9789180506519 by Smakprov Media AB

Kapitel ett

Berlin, den 4 maj 1940

Otto Bachmann smuttade på sitt ölglas och blickade ut över åhörarna som satt framför honom. Strålkastarskenet förvandlade dem till mörka silhuetter, och det var svårt att skilja männen från kvinnorna – men många var förmodligen ändå transvestiter, och vem kunde då se skillnad? Innan nazisterna tog makten hade sådana människor varit en ganska vanlig syn. Personer som experimenterade med klädstil och identitet var flitiga besökare på den tyska huvudstadens nattklubbar och kabaréer.

Nu när Führern och hans regim hade styrt landet med järnhand i sju år fanns det dock inte många ställen kvar där de tolererades.

Hjärter Ess var en av de få klubbar som återstod där gästerna kunde klä sig och umgås fritt. Bland dem fanns män klädda i kostym eller nazistpartiets uniform som hade kommit med älskarinnor och flickvänner för att åtnjuta de föreställningar och förfriskningar som numera var förbjudna i övriga Berlin. Det var faktiskt som om det fanns två världar: den offentliga sfärens allvarliga, stela och naturligtvis patriotiska verklighet och den hemliga värld dit de flesta i tysthet drog sig tillbaka för att betrakta Tredje rikets pråliga skådespel på avstånd. Hjärter Ess låg någonstans mittemellan de två. De som besökte klubben förstod och accepterade att det som hände där inne stan-

nade där. Den yttre världens normer lämnades i dörren och inne i lokalerna kunde man uttrycka sig friare. Till en viss gräns. Det var något som klubbens ägare förstod. Han hette Max Remer och var vän med några av partiets inflytelserikaste medlemmar redan flera år innan de kom till makten. På den tiden hade han beblandat sig med politiker från hela åsiktsspektret.

Efter 1933 hade han dock skoningslöst klippt banden med alla som gjorts till persona non grata av nazisterna – innan de började utplåna sina rivaler och bannlysa den politiska oppositionen. Han hade fortsatt odla sina kontakter med nazisterna och hans klubb var en fristad som polisen och de paramilitära grupperna lät vara. Han hade varit listig nog att gå med i partiet alldeles innan dess ledare utsetts till Tysklands kansler och hade på så sätt sluppit föraktet som drabbade de opportunister som skyndsamt anslöt sig så snart nazisterna tagit över.

Bachmann såg klubbens ägare sitta i ett särskilt bås nära den lilla scenens ena sida, och han märkte hur irriterat Remer slängde med handleden när han signalerade att föreställningen skulle fortsätta. Han harklade sig, blinkade mot publiken och gjorde sig redo för finalen. Han hade gått igenom hela repertoaren med skämt om judarna, de veka och självupptagna fransoserna och de menlösa, feminina britterna. Han hade verkligen utnyttjat åhörarnas sug efter de simpla skämten. Nu behövde han erbjuda något som var lite djärvare än de normalt sett skulle acceptera i världen utanför klubben. Någonting som skulle locka fram ett spontant skratt innan de förvånat och självmedvetet flämtade till bara för att brista i skratt på nytt åt hur rädda de var trots den trygga miljön.

”Hör ni, jag funderar ibland på de där statsmännen som ska leda vår storslagna övermänniskoras till seger över fienden …”

”Seger!” sluddrade en ung officer och höjde en halvtom champagneflaska över huvudet så att en del av innehållet stänkte över hans kvinnliga sällskap. Hon blängde på honom, men

ställde om ansiktet till en förtjust min innan han hann märka missnöjet. ”Tyskland över allt!”

”Absolut, min herre!” sa Bachmann och flinade. ”Så länge tjocke Hermann och lille Joseph leder oss kan vi väl aldrig förlora?”

Skrattsalvor drog genom publiken. Bachmann hade valt sina måltavlor väl. En komiker han kände hade för något år sedan dristat sig till ett skämt om Himmler och försvunnit kort därpå. Spårlöst. Himmlers agenter fanns överallt, och även om de kunde tolerera skämt på andras bekostnad så vore det rena självmordet att håna SS-ledaren och Führern.

