Legenden om den vita katten
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Clas Svensson
Grafisk form och sättning: Visto förlag
Omslag: Emelie Bohman
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8073-990-0
De fyra kusinerna stod varandra nära och ville vara tillsammans den sista sommarlovsveckan. Och de ville vara det i det nyinköpta sommartorpet i Värmland. Deras föräldrar hade först sagt nej, men ändrade sig när Petra kom med sitt förslag: – Jag vill ha det som en födelsedagspresent, jag önskar inget annat, bara jag får vara sista sommarlovsveckan i torpet tillsammans med Carina, Henrik och Jonas.
Föräldrarnas villkor var att folket i granngården tre kilometer bort tittade till barnen en gång om dagen.
Sommarstället låg idylliskt vid en smal grusväg som mödosamt slingrade sig uppför en brant backe mot torpet. I söder fanns en stor, vildvuxen äng med oräkneliga blåklockor, prästkragar och blåklint. I öster låg en nästan igenvuxen tjärn med vita näckrosor, och i väster på andra sidan grusvägen utbredde sig ett vidsträckt område med planterade granar, mindre än en meter höga. Långt borta skymtade skogsbrynet där solen dalade ner vid niotiden. Den smala grusvägen ringlade vidare söderut och försvann i ett tätt skogsbestånd av björk, asp och lind.
Torpet bestod av ett stort rum med kakelugn, ett rymligt kök med vedspis samt en farstu. Rummet hade två sängar och en bäddsoffa, men kusinerna
valde att ligga på utlagda madrasser i varsitt hörn. Det fanns inga sänglampor, så de fick nöja sig med ficklampor om de ville läsa när det blev mörkt.
Klockan närmade sig midnatt.
– Har du träffat nåt spöke än då, syrran? frågade Jonas flinande och visade alla sina gnistrande vita tänder.
– Jag tänker inte svara för du kommer ändå inte att tro mig, svarade Petra i purken ton.
– När började du intressera dig för sånt, Petra? frågade kusinen Carina.
– Vi är några i klassen som har det som vårt stora intresse, svarade Petra. Allt övernaturligt är ju spännande och vi tycker det är jättekul.
– Jag fattar inte hur det kan vara det, sa Jonas.
– Vadå, sitta över ett schackbräde, är det så roligt då?
– Jag kom faktiskt fyra i DM i våras.
– Du verkar ju inte ha annat än schack i skallen. Skulle inte förvåna mig om du tagit ett med dig.
– Så klart jag har.
– Ja, jag tänker inte spela med dig i alla fall.
– Hobby som hobby, tyckte Carinas bror Henrik. Jag gillar ju veteranbilar.
– Och jag längtar redan efter Prinsen, min nya häst, avslöjade Carina.
– Hade du kunnat så hade du säkert tagit med honom, sa Henrik. Tror du verkligen att du kan vara ifrån honom en hel vecka?
– Det måste gå, jag vill ju vara med er den här veckan. Det skulle vara konstigt om vi inte var tillsammans nu, eller hur?
De andra mumlade instämmande.
Innan alla hann släcka sina ficklampor, fick Carina syn på rummets enda tavla.
– Varför hänger den här?
– Dom förra ägarna lämnade kvar den, upplyste Jonas.
– Konstigt, tyckte Carina. Varför gjorde dom det? Den verkar ju jättefin.
Petra reste sig, gick fram till tavlan och lyste på den med ficklampan. Ramen hade ett vackert, guldfärgat mönster. Motivet var en skogssjö med tre barn som badade, medan ett fjärde stod på stranden. Petra lyste noga på varje barns ansikte. Hennes ögon började glittra av spänning.
– Kom och titta! uppmanade hon med spänd stämma.
Carina blev nyfiken och steg upp. Henrik tvekade innan han en smula motvilligt lämnade sin sköna madrass. De ställde sig så nära tavlan de kunde. Jonas försökte dölja ett flin.
– Ser ni vad jag ser? frågade Petra andlöst.
Henrik blev alldeles torr i halsen.
– Otroligt, viskade han.
Pojken i vattnet var som en kopia av honom själv.
Samma mörka hår, samma bruna ögon, till och med den ofta förekommande rynkan i pannan fanns där. Även Carina var stum av förundran. Flickorna var också väldigt lika dem själva.
– Som att se sig i spegeln ju!
Petra riktade ficklampans stråle mot pojken vid strandkanten. Carina gav genast till ett dämpat skrik.
– Jonas! Kolla!
Jonas skakade irriterat på huvudet.
– Måste jag? suckade han. Jag är trött, jag vill sova.
Vi har faktiskt åkt bil i flera timmar i dag.
– Men du måste se, envisades Carina.
– Ja, kom och kolla, Jonas! uppmanade Henrik. Det är rätt häftigt faktiskt.
– Henke! klagade Jonas. Inte du också!
Jonas reste sig, gick fram till tavlan och tittade på den med nonchalant blick. Petra lyste närmare på pojken som stod vid strandkanten och med orolig min tittade på de andra barnen.
– Du ser väl, sa Petra.
Ett drag av osäkerhet märktes tydligt i Jonas ansikte. Petra kände sin bror väl.
– Du ser vem han liknar, eller hur?
Jonas ryckte på axlarna och försökte se likgiltig ut.
– Försök inte, sa Petra. Det är ju du ser du väl.
