Hitlers väg till makten
Weimarrepubliken från demokrati till diktatur
Erik Åsard
historis ka media
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Erik Åsard 2025
Faktagranskning: Ulf Zander
Sättning: Typ & Design AB
Omslag: Pär Wickholm
Omslagsbild: Adolf Hitler och Paul von Hindenburg skakar hand 1934.
Getty/Hulton Archive
Tryck: ScandBook AB, Falun
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-599-4
Innehåll
Förord 7
1. Fackeltåget 11
2. Världskriget och Versaillesfreden 15
3. Nazistpartiet bildas 33
4. Omorganisation och intern opposition 51
5. Weimartysklands politiska landskap 59
6. Vändpunkten 71
7. Genombrottet 77
8. Tuppkammen sväller 87
9. Tysklands största parti 95
10. Konspiratörerna går till verket
11. Statskuppen i Preussen
12. Seger och nederlag
13. En hotande partisplittring
14. Januari 1933 – avgörandets månad 149
15. Hur kunde Hitler komma till makten? 199
16. Vad hade hänt om … ?
17. Lärdomar av Weimarrepubliken
Det jag eftersträvar är makten … Jag begär bara makten. Om vi en gång kommer till makten så ska vi, så sant oss Gud hjälpe, behålla den. Vi låter i så fall aldrig någon ta den ifrån oss.
Adolf Hitler i ett valtal i Königsberg den 17 oktober 19321
Förord
Två ämnen som länge intresserat mig flyter samman i denna bok. Det ena är Tysklands 1900-talshistoria, särskilt Weimarrepubliken och nazismens uppkomst, det andra demokratins tillstånd och de auktoritära rörelsernas frammarsch i vår tid. Ämnena tangerar varandra i bokens huvudtema, som handlar om hur det gick till när en skör demokrati i Europas hjärta efter bara 14 år förvandlades till en brutal diktatur. Hur kunde det ske, och kan vi lära oss något av detta exempel i dag?
Långt innan jag disputerade i statskunskap i Uppsala och kom in på USA fascinerades jag av stora världshändelser som de båda världskrigen och, inte minst, av historien om hur en misslyckad konstmålare i Österrike kunde komma till makten i ett stort grannland och sätta hela världen i brand. Det började med att vi läste översiktligt om ämnet i skolan och fortsatte med att jag fördjupade mig via flitiga besök i bibliotek och bokhandlar. Ett tummat exemplar av den brittiske historikern Alan Bullocks välkända Hitlerbiografi
står ännu i min bokhylla. Den utkom 1952, och brukar ses som startpunkten för det seriösa studiet av Hitler och nazismen.2 Sedan dess har litteraturen växt över alla breddar och nya böcker utkommer ständigt på skilda språk. För att inte tala om floden av artiklar, dokumentärer, filmer, konferenser, utställningar och de oräkneliga inläggen på nätet och i sociala medier.3
Denna bok är dock ingen biografi över Adolf Hitler och än mindre en historik över nazisternas våldsvälde 1933–45. I stället vill jag utifrån aktuell forskning berätta om förhistorien, om nazismens framväxt under Weimarrepubliken och om maktövertagandet den 30 januari 1933. I backspegeln framstår det datumet som 1900-talets mest ödesdigra.
Följderna av den händelsen, skriver historikern Thomas Weber, präglar våra liv än i dag och ”bestämmer hur vi reagerar på 2020-talets politiska utmaningar, även om vi inte alltid är medvetna om det”. Som exempel nämner han den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022, som Vladimir Putin lögnaktigt har beskrivit som en ”specialoperation” mot nazister och som en fortsättning på ”det stora fosterländska kriget” mot Hitlertyskland.4
Weimareran förknippas nästan lika ofta med kultur som med politik. Många av de lysande bidragen inom konsten, filmen, arkitekturen, litteraturen, musiken och teatern lever kvar och inspirerar kulturarbetare än i dag. Kontrasten mellan
den cyniska politiska maktkampen och det blomstrande kulturlivet är slående och antyds på olika ställen i framställningen.5 Ämnet inbjuder även till jämförelser mellan dåtid och nutid liksom till kontrafaktiska resonemang, alltså tänkbara alternativa scenarier på temat ”vad skulle ha hänt om …?”. Läsaren kommer att finna exempel av bägge slagen i boken.
Weimarrepublikens öde sänder en varningssignal till oss genom historien om vad som kan hända ifall vi tar demokratins landvinningar för givna. Frågan är vilka lärdomar vi kan dra i dag av det som hände i Tyskland mellan 1918 och 1933.
