9789188545251 by Smakprov Media AB

ANTON BERG är en svensk radio producent och dokumentärjournalist, känd och prisbelönad för sina reportage i bland annat P3 Dokumentär. Han är en av skaparna bakom podcasten Spår, som fick stor betydelse i samband med att Kaj Linna friades efter 13 år i fängelse. Spår har snabbt blivit en av Sveriges mest tongivande podcasts med fler än 400 000 lyssnare. De Aderton är Anton Bergs debutroman.

När radiojournalisten Axel Sköld gör efterforskningar inför en dokumentär snubblar han över ett märkligt samband. En och samme man tycks vara inblandad i tre historiska dödsfall: mordet på Olof Palme, vapeninspektören Algernons påstådda självmord och journalisten Cats Falcks dödliga bilolycka. Allt börjar som en konspirationsteori, men när Axel Sköld gräver vidare uppenbarar sig kopplingar till ett svenskt konungamord och en dold organisation med rötter i 1700-talet. Sällskapet visar sig vara aktivt än i dag, på höga poster i samhället. I sin strävan att bibehålla makten gör de allt för att dölja sanningen och snart visar det sig att ännu en ministers liv svävar i fara.

DE ADERTON är en lika utmanande som trovärdig konspirationsthriller om mörkermän som inte skyr några medel för att bevara sina hemligheter och om en journalist vars mål är att avslöja dem.

Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsfoto: Depositphoto Författarfoto: Alexander Dahl

ISBN: 978-91-88545-25-1

ADERTON

EN MÖRKLÄGGNING ÖVER SEKLER

Pojken skrattade fortfarande så att han höll på att kikna. Han sprattlade med benen och Axel förstod att Ioan Petrescus grepp runt bröstkorgen kittlade honom. Nedanför passerade människor. Ingen tittade upp. Axel kom på sig själv med att tänka att det var en scen han bevittnade, att det inte var på riktigt. En person som håller ut en åttaårig pojke från ett räcke femton meter ovanför ett stengolv i en galleria. Sådant här händer inte i Sverige. Petrescu höll kvar David. Oändligt långsamt vände han sig mot Axel igen. Han mimade överdrivet orden ”tick tack tick tack”. David hade slutat skratta. Han tittade ner och gnydde. Snyftningarna bröt förtrollningen. Axels kropp började röra sig. Han tog tre steg fram och halverade avståndet mellan dem. Torpeden stelnade till och mimade med höjda ögonbryn ett ”ooops”. Greppet lossnade. Axel slöt ögonen.

DE ADERTON

DE ADERTON ANTON BERG

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se DE ADERTON © 2018 Anton Berg Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsbild: Depositphoto Författarfoto: Alexander Dahl Tryckt och inbunden av: ScandBook UAB, Litauen 2018 ISBN: 978-91-88545-25-1

Till minne av min mamma bibliotekarie Eva Berg

en här historien baseras på en rad dramatiska händelser som har ägt rum. Samtidigt är det mesta som beskrivs på de kommande sidorna ren fiktion. Vad som är vad kan ibland vara svårt att veta. Där skiljer sig denna berättelse inte från livet i övrigt. Det enda vi kan vara fullkomligt säkra på är att det inte gått till på det sätt som Axel Skölds teori antyder. De omständigheterna har jag, bland annat genom att se över tretusen timmar nyhetssändningar, kontrollerat mycket noggrant. Stockholm, september 2018 Anton Berg

