GenomLivet Jorden runt
—FlickanMånsson från Björkliden—
Maria Berg
Genomlivet runt jorden
FlickanMånssonfrånBjökliden
Berättelsen är somjag minnsoch upplevde den. En delplatser ochpersonerärfiktiva. Tidsdokument 1942 –2024
MariaBerg
maria.mia.berg@gmail.com Copyright ©MariaBerg2024 Allrightsreserved.
Omslag: MariaBerg Bilderfrånpublicdomainvectors.org och rawpixel.com
Förlag:BoD ·BooksonDemand,Stockholm,Sverige Tryck: LibriPlureosGmbH, Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-069-3
Hade detintevarit förmin älskademan,Henrikhadeboken inte blivit satt på pränt. Hans enorma tålamod, lugn och genialiska datakunskaper, tackar jaginnerligtför.
Mina döttrarsuppmuntrande leende ochkritiskakommentarerhar varitett enormt stöd längsskrivandets process. Lika så lektörer,FB-grupperoch dennästanallvetande herr Google.
Tack KatjaSchöld, Anki Sandinge ochLottenBergman, utan er hade mindyslektiska text intevarit läsbar.
”Livet är somenbok ochdesom stannarhemma läser bara förstasidan.”
/FrökenMånsson
Iett tillstånd av vakenhetmed en diffus känsla av surrealism betraktade jaghimlen. Mjölkvitamolnsvävadeliktfluffig marängsmet över detklarblåa himlavalvet. De smälte på ett vackertsättihopmed omgivningarna. Ur intetuppstod odefinierbara rosa krumelurer somflyttade sigöverskyn–ellervar detöverlandskapet? Attvistasi en öken kanframkalla hägringar, hade jagbådehörttalas om ochsetti tecknade filmer. Menatt verklighetenskulleöverträffamittförstånd blev jagvarse närjag anlände.
Varjeandetag du taroch varjestegduvandrar,formardittliv.
Precis somdu, föddesjag,Maria ochvibådakommeratt dö. Däremellanlever vi ochupptäckervärlden,samtidigt somdet vardagligapasserar.
Likt en nyutslagen blomsterängfylldes mitt liv medljuvliga dofter ochfärgstarkaindivider iensalig kompott.
Pengar somprasslade, djur somrasslade ochrelationersom trasslade. Färgstarka, ljuvligablommor av glädje ochvänskap. Mörka, snårigatistlar somorsakadeondskaoch svek.
Förmig vardet botanikensom öppnadedörrarnauti världen. Dörrarsom ledde till fantastiska, läskigaoch oförut-
sägbaraupplevelseri Tanzania,Indien, Thailand …och USA. Landet utan denfrihetjag önskade.
Detvar minpappa somindirekt, menlyckligtvis,introducerade herr Armstrongför mig. Detvar hansom togmig hela vägentill månen.
Jagvar over themoon förälskad. Jorden fortsattesnurra och mitt hjärtaslängtan byttes ut.Förstakyssenvar vedervärdig, menden tredje personenskyssspred en ljuvlig värmei kroppen. Denkyssenskedde iflickrummetpåBjörkliden i Helsingborg.
Högtider firades iett strukturerat virrvarrtillsammans medoriginella ochintressantakulturkrockar.Tro,hoppoch kärlek omgavmig liktvattnet runt skutan på oceanen.
Tillsammans medBethstodjag iNiagarafallens forsande vattenena dagenför attnästa daghissa flaggan på flickscoutlägret ochsjunga… make newfriends butkeepthe old, oneis silver,the otherisgold.
Mötenmed människor kommeroch går, liktmånensbana över himlavalvet. De lämnar eftersig minnensom bildar vårt liv ochingen kantadem ifrånoss.Omdeintepåålderns höst slås ispillror av demensensdemoner.
Jagfyllerryggsäckenmed upplevelser, erfarenheter, tankar ochfunderingar.Endel väcker säkert igenkänning medan andrainspirerarelleruppmanartill reflektion.
Låtoss fördjupa ossi allt somredan hänt flickan Månsson från Björkliden.
Barndomshemmet på Björkliden
”Härsitterjag ochkännerinrummet.”
/allasvår Ernst
Härsitterlilla jagoch känner in tankarna om mitt barndomshem. Etthem därdet inte taladesomkänslor,men ändå var fullt av kärlek.Nybakadebullaroch rentvättade kläder,likaså doften av pipa.Ljudfråntv:noch värmefrånfamiljen Månssonsom alltid välkomnade gäster.
