9789180025072

Page 1


© Pernilla Pernsjö, 2024

Mondial, Stockholm

omslag: Miroslav Ơokčić

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024

isbn: 978-91-8002-507-2

Till Alfred. Jag Àlskar dig tusen miljoner. Och lite till.

PROLOG

Februari, 2024

JAG VÄNDER MIG om och tittar pĂ„ klockan. Sju. DĂ„ har jag Ă€ndĂ„ sovit lĂ€nge för att vara jag. Ska jag ligga kvar en stund eller inte? Jag strĂ€cker pĂ„ mig, gör kroppen lĂ„ng, och slappnar sen av. Gnuggar gruset ur ögonen och kĂ€nner hur det suger till i magen av hunger. Nej, det Ă€r lika bra att gĂ„ upp direkt. Äta frukost och komma igĂ„ng, jag har mycket att göra.

Inne i köket ser jag genom fönstret att tvÄ polisbilar Àr parkerade pÄ gatan och att nÄgra poliser stÄr bredvid. Jag tar fram perkolatorn, tömmer ut det gamla kaffet och börjar göra rent den. Samtidigt vaknar hjÀrnan till liv och bearbetar det ögonen sÄg. TvÄ polisbilar, vad konstigt. Det brukar aldrig vara polisbilar hÀr. Jag vÀnder mig om och tittar ut genom fönstret igen och mÀrker att en av poliserna tittar mot mig. Jag tittar tillbaka och sakta börjar jag förstÄ att nÄgot kanske har hÀnt. Jag hÀmtar mobilen, slÄr av nattlÀget och ser att jag har fÄtt flera meddelanden under natten.

»Nu sprÀngde dom. Nu sprÀngde dom porten.«

Det Àr Göran, barnens pappa, som har skrivit. Jag tittar pÄ tiden han skrev, klockan 02:16. Sen sjunker jag ner pÄ stolen och lÀser orden igen.

Nu sprÀngde dom.

Mars, 1997

»MEN, ALLTSÅ, ÄR de inte rĂ€tt fula?«

Jag tittar pÄ Göran, som ser frÄgande ut.

»Va? Nej, det tycker jag inte. De Àr ju jÀttesöta.«

»Men de har ju inget hÄr?«

Storasyster Ebba var sĂ„ söt nĂ€r hon föddes, med sitt mörka hĂ„r pĂ„ hela huvudet. De hĂ€r tvĂ„, de ser ut som 
 aliens.

Göran tittar pÄ mig som om jag Àr helt knÀpp och det Àr jag kanske ocksÄ. Vem tycker sÄ om sina nyfödda barn?

*

Jag vinkar Ät Göran och Ebba nÀr de gÄr ivÀg till lekparken, sen gÄr jag in till tvillingarna som ligger i samma sÀng. De sover, nÀra varandra, med armarna ovanför huvudet som bebisar sÄ ofta har. Jag tittar pÄ dem en lÄng stund, de ser sÄ avslappande och rofyllda ut. Varför har jag sÄ svÄrt att knyta an till dem? Kanske för att förlossningen var jobbig, att Frida kom ut som hon skulle, men att Julius hade navelstrÀngen runt halsen och fick katastrofsnittas. Jag böjer mig fram och drar med fingret över det lilla Àrret han har pÄ huvudet. LÀkarna skar honom i huvudet nÀr han snittades och han fick sys med tvÄ stygn. Vilken start pÄ livet. Jag pussar pÄ Àrret och sen pussar jag Frida pÄ pannan. Jag borde passa pÄ att vila nÀr de sover och Ebba Àr

ute. NÀr tvillingarna Àr vakna vill de ha mig hela tiden, alltid ska nÄgon av dem Àta eller bÀras. Och Julius skriker sÄ mycket och jag vet inte varför. Julius, ska han ens heta sÄ? Frida kÀnns ocksÄ konstigt, vi kÀnner ju en vuxen Frida. Jag lÀgger mig ner, men kan inte somna, jag Àr för trött. Tre barn under ett och ett halvt Är kanske gör en det, trött.

