Fadern Carina Clarvind
Kapitel1 (År1905, Östergötland)
Hanser på Clarai smyg. Honstårframåtlutadöver tvättfatet.Öserkallvatten, nysshämtatfrånbrunn.
Gnuggaransiktetmed denhemkokade tvålen ochlite underarmarna.Hon är vackrare än någonsin ochsju barn harhon givitlivet.HanskäraClara.Hennesröda hårsvall överden blekaryggen.Han minns första gångenhan såg henne förfemtonårsedan.Enkallvinterdag då han behövde hjälpatt telefonera doktorn. Utan attifrågasätta hade hon ställt upp. Värmthonom medkaffe och omtanke.
Hostattacken väckerAlfred ur hans tankar.Han rusar fram medenhandduk. Klapparhenne överryggendär hon står dubbelvikt. Handdukenfläckas av blodetsom kommerupp somenkaskad.
”Älskade Clara, kandet inte vara en god idéatt vistas på Sanatoriet en tid?”
”Men barnen då?”
”Deklararsig.Georg hjälpertill. Hanärenredig gosse nu. Tolv år fyllda.”
En ny hostattack kommeröverhenne.När denavtar ser hon på honom.
”Jo, skahostangåöverärdet nog en god idé.”
På golvetsittersmåttingarnaSvea, Valter ochVerner.
”Vad är santaroret förnågot?”
LillaValterfyraårser på far.
”Sanatorietärett storthus medmånga sköna sängar där manfår vila ochhadet brasåman blir friskigen.”
”Får jagfölja meddå?”
Alfred klappargossenpåhuvudet.
”Mor skaåka ochvilaett slag.Dufår stanna hemmaoch hjälpa mig.”
Gerdakommeringenom ytterdörrenmed en spann vatten.Efter kommerInesoch Linnéamed varsin trave ved.
”Vartska moråka?”
Gerdaställerhinkenpågolvet.
”Jag skabaraåka ochvilaupp mignågra dagarsåden härefterhängsna hostanförsvinner.”
Alfred ordnarmed en droska somtar hans hustrutill sanatoriet utanförLinghem, en dagsresa bort. Hanståri dörröppningentillsammans medtvå av barnen.Devinkar åt mor. HanläggerhandenpåGeorgshuvud.
”Dufår ta övermorssysslor ihuset nu en tid.Passa småsyskonen. Jagmåste arbeta.”
Georgnickaråtsin farochAlfred gåruttillverkstan.
De harskuldersom måstebetalas om de skabokvar. Han tänderelden ochblandartillmurbruket. Lukten känns trygg ochpulsensjunker. Georgärenbra grabb. Pålitlig.
Alfred formar kaklet ochstaplar högar.Nästa veckaska hanivägoch sättaupp en ugn iMjölby. Ivanliga fall hade Georghjälpthonom,men nu gör hanmer nytta i huset.Hoppas Clarablirfrisk snartoch allt kanåtergåtill detvanliga. Hangår ut på gårdsplanenför atthämta mer vatten.Tittarupp mothuset ochser attfotogenlampan i
köketbrinner. SkymtarGeorg genom fönstret.Efter attha släckt eldeni verkstan gårhan in ihuset.
Barnen soversom vanligtnär hankommerinefter arbetsdagen. Georghar lämnat matpåbordet. Alfred slår signed ochhuggerin. Hanförsökervaratystsådeinte skavakna,men Georgärvaken ochkommerutiköket ochsättersig mittemot honom.
”Soverduinteän?”
”Nä, jagtänkerpåmor.”
”Oroadig inte förmor.Hon är av starkt virkeoch kommersnart hemigen.”
Georgtassartillbakatillkammarenoch kryperned hos småsyskonen. Till slut somnar hantillljudetavderas andetag.
En veckasenare, närAlfredska iväg tillMjölby, möter hanbrevbärarensom viftar medett kuvert.Stämpelnär från Linghem. Hansliterupp detoch börjarläsa. Hans Clarahar avlidit. Honkom försenttillSanatorietoch lungsoten toghenne.Han fårsvårt attandasoch faller
framåt ikärran. Oxen tramparoroligtpåstället. Han liggerkvaroförmögenatt röra sig. Vadska hangörautan henne?Det är förhenne ochbarnenhan gårupp varje morgon.Arbetarfrånmorgontillkväll.Hur skahan kunna ta hand om derasbarnsjälv?Alfredärhelt förkrossad. Hanstirrar uppmot himlen ochriktarsig mot Gud. Varför?Varförskerdetta?Tårarna brännerbakom locken,men hanvägrarlåtadem komma ut.Ilskanfår honom attskaka.
