9789100122775

1

E

nligt en av reglerna för New Havens ungdomsserie i basketboll måste varje grabb spela minst tio minuter per match. Undantag tilläts för spelare som hade irriterat lagledarna genom att utebli från träningspass eller brutit mot andra regler. I sådana fall kunde en tränare lämna in en anmälan före en match och informera protokollföraren om att den‑och‑den inte skulle spela så mycket, om ens över huvud taget, på grund av någon överträdelse. Detta ogillades av andra i serien – det handlade trots allt mer om förströelse än tävlan.

När det var fyra minuter kvar av matchen såg tränaren Kyle utmed bänken, nickade mot en dyster och tjurig liten kille som hette Marquis och sa: ”Vill du spela?” Utan att svara gick Marquis fram till protokollförarens bord och väntade på en visselsignal.

Han hade gjort sig skyldig till ett antal försyndelser – han hade struntat i träningen, skolkat, fått dåliga betyg, slarvat bort sin matchdräkt och varit ful i mun. Efter tio veckor och femton matcher hade Marquis faktiskt brutit mot varenda en av de tio regler som tränaren försökte få dem att följa. Kyle hade för länge sedan insett att alla nya regler genast skulle överträdas av hans stjärnspelare, och av den anledningen hade han hållit sig till sin lista och stått emot frestelsen att införa nya bestämmelser. Det fungerade inte. Försöket att med ett milt handlag kontrollera tio innerstadsgrabbar hade placerat Red Knights på sista plats i vintersäsongens division för pojkar som var tolv år och yngre.

7

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 7

2009-05-28 14:39:03

Marquis var bara elva år men den absolut bäste spelaren på planen. Han föredrog att skjuta och göra mål framför att passa och försvara, och efter två minuter hade han gjort en rusch, tagit sig runt, förbi och över mycket större spelare och gjort sex poäng.

Hans genomsnitt var fjorton, och om han hade fått spela mer än en halv match skulle han förmodligen komma upp i trettio. Enligt hans egen unga åsikt behövde han faktiskt inte träna.

Trots att det nu var en enmansföreställning var matchen redan förlorad. Kyle McAvoy satt tyst på bänken, iakttog spelet och väntade på slutsignalen. Efter nästa match skulle säsongen vara över, hans sista som baskettränare. De senaste två åren hade han vunnit ett dussin matcher, förlorat två dussin, och han frågade sig hur någon med förnuftet i behåll kunde vilja träna ett lag på vilken nivå som helst. Han gjorde det för ungarnas skull, hade han intalat sig tusen gånger, ungar som saknade pappor, ungar från dåligt fungerande hem, ungar som behövde en positiv manlig förebild. Han trodde fortfarande på det, men efter två år som en sorts barnvakt, dividerande med föräldrar när de iddes infinna sig, bråk med andra tränare som inte drog sig för att fuska och försök att ignorera tonåriga domare som inte kunde skilja en blockering från ett anfall hade han fått nog. Han hade gjort sin samhällstjänst, i varje fall i det samhället.

Han följde spelet. Väntade och ropade någonting då och då därför att det var meningen att tränare skulle göra det. Han såg sig omkring i den näst intill tomma gymnastiksalen, en gammal tegelbyggnad i centrala New Haven som varit ungdomsseriens hem i femtio år. Ingen applåderade. Red Knights låg under med tolv poäng när det var två minuter kvar.

I bortre ändan av planen, under den gamla resultattavlan, kom en man i mörk kostym in genom dörren och lutade sig mot den indragbara läktaren. Han utmärkte sig genom att vara vit. Det fanns inga vita spelare i något av lagen. Han utmärkte sig därför att han bar en kostym som antingen var svart eller marinblå, vit 8

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 8

2009-05-28 14:39:03

skjorta och vinröd slips, alltihop under en trenchcoat som vittnade om att han var någon sorts federal agent eller polis.

Kyle råkade få syn på mannen när han kom in i gymnastiksalen och tänkte att han absolut inte hörde hemma där. Han var antagligen en kriminalare som kanske letade efter en knarklangare. Det skulle inte vara det första gripandet i eller omkring den lokalen.

