INGELIN ANGERBORN
Läs mer om Ingelin Angerborn på
rabensjogren.se ingelin.se
© Ingelin Angerborn 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
© Omslagsbild: Niklas Lindblad, AI-assisterad design
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN: 978-91-29-74801-7
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
möbler sedan han och mamma skilde sig. Han tycker att de passar så bra i lägenheten, eftersom den också är gammal. Mer än hundra år, faktiskt. Jag skulle egentligen vilja ha det mer som hemma hos mamma, ljust och fräscht och så, men pappa har inte direkt frågat vad jag tycker. Inte förrän efter att han har köpt möblerna, och då är det ju liksom redan för sent. Som med soffan. Den är visserligen ganska fin, men så hård att den knappt går att sitta i.
– Men snälla Juli, sa pappa. Jag har sagt förlåt för det där flera gånger.
– Jag vet, sa jag. Men det hjälper inte. Jag får typ skavsår i rumpan ändå. Pappa skrattade.
– Nä, nu går vi upp och tittar på den där klockan, sa han. Och jag lovar att du ska få vara med och bestämma den här gången. Okej?
– Okej, sa jag.
Lägenheten vi skulle till låg på tredje våningen. Pappa ville ta hissen, men jag vägrade. Den var mörk och trång, och hade passat perfekt i vilken gammal skräckfilm som helst. En sån där film där hissen plötsligt stannar och lyset släcks och alla
vet vad som kommer att hända. Utom den som står i hissen, förstås …
– Då ska vi se, flåsade pappa när vi kommit uppför trapporna. H Lundberg … där!
Han pekade på dörren till vänster, tog några snabba steg mot den och tryckte på ringklockan. Sedan gnuggade han sina händer och log ivrigt mot mig.
– Det här ska bli spännande! sa han.
Jag himlade med ögonen. Jag kunde verkligen inte begripa vad det var som var så spännande med en gammal klocka. Men pappa hade varit alldeles överlycklig ända sedan han hittade annonsen på nätet i går. Tjatat om att den var ett riktigt mästerverk, en fröjd för ögat och att den skulle bli pricken över i:et i vardagsrummet. Själv fattade jag som sagt ingenting. Vadå en fröjd för ögat? Jag menar, hur kul är det att sitta och glo på en klocka timme ut och timme in? Nä, då hade jag mycket hellre velat ha en större teve.
Dörren öppnades försiktigt och en kvinna i mormors ålder kikade ut genom glipan. När hon fick syn på oss skrattade hon till och slog upp dörren på vid gavel.
– Jag tyckte väl att jag hörde nåt, sa hon. Men jag var i andra änden av lägenheten och ringklockan är så dålig. Vi
borde ha bytt den för längesen, men nu ska ju mamma flytta, så …
Kvinnan avbröt sig med ett nytt skratt.
– Nä, förlåt, här står jag och pratar, fortsatte hon. Kom in, kom in! Visst var det ni som skulle titta på golvuret?
– Ja, precis, sa pappa. Det var jag som ringde i går. Joakim. Och det här är Juli.
Han sträckte ut en hand och rufsade mig i håret, som om jag var ett småbarn. Eller en hund eller något. Jag gillar inte när han gör så, men den här gången sa jag ingenting.
– Juli …, sa kvinnan och log mot mig. Vilket vackert namn! Och ovanligt, va?
– Ganska, sa jag.
Kvinnan nickade.
– Själv heter jag Mia, sa hon. Det är inte lika ovanligt, men … ja, det får duga. Nähä, ska vi gå och titta på klockan, då?
Mia gick före in i lägenheten. Det var dörrar, rum och små gångar överallt, lite som en labyrint, och jag tänkte att jag aldrig skulle hitta ut igen utan hjälp. Pappa verkade tänka något liknande.
– Här skulle man ju nästan behöva en karta, sa han.
För en gångs skull höll jag med pappa om en inredningsgrej. Klockan var faktiskt riktigt fin. Svart med målade gulddetaljer på. Snirkliga mönster av blommor och blad i hörnen, och med någon sorts tavlor däremellan. Små, små målningar som föreställde vajande gräs och flygande fjärilar. Allt målat med guldfärg.
– Ja, det är en jättefin klocka, sa Mia. Men stor! Eller hög, rättare sagt. Mamma skulle gärna ha velat ha med den till äldreboendet, men där är bara två och fyrtio i takhöjd, så det går inte. Klockan är två och fyrtiosju.
Pappa nickade.
– Just det, det stod ju också i annonsen, sa han. Som tur är har vi ganska högt i tak hemma. Inte som här, förstås, men kanske två och åttio eller nåt. Tillräckligt för klockan i alla fall. Men vad tråkigt för din mamma …
– Ja, vi funderade ett tag på att ta bort fötterna under klockan, sa Mia. Och den där lilla spiran, eller vad man nu ska kalla den, uppe på toppen. Vi skulle nog ha kunnat få in den då, men mamma sa att vi inte fick göra det.
– Nä, det vore väl synd att såga i en sån förtjusande skapelse, sa pappa.
Mia log, sedan höjde hon en aning på ögonbrynen.
– Absolut, sa hon. Men det var egentligen inte därför mamma sa nej. Det var för att …
Hon avbröt sig, som om hon funderade på hur hon skulle säga det.
– Alltså, det här är naturligtvis inte sant, fortsatte hon till slut. Men mamma påstår att klockan är magisk på nåt sätt.
– Va? sa jag. Magisk? Hur då? Jag menar, vad kan den göra?
Mia skrattade.
– Klockan kan nog inte göra nåt, sa hon. Men urmakaren kanske, han lär ha haft magiska krafter. Ja, enligt mamma, alltså … Så det var därför vi inte fick såga i klockan.
Jag trodde inte direkt på magiska krafter och sånt, men
Mias berättelse gjorde mig ändå nyfiken.
– Men …, sa jag. Vad tror din mamma ska hända då? Om man sågar i klockan?
– Ingen aning, sa Mia. Men jag antar att hon tror att urmakaren skulle bli arg eller nåt.
Mia tystnade och fick något bekymrat i blicken.
– Nä, jag vet inte riktigt vad hon tror, fortsatte hon. Stackars mamma, hon är lite förvirrad nuförtiden.
Pappa harklade sig svagt.
– Ja, jag tror inte att vi är så oroliga för det där med urmakaren i alla fall, sa han. Eller vad säger du, Juli?
Jag tittade på klockan och skulle precis skaka på huvudet, när jag plötsligt fick en underlig känsla. En känsla av att den svarta, höga gestalten framför mig inte bara var en klocka.
Att den inte bara var en sak. Utan något annat. Något mer. Något … levande …
– Vad säger du, Juli? upprepade pappa. Ska vi köpa henne?
Jag hade verkligen tänkt säga nej, men när jag tittade på klockan igen, var den egendomliga känslan med ens som bortblåst. Klockan var visserligen fortfarande stor och svart, men absolut ingenting annat än ett golvur. Jag drog på munnen åt mig själv och min konstiga tanke. En levande klocka? Hur knäpp får man bli? Det måste ha varit Mias prat om urmakaren och hans magiska krafter, tänkte jag. Sedan kunde jag inte låta bli att skratta.
– Klart vi ska, sa jag. Hon är ju alldeles magisk!