Förmig varhusetpåBjörkliden iHelsingborg dentryggasteplatsen på jorden.Där fickjag vara migsjälv,skrikaoch sparka,mysaoch glädjas. Kom, låtmig visa digrunti mitt barndomshem.
Ifinrummet, västerut motgatan,fanns tv:n ochmatsalsmöblerna.Där dukade vi fintkvällenförekalas.Jag vek båtkreationeravlinneservetterna. Detstora finrummet,med vita spetsgardineri fönstret,delades uppi tvådelar av en vinkelsoffa. Ihörnetavdenna brunablommönstrade sammetssoffasattpappa,välgödd ochkramgo. Därsatthan varje kvällmed högerbenet uppe isoffan, föratt se Rapportoch Aktuellt på tv:n.
Undermin gymnasietid satt jagoch pluggade vidbordet underkristallkronan. Denmesttidskrävandeläxan varglosor.
Detspelade ingenrollomdet varpåsvenska ellerengelska. Jagfick skriva ordentiotals gånger ochändåkunde jagaldrig få alla rätt på glosförhöret.Otroligtpinsamt,eftersompappa varlärarei svenskaoch engelska.
Dörren in till rummethadefrostat glas.Tankenvar attdet skulle släppa in ljus till denmörka hallen, menden hade ingenfunktioneftersomdörrenändåstodöppen.
Från finrummetpasserarvitrapporna,därefterytterdörren. Däri hallenstodtelefonbänken –enenkel trämöbel med sittplats till vänster, draperad medenbeigespräcklig dyna. Till högerenupphöjdhylla.Under hyllanförvaradestelefonkatalogenoch ovanpå stod telefonen. Vårtelefon vargjord av grå, tråkig plast, menhadedet finurligaproduktnamnet Dialog.Telefonen plingade ljudligtnär pekfingretdrogrunt ochsläppte ringskivan.Otaligatimmarsattjag på denbänken ochsnurrade telefonsladdenruntfingrarna. Detgickinteatt pratahemligheter ihallenoch sladdentill telefonjacketvar förkortför atttamed sigtelefonen till ettannatrum.Jag tilltalas fortfarandeavtelefonnummer somgår till en fast telefon, till en specifikplats.Ävenompersonensom jag ringde till inte varhemma,hände detoftaatt någonannan svarade. Jagfick möjlighetatt pratamed en annanmänniska, somoftastpersonligen kändeden jagsökte.
Varjekväll klockanåttasattmamma plikttroget på telefonbänken ihallen. Mormor skulle ringaför attrapporterahur hennesdag hade varit. En försäkranomatt allt varbra med henne,som bodde ensami etthus på landet.
Mitt emot ytterdörrenfanns köket– husets hjärta –mammas domän. Köketvar mysigt medvitmålade träluckoroch knoppari björk. Precis somi alla rumdignade fönsterbrädornaav krukväxter.Under sommarhalvåretstoddörrenöppenutmot trädgården.I köketpågickständigtaktivitet.Demöjligaoch omöjligaprojekten kundevaraläxläsning, pyssel, och klädsömnad –men framförallt matlagning ochstorbak samt
syltning,saftningoch inläggningar.Mamma trivdesi köket ochföljdei sinmorsfotspår.
På kvällarnaställdemin praktiskamamma fram symaskinenpåköksbordet. Honlappade,lagadeoch sydde kläder. Innanmamma gick ochladesig,såg hontill attlämna köket skinande rent.Arbetsbänkenavrostfritt stål glänsteoch diskhonvar nyskurad.Grytorlåg på tork idiskställetoch diskmaskinen surrade.
Bredvidfågelburenpåbardisken fanns en liten radio. Mellanden ochväggensamladeshögar medpapper– allt från reklamblad ochrecepttill handskrivnaminneslappar. I städskrubbenfanns ettlåsbart skåp medmediciner.Jag förstod aldrig idén medett låsbartskåpnär nyckelnalltid satt i. Alvedon, Bamyloch koltabletteranvändessparsamt. Däremotvar AD-dropparnaA ochO.Varje dagunder min tidiga barndom, mätte mamma upprättantal dropparpåensked. I turoch ordningfick vi syskon gapa ochsvälja.