Uppsala i november 2024 Erik Åsard
Efter maktövertagandet gjorde nazisterna fackeltåget till en återkommande ritual. Här marscherar anhängarna förbi rikskansliet i Berlin den 30 januari 1937.
Fackeltåget
Vintrarna i Berlin kan vara svinkalla. Vindarna blåser rakt in från Sibirien, brukar luttrade stadsbor säga. Kyligt är det också på kvällen den 30 januari 1933. Det hindrar inte gatans parlament från att visa sin glädje över vad som har passerat tidigare under dagen. I stadsparken Tiergarten samlas tusentals nazistsympatisörer för att fira Adolf Hitlers utnämning till rikskansler. Merparten utgörs av män ur SA och SS, nazistpartiets skyddsstyrka respektive kamporganisation.6 Många är påfallande unga och fulla av entusiasm över att deras ledare äntligen – efter åratal av marscher, gatustrider och återkommande våldsaktioner – kommit till makten. Nu är stunden inne att skörda frukterna av alla mödor.
Joseph Goebbels, som inom kort ska utses till propagandaminister i den nya regeringen, vet hur det ska firas. På kort tid har han lyckats organisera ett stort fackeltåg som snart ska paradera genom stadens centrala delar. En
HITLERS VÄG TILL MAKTEN
styrkedemonstration avsedd att sända ett omisskännligt budskap till alla motståndare: ”Nu är det vi som tar över, och nåde den som står i vår väg!” När massan sätter sig i rörelse strax efter klockan sju har ytterligare några tusen medlemmar ur den paramilitära organisationen Stahlhelm anslutit sig.7 Anförda av fanbärare och musikkårer som spelar patriotiska sånger marscherar de genom stadens centrum upp mot Brandenburger Tor och vidare nedför paradgatan Wilhelmstrasse, där flera av de viktigaste ambassaderna och regeringsbyggnaderna ligger. På bevarade journalfilmer lyser facklorna upp tåget, som likt en glödande orm slingrar sig fram genom kvällsmörkret.
I ett öppet fönster i det gamla rikskansliet står den åldrige presidenten Paul von Hindenburg, med ansad mustasch och spatserkäpp i näven. Majestätiskt saluterar han de ändlösa kolonnerna och markerar taktfast marschmusiken med periodiska stötar i golvet. I den nybyggda delen av rikskansliet, belägen alldeles intill, står en upprymd Hitler i ett fönster, upplyst av strålkastare och omgiven av likaledes exalterade medarbetare. Gång efter annan reser han högerarmen för att hälsa folkhopen. För bara en månad sedan föreföll Hitlers karriär vara över. Nu har rikets president, som länge ringaktat honom, sent omsider upphöjt honom till regeringschef. Goebbels kan knappt behärska sig och noterar i dagboken: ”Vild entusiasm. Förbered valkampanjen. Den sista. Den vinner vi helt klart.”8
Längs färdvägen betraktas de marscherande av rader av nyfikna åskådare. En av dem är den blott 15-åriga Melita Maschmann, vars föräldrar tagit med henne och tvillingbrodern för att beskåda processionen. Hon avundas demonstranternas målmedvetenhet och slås av att många av dem inte är mycket äldre än hon själv. Ännu som vuxen kunde hon erinra sig det smattrande ljudet av deras fötter, facklorna som lyste upp deras ansikten, andedräkten som stelnade i den kalla luften och ”sångerna vars melodier på samma gång var aggressiva och sentimentala”.9
I Melita Maschmanns minnesbild smälter euforin samman med en känsla av hotfullt våld. På nära håll ser hon hur en av brunskjortorna plötsligt bryter sig ut ur ledet och går till våldsam attack mot en värnlös åskådare. Mannen skriker till och faller till marken med blodet rinnande nedför ansiktet.
Melitas föräldrar försöker skydda henne från åsynen, men bilden av den blödande mannen ska länge finnas kvar hos henne. För ordinära tyskar ur den respektabla medelklassen är utbrotten av naket våld inte det dominerande intrycket denna kväll. Men för andra är de ett förebud om en kommande våldsregim.10
En upprymd Hitler i folkhopen på Odeonsplatz i München den 2 augusti 1914. Utan sina erfarenheter från världskriget skulle han inte ha kunnat göra politisk karriär.