När agenten/polisen hade lutat sig mot läktaren riktade han en lång och misstänksam blick mot Red Knights spelarbänk, och den verkade fästas på Kyle, som stirrade tillbaka tills det kändes obehagligt. Marquis skickade iväg ett skott från mitten av planen som inte ens träffade plankan, och Kyle for upp på fötter, slog ut med händerna och skakade på huvudet som för att fråga: ”Varför?” Marquis ignorerade honom när han lunkade tillbaka som försvarare. En onödig foul gjorde att klockan stannades och förlängde pinan. Medan Kyle såg på straffläggaren sneglade han förbi honom, och i bakgrunden stirrade agenten/polisen fortfarande, inte på matchen utan på tränaren.

För en tjugofemårig juridikstuderande som aldrig blivit straffad och inte hade några olagliga vanor eller böjelser borde närvaron av och uppmärksamheten från en man som uppvisade alla tecken på att tillhöra en brottsbekämpande organisation inte ha väckt någon som helst oro. Men så var det aldrig för Kyle McAvoy. Patrullerande stadspoliser och delstatspoliser gav honom inga större problem.

De fick helt enkelt betalt för att göra ingripanden. Men männen i mörka kostymer, kriminalarna eller de federala agenterna, de som blivit utbildade i att gräva djupt och avslöja hemligheter – de gjorde honom fortfarande nervös.

Trettio sekunder kvar, och Marquis diskuterade med en domare.

Två veckor tidigare hade han kastat en stenhård boll mot en annan domare och blivit utvisad och avstängd en match. Kyle ropade åt sin stjärnspelare, som aldrig lyssnade på honom. Han såg sig om i salen för att se om agent/polis nummer ett var ensam eller om han nu fått sällskap av agent/polis nummer två. Nej, det hade han inte.

9

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 9

2009-05-28 14:39:03

Ännu en onödig foul, och Kyle skrek åt domaren att han borde ha låtit det passera. Han satte sig ner, drog pekfingret över sidan av halsen och slog sedan av svetten från det. Det var i början av februari, och som vanligt var det kallt i gymnastiksalen.

Varför svettades han?

Agenten/polisen hade inte rört sig – det var som om han njöt av att stirra på Kyle.

Till slut bölade det skröpliga gamla signalhornet. Matchen var barmhärtigt nog över. Ena laget jublade och det andra verkade inte bry sig. Båda ställde upp för de obligatoriska handdunkningarna och ”Bra, match, bra match”, lika meningslösa för tolvåringar som för collegespelare. När Kyle gratulerade motståndarlagets tränare sneglade han utmed planen. Den vite mannen var borta.

Vilka var oddsen för att han väntade utanför? Det var givetvis en släng av förföljelsemani, men den hade funnits hos Kyle så länge att han numera accepterade den, hanterade den och gick vidare.

Red Knights samlades i bortalagets omklädningsrum, ett trångt utrymme under den bågnande, fasta läktaren. Där sa tränaren Kyle de rätta sakerna – snyggt jobbat, bra tempo, vi har blivit bättre på vissa saker, vi ska göra bra ifrån oss på lördag. Grabbarna bytte om och lyssnade knappt på honom. De var trötta på basketboll därför att de var trötta på att förlora, och det var naturligtvis tränarens fel. Han var för ung, för vit och för snobbig.

De få föräldrar som var där väntade utanför omklädningsrummet, och det var dessa spända ögonblick när spelarna kom ut som Kyle tyckte var det värsta med sin samhällstjänst. Det var de vanliga klagomålen på för lite speltid. Marquis hade en farbror, en tjugotvåårig före detta spelare i delstatslaget som var högljudd och tyckte om att skälla ut Kyle därför att han behandlade ”den bäste spelaren i serien” orättvist.

Genom en annan dörr i omklädningsrummet kom man till en mörk och smal korridor bakom läktaren som i sin tur ledde till en ytterdörr i en gränd. Kyle var inte den förste tränare som hade 10

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 10

2009-05-28 14:39:03

upptäckt denna flyktväg, och den här kvällen ville han inte bara undvika föräldrarna och deras klagomål utan även agenten/polisen. Han sa ett snabbt hej då till grabbarna, och när de lämnade omklädningsrummet tog han till flykten. Några sekunder senare var han utanför, i gränden, och gick sedan raskt på en isig trottoar.

