© Pernilla Pernsjö, 2024
Mondial, Stockholm
omslag: Miroslav Šokčić
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-507-2
Till Alfred. Jag älskar dig tusen miljoner. Och lite till.
PROLOG
Februari, 2024
JAG VÄNDER MIG om och tittar på klockan. Sju. Då har jag ändå sovit länge för att vara jag. Ska jag ligga kvar en stund eller inte? Jag sträcker på mig, gör kroppen lång, och slappnar sen av. Gnuggar gruset ur ögonen och känner hur det suger till i magen av hunger. Nej, det är lika bra att gå upp direkt. Äta frukost och komma igång, jag har mycket att göra.
Inne i köket ser jag genom fönstret att två polisbilar är parkerade på gatan och att några poliser står bredvid. Jag tar fram perkolatorn, tömmer ut det gamla kaffet och börjar göra rent den. Samtidigt vaknar hjärnan till liv och bearbetar det ögonen såg. Två polisbilar, vad konstigt. Det brukar aldrig vara polisbilar här. Jag vänder mig om och tittar ut genom fönstret igen och märker att en av poliserna tittar mot mig. Jag tittar tillbaka och sakta börjar jag förstå att något kanske har hänt. Jag hämtar mobilen, slår av nattläget och ser att jag har fått flera meddelanden under natten.
»Nu sprängde dom. Nu sprängde dom porten.«
Det är Göran, barnens pappa, som har skrivit. Jag tittar på tiden han skrev, klockan 02:16. Sen sjunker jag ner på stolen och läser orden igen.
Nu sprängde dom.
Mars, 1997
»MEN, ALLTSÅ, ÄR de inte rätt fula?«
Jag tittar på Göran, som ser frågande ut.
»Va? Nej, det tycker jag inte. De är ju jättesöta.«
»Men de har ju inget hår?«
Storasyster Ebba var så söt när hon föddes, med sitt mörka hår på hela huvudet. De här två, de ser ut som … aliens.
Göran tittar på mig som om jag är helt knäpp och det är jag kanske också. Vem tycker så om sina nyfödda barn?
*
Jag vinkar åt Göran och Ebba när de går iväg till lekparken, sen går jag in till tvillingarna som ligger i samma säng. De sover, nära varandra, med armarna ovanför huvudet som bebisar så ofta har. Jag tittar på dem en lång stund, de ser så avslappande och rofyllda ut. Varför har jag så svårt att knyta an till dem? Kanske för att förlossningen var jobbig, att Frida kom ut som hon skulle, men att Julius hade navelsträngen runt halsen och fick katastrofsnittas. Jag böjer mig fram och drar med fingret över det lilla ärret han har på huvudet. Läkarna skar honom i huvudet när han snittades och han fick sys med två stygn. Vilken start på livet. Jag pussar på ärret och sen pussar jag Frida på pannan. Jag borde passa på att vila när de sover och Ebba är
ute. När tvillingarna är vakna vill de ha mig hela tiden, alltid ska någon av dem äta eller bäras. Och Julius skriker så mycket och jag vet inte varför. Julius, ska han ens heta så? Frida känns också konstigt, vi känner ju en vuxen Frida. Jag lägger mig ner, men kan inte somna, jag är för trött. Tre barn under ett och ett halvt år kanske gör en det, trött.
Majsolen lyser, men det är kallt i luften och jag drar upp dragkedjan i jackan. Ebba leker i sandlådan med några andra barn. Hennes mössa är på sned som vanligt och hon slänger sin röda spade åt sidan och plockar upp en pojkes gula spade istället.
»Har ni verkligen bestämt er nu?« frågar en mamma ur föräldragruppen och skrattar. »Ska de heta Matilda och Alfred?«
»Ja, nu blir det så. Inga fler byten! Förresten skulle det kosta pengar om vi byter en gång till och det vill vi ju inte.«
Jag skrattar generat, jag tycker det är lite pinsamt med namnbytet. Att vi hann både skicka in till Skatteverket och sätta in födelseannons i tidningen och sen byter vi namn på dem. Så dumt. Men de nya namnen passar dem bättre. Flickan är nätt och har blåa ögon, pojken är stadig och har bruna ögon. En typisk Matilda och en typisk Alfred.