”På tal om Joseph”, fortsatte Bachmann. ”Har ni någonsin funderat på hur en sådan liten parvel kunde klättra så högt?”

Han snörpte på läpparna. ”Det är en bra fråga, och jag har hört många ställa den. Hur kunde lille Joseph bli en av härskarrasens ledare? Jag ska berätta en hemlighet, mina vänner. Vår Joseph har inte alltid varit en liten puttefnask. En gång i tiden, när han skickades till Berlin för att leda den nationalsocialistiska satsningen här, så var han en lång och ståtlig figur. Va? Tror ni mig inte? Jag kan försäkra er om att det är sant. Jag var där. Jag såg det med ena ögon. Han var ett huvud längre än vår älskade Führer och gjorde de flesta män gröna av avund.” Han nickade och tog ännu en klunk öl. ”Men vår Joseph hade ett problem … ett mycket litet problem.” Han log knipslugt, höjde handen och vickade på lillfingret.

Fnitter och några oanständiga kommentarer hördes från publiken.

”Kvinnorna bara skrattade när han visade den, sägs det. Och om han kom så långt som till sängen så visste de aldrig om han var i dem eller inte.”

Bachmann kastade en hastig blick på Remer och såg till sin lättnad att han log elakt. Bredvid klubbens ägare satt hans nuvarande älskarinna, en lång blondin som ville kallas Kitty sna-

rare än sitt mer vardagliga dopnamn. Hon tolkade Remers min som ett godkännande och småskrattade plikttroget medan Bachmann fortsatte.

”Hur som helst, det finns gränser för vad en stolt man kan tåla och en kväll sätter sig Joseph på knä för att be. Han var en duktig katolsk pojke på den tiden.” Bachmann ställde ner glaset, knäppte händerna och stirrade upp mot taket. ”’Gode Gud i himlen’, ber Joseph. ’Jag har varit en god man. En rättfärdig man. Troget har jag tjänat partiet och vår gudomligt utvalde ledare. Varför har du förbannat mig med en kuk liten som en jordnöt? Jag ber dig: belöna mig för alla uppoffringar jag har gjort i livet.’ I det ögonblicket fylls Josephs sovrum av en dånande stämma: ’Vad ber du mig om? Tala, så ska jag uppfylla din önskan.’ Och Joseph svarar omedelbart. ’Jag vill ha den största kuken någonsin! Jag vill ha en kuk som är så lång att den nuddar golvet!’ Varpå Gud svarar: ’Nåväl. Lägg dig och sov, min son. När du vaknar i morgon kommer det att bli som du önskar. Vare du välsignad.’

Så Joseph lägger sig under täcket, kniper ihop ögonen och räknar får tills han slocknar …” Bachmann bet sig i läppen en liten stund. ”När han vaknar hoppar han ur sängen och störtar i golvet – hans ben har blivit en meter kortare!”

De flesta i publiken vrålade av skratt, men några av de mer berusade eller trögtänkta såg sig förbryllat omkring. Bachmann drog en lättnadens suck när han såg att Remer skrattade. Så länge klubbens ägare var road var han säker. Han gav sina lyssnare ett strålande leende och lyfte händerna medan skrattsalvorna lade sig. ”Tack, mina damer och herrar! Det var allt för i kväll!”

Bachmann höjde glaset och klev av scenen till jubel och applåder. Remer, som fortfarande log, vinkade till honom och pekade mot den röda skinnsoffan mittemot honom i båset. Bachmann kände hjärtat slå fortare av oro. Han hade hoppats

på en snabb reträtt till baren, där han kunde skratta lite med de andra gästerna och lura till sig några gratis drinkar innan han gick. Nu skulle han i stället få sitta med chefen och gå en varsam balansgång över linorna som Remer spände upp för att testa honom. Som han gjort så många gånger förr.

Nästa artist, en mager man med frack och ett stort och tungt dragspel, satte sig tillrätta på pallen som Bachmann precis hade lämnat. Han spelade några toner på prov medan Bachmann sjönk ner på soffan och nickade till hälsning.

”Ditt ölglas är nästan tomt.” Remer nickade mot glaset så att hans juvelprydda ring glimmade. ”Du måste vara törstig. Vad önskas?”

”Tack, chefen, men det är bra för min del.”

