Silverdrottningen Solhjärtats hemlighet
3
Fler böcker i serien Solhjärtats hemlighet:
Solhjärtats hemlighet (2024)
Saltregnen (2024)
Skuggljusen (2024)
Silverdrottningen
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Pär Sahlin | © Illustratör: Karl Johnsson
Sättning: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-443-6
Silverdrottningen Solhjärtats hemlighet
3
pär sahlin
Första delen
Blänk i horisonten
•1•
– Du måste snurra fortare! ropade jag.
Pappa greppade handtaget för hundraelfte gången och försökte få fart på repet. Det såg för komiskt ut. Istället för att använda armen snurrade han på hela kroppen. Repet trasslade ihop sig kring benen på honom. Dessutom blev han yr av snurrandet.
– Låt mig försöka, sa mamma.
Motvilligt lämnade pappa ifrån sig handtaget och gick och satte sig på filten. Där var mat framdukat och han tog en bit bröd med torkat kött på. Han var sur, det syntes lång väg. Inte blev det bättre av att mamma lyckades få fart på lockaren med en gång.
Lockaren bestod av ett långt rep med ett handtag i ena änden. I den andra satt en stor köttbit fastsurrad. När man snurrade repet gav det ifrån sig ett surrande läte och köttet sattes i rörelse.
Jag tittade upp mot himlen. Det var en strålande dag. Himlen var blå. Inte ett moln syntes till.
Mamma snurrade lockaren varv efter varv.
– Kommer han inte? skrattade hon.
– Vänta, sa jag.
Utan att någon hann upptäcka Stormvinge var han plötsligt där. Han dök och satte klorna i köttstycket. Mamma skrek av förtjusning och släppte repet.
Stormvinge rev och slet i köttet och flaxade med vingarna så att dunen yrde omkring honom. Han lyfte på huvudet och såg på mig. Det var ingen vacker syn. Från näbben hängde en köttslamsa. Pannan var röd av blod.
– Jag lyckades! ropade mamma och sträckte upp armarna i en segergest.
Pappa höjde tummen i luften samtidigt som han tuggade för fullt på sin brödbit. Han var fortfarande sur.
– Det trodde du inte om morsan din, ropade mamma till mig och slog sig ner bredvid pappa på filten.
Hon tog en persika och höll upp den i solskenet.
– Vilken dag! Det här borde vi göra oftare, eller hur?
– Mm, sa pappa. Om vi bara slapp de där.
Han pekade åt de två vakterna som stod en bit bort. De var beväpnade med spjut och svärd och deras uppdrag var att skydda Eloriens drottning, min mamma.
Ända sedan Tevs och Baahr hade hotat freden i Elorien var alla på sin vakt. Kanske var hotet överdrivet. Tevs var död. Baahr var fängslad och de andra upprorsmakarna hade flytt. Ändå var mamma tvingad att ha livvakter omkring sig dygnet runt.
– Bjud hit dem, sa pappa. De ser törstiga ut.
Både jag och mamma förstod att pappa inte menade
vad han sa. Han hatade vakterna. Inte för att de skyddade mamma, utan för att de hela tiden var i närheten. Vad vi än gjorde fanns det minst en vakt som höll koll på vartenda steg vi tog. När vi åt middag, när vi hälsade på någon eller som nu, när vi var på familjeutflykt.
Stormvinge hade ätit klart och jag kallade på honom med en vissling. Han landade på mitt läderarmband och såg på mig med sin intensiva blick.
– Nästa gång kan du väl komma när pappa lockar, sa jag till fågeln och skrattade.
– Lägg av, sa pappa.
– Men snälla, Martin. Bli inte upprörd. Kim måste väl ändå få skoja.
– Förlåt, sa pappa och suckade. Men det är bara så mycket nu.
– Hur menar du? sa mamma.
Hon flyttade sig närmare och la armen om honom.
– Det är allt det här pratet om hotet mot dig och Elorien. Det gör mig både nervös och rädd.
Mamma burrade in huvudet i pappas famn och kramade honom.
– Jag förstår, sa hon, men jag …
– … Du behöver inte förklara, avbröt pappa. Du är drottning och du måste skyddas. Men vad ska jag göra?
– Du behöver inte göra något, sa mamma.
– Det är det som är problemet.
Mamma suckade.
– Du och Kim kan väl hitta på något? Det finns massor av saker ni kan göra.
Pappa såg på mamma och sedan på mig.
– Kim har sina vänner. Han vill väl inte hänga med sin gamla pappa hela tiden.
– Du är inte gammal, sa jag.
– Ni förstår vad jag menar. Och ja, jag vet att jag har Farjan. Men vi har så olika intressen. Han gillar att jaga och snara fällor. Jag tycker om att surfa på internet och se fotboll på teve.
Vi skrattade alla tre. Något internet eller någon teve fanns inte i Elorien. Här fanns inte ens elektricitet.
Jag förstod ändå vad pappa menade. Även jag längtade hem då och då.