Majsolen lyser, men det Àr kallt i luften och jag drar upp dragkedjan i jackan. Ebba leker i sandlÄdan med nÄgra andra barn. Hennes mössa Àr pÄ sned som vanligt och hon slÀnger sin röda spade Ät sidan och plockar upp en pojkes gula spade istÀllet.

»Har ni verkligen bestÀmt er nu?« frÄgar en mamma ur förÀldragruppen och skrattar. »Ska de heta Matilda och Alfred?«

»Ja, nu blir det sÄ. Inga fler byten! Förresten skulle det kosta pengar om vi byter en gÄng till och det vill vi ju inte.«

Jag skrattar generat, jag tycker det Àr lite pinsamt med namnbytet. Att vi hann bÄde skicka in till Skatteverket och sÀtta in födelseannons i tidningen och sen byter vi namn pÄ dem. SÄ dumt. Men de nya namnen passar dem bÀttre. Flickan Àr nÀtt och har blÄa ögon, pojken Àr stadig och har bruna ögon. En typisk Matilda och en typisk Alfred.

Det börjar röra sig i fotÀndan av vagnen, fötter sprattlar och filten glider ner. Jag böjer mig fram och ser att bÄda tvÄ Àr vakna.

»HallÄ, mina smÄ trollungar. Har ni vaknat nu?«

Jag fÀller ner suffletten och rÀttar till Alfreds mössa som har Äkt ner för ögonen. Matilda suger hÄrt pÄ sin napp och bÄda

plirar med ögonen och ser sig nyfikna omkring. Jag tror att de Àr de sötaste barn som finns.

»Vilket team vi Àr!«

Jag rÀcker Göran frysvÀskan och han stÀller den i skuggan under trÀdet. Klockan Àr nio pÄ morgonen och vi har precis kommit till badplatsen.

»Tre barn, tvÄ fullastade vagnar, Äka buss och ÀndÄ Àr vi hÀr nÀstan först av alla.«

»Vi Àr bÀst«, sÀger Göran och gÄr ner till vattnet med Ebba.

Jag brer ut filtarna och lÀgger ner först Alfred och sen Matilda och fÀller upp ett parasoll sÄ att de har skugga. Alfred vÀnder sig fort om pÄ mage, han Àr sÄ tidig med allt.

»Tur att du inte kryper Àn«, sÀger jag och smeker honom pÄ huvudet. »DÄ hade du krupit rÀtt ner i sjön.«

»TÀnk att vi fick alla tre att sova samtidigt, helt otroligt«, sÀger Göran och sÀtter sig ner pÄ filten och knyter upp skorna.

Han har gÄtt en promenad med tvillingarnas vagn medan jag har lagt Ebba i sin vagn. Solen vÀrmer ansiktet och jag blundar. Jag tycker inte om nÀr det Àr för varmt, men det hÀr Àr en behaglig vÀrme. Jag lÀgger mig ner och lyssnar pÄ allt runtomkring. TrÀden som susar i vinden, vattnet som slÄr mot brynet, andra familjer som pratar och barn som skrattar. Vad fint vi har det, vi Àr sÄ bra tillsammans, Göran och jag.

September,

1998

JAG FUNDERAR PÅ om jag mĂ„ste ta med vagnen, vi bor ju vĂ€ldigt nĂ€ra förskolan. Det Ă€r första dagen pĂ„ inskolningen, men det Ă€r kanske lika bra att ta med den? Barnen blir nog trötta och jag kan inte bĂ€ra hem tre barn. Jag bestĂ€mmer mig för att ta med den.

Inskolningen gÄr bra, Matilda och Alfred Àr yngst pÄ avdelningen med sina ett och ett halvt Är och de stora barnen tar hand om dem. Ebba som Àr tre Är har det lite jobbigare, hon Àr stark och lyfter andra barn nÀr hon vill ha kontakt, puttar lite pÄ dem och det Àr inte omtyckt. Jag blir lite orolig om vi har vÀntat för lÀnge med att hon började pÄ förskolan. Om vÄr bekvÀmlighet har gjort det svÄrare för henne. Men efter ett tag lossnar det och alla tre barnen trivs, de gÄr pÄ samma avdelning och har varandra.