Det börjar röra sig i fotändan av vagnen, fötter sprattlar och filten glider ner. Jag böjer mig fram och ser att båda två är vakna.
»Hallå, mina små trollungar. Har ni vaknat nu?«
Jag fäller ner suffletten och rättar till Alfreds mössa som har åkt ner för ögonen. Matilda suger hårt på sin napp och båda
plirar med ögonen och ser sig nyfikna omkring. Jag tror att de är de sötaste barn som finns.
»Vilket team vi är!«
Jag räcker Göran frysväskan och han ställer den i skuggan under trädet. Klockan är nio på morgonen och vi har precis kommit till badplatsen.
»Tre barn, två fullastade vagnar, åka buss och ändå är vi här nästan först av alla.«
»Vi är bäst«, säger Göran och går ner till vattnet med Ebba.
Jag brer ut filtarna och lägger ner först Alfred och sen Matilda och fäller upp ett parasoll så att de har skugga. Alfred vänder sig fort om på mage, han är så tidig med allt.
»Tur att du inte kryper än«, säger jag och smeker honom på huvudet. »Då hade du krupit rätt ner i sjön.«
»Tänk att vi fick alla tre att sova samtidigt, helt otroligt«, säger Göran och sätter sig ner på filten och knyter upp skorna.
Han har gått en promenad med tvillingarnas vagn medan jag har lagt Ebba i sin vagn. Solen värmer ansiktet och jag blundar. Jag tycker inte om när det är för varmt, men det här är en behaglig värme. Jag lägger mig ner och lyssnar på allt runtomkring. Träden som susar i vinden, vattnet som slår mot brynet, andra familjer som pratar och barn som skrattar. Vad fint vi har det, vi är så bra tillsammans, Göran och jag.
September,
1998
JAG FUNDERAR PÅ om jag måste ta med vagnen, vi bor ju väldigt nära förskolan. Det är första dagen på inskolningen, men det är kanske lika bra att ta med den? Barnen blir nog trötta och jag kan inte bära hem tre barn. Jag bestämmer mig för att ta med den.
Inskolningen går bra, Matilda och Alfred är yngst på avdelningen med sina ett och ett halvt år och de stora barnen tar hand om dem. Ebba som är tre år har det lite jobbigare, hon är stark och lyfter andra barn när hon vill ha kontakt, puttar lite på dem och det är inte omtyckt. Jag blir lite orolig om vi har väntat för länge med att hon började på förskolan. Om vår bekvämlighet har gjort det svårare för henne. Men efter ett tag lossnar det och alla tre barnen trivs, de går på samma avdelning och har varandra.
Vart vi än kommer är det Alfred som får mest uppmärksamhet. Tre barn sitter i samma barnvagn, men Alfred är den som människor oftast vänder sig till eller kommenterar. Han är väldigt söt med sina bruna ögon och sitt lockiga hår. Han är tidig med allt som är fysiskt, han går tidigt, han klättrar och springer, lär sig cykla när han är fyra år. Folk – och även vi – tycker om att berömma honom för det. Han älskar att röra på sig, vara utomhus. På förskolan blir det samma sak, många dras till honom, han har lätt att få kompisar, han har någon slags utstrålning.
Det har legat som en tanke som växer sig större och större, jag vill börja plugga. Det känns läskigt, men jag vill verkligen göra något annat än att köra truck på Posten hela livet. När tvillingarna är två år börjar jag på Ekonomlinjen på Stockholms universitet.
Det är jag och tvåhundra tjugoåringar i föreläsningssalen –och jag får panik. Jag kan ingenting om datorer, jag har aldrig hört talas om Excel eller Word, jag har inte ens en mejladress. Och jag vet inte hur jag ska umgås med människor jag inte känner, framför allt inte såna som lever helt annorlunda liv än jag gör.