Gatorna hade plogats efter ett kraftigt snöfall, och trottoaren var hal och nästan omöjlig att ta sig fram på. Det var flera minusgrader, klockan var halv nio en onsdagskväll, och han var på väg till tidskriftsredaktionens kontor vid Yales juridiska fakultet, där han skulle arbeta till midnatt, om inte ännu längre.

Han kom aldrig dit.

Agenten stod lutad mot framskärmen på en Jeep Cherokee som var parkerad på andra sidan gatan. Fordonet var registrerat på en John McAvoy från York i Pennsylvania, men de senaste sex åren hade det varit sonen Kyles trogne följeslagare, och det var han som var den egentlige ägaren.

Trots att Kyles fötter plötsligt var som tegelstenar och knäna kändes svaga lyckades han traska på som om inget var på tok. De lyckades inte bara hitta mig, sa han till sig själv medan han försökte tänka klart, de gjorde dessutom sin hemläxa och hittade min Jeep.

Det var knappast detektivarbete på högsta nivå. Jag har inte gjort något fel, intalade han sig gång på gång. ”Svår match, tränaren”, sa agenten när Kyle var tre meter ifrån honom och saktade in.

Kyle stannade och synade den fetlagde unge man med röda kinder och röd lugg som hade iakttagit honom i gymnastiksalen. ”Kan jag hjälpa dig med någonting?” sa han och såg samtidigt hur skuggan av nummer två gled över gatan. De jobbade alltid i par.

Nummer ett stoppade handen i fickan, och samtidigt som han sa: ”Jag tror att du kan det”, tog han fram ett läderfodral och öppnade det. ”Bob Plant, FBI.” ”Trevligt att träffas”, sa Kyle när allt blod lämnade hans hjärna och han inte kunde låta bli att stelna till.

11

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 11

2009-05-28 14:39:03

Nummer två gjorde entré. Han var mycket smalare och tio år äldre med grånande tinningar. Även han hade saker i fickorna och visade sin legitimation med inövad ledighet. ”Nelson Ginyard.

FBI”, sa han.

Bob och Nelson. Båda med irländskt ursprung. Båda från den nordöstra delen av landet. ”Kommer det fler?” undrade Kyle. ”Nej. Har du tid ett ögonblick?” ”Egentligen inte.” ”Du bör nog ha det”, sa Ginyard. ”Det kan bli mycket givande.” ”Det betvivlar jag.” ”Om du går härifrån följer vi helt enkelt efter dig”, sa Plant, rätade på sig och gick ett steg närmare. ”Du vill väl inte ha oss på universitetsområdet?” ”Hotar ni mig?” frågade Kyle. Svetten kom tillbaka, nu i armhålorna, och trots den arktiska kylan rann en och annan droppe nerför revbenen. ”Inte än”, sa Plant med ett hånleende. ”Vi kan väl tillbringa tio minuter tillsammans över en kopp kaffe”, sa Ginyard. ”Det finns en kafeteria runt hörnet. Det är säkert varmare där.” ”Behöver jag en advokat?” ”Nej.” ”Det säger ni alltid. Min pappa är advokat, och jag växte mer eller mindre upp på hans praktik. Jag känner till era knep.” ”Det blir inga knep, Kyle, det svär jag”, sa Ginyard, och han lät faktiskt uppriktig. ”Ge oss tio minuter. Jag garanterar att du inte kommer att ångra det.” ”Vad gäller det?” ”Tio minuter. Det är allt vi begär.” ”Ge mig en ledtråd, annars är svaret nej.”

Bob och Nelson såg på varandra. Båda ryckte på axlarna. Var12

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 12

2009-05-28 14:39:03

för inte? Vi måste ändå tala om det för honom förr eller senare.

Ginyard vände sig om, såg neråt gatan och talade mot vinden. ”Duquesne University. Fem år sen. Fulla grabbar och en tjej.”

Kyles kropp och medvetande reagerade på olika sätt. Kroppen gav vika – han sänkte genast axlarna och drog efter andan, och det ryckte märkbart till i hans ben. Medvetandet lade sig emellertid omedelbart på försvar. ”Skitsnack!” sa han och spottade på trottoaren. ”Jag har redan rett ut det där. Det hände ingenting, och det vet ni.”