Vart vi Ă€n kommer Ă€r det Alfred som fĂ„r mest uppmĂ€rksamhet. Tre barn sitter i samma barnvagn, men Alfred Ă€r den som mĂ€nniskor oftast vĂ€nder sig till eller kommenterar. Han Ă€r vĂ€ldigt söt med sina bruna ögon och sitt lockiga hĂ„r. Han Ă€r tidig med allt som Ă€r fysiskt, han gĂ„r tidigt, han klĂ€ttrar och springer, lĂ€r sig cykla nĂ€r han Ă€r fyra Ă„r. Folk – och Ă€ven vi – tycker om att berömma honom för det. Han Ă€lskar att röra pĂ„ sig, vara utomhus. PĂ„ förskolan blir det samma sak, mĂ„nga dras till honom, han har lĂ€tt att fĂ„ kompisar, han har nĂ„gon slags utstrĂ„lning.

Det har legat som en tanke som vÀxer sig större och större, jag vill börja plugga. Det kÀnns lÀskigt, men jag vill verkligen göra nÄgot annat Àn att köra truck pÄ Posten hela livet. NÀr tvillingarna Àr tvÄ Är börjar jag pÄ Ekonomlinjen pÄ Stockholms universitet.

Det Ă€r jag och tvĂ„hundra tjugoĂ„ringar i förelĂ€sningssalen –och jag fĂ„r panik. Jag kan ingenting om datorer, jag har aldrig hört talas om Excel eller Word, jag har inte ens en mejladress. Och jag vet inte hur jag ska umgĂ„s med mĂ€nniskor jag inte kĂ€nner, framför allt inte sĂ„na som lever helt annorlunda liv Ă€n jag gör.

PÄ nÄgot sÀtt tar jag mig igenom ett Är och klarar alla tentor, men det Àr fruktansvÀrt jobbigt och jag vÀljer att byta utbildning till Personalvetarlinjen istÀllet. DÀr Àr det fÀrre personer i klassen och mÄnga Àr i min Älder och Àmnena Àr mjukare. Jag tycker fortfarande att det Àr jobbigt med det sociala. Jag hittar inte min plats, det kÀnns som att alla vet hur de ska göra i det sociala spelet, medan jag inte ens har hittat spelreglerna. NÀr jag tar min examen Àr jag stolt, men mest lÀttad.

Jag söker jobb, men det Ă€r lĂ„gkonjunktur och det finns inte sĂ„ mĂ„nga jobb att söka och jag Ă€r arbetslös över sommaren. NĂ€r de hör av sig frĂ„n Postens löneavdelning och undrar om jag vill börja dĂ€r, tackar jag ja. Jag Ă€r tillbaka pĂ„ Posten, men i en ny roll – och jag trivs. Jobbet som lönespecialist passar mig och det tangerar HR-frĂ„gor som jag har utbildat mig till. Jag har en stor arbetsgrupp, kĂ€nner mig omtyckt och duktig. Jag Ă€r duktig.

Jag har precis Àtit lunch pÄ jobbet nÀr förskolan ringer. Pedagogen berÀttar att de har varit tvungna att bÀra Alfred frÄn lekparken tillbaka till förskolan. Han Àr fem Är och hade varit sÄ arg att det inte gick att prata med honom och han vÀgrade att gÄ tillbaka sjÀlv. Barngruppen var tvungen att ta sig tillbaka sÄ tvÄ pedagoger höll Alfred i armar och ben medan han sprattlade och skrek hela vÀgen. Hon som ringer berÀttar att innan Alfred blev arg hade han lekt med Marcus och sen helt plötsligt slagit honom med en pinne.

Jag vet inte vad jag ska svara. Det lÄter sÄ konstigt alltihop. Att Alfred har blivit sÄ arg, att de har burit honom pÄ det dÀr viset, att han har slagit nÄgon med en pinne.

NÀr vi pratar om det hemma pÄ kvÀllen sÀger Alfred att han inte gjorde illa Marcus med pinnen. Marcus hade ramlat nÀr Alfred slÀppte pinnen, men ingen tror pÄ honom och det Àr orÀttvist.