På något sätt tar jag mig igenom ett år och klarar alla tentor, men det är fruktansvärt jobbigt och jag väljer att byta utbildning till Personalvetarlinjen istället. Där är det färre personer i klassen och många är i min ålder och ämnena är mjukare. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt med det sociala. Jag hittar inte min plats, det känns som att alla vet hur de ska göra i det sociala spelet, medan jag inte ens har hittat spelreglerna. När jag tar min examen är jag stolt, men mest lättad.
Jag söker jobb, men det är lågkonjunktur och det finns inte så många jobb att söka och jag är arbetslös över sommaren. När de hör av sig från Postens löneavdelning och undrar om jag vill börja där, tackar jag ja. Jag är tillbaka på Posten, men i en ny roll – och jag trivs. Jobbet som lönespecialist passar mig och det tangerar HR-frågor som jag har utbildat mig till. Jag har en stor arbetsgrupp, känner mig omtyckt och duktig. Jag är duktig.
Jag har precis ätit lunch på jobbet när förskolan ringer. Pedagogen berättar att de har varit tvungna att bära Alfred från lekparken tillbaka till förskolan. Han är fem år och hade varit så arg att det inte gick att prata med honom och han vägrade att gå tillbaka själv. Barngruppen var tvungen att ta sig tillbaka så två pedagoger höll Alfred i armar och ben medan han sprattlade och skrek hela vägen. Hon som ringer berättar att innan Alfred blev arg hade han lekt med Marcus och sen helt plötsligt slagit honom med en pinne.
Jag vet inte vad jag ska svara. Det låter så konstigt alltihop. Att Alfred har blivit så arg, att de har burit honom på det där viset, att han har slagit någon med en pinne.
När vi pratar om det hemma på kvällen säger Alfred att han inte gjorde illa Marcus med pinnen. Marcus hade ramlat när Alfred släppte pinnen, men ingen tror på honom och det är orättvist.
I flera dagar efteråt funderar jag på hur det känns för ett litet barn att bli buret på det där viset och att inte bli trott. Vanmakten, ilskan. Någon ur personalen borde väl ha stannat med honom i lekparken tills han lugnade ner sig? Men jag säger inget till förskolan, jag vet inte hur man hanterar sånt här. Och jag är konflikträdd, jag vill inte kritisera någon i onödan.
När det är dags för Matilda och Alfred att börja skolan har de längtat länge. De har ofta varit i skolan under några år eftersom
Ebba går där och de känner sig hemma. Utan tvekan springer de in första dagen. Skolan har integrerade klasser så efter sexårs går alla tre i samma klass.
Jag dukar undan maten, gör i ordning en matlåda till imorgon och diskar upp. Jag torkar av köksluckorna, tänk att de alltid blir så kladdiga? Jag ser handtaget på kylskåpet och drar med trasan där också. När allt är klart lägger jag mig på kökssoffan, jag ska bara ligga här en stund, vila lite. Men nästan direkt kommer Ebba med sina läxböcker och jag reser mig upp, ropar även på Matilda och Alfred att det är dags att göra läxorna. De kommer med sina böcker och skrivpapper. Matilda förklarar vad de ska göra och blir klar rätt fort, hon har lätt för att lära. Alfred blir lite grinig och vill också gå därifrån, men jag säger att det är viktigt att göra läxorna, skolan är viktig. Jag visar hur han ska göra och till slut blir även han klar och kan springa ut på gården och leka. Alfred har lite svårt med koncentrationen, i skolan får han ibland ha hörselkåpor på sig för att stänga ute störande ljud. Men han hänger med och han klarar det han ska.
Jag sitter i bilen och väntar på att Ebba och Matilda ska komma ut från simträningen. Det underlättar att de kan gå i samma grupp den här terminen, en mindre hämtning och lämning. Det är söndag kväll och jag går igenom nästa veckas schema. Alfred har fotboll två – eller är det tre – gånger, Matilda har fotboll och Ebba har friidrotten. Och så deras simträning. Det är Görans eftermiddagsvecka och jag ska ensam sköta hela ruljangsen
med matlagning, läxor och träning. Tänk att det ändå alltid är Göran som får höra vilken bra pappa han är. Han leker med barnen, lagar mat och kramar om. Han är en bra pappa, han är närvarande och sätter alltid barnen först, men jag då? Varannan vecka drar jag hela lasset själv och det är aldrig någon som ger mig beröm för det. Ebba och Matilda kommer ut från badhuset och jag startar bilen. De hoppar in och badhusdoften fyller bilen medan de berättar i mun på varandra vad de har gjort för övningar.