Prolog Ragnar von Scheele väntade på sitt straff. Det gick, hur han än försökte, inte att se det på något annat sätt. Klockan på väggen, en Augustine Bourdillon som hans hust ru Marianne valt ut, visade kvart i sju. Femton minuter kvar till besöket. Magen kändes som en skenande börskurva 1929. Den gråsprängde bankiren fuktade läpparna, reste sig från skrivbordet för att hämta ett glas vatten. Ändrade sig och tryckte på den infällda klaffen bakom dörren i barskåpets vänstra del. Från det dolda facket tog von Scheele fram en flaska trettioårig rom, en gåva från hans kontakt i Colón, och hällde upp en stadig fyra. Ändrade sig på nytt, grep flaskan och fyllde glaset helt. Tretton minuter i sju. Börskursen i magen rasade alltjämt. Fan ta de där olyckorna på Mossack Fonseca och deras jävla säkerhetshaveri. von Scheele såg självömkan som en av mänsklighetens största svagheter men ändå vältrade han sig i det som gått snett i Panama. Hans arbete var oftast lönsamt, men ibland också förenat med förluster. De flesta investerare var införstådda med spelets regler. Så gott som alltid var det von Scheele som förklarade taktiken, hur han ämnade göra investeraren inte bara fri från beskattning, inte bara rik, utan verkligt förmögen. Klienterna brukade lyssna, imponeras, tjusas av atmosfären och bankirens vältalighet. von Scheele kunde i en bisats presentera skrivbordet, en magnifik pjäs i valnöt, ek och svärtat trä, som 9

tidigare ägts av Hedvig Eleonora: ”En nöjd klient gav mig detta. Det stod länge på slottet Tre Kronor. Värderas till mellan noll komma sex och noll komma sju.” Att prata i miljoner och kommatecken gjorde oftast ett större intryck på investerarna än skrivbordets anor. Men det fanns andra sorters investerare. Den sorten som verkligen styrde och bestämde. Den sorten som inte accepterade en förlust. Och det var en representant för den sistnämnda kategorin investerare som nu var elva minuter från att sätta sig i stolen mittemot von Scheele. Han svepte rommen i en enda åtta-centilitersklunk. För Ragnar von Scheele befann sig inte bara i sitt exklusiva arbetsrum omgiven av dyra möbler och fin sprit. Nej, nu befann sig bankir Ragnar von Scheele i något som han inte kunde beskriva på annat sätt än ett jävla skithål. Han hade orsakat att hans enskilt viktigaste kund hade förlorat pengar. Förlusten handlade om tillgångar värda upp emot en komma två miljarder. Dollar. Det var därför uteslutet med bara en reprimand. Här skulle det handla om ett straff. En diskret knackning väckte von Scheele ur funderingarna. Besökaren var tidig. Sekreteraren hade han skickat hem, övrig personal slutade klockan sex. Det här mötet ville han ha utan vittnen. Innan han hunnit svara, öppnades dörren och en man klev in. – God afton, bankir von Scheele. Ragnar von Scheele var noga med att inte kalla sig mäklare, eller ännu värre trader, som hans konkurrenter alltmer övergick till att använda. Bankir signalerade stabilitet, fötterna på jorden och en känsla för den gamla tidens säkerhet. von Scheele var övertygad om att hans dragning åt den gamla tidens finansvärld hade spelat roll när den här klienten valt honom. Men känslan av uppskattning var som bortblåst. Den man som satte sig mittemot honom hörde till klientens lägre tjänstemän. – God afton, svarade von Scheele. Kan jag erbjuda något att dricka? Jag har en Ron Abuelo som jag … 10

– Tack det går utmärkt med en kopp te, vill du kanske göra mig sällskap? – Naturligtvis. En god idé. Mannen var svår att definiera. Håret var kritvitt, men han fyllde ut kavajen. Axelbredden imponerade och inget tydde på att musklerna börjat förtvina. von Scheele gissade att han var någonstans mellan femtiofem och sjuttio. En svag lukt av sur tobak omgav mannen och nådde von Scheele när han passerade besökaren för att hämta te och koppar. – Sitt, sitt, kära bankir! Inte ska väl du passa upp på mig, en simpel budbärare! Mannen log och pekade på von Scheeles stol. Det var ingen tvekan om innebörden. Plats i korgen. Utan ett ord lydde von Scheele. Vägen tillbaka från samo varen vid barskåpet till stolen bakom skrivbordet tog bara några sekunder men kändes som en golgatavandring. – En utsökt samovar, det bör bli en angenäm kopp te. Varså god. Besökaren log alltjämt men leendet nådde aldrig ögonen. Där kunde von Scheele bara se grå, död vinter. Sakta, utstuderat långsamt, hällde mannen upp sitt eget te. Tog mjölk och citron. Teskeden såg ut som en leksak i hans grova hand. von Scheele följde skedens cirklande rörelser medan han väntade på domen. – Det var tråkiga besked som nådde oss från ditt kontor. Jag trodde vi var överens om vår uppgörelse. Din verksamhet skulle försäkra vår verksamhet mot just det inträffade. Den vänliga tonen var försvunnen. – Självfallet. Så var vår uppgörelse, började von Scheele men avbröts av ett vasst: – Varför hedrar du då inte den uppgörelsen? Tystnad. Båda visste att inget von Scheele sa skulle förändra sakernas tillstånd. Besökaren ändrade position i stolen, la ena benet över det andra. Intog en mer försonande ställning, eller var det som von Scheele inbillade sig? Önsketänkte? 11