Det blev en lång paus medan Ginyard fortsatte att stirra neråt gatan och Plant iakttog villebrådets minsta rörelse. Det gick runt i Kyles huvud. Varför intresserade sig FBI för ett förment, delstatligt brott? Under andra årskursen i rättsförfaranden hade de studerat de lagar som reglerar FBI:s förhörsmetoder. Numera var det ett åtalbart brott att ljuga för en federal agent i en situation som denna.

Borde han låta bli att säga någonting? Borde han ringa till pappan?

Nej, han tänkte inte under några som helst omständigheter ringa till honom.

Ginyard vände sig mot honom, gick tre steg närmare, spände käkarna som en halvtaskig skådis och försökte väsa som en hårding. ”Låt oss gå rakt på sak, mr McAvoy, för jag fryser. Ett åtal har förberetts i Richmond. För våldtäkt. Om du vill spela en stöddig och smart juridikstuderande och börjar gasta om en advokat, eller rentav ringer till din farsgubbe, kommer åtalet att lämnas in i morgon, och då kan du glömma det liv du har tänkt dig. Men om du ger oss tio minuter av din dyrbara tid, nu med en gång i kafeterian runt hörnet, kommer åtalet att läggas på is eller glömmas bort för alltid.” ”Du kan gå härifrån”, sa Plant vid hans sida. ”Utan ett ord.” ”Varför ska jag lita på er?” lyckades Kyle få fram med sin mycket torra mun. ”Tio minuter.” ”Har ni en bandspelare?”

13

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 13

2009-05-28 14:39:03

”Javisst.” ”Jag vill ha alla kort på bordet, hör ni det? Jag vill ha vartenda ord inspelat, för jag litar inte på er.” ”Det låter okej.”

De körde ner händerna djupt i fickorna på sina nästan identiska rockar och stegade iväg. Kyle låste upp Jeepen och klev in. Han startade motorn, skruvade upp värmen och funderade på att helt enkelt dra därifrån.

14

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 14

2009-05-28 14:39:03

2

B

uster’s Deli var ett avlångt och smalt litet ställe med röda vinylbås utmed väggen till höger. Till vänster fanns en bar och en grill bakom en disk och dessutom en rad flipperspel. Alla möjliga sorters Yalesouvenirer var uppsatta huller om buller på väggarna. Kyle hade ätit där några gånger under sitt första år på den juridiska fakulteten, men det var länge sedan.

De båda båsen längst in hade vederbörligen säkrats av den federala myndigheten. Ännu en trenchcoat stod vid det sista bordet, småpratade med Plant och Ginyard och väntade. När Kyle sakta närmade sig sneglade agenten på honom och visade sedan det invanda hånleendet innan han slog sig ner i båset. Där satt nummer fyra och smuttade på en kopp kaffe. Plant och Ginyard hade beställt smörgåsar med pommes frites och inlagda grönsaker men inte rört något av det. Bordet var täckt av fat och kaffekoppar. Plant reste sig och gick runt till andra sidan så att de båda agenterna kunde stirra på sitt offer. De satt skuldra vid skuldra och hade inte tagit av sig rockarna. Kyle gled in i båset.

Belysningen var gammal och dålig – det var dunkelt i det inre hörnet. Oväsen från flipperspelen blandades med en högljudd match på bartenderns platt‑teve. ”Måste ni vara fyra?” frågade Kyle och nickade över axeln mot nästa bås. ”Och det är bara vad du kan se”, sa Ginyard. ”Vill du ha en smörgås?” frågade Plant.

15

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 15

2009-05-28 14:39:03

”Nej.” En timme tidigare hade han varit vrålhungrig. Nu var hans matsmältning och nervsystem på gränsen till att haverera.

Han fick kämpa för att andas normalt medan han desperat försökte verka oberörd. Han tog fram en billig kulspetspenna och en papperslapp och sa: ”Jag skulle vilja se era brickor igen.”

De reagerade på exakt samma sätt – med häpnad och irritation när de sakta plockade fram sina käraste ägodelar. De lade dem på bordet, och Kyle tittade på Ginyards först. Han antecknade det fullständiga namnet – Nelson Edward Ginyard – och tjänstenumret. Han höll hårt i pennan och var noga med att få uppgifterna rätt. Hans hand skakade, men han trodde inte att det märktes.