Minfavoritplatsvar de höga pallarnavid denutdragbara skärbrädan.Där satt jagmed mina kompisar,drack varm chokladoch snackade till långtinpånätterna. Allt kretsade kringkillar,relationeroch kärlek –med stänkavsvartsjuka ochavund.
Kökssoffan ifuruhadeengulrandig dyna sommamma hade sytt. Träsoffanförknippadesmed pappas närvaro. Anna ochJohan,detvå smalaste ifamiljen,klättradebakom pappa, längst in på soffan somstodintill väggenoch Anderssattpå kortsidan. Minoch mamma platsvar på andralångsidan med ryggenmot resten av köket. Mamma sprang ochpassade upp meränhon satt neroch åt medoss.
Varjekväll somnadejag till ljudet från tv:n ochsurrandet ochhummandet från sy-och diskmaskinen.
Bredvidköket fanns badrummet. Detvar långsmaltoch innehöll en bidé –enfantastiskuppfinning atttvättasmutsiga sommarfötteri.Längstinstodett badkar.Ett instabilt skötbord varuppmonterat på en stålställningöverbadkaret.
Mamma harberättatatt hontycktedet kändes skrämmande attanvända.Först närjag vari tonårenbyggdes toalett, dusch ochenbastudörr ikällaren. Ja,baraendörreftersombastun aldrig blev färdig.Att ha en duschmedfördeatt badkaret användes alltmersällan. Pappa lade då en träskiva över badkaret ochdär placerademamma jättelikakrukormed spindelliljor.
Mitt emot badrummetvar skrivrummet. Därsattpappa, familjensöverhuvud,i sinlänstol vidsittskrivbord.Han ansvaradeför ekonomin,rättade skrivningar, förberedde lektioneroch katalogiserade frimärkenoch mynt.Påskrivbordet låghanssvartaträpipa,enpåsetobak ochdevitapiprensarna somvibarnböjde till roligagubbar. Rummetsväggartäcktes av bokhyllor.
Intill en av dessa hyllorstodensängmed tvåryggdynor. De fungeradesom ryggstödtill en tänktsoffa.Dessa var klädda istormönstratgrönt tyg. Ryggdynornatog jagmed migtill mitt studentrum iLund, mendåvar de klädda med ettrosatyg. Närjag hade fått mitt första barn sydde svärmor nytt gult överdrag till demför attdeskulle matcha inredningen idotternsrum iHalmstad. Tioårsenarekläddesdeåter om.Denna gång medbrunt överdrag föratt passa sängen i gästrummeti Getinge. Ryggdynornasymboliserar hurjag har förändrats ochutvecklatsmed åren.PåBjörkliden varjag väldigtjordnäraoch älskadeatt vara utei mammasgrönskande trädgård.Under studietidenvar allt ettstort rosa skimmer medförälskelserkorsoch tvärs. Detgulatyget påminde om solskenoch jagstråladesom nybliven mamma.Det bruna överdraget passarutmärkt till denlugna ochstabila Maria somslagitsig till ro ilivet.Kärnanhar varitdensamma, men utsidanhar tagitsig olikauttryck.
Barnkammarenlåg iöster.Där sovjag mina första år.Rummetdär jagoch mina syskon lästeaftonböntillsammans, fnittradeoch skrattade.Min ettåräldre storasysterAnna fick
sova överst ivåningssängen,medan jaglåg iunderslafen. Mina bröder är tvårespektivefyraåryngre än jag. Jagpratade medallt ochalla,medan Anna ofta valdeatt vara tyst eller anförtro sigtill ettfåtal.Min bror Johanärsom Anna medan minstingen Andersärväldigt lik migi mentalitet ochegenskaper.När Andersännulåg ivaggan, hade vi en madrasspå golvet ibarnkammaren. Därsamlade mamma alla ungarpå kvällenoch vi bläddradei böcker somvihadelånat på biblioteket.
Mamma lästeom Kriktor somvar en Boaconstrictor och bodde hosengammaldam.Jag bläddradei På andrasidan ån ochlärde migatt om manintesamarbetarblir detingabullar eftersom bagarenbodde på östrasidan ån medanmjölnaren bodde på denvästrasidan.Böckernaom BarnaHedenhös var annorlunda formgivnaoch jagfascineradesavbarnens besök iEgyptenoch derasupptäckt av Amerika. Jagville ocksåuti världen.