– Emellertid … Tystnad igen. Mannen förde koppen till munnen. Drack försiktigt. von Scheele följde exemplet. Att göra som värden för en tillställning satt djupt inprogrammerat i hans uppförandekod. Och trots att rummet var hans rådde det ingen tvekan om att det var han som var på audiens. Alltså drack han precis lika länge som sin till besökare förklädde värd. Och väntade på vad som skulle följa på det hoppfulla ord som nyss yttrats. – Emellertid finns det förmildrande omständigheter. Det är vi alla på det klara med. – Att den där läckan skulle skada så mycket, det var ju lika olyckligt som svårt att förutspå … von Scheele förbannade sitt snabba svar. Han framstod som en pladdrande amatör, långt från sitt vanliga självsäkra jag. Mannen tittade på honom med nollställd blick. – Likväl har vi betalat dig mycket bra för att förutspå händelser som denna. Att ett advokatkontor i Panama utsätts för en läcka och visar sig ha bristande it-säkerhet är osannolikt, ja till och med mycket osannolikt, men det är inte omöjligt. Rätta mig gärna om jag har fel? von Scheele gjorde inte om misstaget att svara. Mannen fortsatte samtidigt som han såg ner i sin tekopp där han på nytt rörde runt med silverskeden. – Du har blivit, hur är det nu du själv brukar uttrycka det … snuskigt förmögen på vårt arvode, inte sant? Ragnar von Scheele harklade sig och nickade. – Medan vi däremot … Mannen pausade och tog ännu en stor klunk te. von Scheele speglade återigen mannens beteende. Han hade inte vågat be om mjölk och smaken var besk. Dubbelt upp. – Ja, exakt hur stor är förlusten som du åsamkat oss? På ett sätt kändes det skönt att få frågan, för även om svaret var allt annat än trevliga nyheter att leverera rörde sig nu samtalet om pengar. Siffror, decimaler, valutor. von Scheeles hemma plan. Han tittade ner på dokumentet framför sig. – Den uppgår till en komma tjugoen miljarder dollar enligt 12

senaste kontakten med Panama. Vi har anledning att tro att raset slutat helt. Hela skadan är gjord. Mannen såg på honom. Ställde ner sin tomma tekopp. Han lutade sig framåt, nu med benen brett isär i fåtöljen. Viskade nästan. – Skadan är definitivt gjord. Det du vet om vår verksamhet och den förlust du orsakat den bör ta all din framtida nattsömn ifrån dig. Blicken grå, lukten sur tobak, känslan stål och järn. – Våra affärer är nu och för alltid avslutade. Drick upp. I ett avdomnat drömliknande tillstånd förde bankir Ragnar von Scheele sin kopp till munnen och tömde det bittra innehållet i ett enda svep. När han ställde ner koppen hade mannen lämnat rummet. von Scheele trodde inte för ett ögonblick på att detta var allt. Så billigt skulle han omöjligen slippa undan. Klockan på väggen slog sju slag.