»Hallå, vänta med att berätta tills vi kommer hem«, skrattar jag. »Pappa och Alfred vill också höra. Vi ska ju dricka te och jag tror att pappa har gjort scones.«
»Den här pizzan var så god!«
Jag är bjuden på middag hos en kompis och vi får hemgjord pizza. Den smakar inte alls som de torra bakpulverpizzorna jag fick hemma när jag var liten. »Är det enkelt att göra? Kan jag få receptet?«
Det är enkelt, både pizzadeg och tomatsås, och vi börjar äta hemgjord pizza varje fredag. Ebba och Alfred älskar det på en gång, Matilda rynkar på näsan som hon gör inför all ny mat. Men hon får potatisbullar istället, hennes favoriträtt, och blir också nöjd.
»Ska jag hjälpa dig?« frågar jag Ebba.
»Nej, det går bra«, svarar hon.
Jag ser på när hon kavlar ut degen och det går ju bra, jag måste låta henne göra fler saker själv i köket. Hon och Alfred
hjälps åt att lägga på ost och skinka och sen ställer jag in plåten i ugnen. Hur länge har vi gjort det här varje fredag? Måste vara ett år, minst? Jag inser att vi har en skapat en egen tradition och jag ler. Det låter alltid så mysigt när andra pratar om sina traditioner eller när jag läser om det. Familjetraditioner som skapar sammanhållning. Nu har min familj en tradition, jag tycker om det. Jag tycker mycket om det. Och helt ärligt tycker jag också om att slippa äta tacos på fredagarna.
Oktober, 2005
»CANCER? HAR PAPPA cancer? Men … Hur då?«
Det är mamma som ringer och berättar och jag förstår inte riktigt vad hon säger.
»Kommer du inte ihåg att han var väldigt gul i ansiktet när vi hälsade på hos dig sist? Till slut fick jag iväg honom till läkaren och efter alla undersökningar har de nu konstaterat att han har cancer i bukspottskörteln.«
Cancer. Bara ordet i sig låter otäckt. Jag kan inte riktigt förstå, men det tar ändå ett tag innan jag googlar sjukdomen. Jag och barnen är hemma hos en kompis när jag läser att de flesta med cancer i bukspottskörteln dör inom några månader. Jag blir varm och sen kall. Ska pappa dö? Jag sitter framför datorn en stund, sen ropar Matilda att jag måste komma och titta på deras gulliga kanin. Jag går dit och kaninen är verkligen gullig. Jag stryker honom över öronen och ryggen, han är så mjuk, det är skönt att känna pälsen mot handen.
»Mamma, kan vi inte få en kanin? Snälla?«
»Jaa, mamma, vi vill ha en kanin«, säger Alfred som har kommit fram till oss.
Jag kan bara tänka på att min pappa ska dö och svarar att vi inte ska köpa en kanin.
Pappa lever i ett halvår, innan han dör hemma med mamma, mina systrar och mig vid sin sida. Jag har aldrig sett en död människa förut, kroppen kallnar fort och mina systrar tvättar och gör honom fin innan ambulansen kommer och hämtar honom. Jag vet inte hur man gör, känner mig vilsen och lite i vägen. Mina systrar kan så mycket om sånt här, jag kan ingenting, det gör mig ledsen och arg. Jag avskyr att känna mig tafflig. Jag går in i köket där mamma håller på att plocka med några saker, jag sätter mig ner och tittar på. Det känns konstigt att sitta på pappas stol i köket och veta att han aldrig mer kommer att sitta där. Hans pipa ligger i askfatet, och en ask med tändstickor. Jag lyfter upp pipan, vänder på den och undrar förstrött vad som ska hända med den nu.