Han gnuggade på mässingsbrickan med tummen utan att riktigt veta varför, men han tog god tid på sig. ”Kan jag få se ett leg med foto?” bad han. ”Vad fan håller du på med?” ”Ett leg med foto, tack.” ”Nej.” ”Jag tänker inte prata med er förrän det här är avklarat. Visa mig ditt körkort, så visar jag dig mitt.” ”Vi har redan en kopia av ditt.” ”Skit samma. Jag vill se det.”

Ginyard himlade med ögonen när han förde handen till bakfickan. Ur en nött sedelklämma plockade han fram ett körkort som var utfärdat i Connecticut och hade en hotfull bild av honom. Kyle synade det och antecknade födelsedatumet och numret. ”Det här ser värre ut än ett passfoto”, sa han. ”Vill du se min fru och mina barn?” sa Ginyard, drog ut ett färgkort och sköt det över bordet. ”Nej tack. Vilket kontor kommer ni från?” ”Hartford”, sa Ginyard. Han nickade mot båset intill och sa: ”De är från Pittsburgh.” ”Kul.” Därefter granskade Kyle Plants bricka och körkort, och när 16

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 16

2009-05-28 14:39:03

han var klar tog han fram sin mobiltelefon och började trycka på knapparna. ”Vad gör du?” frågade Ginyard. ”Jag ska kolla upp er på nätet.” ”Tror du att vi finns med på en prydlig liten FBI‑sida?” sa Plant och lät med ens arg. Båda två tyckte att det var löjligt. Ingen av dem verkade bekymrad. ”Jag vet vilken hemsida jag ska kolla”, sa Kyle när han slog in adressen till det föga kända federala registret. ”Du kommer inte att hitta oss”, sa Ginyard. ”Det här tar bara en minut. Var har ni bandspelaren?”

Plant tog fram en tunn, digital apparat, ett fickminne, som inte var större än en elektrisk tandborste och slog på den. ”Uppge datum, tidpunkt och plats”, sa Kyle med en självsäkerhet som förvånade honom själv. ”Säg dessutom att förhöret ännu inte har börjat och att det inte har gjorts några som helst uttalanden.” ”Som du vill. Jag älskar juridikstuderande”, sa Plant. ”Du ser för många teveserier”, sa Ginyard. ”Gör det.”

Plant lade tingesten mitt på bordet, mellan en smörgås med pastrami och cheddarost och en med rökt tonfisk. Han talade till den och rabblade uppgifterna. Kyle tittade på mobilen, och när webbsidan dök upp slog han in namnet Nelson Edward Ginyard.

Det gick några sekunder, och till ingens förvåning bekräftades det att Ginyard var en av FBI:s fältagenter från Hartford. ”Vill du se?” frågade Kyle och höll upp mobilen. ”Gratulerar”, snäste Ginyard. ”Är du nöjd nu?” ”Nej. Jag skulle helst inte vara här.” ”Du kan gå precis när du vill”, sa Plant. ”Ni bad om tio minuter”, sa Kyle och sneglade på sin klocka.

De båda agenterna lutade sig framåt med de fyra armbågarna på rad, och båset kändes plötsligt mindre. ”Kommer du ihåg en 17

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 17

2009-05-28 14:39:03

Bennie Wright, chefsutredare för sexualbrott hos polisen i Pittsburgh?” sa Ginyard. De stirrade båda två på Kyle och noterade varenda nervös ryckning i hans ögonlock. ”Nej.” ”Du träffade honom inte under utredningen för fem år sen?” ”Jag minns inte att jag träffade någon Bennie Wright. Jag kan ha gjort det, men jag kommer inte ihåg namnet. Det har trots allt gått fem år sen den där ickehändelsen inte hände.”

De tog till sig detta, grubblade en stund på det utan att släppa Kyle med blicken. Kyle fick intrycket att de båda två ville säga: ”Du ljuger.”

Istället sa Ginyard: ”Kriminalinspektör Wright är här i stan, och han vill träffa dig om ungefär en timme.” ”Ett möte till?” ”Om du inte har något emot det. Det kommer inte att ta lång tid, och chanserna att du ska kunna undvika åtalet är goda.” ”Åtal för vad då?” ”Våldtäkt.” ”Det var aldrig fråga om våldtäkt. Det kom Pittsburghpolisen fram till för fem år sen.” ”Nu har flickan emellertid dykt upp igen”, sa Ginyard. ”Hon har fått ordning på sitt liv efter att ha genomgått en lång tids terapi, och det bästa av allt är att hon har anlitat en advokat.”