Remer såg sig omkring och vinkade till sig en kypare, som genast skyndade dit. ”En flaska Dom Pérignon. Se till att den är ordentligt kyld.”

Kyparen nickade och försvann i dunklet.

Bachmann tvingade fram ett leende. ”Tack. Man är alltid lite torr i strupen efter ett framträdande.”

”Kan tänka mig det. Det hade jag nog också varit om jag precis dragit ett skämt om propagandaministern. Man vet aldrig vem som lyssnar.” Remer spände ögonen i honom, de var mörka som ebenholts, och såg på honom i några sekunder utan att blinka. Så kröktes hans läppar i ett diskret leende. ”Ta det lugnt, Otto. Du kan känna dig säker … tills jag säger att du inte längre kan det.”

Bachmann försökte låta bli att darra på rösten när han skrattade till, skakade på huvudet och svarade. ”Där skrämde ni mig nästan, chefen.”

Kitty utväxlade en hastig blick med honom innan hon gav Remer en lekfull puff på ärmen. ”Din skämtare!”

Remer log lite bredare och blottade sina stora, prydliga tänder som var vita som pianotangenter. ”Som jag precis sa, Otto,

det där var ett strålande skämt. Men jag skulle tänka mig för innan jag drog det igen.”

Bachmann nickade mot gästerna vid de andra borden. ”Det tycktes gå hem, chefen. Publiken gillade det.”

”Ja, det gjorde de. Men vet du vad? Förr kunde man skämta på det sättet och komma undan med det. Nu är Tyskland i krig. Det betyder att våra politiska ledare har blivit lite stingsligare när det gäller kritik, hur oskyldig den än är.” Han sträckte sig hastigt fram, tog Bachmanns ena hand och kramade åt med sina starka fingrar. ”Jag skulle verkligen inte vilja att någon av mina gäster var oförsiktig nog att dra ditt skämt utanför klubben. Du vet hur det är. Ryktet går. Efter ett tag kanske någon i de högre kretsarna – någon som inte delar vårt sinne för humor – börjar undersöka vem som ligger bakom skämtet. Sedan, innan du vet ordet av, kommer killarna i svarta läderrockar och slår in din dörr och ser till att du ’försvinner’. De kanske också bestämmer sig för att ta en närmare titt på min klubb, min affärsverksamhet. Det vore inte bra. Förstår du?”

Bachmann nickade. ”Visst, chefen.” Han grimaserade när

Remers grepp hårdnade.

”Du gör honom illa”, sa Kitty. ”Max … du gör honom illa. Sluta.”

Remer gav henne en iskall blick innan han släppte Bachmanns hand och fiskade upp ett cigarettetui av silver ur innerfickan på sin svarta sammetskavaj. Han drog ut en cigarett och lät sedan Kitty ta en innan han slog igen det. Han tände med en tändsticka från en skål på bordet och en stark, röd låga lyste upp hans bistra ansikte innan han drog ett bloss, väntade en sekund och blåste rökstrimmor i Bachmanns ansikte.

Komikern höll tillbaka en hostning och försökte se behärskad ut. Det starka strålkastarskenet hade fått honom att svettas och nu bröt svetten fram på nytt i hans panna. Han var kraftigt byggd, med ett runt och pojkaktigt ansikte som lockade fram

kvinnors moderskänslor – vilket han utnyttjade för att förföra dem. Men hans kroppshydda utgjordes mer av fett än muskler – till skillnad från den mer finlemmade klubbägaren mittemot.

Bachmann hade sett två fyllon mucka gräl med Remer och Kitty utanför klubben på nyårsafton. Remer hade golvat dem båda två och sedan sparkat dem medvetslösa innan han rättat till slipsen och rocken, lagt armen om Kittys axlar och gått in i klubben som om ingenting hade hänt. Fyllona hade haft tur. Rykten på Berlins gator gjorde gällande att vissa hade fått sätta livet till för mindre. Personen som hade berättat det för Bachmann hade till och med vetat var liken låg begravda. I alla fall några av dem.

