ELISOPHIE ANDRÉE
av EliSophie Andrée
Innehåll
Angelica. Ja, alltså det är jag då. Vilket du ju
redan vet. Annars hade du liksom inte varit här på min profil. Men du kan kalla mig Angie. Det gör alla mina nära vänner. För det är väl vad du är nu? En nära vän. Till mig. Jo. Det är du. Jag har bestämt det nu. Vi ska bli bästisar du och jag. För jag har bestämt mig för att berätta allt för dig. Hela sanningen. Jo, jag lovar. För även om mitt namn Angelica betyder typ ängel, är det långt ifrån vad jag är. Så sätt dig ner, ta ett djupt andetag och låt mig berätta om hur jag, gummornas gumma, blev en seriemördare.
1. Grattis på födelsedagen, gumman
Jag har klarat mig i sjutton år från att mörda någon. Jag har inte skadat en enda levande varelse
och jag är sååå stolt över mig själv. Hade jag kunnat så hade jag gett mig själv ett diplom, men folk hade väl undrat om det stått på väggen:
c Diplom d Grattis Angelica!
Vilken HJÄLTE du är som inte mördat eller skadat någon!
A B
Det är ju kanske inget som de flesta skryter med.
Men för mig är det faktiskt en grej. För jag tycker att det finns så himla många som världen kunde
klara sig utan. Och har alltid känt mig ganska mordisk. Men ja, jag är sjutton år gammal i alla
fall och går andra året på gymnasiet. Natur-natur, om du måste veta. Ja, jag är inte bara skitsnygg,
utan riktigt smart också. Typ 340 i merit när jag slutade nian. Och då pluggade jag knappt, jag bara är sådan.
Allting börjar egentligen hemma hos Fanny på hennes födelsedagsfest. Fanny är min bästa vän i hela världen. Min soulmate. Alltså, jag skulle kunna döda för Fanny. Bokstavligt talat.
Vart jag än går på Fannys fest så ligger det halvtomma ciderburkar och utspottade snuskuddar.
Musiken är så hög att jag får ont i huvudet.
Därför har jag tagit en paus på övervåningen.
Dunk!
En alldeles för full tjej råkar gå in i mig. Hon spiller öl på min rosa klänning. Hon luktar typ varmkorvs-vatten. Ew! Så fort som hon ser att det är mig hon spillt på, backar hon flera steg och säger ”förlåt” gång på gång.
Anledningen är att jag är skolans drottning, skolans queen bee. Faktum är att jag är hela stans queen bee. Alla vet att det är jag som bestämmer.
Alla vet att alla killar vill ha mig och att alla tjejer vill vara som mig.
Och jag förstår dem. Vem skulle inte vilja vara mig eller ha mig? Har du sett mig, liksom? Jag är typ Zendayas och Ana de Armas kärleksbarn.
Den fulla tjejen backar bort medan jag sveper det som är kvar av min cider.
Jag glider bort till trappan mot nedervåningen
och blickar ut över havet med fulla tonåringar.
Några står och hånglar i ett hörn. Ett par står och bråkar i köket. En tjej sitter och gråter för sig själv i soffan. Någon kille har somnat på golvet.
Mitt i havet av folk står Fanny. Hon är uppe på soffbordet och dansar med en drink i handen.
Jag vinkar till kvällens DJ att sänka musiken.
Vilket han också gör direkt.
– Hej allihop! ropar jag ut när musiken bara hörs svagt i bakgrunden.
Allas blickar är på mig. Som vanligt. Och som de alltid borde vara. Fanny har stannat upp mitt i en rörelse och tittar på mig med tindrande ögon.
– Vi är här ikväll för att fira min älskade bästis Fanny! säger jag.
Jag sträcker ut min tomma ciderburk mot Fannys håll för att skåla.
– Vi älskar dig alla så mycket, gumman. Grattis på födelsedagen. Nu är du ÄNTLIGEN arton! ropar jag ut till allas jubel och applåder.
Fanny hoppar ner från bordet och springer till mig för en stor kram.
Det låter så fint när jag säger allt såhär. Men grejen är att jag har så svårt för känslor. Jag känner liksom ingenting. Alltså, no shade mot Fanny, för hon är väl en av få som jag känner någonting för.
Men annars så är det typ tomt i mig. Jag har aldrig känt mig helt överlycklig eller tillräckligt ledsen för att gråta. Ja, det jag kan känna är ilska. Och äckel. Men det är väl det.
Vi börjar sjunga ”Vi gratulerar” för Fanny. Hon falsk-sjunger med och skrattar högt när hon missar en ton. Fanny är en gullis, verkligen. Men hon är också väldigt korkad.
Angie är sjutton år och har klarat sig i lika många år från att mörda någon. Och det har faktiskt inte alls var lätt. Det nns så himla många som det helt enkelt vore bäst att bli av med.
Som bästa kompisen Fannys pojkvän. Värsta sortens slemmo. Nej, Angie är ingen ängel. Hon är seriemördare. Eller i alla fall på god väg att bli.
Mord och mascara är första delen i Ingen ängel av EliSophie Andrée.
