Loulou Forsell Mord i Pingst
En klassisk svensk deckare
Andr A deck Are Av L ouL ou ForseLL
DöDen går på Operan
Kriminalreportern Ann Wigert utreder mordet på operasångerskan Madeleine Agneau. Fler mord följer i operans värld, där alla tycks ha motiv. Ann riskerar livet för att avslöja sanningen och bestämmer sig för att debutera som Julia på scenen. “Döden går på Operan” är en spännande deckare fylld med överraskningar, romantik och operadramatik bakom kulisserna.
BruDgum efterlyses
En charmig och spännande deckare från 50-talet där kärlek möter brott.
Kriminalreportern Ann Wigert navigerar mellan sitt komplicerade kärleksliv och en mordgåta på den svenska landsbygden. Med humor, romantik och oväntade vändningar dras läsaren in i en nostalgisk värld full av hemligheter och intriger. En oemotståndlig bladvändare!
Loulou Forsell Mord i Pingst
MORD I PINGST
Loulou Forsell
Första gången utgiven av Wahlström & Widstrand 1953
Originaltexten har bearbetats av Mats Ingelborn
Copyright © 2025
Omslag av Mats Ingelborn med illustration från CSA Images
ISBN papper: 978-91-89225-91-6
ISBN e-bok: 978-91-89225-93-0
Publicerad av Yabot AB, Stockholm, 2025
k ApiteL 1
"Skål för det!" sade jag.
Jag visste genast att jag skulle ångra det, men Sams ironiska min gjorde det till en prestigesak för mig att visa upp den karaktärsstyrka han själv saknade.
"Inte en droppe sprit för mig på ett år. Inte så mycket som en droppe, hör du det?" upprepade jag och ställde ner glaset med en bestämd smäll.
Den sista groggklunken smakade illa, vilket stärkte mitt beslut ytterligare. Dessutom mådde jag dåligt. Luften i Sams så kallade studentrum – som användes till allt utom studier – var tung av tobaksrök och konjaksångor. Som i en dimma såg jag Sams bleka, feta ansikte med den otydliga hakan och hörde hans hesa skratt.
"Käre bror, har jag inte hört det tidigare?"
Jag behöll min påklistrade värdighet.
"Min vän, detta är ett högtidligt löfte! Spriten är ett gift och du är själv beviset för det. Du tror mig inte, din förbannade amöba, för du är så försupen att du inte längre kan skilja på fylleprat och ett ärligt beslut. Men nu är det slut med det här livet, åtminstone för min del. Hejdå till spriten – och hejdå till dig!"
Jag avslutade mitt korta men kärnfulla tal med en storslagen men något ostadig gest och gick mot dörren. När hissen förde mig ner, hörde jag ljudet av en gitarr och Sams nu rätt hesa röst. Han blir alltid Ferlininspirerad vid två-tre tiden på natten och jag kände
mig. Inte på ett år! Så sant jag heter Mikael Reger!" Och den ironiska avslutningen: "Skål för det!"
Jag fnissade okontrollerat medan jag vinglade ner mot Stureplans neonupplysta öken. Den såg ut som en öken när jag kom från parkens skyddande dunkel och stod plötsligt ensam, fruktansvärt ensam på en tom refug. Inga människor syntes. Det var för sent för gatfickor och hallickar och för tidigt för renhållningsarbetare och tidningsbud. Trots den milda vårluften började jag frysa. Men kylan som fck mig att skaka kom inifrån –en djupfryst ångest som kröp ut i nerverna och fck dem att vibrera. Jag var nära att rusa in i telefonkiosken för att ringa Sam och säga att jag var på väg tillbaka – vad som helst för att komma ifrån ... komma ifrån ... ja, vad?
En barmhärtig slump räddade mig genom att sända en ledig taxi. Jag satte mig bredvid chaufören och uppgav adressen till min ateljé i Gamla stan. I bilen, med vetskapen om att ha en annan människa nära, släppte äntligen ensamhetskänslan. Jag sjönk tillbaka med en djup suck som förvandlades till hicka. Chaufören log.