Eftersom Ginyard inte ställde en direkt fråga fanns det ingen anledning att svara. Kyle kunde inte låta bli att sjunka ihop en aning. Han sneglade mot bardisken och de tomma barstolarna.

Han sneglade på platt‑teven. Det var en collegematch där läktarna var fyllda med skrikande studenter, och Kyle frågade sig själv varför han satt där han satt.

Fortsätt att prata, intalade han sig, men säg ingenting. ”Får jag ställa en fråga?” undrade han. ”Visst.”

18

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 18

2009-05-28 14:39:03

”Om det nu finns ett åtal, hur kan det då stoppas? Varför sitter vi här och pratar?” ”Det är lagt på is efter ett domstolsbeslut”, sa Ginyard. ”Enligt inspektör Wright har åklagaren ett förslag om en överenskommelse, ett som kom från offrets advokat och som kan göra att du slipper det här problemet. Ställer du upp kommer åtalet mot dig aldrig att få se dagens ljus.” ”Jag förstår fortfarande inte. Jag borde kanske ringa till min pappa.” ”Det avgör du själv, men om du är smart väntar du tills du har snackat med inspektör Wright.” ”Ni har inte upplyst mig om mina rättigheter.” ”Det här är inte ett förhör”, sa Plant till slut. ”Det handlar inte om ett gripande.” Han drog till sig den lilla korgen med tonfisksmörgåsen och tog en flottig pommes frites. ”Vad är det då?” ”Ett möte.”

Ginyard harklade sig, lutade sig bakåt några centimeter och fortsatte. ”Det är ett delstatligt brott, Kyle, det vet vi allihop. I vanliga fall skulle vi inte vara inblandade, men eftersom du är här i Connecticut och åtalet kommer att väckas i Pennsylvania har grabbarna i Pittsburgh bett oss ordna med nästa möte. Sen kommer vi att kliva åt sidan.” ”Jag är fortfarande förvirrad.” ”Lägg av. En begåvad jurist som du. Så trögtänkt kan du väl inte vara.”

Det blev en lång paus medan alla tre funderade på vad som skulle komma härnäst. Plant tuggade på ännu en pommes frites men tog inte ögonen från Kyle. Ginyard smuttade på sitt kaffe, rynkade åt smaken och fortsatte att stirra. Flipperspelen hade tystnat. Det var tomt i kafeterian förutom de fyra FBI‑agenterna, en man bakom bardisken som var helt upptagen av matchen och Kyle.

Till slut stödde Kyle sig på armbågarna och lutade sig framåt, 19

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 19

2009-05-28 14:39:03

och fickminnet var bara ett par decimeter ifrån honom när han sa: ”Det var aldrig någon våldtäkt, inget brott begicks.” ”Okej, prata med Wright om det.” ”Och var är han?” ”Klockan tio kommer han att vara på Holiday Inn på Saw Mill Road, rum 222.” ”Det här låter inte bra. Jag behöver en advokat.” ”Det kanske du gör, eller också inte”, sa Ginyard och sköt fram ansiktet så att det var helt nära Kyles. ”Jag vet att du inte litar på oss, men tro mig när jag säger att du bör prata med Wright innan du pratar med någon annan. Visst, du kan ringa till en advokat eller till din pappa vid midnatt. Eller i morgon. Om du reagerar fel på det här kan utgången bli katastrofal.” ”Nu går jag. Samtalet är avslutat. Stäng av den där.”

Ingen av dem gjorde en ansats att röra vid apparaten. Kyle tittade på den, sänkte huvudet och sa med mycket tydlig röst: ”Det här är Kyle McAvoy. Klockan är tio i nio på kvällen. Jag har inget mer att säga. Jag har inte gjort några uttalanden och tänker nu lämna Buster’s Deli.” Han kanade åt sidan på sätet och hade nästan lämnat båset när Plant kastade ur sig: ”Han har videon.”

En hästspark mot skrevet skulle inte ha träffat honom hårdare.

Kyle grep tag i den röda vinylen och såg ut som om han skulle svimma. Han satte sig sakta ner igen. Hans läppar och tunga var torra, och vattnet var inte till någon större hjälp.