Del 1

Kapitel 1 Axel Sköld skyndade längs grusgången upp mot Kungliga biblioteket. Han kastade en blick på klockan. Fan. Sen igen. Han måste bli bättre på tider. Han tuggade hastigt på det sista av den varma bageln samtidigt som han lyssnade på senaste Ekosändningen i mobilen. ”Att den här skandalen nu tar ny fart var något många bedömare inte räknat med. Det var naturligtvis en stor händelse under början av april, men då såg det ut som att allting var på väg att dö ut ganska fort.” Studioreportern tog över. ”Ja, så säger alltså Ekots ekonomiska kommentator om det nya läget kring Panamadokumenten, skandalen där över elva miljoner dokument från advokatbyrån Mossack Fonseca i Panama läckt och där över tvåhundratusen brevlådeföretag avslöjats. Dokumenten innehåller uppgifter om över fyrahundra svenska företag som alltså försökt undkomma skatt genom att hemlighålla tillgångar i Panama.” Axel rynkade pannan. Allt det här var känt sedan tidigare. Var låg nyhetsvinkeln nu? ”Det som återigen aktualiserar affären är att ytterligare hundratrettio, hittills okända svenskars förehavanden, avslöjats i en ny läcka.” Axel log. Det fanns alltså en svensk koppling. ”Det handlar om uppgifter som än så länge bara publicerats 17

i tyska Süddeutsche Zeitung, men enligt Ekots källor bekräftas uppgifterna även av andra medier i Storbritannien och Frankrike som planerar publicering inom kort.” Axel skrev ner några snabba ord i mobilens anteckningar. Det här artade sig till en framtida dokumentär i P3. Kanske hans nästa. Sedan stoppade han ner mobilen och hörlurarna och klev in genom dörrarna till Kungliga biblioteket. Varje gång han satte sig in i en ny historia började han i bibliotekets tv- och radioarkiv. Där finns allt som sänts i etern i Sverige sedan juli 1978. Han skulle träffa sin chef Åsa Rakell vid forskningsbås fyra som han lånat över dagen och han var tre minuter sen. Han visste att hon skulle vara där och vänta, irriterad över att han inte höll tiden. Han hade till hälften rätt. Åsa stod mycket riktigt vid forskningsbås fyra, men hon var inte irriterad. Snarare fundersam. – Men Axel. Nu gör du mig orolig på riktigt. Åsa pekade på väggarna i det lilla båset. – Vad är det här? Axel blev själv överraskad av hur det såg ut. – Ja, det är kanske lite stökigt. Utskrivna A3-ark med artiklar från Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet satt upphäftade på väggarna. Datumen var från 80-talet och vissa rubriker var överstrukna med rosa, neongrönt eller självlysande gult. Slarvigt textade anteckningslappar satt tejpade ovanpå A3-arken och post it-lappar fyllde effektivt de små utrymmen av grå vägg som fanns kvar. – Herregud Axel, det är ju bara de röda garntrådarna som saknas! Har du blivit privatspanare? – Jag ska ta ner det här, men jag ville att du skulle se allt först. – Okej … Åsa pausade, som för att vara säker på att han lyssnade. – Det är en dokumentär i P3 om avslöjandet av vapenfabriken i Saudiarabien som du fortfarande gör, va? 18

Axel gav henne ett snabbt leende. – Absolut. – Skönt. Kände att det var läge att kolla när jag såg allt det här. Åsa nickade mot rubrikerna. ”Palme skjuten”, ”Vapen inspektörens mystiska död”, ”Boforsskandalen växer”, ”Sydafrika spåret hett igen”, ”Tv-reporterns tragiska olycka”. Han visste att hon kunde historien bakom alla dessa händelser bättre än de flesta. Åsa Rakell arbetade som exekutiv producent för de mest hyllade radiodokumentärerna någonsin i Sveriges Radio. Egentligen var konceptet dödfött när idén dök upp i mitten av 00-talet. Dokumentärer i radio var mossiga, ofta konstbetonade projekt som enbart hördes i den duktiga systerkanalen P1. Inget den unga P3-publiken ansågs intresserad av. Dessutom var det dyr radio. Mycket lön som skulle betalas ut för få timmars underhållning i etern. Men skaparnas driv smittade av sig på publiken och serien råkade sammanfalla med smartphone-revolutionen. Efter några år blev det en succé som saknade motstycke ens i internationell jämförelse. Överallt snackades det om P3:s dokumentärer. Och det var de unga som lyssnade. Den så svårfångade kärnmålgruppen för P3. Cheferna slogs om att få synas kring guldkalven och det var Åsa Rakell som drog längsta strået. Men hon gjorde jobbet också. Hon stod upp för sina reportrar och hon visste hur en bra story skulle berättas. – Har du kommit på något bättre namn än? frågade Axel. – Än det fantastiskt sexiga ”Det militärindustriella komplexet”? Nej, tyvärr inte. – Då kan jag lova två saker. Du kommer definitivt ha fyllt ditt huvud efter vårt möte. – Jaha. Vad är det andra, då? – Namnet på dokumentären kommer vara det minsta av dina bekymmer.