"Haft en trevlig kväll?"
Jag nickade och mumlade något medan bilen svängde runt Nybroplan och körde längs kajen förbi Strand och Musikaliska Akademien och upp för Stallgatan. Trevlig kväll. Inte alls! En kväll som alla andra, lika meningslös och bortkastad som vanligt.
"Det är skönt att koppla av ibland. En rejäl fest så här på våren skadar aldrig." Han log nästan faderligt medan han styrde förbi en långsam polisbil och in på Strömbron. "Fast man får ju inte tillfälle så ofta. Jobbet
sökt i mitt måleri, i mitt sökande, i min ständiga otillfredsställelse?
Jag ryckte på axlarna och tog ett bloss på cigaretten.
Det var inte första gången sådana frälsningsbudskap dök upp i min brevlåda.
Men lappen klibbade fast vid handen. Som om den inte ville släppa taget. Som om den hade ett budskap just för mig.
Och där stod det ju:
Ett budskap just till dig. Du som är olycklig och känner dig ensam, du som tror dig undfy tristessen genom tobak och alkohol, KOM TILL JESUS! Saronförsamlingen.
Ekgatan 18.
k ApiteL 2
Pastor Erik Bjerkwald visade sig vara en man av en helt annan typ än jag hade förväntat mig. Här mötte jag inget av gudsnådlighet och hyckleri, utan en klok och bildad människa med vänliga ögon, en människa som utan att ställa några krav ändå fck mig att känna att det fanns så mycket jag kunde ge. Mina förklaringar var stapplande och osäkra. Jag tror att jag nämnde något om meningslösheten i mitt liv, något om att alkoholen hade "fått mig i sitt våld". Det lät löjligt när jag sade det, tyckte jag. I det lilla kontorsrummet, som liknade alla andra, studsade mina ord tillbaka från de vitputsade väggarna och blev till innehållslösa satser utan mening och slut. Det var som om jag trevade mig fram i ett mörkt rum. Varje paus tycktes genljuda av ekot från det jag nyss sagt och ytterligare understryka tafattheten i mina ord. Åtminstone kände jag det så.
"Jag känner till det där”, sade Pastor Bjerkwald och lutade sig bakåt i stolen. "Ja, jag känner till det där. Ni ska inte tro att jag har haft det så lätt, jag heller. Jag har inte alltid haft den stora förmånen att vara frälst. Vi här i församlingen säger så... Ser ni, jag har precis som ni och som så många andra i denna stressiga tid levt ute i världen – det är också ett av våra uttryck. Jag var från början tjänsteman i ett statligt verk. Jag var ungkarl och tjänade rätt bra, och när jag kände mig ensam var det naturligt att jag sökte mig ut i nöjeslivet." Han log lite och lutade sig fram över skrivbordet. "Jag kan tala om
för er att jag på den tiden drack, hade förhållanden och festade värre än de festa. Det ena ledde till det andra – ni vet nog hur det går till. Och så en dag var min ekonomi förstörd och dessutom hotade avsked från verket som ett Damoklessvärd över mitt huvud. Vet ni vad det här är?"
Han drog upp rockärmen och sträckte fram handen mot mig. Över handleden löpte ett ärr, vitt mot den spända huden. Gesten kunde ha verkat melodramatisk, men var den inte. Inte när han gjorde den. Det var som om han helt enkelt varit en gammal god vän som gav mig ett självklart förtroende.
"Det här”, fortsatte Bjerkwald, "är det synliga beviset på mitt fega försök att fnna en lösning på konfikten. Jag tog ett rakblad och skar av mig pulsådern – men Gud grep in och räddade mig. Hur spelar ingen roll i det här sammanhanget."
Han log igen, ett litet urskuldande, halvt skämtsamt leende, men i hans ögon fanns ett uttryck av allvar, samma upphöjda lugn som Zeus måste ha haft när han från Olymp skådade ner på de små ofullkomliga människorna.