Remer pekade på Bachmann med sin glödande cigarett. ”Du var bra i kväll, Otto. Gästerna skrattade. Det gillar jag. Men du får jobba på materialet. Ta det varsamt med makthavarna och kör med de klassiska måltavlorna: fransoser, britter, kommunister, judar – ja, du vet. Mina gäster kommer hit för att skratta billigt och dricka dyrt. Inte för att få griller om Tysklands ledare. Det tåget har gått. Weimarrepubliken gick i graven för länge sedan. Nu hägrar en ny tidsålder, som man säger. De som inte anpassar sig kommer att gå under. Är det klart?”

”Klart som korvspad, chefen.”

Remer småskrattade. ”Då så. Du kan gå.”

Bachmann tvekade. ”Ingen champagne?”

”Gapa inte efter för mycket nu, Otto. Och det är nog säkrast om du tar bakdörren när du går ut ifall någon av Josephs beundrare retar sig på dina kvickheter.”

Bachmann reste sig samtidigt som de inledande tonerna till en dryckesvisa hördes från mannen med dragspelet. Ett upprymt jubel steg från publiken innan de började skråla med i den första versen. Bachmann höll sig nära väggen och gick mot dörren som ledde in bakom scenen. När han stängde den bakom sig drog han en lättnadens suck.

I båset satt Kitty tyst en liten stund tills Remer tog till orda.

”Du gillade inte hur jag behandlade honom”, sa han lågt.

”Det har jag inte sagt.”

”Det behövdes inte. Din tystnad var minst sagt talande.”

Hon vände sig mot honom. ”Visst, det stämmer. Jag tyckte inte om det. Otto är ett bra dragplåster. Du vill väl inte förlora honom?”

Remer skrattade torrt. ”Det är ingen risk. Vart skulle han ta vägen? Det finns ingen annan nattklubb där man skulle tolerera hans typ av humor. Nej, han kommer att stanna här och vara tacksam för det. Och därför måste han göra som jag säger.”

”Ännu en person som får gå i ditt ledband”, konstaterade hon och knackade askan från cigaretten.

Kyparen kom med en ishink med den öppnade champagneflaskan och tre glas.

”Herrn som gjorde oss sällskap kommer inte tillbaka till bordet”, sa Remer. ”Du kan ta undan det tredje glaset.”

Kyparen nickade, hällde upp och återvände till baren. Kitty höjde glaset och drack häftigt.

”Jag behövde det där.”

”Njut medan du kan. Jag har bara några dussin flaskor kvar i klubbens källare. De kommer snart vara slut. Tills vi besegrar Frankrike.”

Kitty höjde ett ögonbryn. ”Hur sannolikt är det? Jag trodde Führern försökte få igenom ett fredsavtal.”

”Kanske inte …”

”Vad har du fått höra från dina vänner i partiet?”

”Tillräckligt. Låt mig säga så här: situationen kommer snart att bli mycket intressant, och om allt går vägen kommer Führern och hans grabbar sitta kvar länge. Mycket länge. Så det är bäst att hålla sig på god fot med dem, kära du. De är som vilket brottssyndikat som helst. De spelar inte enligt reglerna, så det gäller att hålla dem nöjda.”

Hon nickade och tittade ner i sitt glas, som var nästan tomt. ”Är du rädd för dem?”

”Vilken vettig människa är inte det? Men jag har viktigare saker att tänka på just nu. Det finns andra jag måste akta mig för.”

Det rörde sig längst bort i lokalen, nära entrén, och fyra män kom in. Tre av dem var klädda i hatt och rock. Den fjärde hade kostym och hölls fast av två av de andra. En mössa var neddragen över hans ögon. En av männen nickade mot Remers kontor och började leda sina kamrater uppför trappan bredvid bordet där kvinnan som bevakade garderoben satt på en pall och såg uttråkad ut.

Remer ställde ner glaset och lutade cigaretten mot askkoppen. ”Jag har några gäster att ta hand om, Kitty. Njut av champagnen.”

Han gled ut ur båset, körde händerna i jackfickorna och gick runt borden mot trappan. Kitty blickade efter honom och lutade sig sedan tillbaka för att lyssna på dragspelaren. Hennes huvud var fullt av mörka tankar om framtiden.