Kapitel 2 Axel satte sig ner och sköt fram en stol till Åsa. – Kommer du ihåg när Aftonbladet blåste liv i Sydafrikaspåret för något år sen? – Ja, det var någon hitman från Sydafrika på Arlanda, men hörru … Du har väl inte tvingat mig att lämna kontoret, tokstressad som jag är, bara för att du snöat in på en ny teori om Palmemordet? Axel svarade inte. Istället växlade han fönster på sin dator. I browsern dök Aftonbladets artikel från april 2015 upp med rubriken ”Pekar ut torped – i tv-inslag dagen efter Palme mordet”. På sidan fanns en länk till ett tv-inslag. Axel startade videon och rutan fylldes av en man med marinblå rock och mörk keps. Mannen var filmad snett bakifrån och inslagets vinkel var att han lämnade Arlanda dagen efter att Sveriges statsminister Olof Palme mördats. Aftonbladetreportern berättade att filmen var från Aktuellt som gjorde ett tv-inslag om att Sverige skärpte sin bevakning av landets gränser i och med mordet på statsministern. – Det är ju höjden av ironi, sa Åsa. I ett inslag om att vi skärper vår bevakning av gränserna ser man hur en internationell hitman lämnar landet! – Ja, om deras story stämmer är det ju sjukt, sa Axel och klickade fram en minut i inslaget. Speakerrösten berättade att det hela var en slump, att inslaget 20

som Aktuellt gjorde 1986 råkat få med personen i mörkblå keps och att det var först nu, när en författare gått igenom materialet på nytt, som sambandet hade avslöjats. Efter det zoomade kameran in på mannen i den mörka kepsen. Aftonbladet jämförde med andra bilder på en person med namnet Eugene de Kock. Enligt inslaget var de Kock en känd yrkesmördare som arbetat främst åt den sydafrikanska säkerhetstjänsten. – Fan, de är ju jävligt lika! Åsa sög in underläppen och tog över muspekaren från Axel. Hon backade videoklippet och de tittade igen. Axel visste att det var ett bra tecken. Åsa var på väg att dras in i storyn. Axel gjorde en skärmdump på där mannen i den mörka kepsen var inzoomad. Han skulle just gå genom säkerhetskontrollen. Ett halvt steg framför honom stod en annan man i likadan rock, men i röd keps. – Okej, Arlanda, Palme och de Kock. Du är med? – Med på vad? Att Aftonbladet gjort en grej för ett halvår sen om att det kanske är de Kock? – Jag hör att du är kritisk, bra Åsa, jag behöver den sidan hos dig. Axel vände sig mot den dator som tillhörde Kungliga biblioteket och klickade fram en mediespelare. – Minns du 1987, och Refaat El-Sayed? – Hur skulle jag kunna glömma, vi har ju gjort en dokumentär om den affären. Stressirritationen var tillbaka i Åsa Rakells röst. – Bra, då vet du att allting gick åt helvete redan 1986 för El-Sayed när det avslöjades att han hade falsk doktorshatt. Skiten träffade fläkten och aktien störtdök. Det här inslaget från 15 januari 1987 handlar om hur Fermentas styrelse försöker rädda det som räddas kan efter att man kickat Refaat. Axel startade inslaget. En jazzig signatur till Rapport tog över i det lilla rummet och Bengt Östes ansikte fyllde rutan. Kvällens huvudnyheter var rekordkylan som vägrade ge vika, rymdkriget mellan USA och Sovjetunionen som hotade eskalera, en ny 21