"Och ser ni, Gud nöjer sig inte med halvmesyrer. Han förde mig till Saronförsamlingen, och en kväll –det är snart tjugo år sedan nu – var jag på mitt första möte. Sedan dess har jag varit bevarad i frälsningen, och idag är jag en lugn och harmonisk människa. Pris ske Herren! Jag kan försäkra er att om någon på den tiden –jag menar under min stormiga ungdomsperiod – hade sagt mig att jag skulle bli frikyrkopredikant, så skulle jag ha sett det som ett gott skämt. Men Gud förmår
allt. Han gör stora under!" Plötsligt skrattade pastorn.
"Tänk, det är så typiskt mig. Här sitter jag och pratar bara om mig själv och låter inte er få en syl i vädret. Det är mitt stora fel, förstår ni. Jag är en obotlig pratmakare.
Kanske är det därför jag trivs så bra med predikantyrket. Ja, herr Reger, om ni inte har något emot det, så ska jag tala med Peter Adam – det är vår käre ledare, som ni kanske vet. Jag tror att han ..."
Han tystnade mitt i meningen då dörren till rummet rycktes upp utan föregående knackning, och en ung ficka med eldrött hår kom inrusande som om hon hade ett koppel blodhundar efter sig.
"Å, farbror Erik, det är förfärligt! Far har ..."
Så blev hon medveten om min närvaro. Jag hann uppfatta skymten av ett förgråtet ansikte; de barnsligt runda kinderna var ännu våta av tårar. I nästa ögonblick hade hon försvunnit lika snabbt och oväntat som hon kommit.
Bjerkwald såg efter henne med en liten bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
"Ni får förlåta mig, herr Reger, men jag är rädd att jag måste ..."
Jag reste mig.
"Jag förstår. Jag ska inte uppehålla pastorn längre."
Han fattade min hand och tryckte den varmt.
"Jag är så glad att ni sökte upp oss. Jag hoppas och tror att ni snart kommer att fnna härlig frälsning och bli en stor välsignelse, både inom och utanför församlingen.
Frid! Må Gud välsigna er rikligt!"
Han väntade inte på att jag skulle hinna ut ur
viftar lite med antennerna åt varandra, för att i nästa ögonblick fortsätta med sitt strå till stacken.
Jag letade förgäves efter motsvarigheter till typerna i Albert Engströms läsargalleri. Flickorna – dem tittade jag naturligtvis först på – såg friska och nästan sportiga ut i jumprar och korta kjolar. Det enda som vid en hastig granskning tycktes skilja dem från sina världsliga systrar var att de saknade smink och istället för kortklippt hår bar det uppsatt i tjocka valkar eller i en knut i nacken. Männen var propert, ofta nästan elegant klädda, med en stil inspirerad av amerikanskt mode. Nylonskjortor och färgglada slipsar som – om jag inte vetat att församlingsmedlemmarna inte fck gå på bio – kunde ha varit inspirerade av Frank Sinatra eller Van Johnson.
Korridoren ledde ut i en rund hall, där telefonistens glasbur utgjorde centrum. En liten samling människor satt utspridda längs väggarna. De festa, efter vad jag kunde förstå, var hjälpsökande fattiga, mestadels äldre män och kvinnor i slitna kläder. Lite avsides satt en grupp allvarsamma herrar i mörka kostymer av främmande snitt. De stämde bättre överens med den bild jag hade av frikyrkopredikanter i allmänhet, och av deras samtal framgick det också att de mycket riktigt var tyska trosförvanter på besök i Sverige.
Den dystra väntrumsstämningen bröts plötsligt när en medelålders, inte helt nykter man, klädd i fransiga, före detta jackettbyxor och öppen skjorta, stormade in genom ytterdörren och slingrade sig fram genom den väntande skaran mot en dörr med skylten "Kassör", vilken han bestämt öppnade medan de andra stirrade
skräckslaget på honom. Från rummet hördes ljudet av en slamrande räknemaskin, som dock hastigt tystnade vid mannens brådstörtade entré.
