JOANNA ANDRÉ
hemlighet trollbergets
JOANNA ANDRÉ hemlighet trollbergets
KAPITEL 1 spår i snön
– Vi är framme! ropar pappa.
Han gör en segergest, som om de just gjort en expedition till Nordpolen. Bilen ger ifrån sig ett trött pip när pappa äntligen stänger av motorn.
– Inte en enda felkörning, va?
Pappa ler mot mamma, som himlar med ögonen och säger:
– Visst, älskling. Om man inte räknar de tre extra varven i rondellen när du vägrade följa gps:en.
– Det var som en karusell, säger Alma.
– Fast inte lika kul, säger Harry.
Alma öppnar bildörren och går ut. De har parkerat vid en fjällstuga som ligger vid foten av ett stort berg. Det är kallt och snön knarrar under fötterna. Äntligen är de i fjällen!
Att sitta stilla länge har aldrig varit Harrys grej. Benen bubblar som sockerdricka när han hoppar ut i snön.
– Snöbollskrig! skriker han och börjar krama en snöboll.
– Vänta, jag har inte rätt kläder! hojtar Alma och tar skydd bakom bilen.
– Tur att något barn har huvudet med sig ibland, muttrar pappa.
Harry kastar sin snöboll mot pappa. Den träffar honom rakt i nacken.
– Du din …! ropar pappa och springer mot Harry som kastar sig ner bakom en snödriva.
– Nej men gud, vilken vackert timrad fasad! skriker mamma.
Alma tittar på stugan. Den ser ut precis som på bilderna. Det är en helt vanlig stuga, men mamma ska alltid överdriva när något är vackert eller unikt.
Ett gnäll hörs från bilen. Mamma sträcker sig in och krånglar med bältet.
– Nu ska du äntligen få komma loss, säger hon och lyfter upp ett litet påbyltat knyte.
– Nnn, säger Laura.
Hon är bara ett par månader gammal och kan varken gå, stå eller prata. Än så länge sover hon mest. Men hon är väldigt bra på att gnälla och skrika när hon är hungrig eller behöver byta blöja.
Alma och Harry väntade jättelänge på att hon skulle komma. Men nu längtar de i smyg tills hon blir större, så att de kan få leka med henne.
Harry dyker upp bakom snödrivan.
– Har vi inga grannar? undrar han.
– Nej, skönt va? säger pappa. Vi är ju en bit ifrån skidbacken.
Stora höga träd står tätt runt stugan, men berget bakom skogen är ännu högre. Alma ryser. Det ser nästan ut som att berget lutar sig över dem.
Familjen börjar packa ur den proppfulla bilen.
– Att vi aldrig kan packa smart, muttrar Alma.
Hon drar fram en hårfön och ett
tält. Ovanpå alla väskor, skidor och pulkor ligger en barnvagn, en babysitter och ett babygym till Laura. Trots att hon är så liten behöver hon tydligen massor med saker. På den här resan har de i alla fall inga kameror med sig. Sedan Laura föddes har familjen tagit ledigt från sin Youtube-kanal.
Harry når fram till stugans dörr först. Han hittar nyckeln under dörrmattan där den skulle ligga.
– Ingen täckning på mobilen här, säger mamma. Gud vad skönt!
–
Du kommer ändå aldrig kunna hålla dig från att lägga upp bilder, säger Harry.
Mamma kliver in i stugan med Laura i famnen.
Bebisen har somnat igen och dreglar på mammas arm.
– Det ser ut som en bastu här inne, säger Alma och tittar på väggarna av trä.
Harry ser sig omkring.
– Det finns inte så många saker här, säger han.
– Så är det ofta i hus som hyrs ut, förklarar mamma.
Äntligen är mamma sig själv igen. När hon var gravid var hon helt knasig. En gång hittade Harry sina strumpor i kylskåpet, och osten hade hamnat i Almas skrivbordslåda.
Nu ställer hon sig i det lilla köket och värmer köttfärssåsen de tagit med. Harry känner hur det kurrar i magen.
De två äldre syskonen får ett eget rum med våningssäng. Mamma, pappa och Laura ska sova i det stora sovrummet.
Pappa tänder en brasa medan Alma och Harry utforskar varje vrå i stugan.
– Har du fått med dina skidor, pappa? säger Alma med ett retsamt leende. Du har inte glömt dem hemma eller så?
Förra året glömde han skidorna och var sur i flera dagar för att han var tvungen att hyra ett par andra.
Pappa tittar upp från kaminen och verkar inte fatta skämtet.
– Skidorna är med. Jag har även packat ishacka,
navigationsverktyg, första hjälpen-kit, isdubbar och räddningslina, säger han och låter viktig.
