En doftavfrukt
Snuten på Dårön6
©Copyright Kent KlintEngman2025.
Bokomslag ochillustrationeravKentKlint Engman
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-979-5
Författarens förord.
Detta är en fiktiv historia,liksomönGallbjäre därdet hela utspelar sigoch även de karaktärer sombor där. Vissa offentligapersonerkan nämnas föratt förankraberättelsen meri verkligheten.
Språketibokenärsom idetidigareböckerna, bitvis dialektalt ochiblandlitegrovt så detlämparsig inte förbarn.
Jaganvänder en heldel Hälsingemål, mendet finns mängderavavarter på dialektenberoendepåvar i Hälsinglandman befinnersig.Själv harjag minarötterfrån Njutångervilket förmodligen harpräglat mina uttaloch mitt sätt attformulera mig.
Illustrationeravdeflestakaraktärernahittardulängstbak i boken.
Jagvill tackamin fru Jessicasom rättar mina skrivfel,säger till närjag kommerurkursoch agerar bollplank till mina ideér.
Mycket nöjeönskasmed denna bok.
Kent KlintEngman,2025.
Kapitel1.
Ibörjanavdecember. Nyduschad
Magdalena JärnholmhadebottpåönGallbjäre isnart 2år. Huset hon köp varmindreänensommarstuga ochläget vardåligtutan sjöutsikt,därav detbilligapriset. Menöverlag vardet inte så fasligt dyrabostäderpåönpågrund av dess historia.Folktänktesig om meränengånginnandeflyttadetillenödär de spärrade in både sjuka ochfarligamänniskor.Att ön använtssom avrättningsplats underhäxprossessen, samt varitenplats ditdeskickadegalningar ochmördare gjorde ju inte sakenbättre.
Magdalena gillade öns historia,det vardelvisdärförhon sökt jobb på Gallbjäre.I hela sitt 29-årigaliv hade hon gillat det mystiska ochövernaturliga,hon varhon nästan fascinerad av det. Ochdet fanns ju en massarykten om övernaturligheterpåönså hon hade inte tvekat attflytta ditnär hon fått jobbet.
Attbonågra stenkast…elleregentligen ganska många beroende på hur långt mankastade,frånseriemördaren Benjamin Tyltsforna ägor kändesganskaoverkligt. Menspännande.Det varlitetrist att byggnadernapåhanstomtrivitsoch attkonstverkenförstörts av en galenpanna iengrävmaskin. Detvar ocksålite tristatt ettnytt överdådigthus höllpåatt byggaspåden fornemördarens tomt i Storkroken.
Mensom på beställningavmer spektakuläraoch udda händelser så hade detkommit en ny seriemördare till ön ochdenne hade hon
träffatpåriktigt.Hon hade till ochmed pratat medhonom…och tagitpåhonom.
Närhon lagt sinhandpåNikaros Arks axel hade hon sträcktut ettfingerför attvidröra honom.Dåhennesfingerspets nuddathans hals hade detgetthenne rysningar. Inte av obehag, snarareav spänning ochupphetsning. Hongissade atthan inte lagt märketill det, mendåhadehan vänt huvudetmot henne ochflinatbrett. Det hade fått henne attrygga undan.
Detvar något skrämmande ihansnästanlysande stålgråögon ochhon hade fått känslanavatt hanvar en varg sombetraktade lammethan snartskulleslakta.
Hanhadesettutatt njutaavhennesreaktionoch så hade han sagt…“Du luktar gott. Du harenspecielldoft… nästan somen frukt”.
Efterden sammandrabbningenhadehon försökt attundvika honom iden månhon kunde.Det kändesintelikaspännande längre. Honville ta avståndfrånseriemördaren istället föratt vara nära honom.
Nu stod hon idet lillabadrummet ochsåg motspegeln,den var full medimma.Hon torkadeavden medhandenoch betraktade sin nakna kropp.