Genom den halvöppna dörren nådde fragment av en allt livligare diskussion ut till den andlöst lyssnande publiken. Den nyanlände mannens imponerande röstresurser förde tanken till någon wagneropera. Jag kunde riktigt se framför mig den stackars skrämda kassören i dvärgen Mimes roll, när denne något slitne men ändå kraftfulle Siegfried överraskade honom i hans håla med allt guldet. Det började med – som kompositören själv skulle ha uttryckt det – en aria "mestadels mezzoforte" av hjältetenoren, där han framförde sina i hans tycke rättmätiga krav på del i Mimes rikedomar.
"Jo, namnet är Gottfrid Andersson, men Gotte brukar frugan kalla mig. Gotte, säger hon, gör det och det. Just i morse sa hon ... ja, min fru, det är Elsa Andersson, hon som är med här i församlingen ... Hurru, Gotte, sa hon, gå ner till den snälla kassören och berätta hur hemskt ... hur tråkigt vi har det nu när jag är sjuk och inte kan jobba eller någonting. Kassören är en snäll och hjärtegod människa, och han kommer säkert att hjälpa oss."
Vid omnämnandet av hustrun och hennes sjukdom övergick Siegfried till ett snyftande piano i italiensk stil, för att sedan med fylliga brösttoner uttrycka sin övertygelse om Mimes förmåga och vilja att hjälpa. Ett ilsket men dämpat tjatter från guldets väktare ingav dock den objektive åhöraren vissa tvivel om den saken. Men nu tog Gotte fram det grova artilleriet. Hans åsikter
utseende som fck det att hetta till inom mig. Jag vet inte om det var det känsliga men samtidigt lite fräcka draget kring hennes mun, de fylliga läpparnas naturliga, varma färg eller de vita rovdjurständerna som blänkte när hon log mot mig.
Ja, hon såg på något sätt farligt vass ut. Hennes höga kindknotor och känsliga näsvingar gav ett intryck av ohöljd sensualism och njutningslystnad. Men ändå fanns det något hos henne, något i leendet och röstens mjuka altklang som påminde om skymningsvår och doft av hägg i juninätter.
Jag skulle senare få tillfälle att begrunda mitt första intuitiva intryck av denna kvinna, denna blandning av kontraster, denna oskiljaktiga kombination av kall beräkning och glödande hängivenhet som bar namnet Marja Melker.
Jag bugade mig lätt för henne.
"Å, för all del”, mumlade jag och började gå bredvid henne nerför trapporna.
Jag märkte att hon sneglade på mig då och då, och när vi kommit ner till porten sa hon plötsligt:
"Förlåt, men är det inte herr Reger?"
"Jo”, svarade jag och sträckte på mig. "Men hur kan ni veta ...?"
Hon log.
"Jag var på er utställning för ett par år sedan. Nere på Färg och Form, tror jag det var."
"Det stämmer."
"Vet ni, jag var så imponerad. Tja, imponerad kanske inte är rätta ordet, men jag tyckte verkligen mycket om era tavlor. Speciellt norrlandsmotiven. Jag är nämligen
född däruppe, så jag känner ganska väl till naturen. Och jag kände igen den i er tolkning. Ni hade fångat den så verkligt och levande på något vis ..."
Alldeles utanför porten stod min kraftfulle Siegfried och muttrade en monolog om mänsklighetens grymhet i allmänhet och saronkassörens i synnerhet. När han fck syn på oss, tändes en gnista av hopp i hans vikingblå ögon, och med ett stort kliv placerade han sin imponerande kroppshydda i vår väg.
"Säg, herrn skulle väl inte vilja skänka en fattig stackare en liten slant ..."
Jag fck upp en handfull lösa mynt som hastigt försvann i hans grävskopeliknande näve.
"Tusen tack, herrn. Det här ska jag inte glömma! Om ni någon gång behöver hjälp, är det bara att söka upp Gotte ..."
Jag nickade åt honom och anpassade automatiskt stegen efter min vackra följeslagerska när vi började gå nerför gatan.