Remer stängde dörren till kontoret så att fylleskrålet från klubben dämpades. Rummet hade heltäckningsmatta och ekpaneler utmed väggarnas nedre del. Här och var hängde inramade planscher och bilder på stjärnor som hade gästat Hjärter Ess sedan han tagit över klubben för femton år sedan. Ett stort skrivbord med läderskiva hade ställts diagonalt i ena hörnet, nära ett fönster med utsikt över klubbens inre. Bredvid stod ett kassaskåp och några låsta skåp. Männen som hade gått före uppför trappan stod i motsatta hörnet, där de höll den tilltufsade mannen i kostym nedtryckt på en enkel trästol.

”Jaha, Wohler, berätta för mig – var hittade du vår vän?” frågade Remer.

Den bredaxlade mannen som hade lett det lilla sällskapet in

i nattklubben tog av sig hatten och svarade. ”Han var i Augsburgkeller. Vi väntade tills han kom ut och haffade honom i en gränd.”

”Är du säker på att ingen såg när du tog honom?”

”Jag är rätt säker, chefen. Det var mörkt och ingen annan var i närheten. Vi föste in honom i skåpbilen med en gång.”

”Snyggt jobbat.” Remer vände sig mot mannen i stolen. Han var ung, strax över tjugo, med blont hår som var rakat på sidorna men längre upptill. Han påminde Remer om hur han själv hade varit en gång i tiden. Attraktiv och ärelysten. Men den här unge mannen hade varit dum nog att tro att han kunde lura sin arbetsgivare och komma undan med det. Remer hade varit lojal mot sin gamle gangsterboss tills dagen han skjutits ihjäl av ett fientligt gäng utanför klubben. Sedan dess hade han krävt att hans egna anhängare var lika lojala som han själv hade varit innan han tog över gänget.

”Wilhelm Feldwitz”, började han trött. ”Jag är besviken på dig. Hur länge har vi känt varandra?”

”Hör på, Max, det är inte som det ser ut …”

”Fem år.” Remer överröstade honom. ”Fem år … på den tiden var du en hemlös pojke som livnärde sig som ficktjuv. Jag tog hand om dig och gav dig ett jobb på klubben. Jag såg att du hade potential och hjälpte dig stiga i organisationen. Det har gått bra för dig. Du har en egen våning, fina kläder och rätt hyfsat med pengar. Ett vackert ansikte har du också.”

Wohler skrattade torrt.

”Du har mig att tacka för mycket, Wilhelm.”

”Jag har alltid varit tacksam …”

”Det ska du verkligen vara.” Remer höjde handen och rynkade pannan när han mindes att han hade lämnat cigaretten på askkoppen i båset. Han blickade ut genom rutan och såg att Kitty fortfarande satt där nere och stirrade ut i luften. Han drog en ny cigarett ur etuiet och tände den med en tung mässings-

tändare som stod på skrivbordet. ”Jag tycker inte om människor som belönar min vänlighet med bristande lojalitet, Wilhelm. Inte för att jag tar det personligt, utan för att det är dåligt för affärerna. Det får mig att se svag ut. Det får mig att se ut som någon som inte har kontroll över dem som jobbar för honom. Sådant kan vara farligt i vår bransch. Så säg mig, hur länge har du sålt mina ransoneringskuponger till Paul Guttmann?”

Den yngre mannen rynkade överdrivet på pannan. ”Jag vet inte vad du pratar om …”

”Det är klart att du gör.” Remer log. ”Du kanske behöver lite hjälp på traven för att minnas.”

Han nickade, och Wohler öppnade sin knutna näve och gav den unge mannen en rejäl örfil. Feldwitz blinkade och rullade lite med huvudet medan en droppe blod rann nedför hans haka och ner mellan fötterna.

”Inte för hårt, Wohler. Jag vill inte fördärva mattan. Slå mot revbenen och magen nästa gång.”

”Förlåt, chefen.”

”Då så, Wilhelm, då frågar jag igen: Hur länge?”

”Jag svär, jag vet inte …”

Wohler körde näven i den unge mannens mage så att han flämtade till och vek sig dubbel innan männen bredvid honom drog upp honom igen.