Hontycktesjälv atthon sågbra ut ochtrodde…Nej,hon visste medstörsta säkerhet attävenkarlarnatycktedet.Hon varslank och vältränad efterregelbundna besökpågymet ochformernasattpå de rätta ställena.Visst hade hon haft ettoch annatmanligt sällskap sedanhon flyttattill ön, meningetsom detblevnågot allvarligt med. Honville inte binda sigoch hon trivdesbra medatt vara singel. Detgav henneden frihetoch självständighethon gillade. Karlarna fick vänta… ochävenkvinnorna, fördet fanns även en delkvinnor sombetraktat henne medintesåoskuldsfullaögon. Speciellt en somvarit väldigtihärdig på sistone.
Honströk detblonda långa håretbakåt ochkände de våta topparnalanda motryggen. Detendahon inte varheltnöjdmed varenlitenfödelsefläck på hennesvänstra kind.
Fleragångerhadehon funderatpåomhon skulle operera bort den, mendet faktum attdet även kallades förskönhetsfläck hade
gjortatt hon ville ha denkvar. Dengav hennekaraktärhadeen gammalpojkvänsagtför många år sedan.
Ettkallt drag smög sigpåhennesfötteroch hon kände genast ett obehag. Honhöllandanoch sågi spegelnmot denöppna dörrspringan. Egentligenville hon ha badrumsdörrenheltöppen närhon duschadeför annars immade detsåmycketdådet varnåt felpåfläkten.Problemet varbaraatt detdåblevfri insynfrån köksfönstret in till badrummetvilket hon inte ville. På en öfull medknäppgökarfanns detsäkertflera pervon ochhon ville inte hjälpa derasintressen på traven.Den smalaventilationsglipan i dörrenvar precissåstoratt hon inte syntes ispegeln från köksfönstret.
Rasktsnodde hon ettröttbadlakanomsig. Detkan välintevaranågon somtagitsig in ochöppnat dörren?
Honfunderadepåomhon låst ytterdörren, mendet varhon säkerpåatt hon gjort. Detvar en så inpräntadrutin atthon omöjligt skulle ha glömtdet.
Detkalla draget tycktesförsvinna ochhon varintelikasäker längrepåomdet verkligen funnits något drag?
Oavsettvilket öppnade hon försiktigt badrumsdörrenoch kikade späntutmot köketi hopp om attalltskulle vara somvanligt… vilket detverkade vara.
Fanvaskvättig ochnojig jagblivitpåsista tiden.Nufår jag skärpa till mig. tänktehon ochgickutiköketoch hälldeupp sitt andraglasrötjutför kvällen.Vin brukade få henne attslappna av ocheftersomett glas tydligen inte räckte så vardet välpåsin plats medett till.
Detvoreenkeltatt skaffa persienner till köksfönstren föratt minskariskenatt någon stod därute ochbetraktadehenne,men det hade bara inte blivit av.Iställetgickhon in till sovrummetför att kläpåsig,där varrullgardinenneddragen.
Närhon fått på sigtrosoroch en ljusgröntunn nattröja som nästan nådde nertillknävecken vågade hon siguttillköketigen. Honsatte sigi en mjukt vadderadstoliett hörnoch sippade på vinet. Intill spisen stod en litentälgstenskaminsom gavbehaglig värme, mennuvar detvar bara glöd somlyste rött genom detsmått
sotigaglaset. Honställde ifrånsig vinglaset ochgickför attlägga i någravedklabbarinnan detslocknade helt.
Närhon vände föratt gå tillbakatillsittvinglas klev hon på något kallt på golvetoch ryggade snabbt undanmed sinnakna fot.
–Vafan!
Honstirrade på dethon klivit på vilket verkadevaravatten.
–Vafan kommerdet ifrån?
Honsåg undrande uppåttaket somomdet skulle kunnatkommit därifrån, meningetläckagefanns attfinna.
Honbetraktadeden blötafläcken igen.Den hade ettspecifikt mönster… somvågigastreck iformenav…
Hondrogefter andan. Detblöta på golvethadeformenavett skoavtryck.Det kunde inte komma frånhenne fördet varalldeles förstort ochdet kom frånenkänga.