"Ni borde inte ha gett honom några pengar", sade hon när vi kommit utom hörhåll för Gotte. "Han kommer bara att lägga dem på sprit. Jag vet att han dricker!"
Jag kände mig plötsligt illa berörd och återvände hastigt till vårt tidigare samtalsämne.
"Jaså, ni är norrländska. Jag skulle snarare ha trott att ni hade spanskt ursprung."
"Det är många som tror så", skrattade hon. "Men faktum är att min mor var samiska och det sägs att jag är mycket lik henne till utseendet. Från min far har jag
istället ärvt en god portion envishet. Han är nämligen smålänning, förstår ni."
"Det måste ha blivit något alldeles extra av den kombinationen", sade jag skämtsamt medan jag i mitt stilla sinne undrade hur hon skulle ta emot en inbjudan till lunch.
"Förlåt min nyfkenhet, snälla herr Reger, men vad gjorde ni egentligen uppe på församlingen?"
Jag kände mig ertappad på något sätt; jag hade för ett ögonblick nästan glömt bort mitt samtal med Bjerkwald och vad som ursprungligen varit anledningen till det. Jag tvekade en smula men såg henne sedan rakt i ögonen.
"Jo, det ska jag gärna säga er. Jag hörde mig för om möjligheten att bli medlem."
Hon drog ett djupt andetag och lade båda händerna på min arm.
"Å, så roligt. Ja, det är sant att Gud hör bön." Så rodnade hon plötsligt och slog ner blicken. "Jag har ofta bett för er", fortsatte hon lågt. "När jag såg era tavlor förstod jag genast att ni var en människa med känsla och djup. Är det inte underbart att Herren har hört mina böner och lett er till oss?"
Jag blev minst sagt förvirrad över den trosvissa spontaniteten och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Hennes sätt att uttrycka sig hade redan tagit udden av de skämtsamma fraser som annars brukade vara min specialitet när det gällde unga, attrakriva damer. "Jag har ofta bett för er ..."
Plötsligt märkte jag hur hon stelnade till. Det var mer en intuitiv observation än en fysisk, och när jag vände på huvudet såg jag hur hon hälsade med en avmätt
Mer klassiska deckare från Yabot
Affären på
”En klassisk deckare när den är som bäst – en litterär skatt som borde stå i alla bokhyllor” @tant_edna
En serie oväntade och tragiska händelser skakar Saronförsamlingen i dess grundvalar. Det som börjar som en till synes oförklarlig olycka utvecklas snabbt till något betydligt mörkare och mer oroväckande. Plötsligt står hela den religiösa gemenskapen inför en kris som hotar att splittra den inifrån.
Konstnären Mikael Reger dras ofrivilligt in i händelsernas centrum. Tillsammans med sin ex-fru Maj, som arbetar på polisen, börjar han nysta i de allt mer komplicerade trådarna. Snart avslöjas dolda relationer och mörka hemligheter inom församlingen. Vem kan man egentligen lita på när alla tycks ha något att dölja?
I denna spännande och psykologiskt laddade kriminalroman får vi följa Mikael och Maj i deras jakt på sanningen. Med skickligt tecknade karaktärer och oväntade vändningar håller författaren läsaren i ett järngrepp från första till sista sidan. En nervkittlande bladvändare om kärlek, svartsjuka och religiös fanatism som utmanar våra föreställningar om rätt och fel.
LOULOU FORSELL (1922-1954) var en banbrytande svensk författare och journalist vars dramatiska liv blev lika omtalat som hennes litteratur. Som fyraåring överlevde hon ett björnangrepp på Skansen. Med en fygkrasch i Schweiz och en spektakulär sjukhusfykt gjorde hon nationella löpsedlar. Som dotter till chefen på Stockholmsoperan växte hon upp i en konstnärlig miljö, omgiven av tidens celebriteter. Trots personliga utmaningar blev Forsell en pionjär inom svensk kriminallitteratur och vann det prestigefyllda Stora Skandinaviska Romanpriset för sin självbiografska roman “Sångarbarn”.