– Äsch, glöm vad jag sa, sa pappa och reste sig. Nu ska jag få fart på den där förbannade falklockaren.
– En krona till mig för svordomen, sa jag.
Pappa svarade inte utan tog ett stycke kött som låg uppdukat på filten. Han surrade fast köttet på repet och drog ett par gånger för att kontrollera att köttbiten satt fast ordentligt. Sedan ställde han sig en bit bort på fältet.
– Skicka upp fågeln! ropade han.
Samtidigt som pappa ropade kom en budbärare springande. Mamma reste sig och gick honom till mötes, men innan han hann fram hejdades han av vakterna. Mamma sa något och vakterna backade.
Budbäraren räckte mamma ett brev som hon läste. Sedan vände hon sig om mot oss och ropade:
– Jag måste tillbaka. Klarar ni er?
Pappa stod med lockaren i handen. Jag hade Stormvinge på armen. Vi nickade båda två till svar. Något annat val hade vi inte. Vem skulle kunna hindra drottningen från att arbeta?
Mamma, vakterna och budbäraren gav sig av mot Azipa, vars murar syntes en bit bort.
Vi stod i utkanten av Svarta skogen. En gång i tiden hade skogen varit farlig att gå in i. Men nu var den frodig av grönska. Där fanns även gott om vilt. Pappa och Farjan var ofta i skogen och jagade, men jag hade inte vågat mig dit. Minnet från fångenskapen hos Utanförfolket låg fortfarande för nära i tiden. Jag var rädd att jag än en gång skulle uppleva den skräck och det svek som jag hade känt där inne.
– Upp med fågeln i luften, ropade pappa och svängde med lockaren.
Stormvinge följde köttets rörelse. Klorna grep om läderarmbandet. Lydigt väntade han på mitt kommando.
– Du gör det i fel ordning, sa jag till pappa. Först skickar jag upp Stormvinge, sedan lockar du. Om du vevar nu kommer han direkt.
Pappa slutade snurra med repet och såg på mig med sur blick.
– Allt jag gör blir visst fel i dag.
Jag låtsades som jag inte hade hört vad han sagt och gav Stormvinge kommandot. Redan efter ett par rejäla vingslag var han högt upp i luften.
– Jäklar, vad snabb han är, ropade pappa och såg upp i skyn.
– Eloriens snabbaste! sa jag. Och en krona till mig för svordomen.
Pappa skrattade gott.
– Du vet väl att enkronor inte fungerar i Elorien?
– I så fall vill jag ha glass, sa jag.
– Du kan få resterna av den här köttbiten efter att Stormvinge är klar med den, skrattade pappa. Kan jag börja snurra nu?
•2•
Efter ett par misslyckade försök lyckades pappa till slut få ordning på lockaren. Stormvinge dök och högg tag i köttet.
Pappa såg stolt på när fågeln åt av bytet.
– Hallå, Martin! Hej, Kim!
Vid utkanten av fältet kom Farjan, Nela och Serkzes gående. Farjan bar på sin pilbåge. Serkzes hade som vanligt sin korp Orax på axeln.
– Ska du med och jaga, Martin? ropade Farjan.
Pappa såg tveksam ut. Jag förstod att han inte ville.
– Ska barnen med? ropade pappa tillbaka.
– Nej, svarade Nela. Vi tänkte sticka ner till hamnen.
Ska du med, Kim?
Jag såg på pappa och han nickade åt mig.
– Spring du, jag följer med Farjan. Om vi har tur får vi äta nyfångad kanin i kväll.
Han flinade och boxade mig lätt på axeln.
– Tack för att du hade tålamod med mig i dag. Vi ses i eftermiddag.
Då är det sant det som har sagts. Den gamla fiskarkvinnan flyttade sig närmare och såg på oss med sin stålgrå blick.
– De edsvurna, viskade hon. Det är de som har kommit. Ringbärarna.
Livet i Elorien har blivit vardag för Kim och hans familj. Men under ytan lurar ständigt hotet om landets undergång. När Kim, Nela och Serkzes besöker den gamla fyren blir de vittne till något fasansfullt, något som tvingar dem att ge sig av från Elorien. Resan blir inte bara ett livsfarligt och händelserikt äventyr utan också en resa där vänskapen sätts på prov.
Silverdrottningen är den tredje delen i fantasyserien Solhjärtats hemlighet.
”Berättelsen flyter på i ett rasande tempo. Hela tiden ökas intensiteten till kulmen nås. Man läser ivrigt vidare tills allt får sin slutliga upplösning. Nu väntar jag otåligt på nästa del.”
Kerstin Hagstrand-Velicu, BTJ om Saltregnen
”Sahlin skriver medryckande och följsamt och dukar upp ett äventyr som bjuder på många överraskningar […] Solhjärtats hemlighet är en klart läsvärd och tänkvärd roman.”
Stefan Whilde, Tidningen Kulturen om Solhjärtats hemlighet
idusforlag.se