Remer drog ett långt bloss på cigaretten. ”Nu ska du inte ringakta min intelligens. Jag vet precis hur många kuponger som har tryckts och vilka vi har sålt dem till. Du var den som skulle leverera dem till våra kunder. Ingen annan. Så säg mig, hur annars kunde våra produkter hamna i händerna på Fete Paul?”

Ynglingen gjorde ingen ansats att svara, och Remer klickade lite med tungan. ”Vet du vad, du kanske hade kommit undan med det här om det inte vore för att Guttmann nyligen har börjat sälja kuponger till våra kunder. Sådant undgår mig inte.

Hur tänkte du, Wilhelm? Ville du spara ihop en liten förmögenhet och sticka iväg till Hamburg eller någon annanstans för att börja ett nytt liv? Trodde du att du kunde gömma dig för mig? Din dåre …”

Han blossade igen och cigarettens spets lyste illröd. ”Håll hans huvud stilla.”

Wohler lade armen runt den unge mannens strupe och knöt näven i det ljusa håret. De andra höll fast armarna så att fången knappt kunde röra sig trots att han kämpade med all kraft.

”Du är ute ur organisationen, Wilhelm”, sa Remer. ”Nu återvänder du till rännstenen där jag hittade dig. Men du ska få en avskedsgåva, ett minne av mig. Något som tydligt kommer visa andra att du svek mig.”

”Max, snälla … nej!” lyckades Feldwitz få fram mellan sina hårt sammanbitna tänder.

Remer krökte på läpparna i ett hånleende när han körde cigaretten mot ynglingens ansikte. Feldwitz knep igen båda ögonen. Remer använde sin lediga hand för att tvinga upp vänster ögonlock och hålla fast det så att ögongloben och irisen blottades. Sedan tryckte han in cigaretten så att det väste lågt och en strimma frän rök steg. Offret lät höra ett ylande rop och spände varenda muskel i kroppen.

Remer släckte den förstörda cigaretten mot Feldwitz kind. ”Släng ut honom på baksidan av klubben efter att ni har gett honom ett rejält kok stryk. Om han visar nyllet här igen, se till att han försvinner för gott. Nu vill jag att ni tar ut den här skitstöveln från mitt kontor innan han pissar på mattan.”

Kitty tittade upp när Remer kom tillbaka till båset. Hon lade genast märke till hans bistra min.

”Problem?”

”Inte längre. Vi har hanterat ärendet.”

”Vilket ärende?”

”Inget som angår dig, Kitty. Annars hade jag sagt det.” Han hade någonting hårt i rösten. ”Jag har ju förklarat det här för dig – ställ inga frågor om min verksamhet.”

”Tror du inte att jag vet vad du gör? Vem du är? Jag har sett mer än tillräckligt av vad som pågår. Jag är ingen idiot. Jag har ögon att se med.”

”Det vet jag. Det är ett skäl till att jag är så attraherad av dig.” Remer lyfte champagneglaset, smuttade på det och ställde tillbaka det med ogillande min. Champagnen var inte längre kall. ”Kitty, jag tycker om dig. Verkligen. Men det är en sak du måste förstå. Det är farligt att veta för mycket. Det är bäst att du struntar i vad som försiggår här. Om du ser något bör du hålla det för dig själv. Detsamma gäller allt du tror dig veta om mig och min verksamhet. För dina ögons bästa.”

Hon kastade en hastig blick på honom innan hon vände sig bort med en rysning.

De stannade på klubben i ytterligare en timme, tills dragspelaren hade ersatts av en exotisk dansare som smekte kroppen med långa fuskfjädrar och sakta avslöjade allt mer av sig själv medan hon tittade menande på sin berusade, flinande och jublande publik. Remer och Kitty utväxlade knappt ett ord till och drack inte mycket av den nya champagneflaskan han beställde till bordet. Kort efter midnatt reste han sig.

”Nu får det räcka. Dags att återvända till våningen.”

Han gjorde tecken till en kypare och instruerade mannen att köra fram bilen. Sedan hjälpte han Kitty ut ur båset och de gick tillsammans för att hämta sina rockar och hattar från det lilla rummet vid trappan. Han lät henne vänta ett ögonblick medan han gick upp till sitt kontor och återvände med en blank läderportfölj som innehöll klubbens intäkter från den senaste månaden. En man i entrén öppnade dubbeldörren som ledde ut på trottoaren och sedan klev de ut i natten.