Magdalena märkte hur hennes pulsökade till dettredubblaunder loppetavensekund. Honvisstenuatt honinteinbillatsig detkalla draget.Någon hade öppnatytterdörren ochnågon befann siginne i henneshus.
Medanpaniken stegradestittade hon noggrannare på golvetför attförvissasig om hon sett rätt. Om någon lämnat ettvått skoavtryck flerameter in irummetsåmåste detjufinnasflera.Det gjorde det.
Fleravåtamärkenledde in från hallen.
Honsåg hastigtutgenom köksfönstret ochskymtade ettlätt snöfalldär ute.
Detäralltsåspår av smällt snö. tänktehon.
Så fick hon se något somförmodligen skulle fått henne atttappa vinglaset om hon hållit deti handen. Nu skvättehon till föratt sedanbli stående somförstenad.I köksfönstret såghon sinegen reflex medden ljusgröna tröjan men… detfanns en till gestalt alldeles bakom henne.Hon trodde förstatt detvar en synvilla, men närskepnadenrörde sigoch ettpar armarhöjdesovanför hennes huvud blev hon säkerpåatt detvar på riktigt.
Varför skulle jagdrastilldet mystiska ochövernaturliga? Varför kunde jagintebaravarit intresseradavatt flätanäverkorgar eller
nåt annat ofarligtoch spänningslöst? tänktehon iensista desperat tanke innanden oundvikligadödenavslutade hennesjordeliv.
Kapitel2. Dag1.Måndag5:e December. Vargen ochlammet.
SörenKolderothöllhandenpådörrhandtaget in till rummet hanvar ifärdatt gå in i. Hankände en viss tvekan ochett obehagöveratt möta patienten sombefannsig på andrasidan dörren. Detborde hanintekänna efterallaårhan praktiserat inom psykiatrinoch efteralla mindretrevligapatienter hanstött på.Men detgjorde han.
–SesåSören detgår nog braska du se.Omdet underlättarså kanjag erkänna attjag ocksåalltidfylls av obehagnär jagäri närheten av…den där. Usch!… Fy vale…Fasthan är ju samtidigt väldigtintressant attstudera.Jag följer gärnamed digin.
–Jatack Gördis.Fastdet är ingetsom du behövergöramen om du icke känneratt du fårillavarslande känsloravatt följamed så godkännerjag gärnaditterbjudande.Bättretvå än en…ungefär somenslickepottlåter bättre än en slickoch en pott.
Sörenkände siggenastlitebättretillmodsmed Gördis Lärkenstråle vidsin sida.
Gördis Lärkenstråle varnyssfyllda50och hade alltidett litet leende på läpparna. Honvar smal medblont aningengrånatvågigt hårsom hon oftast föstebakom öronen.
Honvar beteendespecialistmed inriktning på denvärstasortens människor.Mördare iallmänhetoch seriemördare isynnerhet.Hon hade till ochmed utbildatsavF.B.I iQuanticoi U.S.Atill profilerare.Hon hade tidigare arbetatpåöns sjukhus menefter vistelseni U.S.Ahadehon pendlat somstafettläkarepåSveriges olikasjukhus därhennesexpertisvar efterfrågad. Nu varhon tillbaka på Gallbjärbergets mentalvårdsinrättningoch detberodde till stor delpåatt denpatient de nu skulle gå in till lågunder sjukhusetsvård.
Sörensåg motGördisoch sedanmot ChristinaHammarbacke, denbastantatyngdlyfterskansom jobbadei deninrevakten. Det kändesbra medlite extrasäkerhetspersonaltycktehan.
Hantryckte sitt kortmot låsetoch slog in denfyrsiffriga koden. Detbrummadetill ilåset ochdegickin.
Medhändernaknäpptapå bordetsom om hansattibön ochmed ettnästintill frireligöstoch överdrivetflin stirrade NikarosArk på demnär de kom in irummet. Både Sörenoch Gördis fick anstränga sigför attverka så naturligadekunde.Defickunder inga omständighetervisaosäkerhet elleratt de kände obehagtill denintagne.Det skulle få honom attkänna ettövertag vilket var oacceptabelt.