Efterenbra stund sätter hansig upp, vänderkärranoch åker tillbakahem.Han serGeorg utei vedbodenoch går dit.
”Georg,jag harfruktansvärda nyheter. Detmåste dessvärre stanna mellanoss etttag.Dubehövervara starknu.”
”Vad harhäntfar?” Georgser sinfarsrödkantadeögon ochkännerenklump imagen.
”Det är mor. Jagärsåledsen. Sjukdomen besegrade henne ochbegravningenärimorgon vidsanatoriet. Jag
åker ditensam.Dubehövshär hemmaoch fårtahandom syskonen.”
Georgstirrar nedi backen.
”Vad skajag säga till dom?”
”Säg attjag är ochhälsarpåmor,såberättarjag fördem efteråt.”
HanklapparGeorg på axeln.
”Jag litarpådig.Tahandomdig ochdesmå.” För första gångenpåmånga år omfamnar hansin äldste son.
Håller kvarhonom en stund.Georg står helt stilla med armarnahänganderaktned.Låter sigomfamnas.
Tidigt morgonendärpå åkerAlfred iväg.Han kommer aldrig mertillbakatilltorpeteller tillsinabarn. Färden gårintemot Sanatoriet.
Kapitel2
(År1863, 42 år tidigare i Broddetorp,Västergötland)
Jordemor harbäddatmed gulmåra.Mellanvarje värk
mässarhon:
”Jungfru Maria, mildamoder, låna mignycklarna dina medanjag låserupp lemmar ochledamoterna mina.”
Maja slängs upp ochned ismärtansvågor ochefter en lång kamp kanhon äntligen krysta ut ettfrisktgossebarn.
Majasoch Johannes första barn,Alfred. Så snart Jordemor tvättatbarnet, rensat luftvägarnaoch klippt navelsträngenläggerhon honom hos Maja ochlåter Johannesfåkomma in.
Maja tittar fleragångerpåbarnet, räknardessfingrar och tår.Allt är verkligen somdet ska, mensom honoroat sig.
Medhennesfyrtio år fårhon tackaGud förenfrisk gosse.Tidigarehar de fått fleramissfalloch nära på tappathoppetomett barn.Hon harbeskylltsig självoch sinklena kroppsom inte kunnatbäraett barn,men nu är hanhär,deras gudagåva.
Jordemor städar undan,svabbarblodoch byter lakan.
”När hållsdopet? Ni måsteskynda så ingethänderden lille.”
Johannesoch Maja växlar blickar.
”Viärbaptister ochtrorpåatt barnetsegenvilja måste vara med. Om barnet inte medsitt hjärta vill låta döpa sig är dopetogjort.”
”Sådananymodiga tankar.Jag skabeför gossen. Själv skulle jagaldrigvågahaensådan litenodöpt.Han riskerar helvetetseviga plågor om handör innandopet.”
Senare närJordemorlämnatdem sitter Maja isängen medgosseni famnen.
”Omhon skvallrarför prästen, då kandetahonom.”
”Äsch, sådant gör de välintelängre, tvångsdop. Det gjorde de förr.Ingengör sådant nu förtiden ivår upplysta tid.”
”Med prästenBergstrandärjag inte så säker. Prästenhar ganska starka traditionella åsikter.”
”Numin kära skavinjuta av attfåttenfrisktgossebarn somvilängtat eftersålänge.”
Johannesslårsig nedbredvidoch läggerarmen om sin hustru. Honlutar sigmot honom.Det är skönt meden lugn ochtrygg make.Inteengånghar hon sett honom brusaupp.Intesom hennes fargjort motmor.Tidigti livetbestämdehon sigför en snällkarl. Sådant är viktigareänutseendet.Inteför attJohannesärful, tvärtomärhan en stilig man.
Honser på barnet.Nog harhan Johannes näsa allt,men hennesmun.Majaböjer sigframoch drar in doftenfrån hans lillafjuniga huvud. Detkan omöjligt finnasnågot godare än lukten av ettspädbarn. Hennesson.Aldrig tidigare harhon känt sådanlycka.Nog skadekunna skydda barnet från prästen.