Videon. En av de andra studenterna, en av de berusade killarna på den lilla festen, hade förment spelat in någonting med sin mobiltelefon. Det påstods vara bilder av flickan där hon låg naken i en soffa och var alltför full för att röra sig medan tre eller fyra av Kyles kompisar beundrade henne, även de nakna eller i färd med att klä av sig. Kyle hade ett vagt minne av det, men han hade aldrig sett videon. Man påstod att den hade förstörts. Pittsburghpolisen hade letat men aldrig hittat den. Den var borta och bortglömd, begravd bland studenthemmet Betas djupaste hemligheter.

20

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 20

2009-05-28 14:39:03

Plant och Ginyard stödde sig på armbågarna igen och såg stint på Kyle utan att blinka. ”Vilken video?” lyckades Kyle få fram, men det lät så tamt och föga övertygande att han inte ens själv trodde på det. ”Den som ni grabbar gömde för polisen”, sa Plant, nästan utan att röra på läpparna. ”Den som placerar dig vid brottsplatsen. Den som kommer att förstöra ditt liv och göra att du får sitta inne i tjugo år.”

Jaha, den videon. ”Jag vet inte vad ni pratar om”, sa Kyle och drack lite mer vatten. Han kände vågor av illamående i magen och huvudet och funderade på att spy. ”Jag tror faktiskt att du gör det”, sa Ginyard. ”Har ni sett den här videon?” frågade Kyle.

De nickade båda två. ”Då vet ni att jag aldrig rörde flickan.” ”Det kanske du inte gjorde, men du var där”, sa Ginyard. ”Du var medskyldig till brottet.”

För att hålla tillbaka illamåendet blundade Kyle och gnuggade tinningarna. Flickan var en vild liten tjej som hade tillbringat mer tid i Betas hus än i sitt eget studenthem. Hon var en groupie, ett påhäng, en partytjej med fickorna fulla av pappas pengar. Killarna i Beta lät henne gå runt. När hon skrek våldtäkt blev de med ens stumma och slöt sig samman till en solid och ogenomtränglig mur av förnekande. Polisen gav till slut upp när det visade sig att hon var oklar beträffande detaljerna. Inget åtal väcktes. Senare lämnade hon Duquesne och gick tacksamt nog upp i rök. Det förunderliga med den otäcka händelsen var att den hade tystats ner. Några andras liv blev inte ödelagda. ”I åtalet namnges du och tre till”, sa Ginyard. ”Det var aldrig någon våldtäkt”, sa Kyle och fortsatte att gnugga tinningarna. ”Vi är inte här för att argumentera, Kyle”, sa Plant. ”Sådant 21

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 21

2009-05-28 14:39:03

sköter juristerna. Vi är här för att erbjuda dig en överenskommelse.

Om du samarbetar kommer det här att försvinna, i varje fall din del i det.” ”Hur ser den överenskommelsen ut?” ”Det kommer inspektör Wright att förklara.”

Kyle lutade sig sakta bakåt och lät huvudet guppa mot båsets ryggstöd av röd vinyl. Han ville vädja, böna och be, förklara att det var orättvist, att han snart skulle ta examen, få advokatlicens och inleda en yrkeskarriär. Hans framtid såg så ljus ut. Hans förflutna var fläckfritt. Nästan.

Men det visste de väl redan? Han sneglade på fickminnet och bestämde sig för att inte säga någonting till dem. ”Okej, okej”, sa han. ”Jag ska komma dit.”

Ginyard lutade sig ännu närmare och sa: ”Du har en timme på dig. Om du ringer till någon lär vi få veta det. Om du försöker fly kommer vi efter dig. Inga dumheter, Kyle. Du har fattat rätt beslut, det garanterar jag. Håll dig till det så kommer du att kunna glömma det här.” ”Jag tror dig inte.” ”Vänta och se.”

Kyle lämnade dem med de kalla smörgåsarna och det beska kaffet. Han gick till sin Jeep och körde till sin lägenhet, som låg tre kvarter från universitetsområdet. I badrummet rotade han bland sakerna som tillhörde killen som han delade lägenheten med, hittade en Valium och låste sedan sin dörr innan han sträckte ut sig på golvet.

22

Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 22

2009-05-28 14:39:03