mycke folk i dag. den sjuke Säg .... inte såg ni väl nån med ett märke här på axelklaffen .... ett lite vitt nummer .... hon skrattande för att dölja sin oro. Och du såg ingen sköterska .... utan ansikte .... han Vad är det du pratar för gallimatias, Harriet. Ska det där föreställa kuggfrågor, så var där bara folk precis som ni och jag. Jag såg inget annat. Men det är bäst att skynda på nu, för tåget lär stå inne .... tyvärr .... tågutroparen Tåg till havet. ekon tågtillhavet .... han Harriet .... jag vet inte hur det är .... men jag skulle önska att vi slapp skiljas nu. Det bär mig emot. Vi får inte tappa bort varandra igen, en gång till. Får jag skriva till dig, skulle du vilja ge mig adressen nu om du vet den .... hon Ja ja bara havet. Det minns du nog. Men min resväska. Var är den. Varför är den borta? den sjuke Så konstigt. Ni såg ju båda att jag tog i den då jag kom. Men jag ställde den här, det vet jag .... för golvet var rent .... 22
i han Är det säkert att den är borta. Varför lät du inte mig ta hand om den då jag bad dig. Någon har kanske bara flyttat på den .... neej .... då måste den förstås vara stulen. Och det kan inte ha skett annat än nyss när jag gick. Vänta jag såg en polis därborta .... jag ser honom fortfarande. Konstapeln .... Han banar sig väg genom de utströmmande från det nyanlända tåget. den sjuke Så konstigt. Vad kom det här ifrån. Men inte stannar ni väl kvar hos dem nu för det här .... gör inte det. De kommer bara att bevaka er och skriva journaler om de ser att ni har något intresse .... om ni visar värme för nån sak eller nånting. Akta er, de sätter in er. Det är inte bra med poliser .... såna där blanka människor .... hon Jag tänker resa med er. Jag blev bara lite förvirrad .... så jag inte genast kom mig för att tiga med väskan. Men här kan jag ju omöjligt dröja längre, det går inte. han tillbaka, samtalande med konstapeln som nu är hans följeslagare. Några åskådare har redan samlats och bildar en grupp. .... och så i sista stund kommer den här förbannade historien .... konstapeln Då är detta alltså damen som har förlorat väskan. Var inte ängslig lilla frun, för tjuven kan ju inte ha hunnit värst långt på så liten stund. Om en halvtimme har vi honom fast. hon Nej .... nej det vill jag inte .... 23
i konstapeln tar upp sitt anteckningsblock. Och hur ser väskan ut? hon Å den har ett sånt lite lustigt svart lås som alltid påminner mig om en fjäril .... en sorgmantel .... när jag tänker efter så är det bestämt mosaik .... han En mörkbrun platt läderväska, 4x6 ungefär.
konstapeln skriver. Gruppens rytm dikteras liksom av hans skrivande. Mörkbrun. 4x6. Innehåller? hon En .... ett exemplar Whitman, den där upplagan ni vet som det står ”selected” på .... konstapeln Värdesaker? hon Jo ett antikt armband av kaméer, alla Olympens gudar och gudinnor .... jag brukade drömma om dem förr .... lite pengar också .... till den sjuke .... var inte orolig, jag kommer nu. Vi måste gå nu, alla människor är redan påstigna. Jag reser med er .... kom .... jag är färdig .... han Då ursäktar väl konstapeln om jag följer med och hjälper mitt sällskap på tåget. Jag är tillbaka på ögonblicket för alla behövliga upplysningar. Konstapeln är kanske vänlig och antecknar den här saken på mig så länge. 24
i Konstapeln antecknar. Åskådargruppen upplöses, ingen skulle kunna säga hur och vart. han i spärren medan de tre går ut. Harriet, jag tror nästan jag är glad för att det här hände .... du missförstår mig väl inte? Ja så jag kan få arbeta för din sak. Det sporrar mig, det ringer som klockor i örona på mig. Och lita på att tjuven, vem och var han är, inte ska undgå oss .... Man hör ekot av ett stort avskedsackord och sen det långa vita ljudet av en tågvissla, som klyver tillfället och för bort dess ena del. Två vaktare i dumma halvofficiella uniformer misshandlar svängdörren till höger och tvingar sig till slut in från orätt håll. första vaktaren Konstapeln. Ett ögonblick. Hallå. Vi söker en person som möjligen har tagit tåget här .... med lägre röst .... det gäller en förrymd hospitalspatient som vi är på jakt efter. konstapeln Är han farlig för allmänna säkerheten? första vaktaren Nej det är gudskelov inte en våldsam. Han är inte direkt oredig heller förresten, nej det tycker jag inte man kan säga. Men han är förmögen .... å oförmögen att sköta pengar .... å affärer .... å sin namnteckning .... vi tänkte att om han skulle våga ta ett tåg .... konstapeln antecknar. Hur ser han ut? första vaktaren 25
i Rätt lång. Blek. Och så ser han för det mesta nöjd ut .... ja som om han hade vägen fri för sig. Det där kan bedra en. konstapeln talar som till sitt block. Ensam eller i sällskap? första vaktaren Ensam förstås. konstapeln Då har jag tyvärr inte sett nån. andra vaktaren Jag skulle inte alls tro att han från början tog vägen hitåt. Här är för mycket ljus. Han sprang förstås bakvägen förbi garaget åt det mörka hållet. Det brukar de ju hos oss. första vaktaren Jaa det händer. Vi har folk ute där också, och han har just inget försprång. Men jag tycker vi ska höra efter i biljettluckan nu i alla fall medan vi är i farten. andra vaktaren Jo det bör vi nog. Bara inte de andra därborta redan har honom. Det vore väl förargligt. För det vore fint om du och jag kunde lägga vantarna på honom. Sånt här är spännande ska jag säga konstapeln. Och så blir det väl alltid nån hittelön från släktingarnas sida .... om man ska se på det. första vaktaren Bli kvar här du. Jag går ensam ditut. Väntsalen kan vara ditt pass så länge .... för säkerhetens skull. Gomorron då konstapeln och tack för oss .... passa här du, blunda inte .... I det han går börjar klockan på en bagagevagn ute på perrongen gällt och plötsligt ringa, skrika, klaga, varna. Gällt och plötsligt, innan de närvarandes nerver hinner befästa sig. 26
hon Det började egentligen bara så här. Jag sa till min man: man har helt enkelt slagit ihjäl verkligheten för oss och gjort något som kallas kunskap av den. Den finns inte mer. På tusen år har vi inte haft nån verklighet. Harriet är på rymmen från nervhemmet, där hon placerats av sin man i hopp om att hon ska stilla sina överspända tankar och bli en snäll, normal fru. Men nervhemmet har knappast återanpassat Harriet till den sansade hustrurollen. Tvärtom tror hon nu att ”allting kanske i själva verket är alldeles annorlunda än vad vi vet”. Harriet känner sig fångad av rationalism och en vetenskaplig syn på världen, och hon bär på en längtan efter ett annat sätt att vara människa. Syskonbädd kom ut 1931 och ingår i Stina Aronsons modernistiska projekt. I denna text skriven för scenen undersöker och utmanar Aronson normerna kring såväl dramagenren som kvinnorollen.
ISBN
978 91-975993-8-2