Världskriget och Versaillesfreden
Första världskriget blev den avgörande händelsen i Adolf Hitlers liv. Det var detta krig som möjliggjorde hans karriär och gav honom ett mål och ett uppdrag, en kallelse som han senare skulle beskriva i närmast religiösa ordalag. När kriget utbröt den 28 juli 1914 befann han sig i München, dit han året innan hade kommit från en dagdrivartillvaro i Wien för att söka arbete.11 Den 2 augusti hälsade han entusiastiskt Tysklands inträde i kriget. På ett grynigt fotografi syns en 25-årig Hitler mitt i vad som ser ut att vara en stor folkmassa på Odeonsplatz, leende och till synes rusig av lycka.12 Nationalistiska tyskar var långt ifrån ensamma om att visa sin begeistring. En våg av chauvinism svepte över en kontinent som tanklöst anträdde marschen mot katastrofen. Fylld av patriotisk iver anmälde sig Hitler för tjänstgöring i den bayerska armén och skrevs in trots att han inte var tysk medborgare och talade med en tydlig accent.13 (Om
HITLERS VÄG TILL MAKTEN
de slappa handläggarna hade skött sitt jobb och sett till så att han utvisats till Österrike skulle 1900-talets historia ha sett mycket annorlunda ut.) I drygt fyra år tjänstgjorde han i armén, med endast några korta avbrott. Men han tillbringade inte krigsåren i skyttegravarna vid fronten, som han senare felaktigt skulle påstå i självbiografin Mein Kampf, utan som ordonnans vid regementsstaben en bra bit bakom frontlinjen.
Som sådan hade han mer kontakt med officerarna och stabspersonalen än med de stridande soldaterna. Det innebar inte att Hitler undslapp krigets extrema brutalitet och förödelse.
Dagligen kunde han bevittna följderna av det meningslösa blodbadet. Enbart under den första krigshösten 1914 förlorade han fyra av fem kamrater i sitt eget regemente. Enligt biografen Ian Kershaw gjorde upplevelserna under dessa år att Hitler blev likgiltig för död och mänskligt lidande.14
När kanonerna tystnade den 11 november 1918 befann sig Hitler på ett fältsjukhus i Pasewalk i Pommern, där han behandlades för en gasskada som gjorde honom temporärt blind. Nyheten om det tyska nederlaget kom totalt överraskande för honom, liksom för miljontals tyskar. Inga fiendetrupper hade ju trängt in på tysk mark, och tidningarna var in i det sista fyllda av förskönande rapporter från fronten. Det skulle dröja en tid innan han blev varse att vapenstilleståndet inte innebar att kriget hade slutat oavgjort, som många tyskar intalade sig, utan att Tyskland faktiskt hade tillfogats
ett svidande nederlag. När den chockartade insikten med full kraft drabbade honom sökte han efter tänkbara förklaringar till debaclet, och han behövde inte leta länge för att finna en passande syndabock.
När blev Hitler nazist?
Frågan om när och hur Hitler blev nazist har länge diskuterats av forskarna. Långt in på 1980-talet dominerade uppfattningen att hans radikala form av antisemitisk nationalism hade utvecklats redan under hans uppväxttid i Österrike, en mytbildning som han själv bidrog till att sprida. I takt med att nytt källmaterial blev tillgängligt ersattes den av ett annat synsätt. Radikaliseringen var en följd av Hitlers upplevelser under första världskriget, hette det nu, förstärkta av de revolutionära efterkrigsförändringar som ledde till den tyska monarkins fall.
Thomas Weber kritiserar på goda grunder båda dessa tolkningar i sin bok Becoming Hitler: The Making of a Nazi, som tillsammans med stora Hitlerbiografier av Ian Kershaw och Volker Ullrich anses som några av de tyngsta bidragen till den nutida nazismforskningen.15 Enligt Weber hade kriget ingen radikaliserande effekt på Hitler. Den 29-årige österrikaren
HITLERS VÄG TILL MAKTEN
avskydde Habsburgmonarkin och hyste drömmar om ett förenat Tyskland. Men i övrigt var hans politiska idéer vaga och innehöll diverse disparata höger- och vänsteråsikter av kollektivistiskt slag. Nationen var en hörnsten i tänkandet liksom motståndet mot den ”internationella kapitalismen” och det slags socialism som exkluderade nationalismen. Om man får tro Weber finns det heller inga vittnesbörd om öppen antisemitism under krigsåren. I stället menar han att radikaliseringen skedde under perioden från 1919 och fram till publiceringen av Mein Kampf vid 1920-talets mitt. Och den ägde rum i München, hävdar han, inte i Wien.16
Weber argumenterar väl för sin tes, men bilden blir ofullständig om man inte också beaktar influenserna under uppväxtåren i Österrike. Exakt vad som formade Hitlers samhällssyn under ungdomsperioden är inte känt, mycket beroende på att han i efterhand systematiskt dolde eller förvanskade den. Men vi vet från olika källor att han i Linz och Wien tog särskilt intryck av tre framträdande personer: de högernationalistiska politikerna Georg Ritter von Schönerer och Karl Lueger samt kompositören Richard Wagner, vars operor han älskade. Inspiratörerna skilde sig åt i flera avseenden men hade åtminstone en sak gemensamt: de var alla i varierande grad antisemiter i en tid och i ett land där högernationalism och utbredd judefientlighet gick hand i hand.