I flera dagar efterÄt funderar jag pÄ hur det kÀnns för ett litet barn att bli buret pÄ det dÀr viset och att inte bli trott. Vanmakten, ilskan. NÄgon ur personalen borde vÀl ha stannat med honom i lekparken tills han lugnade ner sig? Men jag sÀger inget till förskolan, jag vet inte hur man hanterar sÄnt hÀr. Och jag Àr konfliktrÀdd, jag vill inte kritisera nÄgon i onödan.

NÀr det Àr dags för Matilda och Alfred att börja skolan har de lÀngtat lÀnge. De har ofta varit i skolan under nÄgra Är eftersom

Ebba gÄr dÀr och de kÀnner sig hemma. Utan tvekan springer de in första dagen. Skolan har integrerade klasser sÄ efter sexÄrs gÄr alla tre i samma klass.

Jag dukar undan maten, gör i ordning en matlÄda till imorgon och diskar upp. Jag torkar av köksluckorna, tÀnk att de alltid blir sÄ kladdiga? Jag ser handtaget pÄ kylskÄpet och drar med trasan dÀr ocksÄ. NÀr allt Àr klart lÀgger jag mig pÄ kökssoffan, jag ska bara ligga hÀr en stund, vila lite. Men nÀstan direkt kommer Ebba med sina lÀxböcker och jag reser mig upp, ropar Àven pÄ Matilda och Alfred att det Àr dags att göra lÀxorna. De kommer med sina böcker och skrivpapper. Matilda förklarar vad de ska göra och blir klar rÀtt fort, hon har lÀtt för att lÀra. Alfred blir lite grinig och vill ocksÄ gÄ dÀrifrÄn, men jag sÀger att det Àr viktigt att göra lÀxorna, skolan Àr viktig. Jag visar hur han ska göra och till slut blir Àven han klar och kan springa ut pÄ gÄrden och leka. Alfred har lite svÄrt med koncentrationen, i skolan fÄr han ibland ha hörselkÄpor pÄ sig för att stÀnga ute störande ljud. Men han hÀnger med och han klarar det han ska.

Jag sitter i bilen och vĂ€ntar pĂ„ att Ebba och Matilda ska komma ut frĂ„n simtrĂ€ningen. Det underlĂ€ttar att de kan gĂ„ i samma grupp den hĂ€r terminen, en mindre hĂ€mtning och lĂ€mning. Det Ă€r söndag kvĂ€ll och jag gĂ„r igenom nĂ€sta veckas schema. Alfred har fotboll tvĂ„ – eller Ă€r det tre – gĂ„nger, Matilda har fotboll och Ebba har friidrotten. Och sĂ„ deras simtrĂ€ning. Det Ă€r Görans eftermiddagsvecka och jag ska ensam sköta hela ruljangsen

med matlagning, lÀxor och trÀning. TÀnk att det ÀndÄ alltid Àr Göran som fÄr höra vilken bra pappa han Àr. Han leker med barnen, lagar mat och kramar om. Han Àr en bra pappa, han Àr nÀrvarande och sÀtter alltid barnen först, men jag dÄ? Varannan vecka drar jag hela lasset sjÀlv och det Àr aldrig nÄgon som ger mig beröm för det. Ebba och Matilda kommer ut frÄn badhuset och jag startar bilen. De hoppar in och badhusdoften fyller bilen medan de berÀttar i mun pÄ varandra vad de har gjort för övningar.

»HallÄ, vÀnta med att berÀtta tills vi kommer hem«, skrattar jag. »Pappa och Alfred vill ocksÄ höra. Vi ska ju dricka te och jag tror att pappa har gjort scones.«

»Den hÀr pizzan var sÄ god!«

Jag Ă€r bjuden pĂ„ middag hos en kompis och vi fĂ„r hemgjord pizza. Den smakar inte alls som de torra bakpulverpizzorna jag fick hemma nĂ€r jag var liten. Ȁr det enkelt att göra? Kan jag fĂ„ receptet?«

Det Àr enkelt, bÄde pizzadeg och tomatsÄs, och vi börjar Àta hemgjord pizza varje fredag. Ebba och Alfred Àlskar det pÄ en gÄng, Matilda rynkar pÄ nÀsan som hon gör inför all ny mat. Men hon fÄr potatisbullar istÀllet, hennes favoritrÀtt, och blir ocksÄ nöjd.