Efter middagen blir det lugnt i stugan. Pappa nattar Laura medan mamma läser en bok.
Syskonen borstar tänderna inne i badrummet.
– Hur kan man bli så trött av att bara sitta still en hel dag? säger Harry med tandborsten i munnen.
– Stillasittande minskar blodflödet. Hjärnan behöver syre och näringsämnen för att du ska känna dig pigg och glad, förklarar Alma.
Harry tittar på sin syster. Hon kan så många grejer som han inte har koll på. Även om han är två år yngre och bara går i förskoleklass kommer han nog inte att veta lika mycket som Alma när han går i tvåan. Hon älskar att läsa och ställer alltid smarta frågor.
– Vilken tur att jag har dig, säger han.
Alma fnissar och rufsar honom i håret.
Snart står de vid det frostiga fönstret i sitt sovrum och tittar ut över snön. Himlen är stjärnklar och fjällen lyser vitt.
– Det är så tyst här, viskar Alma.
– Mm, för tyst, mumlar Harry.
Han trycker näsan mot det kalla glaset och spanar ut mot skogen. Då får han syn på något.
– Titta!
Han pekar mot skogen, där två röda ljus blinkar i mörkret.
– Vad är det? viskar Alma.
Innan Harry hinner svara hörs en duns utifrån. Det låter som att någon klampar utanför stugan. Kan det vara en älg? Eller en björn?
Almas hjärta bultar hårt.
– Ska vi kolla vad det är? frågar hon.
– Klart som korvspad, svarar Harry.
De smyger mot ytterdörren. Mamma och pappa verkar inte ha hört något, från sovrummet hörs bara mammas snarkningar.
Det känns som att varje steg får stugans trägolv att knarra, men till slut är de framme vid dörren. De lägger varsin hand på handtaget.
–
Ett, två, tre, viskar de i kör innan de sakta öppnar dörren och tittar ut.
Det är beckmörkt och går inte att se någonting. Inga röda ljus syns längre till.
– Så här mörkt blir det aldrig hemma i stan, viskar Alma.
– Kolla där, säger Harry och pekar mot marken intill huset.
Snön är nedtrampad. Det ser ut som avtryck från människofötter, fast tio gånger större.
– Är det … fotspår? säger Harry.
– De är ju helt enorma. Vem kan ha så stora fötter? viskar Alma.
Syskonen tittar på varandra med stora ögon. De vet inte vad detta betyder, men en sak är säker: Det här är början på ett nytt mysterium!
KAPITEL 2
i skidbacken
Det snöar under natten, och nästa morgon är de mystiska fotspåren borta. Utanför huset syns bara en stor snödriva.
Kanske fanns spåren aldrig där? tänker Harry.
– Perfekt med lössnö i skidbacken! hojtar pappa och sätter på sig skidglasögonen.
Familjen åker in till byn för att hyra skidor till Harry och Alma. Trots allt konstigt som hände kvällen innan sov båda två som stockar hela natten. Nu är de pigga och uppspelta inför första dagen med skidåkning.
Hyllorna i butiken är överfulla med utrustning och det är fullt med folk där inne. Laura sover, så de lämnar henne i vagnen utanför där det är lugnare.
– Mina älsklingar, kom ihåg hjälmarna! nästan skriker mamma.
Alma suckar. Mamma kan inte prata normalt, och hon fattar aldrig hur pinsam hon är.
Pappa armbågar sig fram mellan hyllorna och börjar plocka utrustning istället för att vänta på hjälp som alla andra. Han kommer tillbaka med famnen full av pjäxor, stavar och skidor.
– Här är till dig gumman, säger han och räcker över ett par pjäxor till Alma.
Båda pjäxorna är blå, men den ena är alldeles för stor och den andra på tok för liten.
– Pappa, tror du att mina fötter kan trolla?
Mamma skrattar högt.
– Det verkar som att Axel fortfarande lär sig det här med storlekar, säger hon och hjälper Harry att prova sina pjäxor.
Då hör de hur en bebis skriker högt utifrån.
– Laura! ropar mamma och skyndar ut.
När dörren stängts efter mamma tar pappa ändå hjälp av personalen. En tjej plockar raskt fram pjäxor och skidor i rätt storlekar.
– Ha så kul i backen! säger hon när hon ställt in bindningarna.
– Tio hål i nacken! svarar Harry.
Att gå med pjäxor är både svårt och skojigt, man ser knasig ut när man gungar fram och syskonen skrattar åt varandra.
Mamma stannar nedanför skidbacken med Laura. En bebis kan ju inte åka skidor, så mamma och pappa ska turas om att passa henne.
– Var försiktiga och lyssna på pappa, säger mamma.