Schönerer och Lueger var de politiskt viktigaste förebilderna
för den unge Hitler. Schönerer hade sin storhetstid under 1880-talet, då han samlade en skara fanatiska anhängare omkring sig. Utöver en kompromisslös antisemitism var han en varm förespråkare för pangermanismen, ambitionen att samla och stärka det tyska eller germanska i så många länder som möjligt. Hitler följde noga vad som skrevs om Schönerer i dagstidningarna och skulle senare överta flera av dennes attribut, däribland användningen av den gamla germanska hälsningen ”Heil!” och tilltalsordet ”Führer” (ledare) för att visa absolut lydnad. Hitler skulle ägna flera sidor i Mein Kampf åt Schönerer och instämma i dennes hyllning av det ”nobla germanska folket” och starka aversion mot judarna, demokratin och parlamentarismen. När en omfattande Schönererbiografi publicerades 1938 stödde Hitler som rikskansler utgivningen genom att köpa upp halva upplagan.
Karl Lueger var Wiens borgmästare från 1897 till sin död 1910. När Hitler slog sig ner i staden 1908 hade Schönerers stjärna bleknat och den karismatiske Lueger styrde förvaltningen med järnhand. Det var Luegers personlighetsdrag som han beundrade, inte dennes kristligt-sociala högerparti som han aldrig blev medlem i. Särskilt imponerades han av Luegers färdigheter som talare och förmåga att få brett stöd för sina antisemitiska haranger och sociala reformer. Av Lueger lärde han sig också vikten av att fokusera retoriken på en enda fiende, judarna, och att utnyttja etablerade
HITLERS VÄG TILL MAKTEN
institutioner som parlamentet, kyrkan och näringslivet för att befästa sin maktställning.17
Thomas Weber förbigår denna period i sin i övrigt beundransvärda studie, kanske för att den unge Hitlers antisemitism var av ett konventionellt, tidstypiskt slag och ännu inte utvecklats till det ohämmade judehat som han senare skulle ge uttryck för. Inte desto mindre är det viktigt att uppmärksamma dessa tidiga influenser för att förstå vad som formade Hitler och möjliggjorde hans väg till makten.
Novemberrevolutionen
Det tyska rike som bildades 1871 med Otto von Bismarck som rikskansler var inte en demokrati i den nutida innebörden av ordet. Men det var heller ingen renodlad diktatur. Enligt konstitutionen styrdes landet av en kejsare, mellan 1888 och 1918 av Vilhelm II som ärvde ämbetet efter sin far. Kejsaren utnämnde på egen hand rikskanslern och alla ministrar, och kunde när som helst avsätta dem och tillsätta nya. Monarkens makt balanserades av riksdagen, som stiftade lagarna. Röstberättigade var alla män 25 år och äldre. Detta inslag av ett visst medborgerligt inflytande – inga kvinnor fick rösta eller ställa upp som kandidater – utgjorde en tydlig kontrast
till många samtida europeiska länder, där rösträtten ännu var knuten till jordägande och skatteförmåga.18
Hela detta system föll samman som en följd av nederlaget i världskriget och den tyska revolutionen 1918–19. Upproret började vid månadsskiftet oktober–november 1918 med att matroser i den kejserliga högsjöflottan i Wilhelmshaven och Kiel vägrade att lyda befälhavarnas order om att utkämpa en sista strid mot britterna. Myteriet spred sig snabbt till andra grupper och landsdelar och ledde till att de gamla maktorganen ersattes av gemensamma arbetar- och soldatråd i många städer, däribland Berlin och München. Revolten fick en sådan omfattning att den impopuläre Vilhelm II tvingades abdikera. Det skedde den 9 november, då även den dåvarande rikskanslern prins Max av Baden avgick och överlämnade makten till Socialdemokraternas ledare Friedrich Ebert, som skulle bli rikets förste president. Samma dag utropades republiken, och den långa monarkiska eran var i ett slag över.
Socialdemokraterna (SPD) var landets största parti men splittrat i två grupperingar, en reformistisk del med Friedrich Ebert som ordförande och en revolutionär med Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg som ledande namn. Efter förhandlingar gick de samman i en ny regering som aviserade en rad reformer som införande av allmän och lika rösträtt för alla över 20 år, åttatimmarsdag och val till en konstituerande församling. Men fraktionerna stod långt ifrån varandra i flera