»Ska jag hjÀlpa dig?« frÄgar jag Ebba.

»Nej, det gÄr bra«, svarar hon.

Jag ser pÄ nÀr hon kavlar ut degen och det gÄr ju bra, jag mÄste lÄta henne göra fler saker sjÀlv i köket. Hon och Alfred

hjÀlps Ät att lÀgga pÄ ost och skinka och sen stÀller jag in plÄten i ugnen. Hur lÀnge har vi gjort det hÀr varje fredag? MÄste vara ett Är, minst? Jag inser att vi har en skapat en egen tradition och jag ler. Det lÄter alltid sÄ mysigt nÀr andra pratar om sina traditioner eller nÀr jag lÀser om det. Familjetraditioner som skapar sammanhÄllning. Nu har min familj en tradition, jag tycker om det. Jag tycker mycket om det. Och helt Àrligt tycker jag ocksÄ om att slippa Àta tacos pÄ fredagarna.

Oktober, 2005

»CANCER? HAR PAPPA cancer? Men 
 Hur dĂ„?«

Det Àr mamma som ringer och berÀttar och jag förstÄr inte riktigt vad hon sÀger.

»Kommer du inte ihÄg att han var vÀldigt gul i ansiktet nÀr vi hÀlsade pÄ hos dig sist? Till slut fick jag ivÀg honom till lÀkaren och efter alla undersökningar har de nu konstaterat att han har cancer i bukspottskörteln.«

Cancer. Bara ordet i sig lÄter otÀckt. Jag kan inte riktigt förstÄ, men det tar ÀndÄ ett tag innan jag googlar sjukdomen. Jag och barnen Àr hemma hos en kompis nÀr jag lÀser att de flesta med cancer i bukspottskörteln dör inom nÄgra mÄnader. Jag blir varm och sen kall. Ska pappa dö? Jag sitter framför datorn en stund, sen ropar Matilda att jag mÄste komma och titta pÄ deras gulliga kanin. Jag gÄr dit och kaninen Àr verkligen gullig. Jag stryker honom över öronen och ryggen, han Àr sÄ mjuk, det Àr skönt att kÀnna pÀlsen mot handen.

»Mamma, kan vi inte fÄ en kanin? SnÀlla?«

»Jaa, mamma, vi vill ha en kanin«, sÀger Alfred som har kommit fram till oss.

Jag kan bara tÀnka pÄ att min pappa ska dö och svarar att vi inte ska köpa en kanin.

Pappa lever i ett halvÄr, innan han dör hemma med mamma, mina systrar och mig vid sin sida. Jag har aldrig sett en död mÀnniska förut, kroppen kallnar fort och mina systrar tvÀttar och gör honom fin innan ambulansen kommer och hÀmtar honom. Jag vet inte hur man gör, kÀnner mig vilsen och lite i vÀgen. Mina systrar kan sÄ mycket om sÄnt hÀr, jag kan ingenting, det gör mig ledsen och arg. Jag avskyr att kÀnna mig tafflig. Jag gÄr in i köket dÀr mamma hÄller pÄ att plocka med nÄgra saker, jag sÀtter mig ner och tittar pÄ. Det kÀnns konstigt att sitta pÄ pappas stol i köket och veta att han aldrig mer kommer att sitta dÀr. Hans pipa ligger i askfatet, och en ask med tÀndstickor. Jag lyfter upp pipan, vÀnder pÄ den och undrar förstrött vad som ska hÀnda med den nu.

PÄ begravningen gÄr jag fram till kistan och tittar pÄ fotografiet av pappa. Han ser glad ut. Det Àr den bilden jag tog nÀr han fyllde sjuttio. Han hade precis öppnat en present med tjugo paket Hamiltons tobak, det var nog dÀrför han var sÄ glad. Han gillade ju inte födelsedagar sÀrskilt mycket, men tobak gillade han. Pipan ligger bredvid fotografiet, sÄklart ska den följa med honom.