Sifo-undersökning som visade att höginkomsttagare tjänat mer pengar 1986 än 1985 medan låginkomsttagare tjänat mindre. Och så Fermenta. – Det här är sena Rapport. Intervjun gjordes på kvällen den 15 januari 1987. Inslaget växlade från Bengt Östes programledarposition till en kamera ute på Stockholms gator. I bakgrunden syntes NK:s fasad och neonskylt. Industrivärldens Bengt Söderberg uttalade sig förteget om kvällens sena sammanträde om Fermentas framtid. – Okej, vad har Fermentas styrelseordförande med det här att göra, kom igen nu Axel! – Absolut ingenting. Skit i honom. – Så bra, jag som trodde jag gått och blivit dum i hela huvet. – Men kolla nu på trottoaren … Åsa lutade sig närmare skärmen. På Hamngatan i Stockholm skyndade enstaka påpälsade stockholmare. De rörde sig ryckigt och mödosamt genom snödrivorna, ibland skymdes de av taxi bilar eller förbipasserande bussar. Så pausade Axel bilden och pekade på en man. – Där! Sett honom förut? – Vänta nu … Åsas ansikte var så nära skärmen att näsan nästan nuddade den. Menar du att det där är Eugene de Kock? – Nej … Axel tog fram den tidigare skärmdumpen från Arlanda, la de två fönstren bredvid varandra och zoomade in så mycket upplösningen höll för. – Jag menar att mannen bredvid Eugene de Kock på Arlanda, alltså mannen i den röda kepsen … är fan så lik mannen utanför NK. Åsa stirrade koncentrerat, och vände sig sedan mot Axel. – Fan så lika? Den ena bilden visar en snubbe gå igenom en säkerhetskontroll. Vi ser ena örat, nacken, lite vitt hår under en röd gubbkeps. – Och glasögon, ser du? Axel pekade på en glasögonbåge av stål som knappt syntes. 22

– Och i den andra bilden, fortsatte Åsa med högre röst, ser man en man i en svart keps som möjligen liknar den första mannen, pulsa fram i snön utanför NK. – Han är ju identiskt klädd, hans längd stämmer med mannen på Arlanda, hårfärgen är samma och han har glasögon. Åldersmässigt är det också korrekt! – Korrekt? Vad snackar du om Axel? Åsa gömde ansiktet i handflatorna och stönade. – Jag fattar att du … Axel famlade efter rätt ord att fortsätta med. – Tvivlar, eller inte följer med i hur jag tänker, men låt oss bara anta att det är samma man? – Oooookej. Åsa drog på första vokalen, fortfarande med ansiktet gömt i händerna. – Kolla detta nu. Axel tryckte på play och ett nytt inslag visades på Kungliga bibliotekets dator. Nyhetsankaret Ewonne Winblad dök upp med en röst och uppsyn som kapslade in 80-talets nyhetssändningar i ett enda telegram: ”Krigsmaterielinspektör Carl-Fredrik Algernon förolyckades sent i går kväll i vad som anses vara en olycka i tunnelbanan i Stockholm. Algernon hade en nyckelposition i den så kallade Boforsaffären och det gör att polisen valt att inleda en förundersökning om brott i samband med händelsen.” – Algernon? Det tog vi ju upp i dokumentären om Bofors? Åsa såg alltjämt skeptiskt på Axel. – Som hastigast, ja. Tunnelbaneföraren vittnade om att Algernon föll ner på spåret framför hans tåg. Baklänges, det var en av de avgörande detaljerna för polisen, det var därför de misstänkte att han mördats. – Men de la väl ner förundersökningen? – Ja, och det fick de kritik för. Carl-Fredrik Algernon hade verkligen en utsatt position när han dog. Han skulle utreda den smuggling som Bofors påstods hålla på med till länder kring Persiska viken, samtidigt som han var kompis med Ardbo. 23