Jagblir sentimentalnär jagtänkerpå Pricken av Margret Rey. En brunprickigkanin somföddesi en familj däralla andravar helvita. Prickenkände siginteönskadoch begav sighemifrån. Turligtnog träffade hanpåherrBrun. Ihans familj varalla kaninerheltbruna utom en medvitaprickar. Prickenupptäckteatt vi kanseolikautoch ändå passain.
Detvar förstnär vi syskon blev liteäldre somAstridLindgren klev in ivår värld. MioMin Mio är en boksom gick rakt in ihjärtat.Silverpopplarna somsjöng ivindenoch detsilkeslena ljudet somkom över mina läpparnär jaguttaladeMio, minMio.Likamjukt ochljuvligtsom Mmm…Marabou.Emil iLönneberga, varpåprickenlik minlillebror Anders –till utseende,busighet ochfinurligkreativitet.Pippi Långstrump vartokig,men aldrig elak ochhon kändes genuin,sprallig, glad ochfullkomligtsig själv. Jagville blisom hon.
Högläsning ochgivande småpratingicki kvällsrutinerna. Detkändesfint ochgav migtrygghet. Dagennär mamma berättade attmin morfar Gunnardöttoch försökte förklara begreppetdöd,utbrast jagmitti medett barnsspontanitet:
–Jag vill ha köttbullari morgon. Hans dödberörde miginte. Jagvar runt sexåroch jag hade inte en nära relation till morfar.Inget av osssyskonvar medpåhansbegravning. På mormorsjordfästningfleraår senare,var vi tösermed.Självabegravningenvar tråkig men detfanns finablommoroch vi fickdrickasåmycketläskvi ville.
En garderobsväggmellanbarnkammarenoch mammasoch pappassovrum, rymdemycket. Detjag varmestimponerad av varpresentskåpet,som mamma fyllt medlitesmått och gott. Därifrån hämtades presenternär vi blev bjudna på kalas. Presentskåpärenguldskatt somjag självhar tagitmed migi mitt hem. Dethar underlättatotroligtmånga gånger,eftersom jagintebehövtrusa iväg till en affärvarje gång detvar kalas.
Tillbakalängs korridorenvid denmörkbruna filtklädda trappanintill finrummsdörren kliver vi neråt. Väggarnarunt trappenhadeenmörkgrön tapetmed småblommoriolika färger.Mellantrappstegen fanns ingetsättstegellernågon trälistoch öppningenvar stor nogför ettbarnhuvud. Undrar om detintevar så attmin yngsta lillebrorengångklämdesig mellanoch trillade ner?
Källarenvar praktisktinredd: ettpannrum medoljetank ochden obligatoriska snickarbänkensamtentvättstuga med mangel.Tvättlinan somvar uppspänd iåttastreckfrånvägg till vägg. Matkällarenvar välfylld medhemkokt saft,syltoch konserver. Därstodockså denguladrickabackenmed 25 glasflaskor,33clmineralvattenellerfolköl.
Mitt ikällarenhadevivårtlekrum. Därbyggdes kojor, vi stojadeoch stimmade,klättrade,lekte mamma, pappa,barn ochanordnade egen skola. Vi hade en riktig skolbänk iträ, meduppfällbartlock. Jagminns särskilt ettjättestorttyg,i vitt medblå blommor. Treavtygets kanter hade ljusblå volanger. Medtiden insågjag attdet varöverkastettill en dubbelsäng.
DethadefarfarArvid,räddatfrånencontainer på
Adolfsberg.Påden tidenvar containrar inte stängdautanhelt öppnaoch lätta atthitta fynd i.
Varjejul närvivar småhadevibarnens julgrani lekrummet. Vi ficksjälvaklä denmed hemgjort pynt,smällkarameller, kristyränglaroch kottetomtar. Paradgranenstoddäremot i finrummet. Första jularnapåBjörkliden firades ikällarenmed denäldre generationen.MormorEdith vekbåtar ochhattarav tidningspappermed oss. Vi lade nötter ochrussin ikorghjärtansom farmor Gretahjälptoss fläta av silkespapper.
Dessa hängdesi granen.