De satte signer mittemot Nikarosoch även om hans knäppta händersattfastmed handfängsel så vardet betryggande attbordet varsåpassbrett somdet var… om hanmot förmodanskulle lyckas komma lössåskulle hanintenådem så lätt.
–Nikaros Ark… Vadkan du berätta om SiljaVästerlov? Varför blev hon detlilla bräkande lammet somdu… denstora stygga vaaargen, vargen villesätta dina huggtänderi.Vad vardet somfick digatt känna atthon vardittvillebråd?frågade Sörenmed sitt något speciella sätt atttala.
–Lamm. Ja lamm varett fint ord. Silja Västerlov, hon varden första av minasmå lamm.
–Varförblevhon ditt förstalammNikaros?
–För atthon varsåvacker.Gud sände henne till mig.Han är ju allvetande ochvisstemycketväl attjag skulle blihennesbödel… ellervargsom du uttrycktedet.Det varguds felsom ledde henne i min vägsåjag är fri frånskuld.
Hanvredupp sina fängslade handflatori en urskuldande gest ochgjordeenteatralisk oskyldigmin.Sedan blev hanallvarligoch en kortstund senare loghan ochbörjade skrattaett hårt glädjelöst skratt… mensåblevhan tyst igen.
–Silja Västerlovvar mycket blond, ja näst intillalbino. Hade det något attgöramed varförduvalde henne?
–Lammet. Jagföredraromdukallarhenne lammet. Det känns…mer oskuldsfullt ochskört. Särskilt närman vethur det slutadeför…det lilla lammet.
Detglädjelösaleendetprydde åter hans ansikte.
Hansåg inte speciellt mycket ut förvärlden.Det varnog bara föratt de visstevem hanvar ochvad hangjort somhansganska medelmåttigautseende kändesskrämmande.
Nikarosvar i45-årsåldernmed lätt övervikt. De extrakilona hade tillkommit efterhan blivit inlagd på rättspsyk. Hans mest säregna drag vardestora vattniga ochsmått stirrande ögonen. De varljust stålgråvilket gavenlättlysande effekt.Annars hade han drag av en raggare medpolisongeroch rufsigtlättgråsprängt hår medenvirvelpåden vänstrasidan av pannan. Sompricken över iettill raggarliknelsen hade hanmustaschoch enliten hårtussi vform underunderläppen.
–Valde du Silja Västerlovpågrund av hennes blonda utseende? inflikadeGördisLärkenstrålesom ansågdet bättre attanvända Silja vidsitt rätta namn.
–Det varden allsmäktigefadernsom sattelammeti den blodtörstigavargens väg. Arrrgh! sa hanoch morrade ochslogihop käkarnaoch blottade sina tänderi ettgrin.
–Som jagsasåärjag fri frånskuld.
Hanvar tyst en litenstund menfortsatte sedanmed undrande min.
–Vissteniatt gud heterTorkel?
Sörenoch Gördis sågmot varandra.Det härvar något nytt. Någon Torkel somvar gud hade inte nämnts iNikaros personakt.
–Nää! Detvissteviinte. Så gud heterTorkel… Kanduberätta mer? sa Gördis ochdet hördesatt hon varväldigt intresserad.
–Nej dethar jagingen lust mednu. Jagkan upplysaeromgud vidett senare tillfälle.Det varintedet ni kom föratt fråga om.
De varjuhär på grund av Silja, hans första offer. Både Sören ochGördisansåg attför attförståsig på varförenseriemördare ageradesom hangjordesåvar bästasättetatt börja vidroten tilldet onda.Det ville säga medhur dethelabörjade ochvarför.
–Det du gjorde medSiljavar…började Sören, menNikaros avbröt honom.
–Det varenhandlingsom varförutbestämdavTorkel. Jag gjorde bara detsom skulle göras.
Sörenoch Gördis sågpåvarannigen. Båda varväldigt nyfikna överden därTorkelmen valdeatt inte gå in merpåhonom idetta läge.Nikaros hade ju sagt atthan inte villedet ochriskenomde pressade honom varatt haninteskulleöppna sigomdet de egentligen skulle fråga.