– Ardbo, det var vd:n va? – Ja, och det blir ännu bättre! Dagen när han dog hade han ett möte med Nobel Industriers koncernchef där han fick veta att en intern utredning kommit fram till att det verkligen handlade om smuggling. Algernon borde sett detta tidigare. Istället kunde det nu framstå som att han skyddat vapenindustrin, inte minst som ryktena om hans vänskap med vd:n Ardbo börjat läcka ut. – Jamen det gör ju teorin om självmord lika trolig som teorin om mord, invände Åsa. – Visst, men kolla här nu. Det här händer alltså sent på kvällen på torsdagen den 15 januari 1987. Samma kväll som vi ser mannen i den svarta kepsen skynda förbi utanför NK. Han är i stan och till och med nära T-Centralen där brottet begås. – Du vet ju inte ens att det var ett brott. Det kan ha varit självmord, eller en olycka, Algernon kan ha trillat. Det är ju vad polisen kom fram till. Åsa tittade förundrat på honom. Han förstod att han verkade för ivrig. Eller rent av manisk. Men han kunde inte hejda sig. – Polisen! Det är ingen helig allenarådande sanning de för fram, det har du ju själv sagt till mig. Han såg på henne med en blick han hoppades var klar. Inte fanatisk. – Nä, men i det här fallet är den sanning du för fram rätt skakig, tycker du inte det? – Kom igen nu, alla avslöjanden börjar med att man vågar tänka en tanke ingen annan tänkt. Åsa verkade ha en replik på gång men hejdade sig. Blundade och Axel tyckte sig se hur hennes hjärna och tankar liksom startade om. – Din tanke, om jag hänger med … är att en person på Arlanda som står bredvid en annan person som eventuellt kan vara en sydafrikansk yrkesmördare … – Dagen efter Palmemordet, på väg att fly landet! – Att den personen alltså är samma person som ett knappt år senare dyker upp igen i Stockholm och har den osannolika 24

oturen att återigen fastna i bakgrunden i ett tv-inslag samma kväll som en vapeninspektör dör. – Mördas. Axel drog in luft och lutade sig bakåt i stolen, han vände sig mot Åsa. – Jag begriper att det är ett osannolikt sammanträffande, men det är inte ett omöjligt sammanträffande, kan vi i alla fall enas om det? Åsa tittade forskande tillbaka. – Hur ofta har du suttit så här? Och tittat på gamla nyhetssändningar menar jag? Axel tänkte efter innan han svarade. Han hade gjort över tjugo dokumentärer för P3, ett tiotal för Radiosporten och ytterligare några för P1. I början av varje dokumentär hade han lagt en arbetsvecka i arkivet, och en till i slutet. – Ja, jag har väl betat av drygt tretusen timmar nyheter från 80-talet och framåt, sa han tvekande. – Det är rätt otroliga siffror, funderade Åsa. Så du har alltså sett tretusen timmar med Aktuellt- och Rapportsändningar från de senaste trettio åren? – Ja, man fastnar ju för annat också. En gång såg jag hela ”Lagt kort ligger” från en torsdag 1988 när de som vann tog hem bilen … Men det är nog ungefär så många timmar det rör sig om. Axel tog upp sin väska från golvet och fortsatte. – Grejen är att jag har sett en sak till.

Kapitel 3 Ioan tyckte om gruset som knastrade under skorna där de promenerade längs Hagaparkens välkrattade gångar. Det lät ordning och reda. Det bästa med Sverige. Eftermiddagens septembersol brann. Som alltid när han träffade den här mannen imiterade han beteendet. Så gör man när man träffar husse. Båda gick med sina kavajer vikta över höger arm. De lämnade Fjärilshuset och barnfamiljerna bakom sig och fortsatte österut. När de var ensamma bröt mannen som kallade sig C tystnaden. – Så du har avslutat våra affärer? – Fullständigt. – Och bankiren? – Han är snart inget problem. Ioan visste att C inte skulle nöja sig med det svaret. Mycket riktigt stannade mannen. Han var oklanderligt klädd i marinblå kostymbyxor, svarta skor och gräddvit skjorta. Han vände sig mot Ioan, höjde de kraftiga grå ögonbrynen en aning. – Hur länge? – Omöjligt att vara exakt, men en kvalificerad gissning ger honom tre veckor, maximalt fyra. – Och spår? Ioan, som var ledigare klädd i ljusa chinos och en skjorta i en diskret rosa ton tog upp en tändare och ett paket Carpati. – Jag hoppas du ursäktar? 26