På begravningen går jag fram till kistan och tittar på fotografiet av pappa. Han ser glad ut. Det är den bilden jag tog när han fyllde sjuttio. Han hade precis öppnat en present med tjugo paket Hamiltons tobak, det var nog därför han var så glad. Han gillade ju inte födelsedagar särskilt mycket, men tobak gillade han. Pipan ligger bredvid fotografiet, såklart ska den följa med honom.
Min pappa var alkoholist. Han var en alkoholist som skötte sitt jobb och drack när han var ledig. Inte alla dagar, men ofta. När han drack blev han butter, sur, elak, men också trött. Han somnade ofta i soffan framför tv:n eller vid köksbordet. En gång
hade han somnat på golvet i köket, jag hittade honom där och blev rädd och trodde att han var död.
Jag kommer inte ihåg vem som hjälpte mig eller vem som förklarade att han bara sov. Jag kommer ärligt talat inte ihåg mycket av min barndom, jag tror jag har förträngt det mesta.
Vi pratade aldrig om hans alkoholism. Mamma låtsades inte om den, hon jobbade mycket och hade sitt andningshål i skogen bland svamp och bär. Hon var ofta borta, pappa var alltid hemma. Han jobbade som lantbrevbärare och var hemma redan vid tolv om dagarna. När jag kom hem från skolan tittade jag alltid genom köksfönstret för att se om han satt där, för att pejla av läget. Bara genom att se hans ansikte visste jag om han hade druckit eller inte. Jag reagerar fortfarande, nästan femtio år senare, på knäppet som hörs när någon öppnar en öl- eller läskburk. Jag avskyr det ljudet.
Mina systrar är tio och femton år äldre än mig. De flyttade hemifrån tidigt och jag växte upp som ett ensambarn. Jag var duktig i skolan och i idrott, jag spelade fotboll, basket och volleyboll. Jag lärde mig tidigt att det var bra att prestera, då fick jag beröm och uppskattning. Mamma sparade alla mina veckoresultat från skolan och jag fick pengar för att jag var duktig. Jag lärde mig också tidigt att känna av stämningar, läsa av människors humör och bete mig därefter. Vara följsam, inte ställa till besvär, inte skapa konflikter, inte prata om känslor.
Jag var pappas uttalade favorit. Han sa det till mig och han sa det till mina systrar. Alla visste det. Han var omåttligt stolt över mig. Han var sällan elak mot mig utan mest mot mina systrar och mot mamma. Jag undrade varför han inte kunde sluta dricka om han älskade mig så mycket.
Vi fick ett fint sista halvår tillsammans. Jag var hemma i Dalarna rätt ofta och vi träffades hela familjen. Vi spelade kort och såg på tv. Det var lugnt, det fanns ingen oro, åtminstone inte för drickandet. Vi pratade inte ens då om hans alkoholism, men jag skrev ett brev till honom där det stod att jag förlät honom, att jag förstod att han hade gjort så gott han kunnat efter sina förutsättningar. Jag visste inte om det var sant när jag skrev det, men jag ville att han skulle tro det. Han tackade för brevet, men sa inget mer.
Efter pappas död är jag ledsen, det är en konstig ledsenhet. Det fanns så mycket dubbla känslor kring pappa. Jag hatade honom, jag älskade honom. Eller gjorde jag det? Älskade jag honom verkligen? Jag vet inte. Han har aldrig sagt att han älskar mig, varken han eller mamma sa sånt.
Det är svårt att hantera att han är borta och allt som inte blev sagt. Det är också skönt att han är borta, att jag slipper oroa mig mer för att han ska vara full och för att han ska dö. Jag har aldrig lärt mig prata om känslor, jag vet inte hur jag ska hantera sorgen. Jag drar mig undan, vilar mycket och lyssnar på musik, gråter för mig själv. Alfred blir orolig och frågar Göran om jag också ska dö. Göran svarar att det ska jag inte.
Jag fäller ut en solstol på balkongen och kryper upp i den. Det är maj, men lite småkyligt, jag har en filt omkring mig. Jag lyssnar