–Och vadvar detdugjordemed Silja Västerlov? sa Gördis
–Det lilla lammet… började Nikarosoch spände sina stirrögon mothenne.
–… varblond ochvacker. Honvar nästan övernaturligt blond ochljussom en ängelutsändavden falska guden. Honvar näst intill perfekt…nästanheltfelfri. Menden falska gudenklarade inte av attgöraenfulländadvarelse.Jag sågatt hanfelat,jag såg atthan misslyckats.
–Vad vardet hanmisslyckats med? Vadvar detsom varfel?
–Det är väluppenbart.Har ni inte sett bilder av henne?Jodet harni. Ni harsettbilderpåhenne både närhon levde ochnär hon vardöd. Då vetnimycketväl vadjag talarom.
Hantystnadeoch inväntadederas svar.
–Menar du födelsemärket… ellerskönhetsfläcken, denlilla mörkafläcken på henneskindsom,sooom inte stämde överens medrestenavhennesbleka ansikte? frågadeSören.
–Precis. Skönhetsfläcken? Detfanns ingetskönt överden fläcken.Det varden missgärningenavden falska gudensom gjorde detklart förmig atthon inte varperfekt.
–Var detfödelsemärketsom fick digatt väljahenne somditt offer? undradeGördis.
–Nej harjag sagt.Det varTorkel… denriktige gudensom valt ut henne.Jag förstodatt hon varden utvaldadåhan lätmig känna hennesdoft.
Både Sörenoch Gördis försökteatt inte se så intresserade ut.Det hade aldrig nämnts någotomnågon specifik doftihansakt. Nikarosfortsatte.
–Jag planeradehennesdöd så gottjag kunde…ävenomjag nu i efterhandinser attdet varett förhastatjobb ochatt jagborde ha lagt nermer tid på det.
DetNikaros gjortmed Silja fannsnedskrivetavflera andra läkare somstuderathonom,däremot fanns ingetomvarför. De hade inte fått frammycketombakgrundentillpatientensagerande. Detfanns bara spekulationeroch gissningar.
–Kan du förklara vaddumenademed attdet varhennesdoft somfickdig attförståatt hon varden utvalda? Luktadehon som ettlitetlamm-eli-lamm?undradeSören.
–Hon doftadespeciellt ochjag bara visste.svarade hankort.
Detblevåterentystnad ochSören visste inte riktigthur mycket hanskulle pressa Nikarosomden nya uppgiften ochbeslutade sig föratt gå in på något somderedan visstefaständeintevisste innebördenavdet.
–Kan du säga mig varförduansåg attdet lilla laaammet, lammetskulle ha dendär glasburkeni sinmage? Du förståratt en sånsak gör en psykiatrikersom mig väldigtnyfiken…ungefärsom en gädda somser en mask på en krok.Gäddantänkerdå”Vadgör en landmaskpåenkroki vattnet?…Varförgupparden så lockande omkringhär?” Mentrots attgäddananser detkonstigt så vill han smakapåläckerhetenoch sätter sina gäddtänderi landmaskens dinglande kropp.
–Ha, ha,ha! Gädda ochlandmask. Du skiljerdådig frånalla andrahjärnskrynklareduSören Kålrot.
Sörenficknågot förnärmati blicken.
–Kolderotheter jag. Jagvet inte hur du kunnattro annat.
–Duvet välatt alla kallar digför SörenKålrot… ellerKålroten bakom dinrygg?
–Ha, ha!Kålroten! Ha,ha! Nu är detdusom är lustig Nikaros. Ha,ha! Visst är hanskojsig? sa Sörentill Gördis.
Menhan sågliteobekväm ut ochGördisundradeomdet kunde vara så atthan inte hörttalas om sitt öknamn,men detvorenäst intill omöjligt. HanhadeblivitkalladKålrotsålänge hon kunde minnas. Kanske vardet detfaktumatt hanintegillade attenav Sveriges värsta seriemördare ochtillika deraspatient hade den vetskapen.
Nikaroshånloglite,som om hangillade atthan lyckatsfåSören ur balans.