Utan att invänta svar tände han en cigarett, drog ett djupt bloss och blåste ut röken. – Ingen metod är perfekt, men spåren stannar hur som helst vid mig. – Gott så. C rynkade ogillande på näsan. Han började gå och Ioan följde efter. – Du har alltid varit att lita på, Ioan. Du ska veta att vi uppskattar dina insatser. Jag hade mina tvivel först, på grund av ditt ursprung och allt som kommer med det, det har jag erkänt förut, men det har varit en tillgång. – Tack. Jag är också mycket tillfreds med vårt arrangemang. – Vi behöver se över våra rutiner för hur vi överför medel till er på Särskilda enheten, på grund av den här satans så kallade advokaten i Panama. Han tystnade och la till, helt kort: – Du kommer självklart få din ersättning. Vi måste bara gå omvägen kring Tekniska. – Naturligtvis. Ioan sög intensivt på sin cigarett men intog i övrigt en avvaktande roll. De närmade sig en avtagsväg ner mot Brunnsviken men fortsatte åt höger och grindarna vid vaktstugan norr om Haga slott. – Hela den här affären i Panama är oerhört olycklig. Det finns spår. Kopplingar. Överföringar. Ett jävla helvete, på ren svenska. – Men det är lite, hur brukar ni säga, som att leta efter en nål i en höbal? – Höstack. Självfallet. Det rör sig om enorma summor och oerhörda mängder konton. Men de transaktioner som vi haft är också de stora. Tillräckligt för att man ska hitta dem om man letar länge … C avbröt sig och stannade återigen. Ioan blev uppmärksam på fågelsången som omgav dem där de stod på grusgången med Hagaslottet framför sig. – Apropå svenska talesätt, Ioan. Vi har ett till. Vi kallar det för ”bondeoffer”. Vet du vad som menas med det? 27

Ioan släppte sin fimp, trampade ner den i gruset och log när han tittade upp igen. – Ja. När man vill skapa en dimridå. Rikta strålkastaren åt ett annat håll. Vi brukade säga ”țap ispășitor” – ungefär som ert ”syndabock” tror jag? De lämnade stigen och banade sig fram genom träddungen. Ioan undrade vart de var på väg men visste bättre än att fråga. Mannen framför honom fortsatte ordleken. – Vi måste ge hundarna ett ben att tugga på medan vi sopar igen spåren. – Det enda jag känner till om avledande manövrar av den sort du talar om är att benet måste vara tillräckligt stort. Det måste räcka länge. Mannen stannade och vände sig om. Solen sken genom en öppning i träden och Ioan var tvungen att kisa mot siluetten i motljuset. – En finansminister, kan det vara stort nog? Ioan nöjde sig med att nicka. Mitt bland björkar, ekar och sly bredde en ruin ut sig. Mossbeväxta stenar formade en grund till en mycket stor huskropp. Från vinkeln där Ioan stod kunde han bara se gaveln. – Tammer har skött sig utmärkt på sin post men varit slarvig i det privata, fortsatte C. Han har haft ett konto i sitt eget namn. Det är bara en tidsfråga innan vår kära tredje statsmakt hittar det. Låt oss hjälpa dem på traven lite. – Jag trodde Tammer var en vän? – Vi tar naturligtvis hand om honom. Det finns en öppning hos oss, Creutz har varit krasslig länge. Vi behöver en ersättare till hans stol. Mannen stegade fram till en trappa vid ruinen och klev uppför granitstenarna. Ioan följde efter. Nu såg han vidden av ruinen. Han räknade till över femton källarvalv i rader om tre i bredd. Exakta vinklar. Imponerande och därför förmodligen importerad ingenjörskonst från svunna tider. – Vet du vad detta är, Ioan? – Det ser ut som källaren till en enorm herrgård. 28

– Större än så. Det var tänkt att bli ett slott. En fåfäng kungs fåfänga önskan. Men ruinerna vi står vid nu blev en triumf. För folket, för nationen. För vår historia. Att bygget aldrig slutfördes var en seger. Mannen blickade ut över raderna av stenar. Hans buskiga ögonbryn och raka näsa skapade en imponerande skugga i den sjunkande eftermiddagssolen. – Ibland måste man göra offer. Vissa gånger ett kungaoffer … Mannen tystnade igen. Gav ruinen en sista blick och vände sig mot Ioan. – Och det vet ju du bättre än någon vad det innebär. Den här gången får vi kalla det ett bondeoffer. Tar du tag i detaljerna?