Rakt underbarnkammarenlåg källaringången.Envälanvänd ingång vidregniga ochsnöigadagar eftersom vi kunde klivaraktinmed allt vått till tvättstugan. Till högeromkällardörren fanns ettstort förråddär blandannat tomtedräkten förvarades ochenextra frysbox. Denna boxfylldes med mammassyltoch denstyckadehalva grisen vi köpte en gång om året.Källardörrenvar aldrig låst undermin uppväxtoch därför behövdejag aldrig ha en egen nyckel.Jag varavundsjuk på andrasom hade husnycklar hängande iett snöre runt halsen.Som barn sågjag bara dethäftiga ochkänslan av vuxenansvarmed egen nyckel.Jag tänkte aldrig på attdet kundevarajobbigt medansvar, skrämmandeoch ensamt att komma hemtill etttomthus.
Pappashobbyrumlåg iväster– ettförrådsrumsom med åren ficknamnettågrummet.Det börjademed attpappa flyttade nersittskrivbord närmin bror Johanbehövde etteget rum. En samlingmindrepinaler ochverktyg införskaffades, blandannat förstoringslampa ochlödkolv.Pappa hade kontakt medenleksaksaffärsom såldeMärklintåg. Hanbörjade laga lokoch vagnar iutbytemot delartill sinmodelljärnväg. Medårenfylldes rummet av en helminiatyrvärld.Vid en tidpunkt hade hankopplat in fyra transformatorersom styrde varsitttågsätt. Detsom fascinerademig mest vardesmå grönaträdenoch miniatyr figurerna,i skala1:87, utställda runt om itåglandskapet.
Källarenvar fruktad! Jagvar ochärmörkrädd, en ologisk känsla somkan skrämma denmodigaste.När jagsom barn varensam hemma undvek jagkällaren. Närjag somvuxen skulle köpa husvalde jagbortalla villormed källare.Detta tackar jagmin lyckligastjärna föreftersomvår by –Getinge –drabbadesavenöversvämningskatastrofunder 2010-talet.
Låtoss traska vidare.Vistyrvårastegmot övervåningen.Den börjadeinredas förstett parårefter attvihadeflyttatin. Se uppför alla kläder somhängerpåtorkpågalgaritrappen. Känn digfri attplockaupp pinnaroch pinalersom liggeroch väntar på förflyttning.
Väluppekliverviini ettjättestortallrum.Väggarnavar klädda medenstrukturtapet sominnehöllsmå träflisor som dekoration.Den enadelen av rummet vargrönmålad ochden andragul.Vigår genomden gula delenframtill tvåflickrum. Anna bodde till vänsteroch jagtill höger. Mintapet var tidstypisk för1970-talet: knallorangestora blommormed inslag av bruntoch vitt. På golvet fanns en orange,lurvig heltäckningsmatta.Allt eftersom blev denljusare ifärgtonen.
Mitt sätt attstäda rummetvar likagrundligtsom sporadiskt. Då åkte allt ut ur rummet.Den ljusa mattan blev åter mörkorange efteratt dammsugaren hade gjortsitt. Mellan varjestädtillfälle doldejag sakerunder dukaroch scarfar. Jag minns speciellt en scarfi sidensom minmor fickavsin far närhan hade varitpåMallorcapåenavsinahälsoresor, för sinreumatism.
Vidett tillfälle närjag varpåbusigt humör, fickjag en frågaavett av mammasalla dagbarn.
–Har du någonpojkvän?
–Jag harenunder sängen,eni garderoben ochensom kommeroch hälsar på ibland,svarade jagglatt.Flera veckor senare varjust detdagbarnet på ovanvåningen.Hon frågade försyntomhon fickkomma in på mitt rum. Lite tankspridd ochförvånadsajag ja.Dagbarnen ficksom regelintevarai våra rum. Honklevblygt in,tittade sigförsiktigtomkring och
—Genom Livet Runt Jorden
FlickanMånssonväxer uppi dettrygga barndomshemmetpåBjörklideni en salig blandningavstorblommiga tapeter, scoutläger ochdiskotekmed så snygga killar.Omgiven av en grönskande trädgård,många kalasoch ”mö maad”som hennesfarmorbrukade säga på bred skånska.
Medfördomarnerpackadei ryggsäcken begerhon siguti världen; vilkakulturkrockar kommeratt uppstå?
Iskildringen finnssvek, nostalgi,kärlek, ljuva toner, läskigaspindlaroch förbluffande möten. Honintervjuarmedicinmäni Indien,upplever förälskelsei London,blirdumpadi Norrland, översköljd av vatten iCosta Rica ochpå savanneniAfrikafinnerhon oväntadvänskap.
Seethe stranger throughtheopenwindow
/NickArmstrong