Att det är pappa som brukar köra som en galning verkar hon helt ha glömt.
Harry, Alma och pappa tar sittliften och åker sakta mot fjällets topp. En vind får liften att gunga hit och dit, och Alma håller hårt i sina stavar.
– Titta så högt upp vi är! ropar Harry och tittar ut mot grantopparna.
Snart står de på fjällets topp och tittar ut över de mjuka, vita backarna.
Det pirrar i Almas mage. Det är ett helt år sedan de åkte skidor sist. Då var de bara två barn i familjen och Laura fanns inte ens i mammas mage.
Alma minns när de fick reda på att de skulle få ett syskon. Det var utanför äventyrsbadet i slutet av sommaren. Det var nog den bästa helgen i hennes liv, hon och Harry hade räddat badhuset från att stänga och sedan hade mamma och pappa berättat den roliga nyheten.
Pappa pekar till höger med staven.
– Vi kan åka där, det är en lång backe som inte är brant.
Men först ska jag visa er hur man bromsar ordentligt.
Han gungar fram och tillbaka på skidorna och tittar på syskonen.
– Nu ska ni få se hur det går till!
Han svischar iväg, men precis när han ska göra en snygg inbromsning tappar han balansen. Efter en klumpig piruett landar han med flaxande armar i en stor snödriva.
Alma och Harry kiknar av skratt när de ser pappa ligga där med skidorna i vädret.
– Ha ha ha, skrattar pappa överdrivet. Ni fattar väl att det där var med flit! Så ska ni alltså inte göra.
De åker tillsammans nerför den breda pisten, och det går ganska bra för både Harry och Alma. De testar knappliftarna och barnbackarna, och för första gången lyckas syskonen åka ankarlift själva.
Efter ett tag vill pappa ta paus för att dricka kaffe med mamma.
– Kan vi inte åka sittliften en gång till först? ber Harry.
Pappa säger okej, och snart står de högst uppe i backen igen.
– Mamma kommer att älska den här utsikten, säger Alma.
De vita fjällen och de djupa skogarna ser ännu häftigare ut än på bilderna.
Hon får syn på ett stort berg på andra sidan dalen.
Berget har en konstig form. Ser det inte ut nästan som ett ansikte?
– Kolla där, säger Alma och pekar.
Harry vänder på huvudet och tittar.
– Wow, säger han. Som en gubbe med stor näsa.
Alma funderar.
– Är inte det berget vid vår stuga?
Harry nickar långsamt.
– Det ser ut som att det tittar på oss, säger han.
Ett moln skymmer solen samtidigt som en isande vind blåser upp. De får en underlig känsla, som om det är något mystiskt med just det här berget.
KAPITEL 3
Super-LAura
Efter en rolig dag i backen har det blivit kväll. Inne i stugan är det varmt och mysigt. Alma och Harry spelar brädspel medan föräldrarna lagar mat. Laura sover i sin korg.
Mamma har hittat en kockmössa i ett köksskåp som hon satt på huvudet, och pappa har tagit på sig ett blommigt förkläde.
– Visste ni att en potatis i genomsnitt väger 85 gram? säger pappa och håller upp en potatis.
Alma och Harry fnissar. Pappa är full av viktiga och oviktiga fakta.
Mamma sjunger falskt till radion och viftar takten med en slev.
– Kan du inte sjunga lite tystare? säger Alma och pekar mot Laura.
Men mamma bara ler och fortsätter tralla. Strax börjar Laura gnälla, precis som Alma var rädd för.
– Alma, gumman, kan inte du titta till Laura? ber pappa.
Hon lägger ner tärningen och reser sig från soffan.
– Fuska inte nu, varnar hon Harry som skakar oskyldigt på huvudet.
Alma går fram till korgen och böjer sig över Laura.
www.thebookaffair.se
Text: © Joanna André, 2024
Illustrationer: AI-genererade © Joanna André
Formgivning: Elin Parmhed
Bildredigering: Elise Rosberg
Redaktör: Anna von Friesen
Tryck: Livonia Print, Lettland 2024
ISBN 978-91-89740-56-3
Det är sportlov! Familjen har hyrt en stuga i fjällen och Harry och Alma ska gå i skidskola. Men genast börjar det hända mystiska saker. Barnen hör konstiga ljud och hittar jättestora fotspår i snön utanför stugan. Vem är det som smyger i mörkret?
Och varför ser lillasyster Laura plötsligt annorlunda ut och har blivit superstark? Alma och Harry har helt klart ett nytt mysterium att lösa! ISBN 978-91-89740-56-3
The Swedish Family är jättepopulära på Youtube. Det här är den andra boken i serien där vi får följa hur syskonen i familjen löser mystiska fall.