Bara tvådagar därefter knackar prästenpåderas dörr. Johannesärute på åkernoch plockarupp potatis.Han ser inte prästenmed följe somstårpåhansfarstukvist.Lilla gossenliggeri vaggan. Maja kikarframbakom gardinen ochmöter prästens blick. Innanhon hinnergömma sig lyfter Bergstrand handenoch vinkar. Vadska hon ta sig
till.Han harsetthenne så hon måsteöppna nu. Åh,kan inte Johanneskomma.Hon gläntarlitepådörren. Bara en springa.Såtar hon ioch hostar.
”Prästen fårursäkta mig. Jaghostarförfärligtoch vill inte sprida smittan. Johannesärute på åkernomdet önskastalamed honom.”
Prästentar tagi dörrhandtaget ochsliter upp dörren. Med bestämda kliv gårhan in ifarstun ochMajatvingas backa.
”Försökintemed mig, Maja.Det döljs ettodöpt gossebarn.Det är minskyldighetsom sockenprästatt döpa alla barn.Vad är detför en morsom riskerar att barnet hamnar ihelvetet? Akta!”
Barnet gnyr ochprästen gerteckenåtsinaföljeslagareatt hämtahonom.Majakastarsig motvaggan, menmännen hindrar henneoch tarmed sigbarnetoch går. Hon springerefter ut till droskan. Skrikeroch gråter medan männenåkertystoch stilla därifrån.Johannessom hört hennesskrik kommerspringandesoch finnersin hustru liggande ileran gråtandesavförtvivlan.
Honser upp på honom medhat iblicken.
”Dulovade attprästen inte skulle ta honom.”
Utan attsvara gårJohannes till stalletoch sadlar hästen.
Honsitterfortfarande kvar på marken närhan riderförbi ifullfartefter prästens droska.
Johanneshinnerinteikapp underden korta sträcken till Broddetorpskyrka,men utanförser handeras droska.
Hanhopparned från hästen ochgår fram till portenför attupptäcka attden är låst.Dåbörjarklockorna ringa.
Hanbultarhårtpåporten. Gårett varv runt kyrkobyggnadenför attseomdet gåratt ta siginnågon annanstans.Han hukar sig, tarenrejäl näve grus och slängermot fönstret.Det smattrar hårt ochhan blir rädd attdet skagåsönder. Även om hanärarg känns detfel att kastastenpåenkyrka.Han hör hurprästen mässardär inne ochhanslilla gosse skrikerhögtoch ilsket. Johannes står inte ut.Återigenbankarhan på porten ochropar på prästensåhögt hanförmår. Närhan till slut tystnarav utmattning hör hanlåset gå upp. En kraftig manskjuter upp dörrenoch kliver åt sidan. Prästenkommerutmed barnet ifamnen, inlindati vitt skynke ochvåt på hjässan.
”Han är döptnui herrensnamnoch slipperhelvetets smärta om något skulle hända honom.Ominte
föräldrarnaser tillsocknens barn görjag det. Jagsviker ingen.”
Utan attsvara medett endasteord tarJohannessin sonur prästens famn.
”Nuärsonen kristenoch ingenhedning,Johannes. HälsaMaja.”
Prästengår tillbakaini kyrkan ochden kraftigemannen stängerportenbakom demmed en smäll. Johannessitter upp på hästen ochrider saktahem igen medsin son.
Kapitel3 (År1866, treårsenare)
Alfred klafsarkring medför storastövlar.Kämparför att hållajämna steg medfar.Regndropparnaärtunga och letarsig innanför rockkragen på honom.Deska till skogenoch klyva upp någraträdsom fallit undernatten. Vårstormarna gerved till nästavinter.Alfred hartjatat sigtillatt få följa med. Detärsällanhan fårvaramed far.
De flesta mornarna försvinnerhan redanföreAlfred vaknatoch kommerinpåkvällarna efterhan somnat.
Varjekväll liggerAlfredi kammarenoch försökerhålla sigvaken.Han vill hörafar komma heminnanhan låter sigåka in idrömmen. Oftast lyckas haninte.
Imorse,när hanvaknade till fars röst,for hansnabbt upp ur sängen. Gavsig inte förrän farlovade ta honommed. Nu försökerhan efterbästa förmågahålla jämnastegoch humöret uppe så farska se atthan inte är tillbesvär.
Johanneshör sinsons fotstegbakom sig. Gossengår säkert minsttre steg förvarje kliv hansjälv tar. Ändå försökerAlfredsmåsjungaglatt. Detstörhonom.Han borde vara glad övergossens envishet ochtålamod.Han
är liten, endast treår. Mennågot dog ihonom efter prästens tvångsdop. Hurgärna hanänvill, kanhan inte ta honom till sitt hjärta.Johanneskännersig sviken.