Min pappa var alkoholist. Han var en alkoholist som skötte sitt jobb och drack nÀr han var ledig. Inte alla dagar, men ofta. NÀr han drack blev han butter, sur, elak, men ocksÄ trött. Han somnade ofta i soffan framför tv:n eller vid köksbordet. En gÄng

hade han somnat pÄ golvet i köket, jag hittade honom dÀr och blev rÀdd och trodde att han var död.

Jag kommer inte ihÄg vem som hjÀlpte mig eller vem som förklarade att han bara sov. Jag kommer Àrligt talat inte ihÄg mycket av min barndom, jag tror jag har förtrÀngt det mesta.

Vi pratade aldrig om hans alkoholism. Mamma lÄtsades inte om den, hon jobbade mycket och hade sitt andningshÄl i skogen bland svamp och bÀr. Hon var ofta borta, pappa var alltid hemma. Han jobbade som lantbrevbÀrare och var hemma redan vid tolv om dagarna. NÀr jag kom hem frÄn skolan tittade jag alltid genom köksfönstret för att se om han satt dÀr, för att pejla av lÀget. Bara genom att se hans ansikte visste jag om han hade druckit eller inte. Jag reagerar fortfarande, nÀstan femtio Är senare, pÄ knÀppet som hörs nÀr nÄgon öppnar en öl- eller lÀskburk. Jag avskyr det ljudet.

Mina systrar Àr tio och femton Är Àldre Àn mig. De flyttade hemifrÄn tidigt och jag vÀxte upp som ett ensambarn. Jag var duktig i skolan och i idrott, jag spelade fotboll, basket och volleyboll. Jag lÀrde mig tidigt att det var bra att prestera, dÄ fick jag beröm och uppskattning. Mamma sparade alla mina veckoresultat frÄn skolan och jag fick pengar för att jag var duktig. Jag lÀrde mig ocksÄ tidigt att kÀnna av stÀmningar, lÀsa av mÀnniskors humör och bete mig dÀrefter. Vara följsam, inte stÀlla till besvÀr, inte skapa konflikter, inte prata om kÀnslor.

Jag var pappas uttalade favorit. Han sa det till mig och han sa det till mina systrar. Alla visste det. Han var omÄttligt stolt över mig. Han var sÀllan elak mot mig utan mest mot mina systrar och mot mamma. Jag undrade varför han inte kunde sluta dricka om han Àlskade mig sÄ mycket.

Vi fick ett fint sista halvÄr tillsammans. Jag var hemma i Dalarna rÀtt ofta och vi trÀffades hela familjen. Vi spelade kort och sÄg pÄ tv. Det var lugnt, det fanns ingen oro, Ätminstone inte för drickandet. Vi pratade inte ens dÄ om hans alkoholism, men jag skrev ett brev till honom dÀr det stod att jag förlÀt honom, att jag förstod att han hade gjort sÄ gott han kunnat efter sina förutsÀttningar. Jag visste inte om det var sant nÀr jag skrev det, men jag ville att han skulle tro det. Han tackade för brevet, men sa inget mer.

Efter pappas död Ă€r jag ledsen, det Ă€r en konstig ledsenhet. Det fanns sĂ„ mycket dubbla kĂ€nslor kring pappa. Jag hatade honom, jag Ă€lskade honom. Eller gjorde jag det? Älskade jag honom verkligen? Jag vet inte. Han har aldrig sagt att han Ă€lskar mig, varken han eller mamma sa sĂ„nt.

Det Àr svÄrt att hantera att han Àr borta och allt som inte blev sagt. Det Àr ocksÄ skönt att han Àr borta, att jag slipper oroa mig mer för att han ska vara full och för att han ska dö. Jag har aldrig lÀrt mig prata om kÀnslor, jag vet inte hur jag ska hantera sorgen. Jag drar mig undan, vilar mycket och lyssnar pÄ musik, grÄter för mig sjÀlv. Alfred blir orolig och frÄgar Göran om jag ocksÄ ska dö. Göran svarar att det ska jag inte.

Jag fÀller ut en solstol pÄ balkongen och kryper upp i den. Det Àr maj, men lite smÄkyligt, jag har en filt omkring mig. Jag lyssnar

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.