Gatan, som inte låg så långt från huvudstadens centrum, omfattades av de stränga regler för mörkläggning som rådde i Tysklands alla städer. Det var fördraget i fönstren, gatlyktorna var släckta och bilarnas strålkastare hade maskerats så att endast smala ljusstrimmor vägledde förarna. Cykellyktor doldes på samma sätt. Enda tecknet på att man tänkte det minsta på Berlinbornas säkerhet var sporadiskt förekommande remsor med självlysande färg som skilde gator från trottoarer. Trots dessa hade antalet döda i olyckor skjutit i höjden sedan mörkläggningskraven infördes. Detsamma gällde rån, våldtäkter, mord, prostitution och skumraskaffärer på svarta marknaden. Kriget hade fått all slags brottslighet att frodas och Remer välkomnade det.

Han stod med armen om Kitty och höll henne beskyddande. Nattluften var sval men inte kall, men han kände hur hon darrade.

”Bilen kommer strax”, muttrade han.

De hörde motorn när fordonet närmade sig – en elegant, svart Daimler Double Six med fyra dörrar, bred fotbräda och smäckert välvda vingar ovanför hjulhusen. Partiet hade gett order om att alla civila bilar skulle överlåtas för militär användning, men trots det fanns det fortfarande många på Berlins gator. Remer hade fått tillstånd att behålla sin bil så att han kunde utföra ”nödvändiga insatser för kriget i egenskap av partimedlem”. Tillståndet hade godkänts av en högre ämbetsman i propagandaministeriet som ofta fick en del av intäkterna och produkterna från Remers affärer på svarta marknaden. Han hade också tilldelats en SA-man som chaufför. Poliserna undvek att ställa frågor när de såg hans bruna uniform.

Fordonet bromsade in utanför klubben, det hördes ett ljud när handbromsen drogs åt. Föraren skyndade sig runt för att öppna dörren till baksätet. Remer hjälpte Kitty in och såg på förarens obekanta ansikte i det svaga skenet från instrumentbrädans mätare.

”Vem är du? Var är Kurtz?”

”Han är sjuk, herr Remer. Jag tjänstgör i hans ställe.”

”Vad heter du?”

”Sturmmann Schlemminger, herr Remer.”

”Schlemminger? Hm.” Remer studerade mannens kraftiga kroppshydda och de prydliga stropparna och banden under mössan. ”Nåväl, vi ska till min våning på …” Han tvekade.

”Kurtz har informerat mig om adressen, herr Remer. Hangelstrasse i Pankow. Jag hittar dit, även i mörker.”

”Då så.” Remer klev in bredvid Kitty. Ögonblicket senare svängde bilen ut och började rulla norrut mot Pankow.

”Jag är inte säker på att han är den han utger sig för att vara”, muttrade Remer i Kittys öra.

”Varför skulle han inte vara det?”

”Kurtz har inte tagit ledigt en enda gång sedan han började köra för mig.”

Han lutade sig fram för att tilltala föraren. ”Vem beordrade dig att träda in för Kurtz?”

Schlemminger höll blicken fäst vid den knappt synliga gatan framför Daimlern.

”Det kom från toppen, herr Remer. Jag arbetar som bud på ministeriet. Jag råkade bara vara där när Kurtz ringde och meddelade att han är sjuk.”

”Ringde? Han har ingen telefon.”

”Nej, herr Remer. Han använde den i blockledarens lägenhet.”

”På så vis … Vem beordrade dig att ersätta Kurtz?”

”Schlacter, herr Remer.”

Namnet lät vagt bekant och ögonblicket efter mindes Remer. Schlacter var en gulblek, flintskallig man som hade tillhört universitetsvärlden innan Goebbels gett honom jobb på ministeriet. Han satte sig tillrätta bredvid Kitty och kände sig lite lugnare. Hon tog hans hand, kramade den lätt och såg frågande på honom.

9789180506519

SIMON SCARROW

DÖDEN I BERLIN

översättning

Ingmar Wennerberg

BERLIN, MAJ 1940

Berlin, May 1940

Befälsordning

Författarens kommentar

Kapitel ett