Förnuftetvet attdet inte är barnetsfel,men känslanären annan. Hanskäms över detoch försökerundvika både Maja ochgossebarnet.För attintetänka ochkänna allt förmycketspenderar hansin vakna tidute på gården.
Närhan jobbatklart på derasgår hantillgrannenoch hjälpertill. Detuppskattas av grannarna, menMajablir medall rätt sårad.
”Endag behöver vi ocksåhjälp.Det är så detfungerar”, försvararhan sig, fast hanvet atthon harrätt. Hanskäms somenhund,avskyr sigsjälv ochändå kanhan inte med sinegenvilja ändrapådet.
Johanneskliverpågenom snår ochöverdiken utan att vända siginteenendaste gång. Efterenhalvtimmas vandringser handekullfallnaträden. Tvåperfekta björkar. Hanhar tur. Detblirfin vedtillnästa vintern.
Johannesställer nedryggsäcken på backen.Stannarupp ochstrykerhandenöverdet slitna lädret.Tänkerpå dagenhan fick den. Hanskullesom vanligtmed sinfar ut
iskogen ochfälla träd.Despände oxenför kärran ochfar plockade fram ryggsäcken. Brunt blankt läder. Detärden enda presentfar gett honom.Änidagärdet hans värdefullasteägodel. Farvar inte en mansom uttryckte sina känslormed en massaord.
Johannestar upp yxan ochbörjarkvistaavbjörken närmast. Iögonvrån serhanAlfred slåsig nedpåensten en bitifrån.Endel av honom vill gå fram ochomfamna gossen, säga atthan älskar honom,att detinteärhansfel. Berättaatt hanlängtat efterenson imånga år ochblev denlyckligaste dagenhan föddes.Men kroppenlyder inte.Enblandning av sorg ochstolthethållerhonom tillbaka ochi ställethuggerhan sigsvettig ochtrött.
Alfred är våtoch kall.Defuktigasockorna sluter om fötternaoch kyler hela honom.Han sitter på stenen och vickar på tårna. Gungar fram ochtillbakaför attfåupp lite värme. Serpåfar medbeundran ochlängtan.Sådär starkvillAlfredockså bliendag.Ryggsäckenliggerinte långt bort. Hanvet attdet finns en till yxa däri.Kanske farblir stoltomhan hjälpertillatt hugga trädet.När far står medryggenmot honom,rusar hanframtillväskan
ochplockar ur yxan. Denärtung ihanshand. Hangår beslutsamt fram till björkenbredvid, lyfter yxan över huvudetoch medall sinstyrkasvingar handen nedåtmot stammen. Eggensnuddarträdetoch slinterned ibacken.
Landarbaranågon tumfrånhansvänstra fot.
”Vad gör du?”
Medargaklivkommerfar ochryckeryxanifrån honom.
Tyst läggerJohannessedan tillbaka deni ryggsäckenoch fortsättermed sitt utan attsepåbarnet.
Alfred skämsöversin dumhet. Nu kommerhan aldrig merfåfölja medfar på något.Han nypersig självhårti händernaför attintebörja gråta. Resten av tidenägnar hanåtatt samlastenaroch kottar.Av dembyggerhan en litenbymed hus ochmänniskor.I hans världäralla vänner.
Närdetillslutkommerhem till gården gårfar direkt mot stallet. Hannickaråtgossenatt gå in ihuset.Där möter morhonom ifarstun medentrasa atttorka av regnet.
Honhar värmtvattenoch fyllt karetsåhan fårhoppa i ochtinaupp. Honpratarglatt ochfrågarhonom om
1905 dör Alfreds älskadehustruClara iRök socken, Östergötland. Hanflyr och lämnar sinasju barn åt sitt öde. Vart tar han vägen och varför flyr han? Föratt få svar backar vi tillbakatill Alfreds egen uppväxt iVästergötland ochföljer honom genom livet tillshan gårbort på 40- talet iVintrosa utanför Örebro.
Detta är den tredje boken iserien Skilda vägar. Idetvå första fårvifölja Alfredssöner,Georgoch Valter,som blir övergivna av sin farnär mor dör.
Alfred Bergstrand varfarfartillförfattarens morfar.Endel är sant och annat är fiktion.