Jonas kikade närmare. Pojken på stranden var smal och ljushårig, precis som han själv. Även ansiktet var likt.
– Okej då, personerna på tavlan liknar oss, men än sen då?
– Men tycker inte du också att det är underligt?
– Ja, ja, då tycker jag väl det då, men kan jag få sova nu!
Petra suckade och släckte sin ficklampa.
– Du är ju tråkig, muttrade hon.
Snart låg rummet i mörker, sånär som på månskenet som strilade in genom de trasiga persiennerna i ett av fönstren och lyste upp halva den mystiska tavlan.
Petra låg länge och betraktade den och somnade sist av alla.
Nästa morgon sken solen från en klarblå himmel. Luften var frisk, vinden sval och sommarängen vaggade sakta i morgonbrisen. Den lilla tjärnen blänkte likt en väldig solkatt och de höga granarna i norr susade i kapp med tallarna på andra sidan ängen.
Barnen var uppe tidigt och lagade frukost på ett primuskök. Den gamla vedspisen gick inte längre att använda.
– Men kakelugnen kan vi elda i, upplyste Jonas.
– Gärna det, tyckte Carina. Det var lite småkyligt i går kväll.
– Men vem ska hugga ved då? undrade Petra.
– Jag tycker vi turas om, sa Henrik. Och jag gör det gärna i kväll. Men hjälp, chokladen kokar över!
Carina agerade blixtsnabbt och drog undan kastrullen från primusköket. Frukosten dukades fram och de satte sig till bords.
– Vad ska vi göra i dag? undrade Henrik och hällde upp flingor så det nästan svämmade över på tallriken.
– Jag tycker vi går och badar, sa Petra som försiktigt smuttade på den heta chokladdrycken.
– Finns det någon badsjö i närheten då? frågade Carina och högg in på frallorna.
– En bit härifrån ligger en perfekt sjö, sa Jonas. Aj, jag brände mig på ägget, sss, ah!!
Han blåste på fingrarna och de andra smålog åt hans missnöjda min.
Stigen till sjön ledde genom en tät granskog, över en nerfallen stenmur och in i en för länge sedan övergiven hage. Sedan gick den vidare genom ett snårigt och sankt område med smala, förvridna björkar, som snart avlöstes av en trevlig blåbärsskog innan sjöns vatten sågs glittrande mellan buskar och vassruggar. De småsprang hela vägen med filtar och badkläder under armarna och hann bli ordentligt svettiga.
Framme vid sjön ropade Henrik:
– Sist i får fixa middag i dag!
Alla började genast svida om i flygande fläng. Jonas var kvickast i vändningarna och hoppade i med ett jätteplask. Petra och Carina skrek högt när vattnet stänkte över dem. Till deras stora förtjusning fick Henrik problem med sina nya badbyxor så båda hann i vattnet precis före honom.
– Åh, fy vad kallt! skrek Carina. Det är ju nästan fryspunkten ju!
– Perfekt temperatur för mig! skrattade Jonas.
– Jaså, varför är du blå i ansiktet då?! hojtade Petra. Nej, Henke, sluta!
Henrik hade dykt under vattnet och tagit ett fast grepp om Petras fot. Han kom upp till ytan och skrattade. Petra stänkte en vattenstråle på honom och han stänkte tillbaka. Snart sprätte alla vatten på varandra under stoj och glam, och den annars så lugna skogssjön genljöd av rop och vattenkaskader. Mitt i leken stannade Petra upp.
– Vänta, hörni! Titta!
De andra slutade genast och såg undrande på Petra. Allas huvuden guppade på vattenytan.
– Spana in omgivningen, är det inte konstigt?
Henrik, Jonas och Carina tittade sig omkring.
– Vad är det som är konstigt? undrade Jonas. Här ser det väl ut som det alltid har gjort.
– Men ser ni inte? På andra sidan är bäcken som mynnar ut i sjön, sen kalhygget uppe till vänster och så vassruggarna och tallarna, allt stämmer.
– Vadå stämmer?
– Det ser ju ut som på tavlan ser ni väl, det är ju exakt.
Jonas skrattade högt, tog ett djupt andetag och dök ner under vattnet. Han blev kvar länge under vattenytan. De andra hann bli riktigt ängsliga innan han plötsligt dök upp bakom Petra och skrek:
– Buuu!! Akta er!! Här är stora sjömonstret!!
– Men lägg av! utbrast Petra argt. Ibland är du bara för jobbig.
– Men du gillar ju spöken och gastar och gengångare, skrattade Jonas och visade alla sina gnistrande tänder.
– Visst, men nu tror jag trots allt inte att du är nåt spöke, sa Petra och gjorde en grimas mot sin bror innan hon vände sig mot sina kusiner.
– Men tycker inte ni att det är underligt att nästan allt är som på tavlan?
– Nån har väl målat av sjön, gissade Carina.
– Ja, just det, där har vi det, sa Henrik genast.
– En naturlig förklaring alltså, sa Jonas. Så synd då, Petra.
– Men det förklarar inte varför vi är så lika personerna på tavlan.
Jonas såg på sin syster och log.
– Petra, just nu stämmer i alla fall inte tavlan. Jag är ju i vattnet också. Den där snubben på stranden verkar ju vara rena badkrukan ju. Det är inte jag och
