Hugo Pettersson
FLASKAN
Hjälten från Vätterns djup
Flaskan - Hjälten från Vätterns djup
Författare: © Hugo Pettersson
Första utgåvan, första upplaga 2024
Omslag: Emma Hultin
ISBN bok: 978-91-89822-75-7
ISBN e-bok: 978-91-89822-76-4
ISBN ljudbok: 978-91-89822-77-1
Utgiven av eget förlag
www.faskan.nu
Prolog
Flaskan njuter av de varma ömma händerna och förnimmer dialogen i bakgrunden.
”Stina. Snälla. Hjälp mig. Jag förstår verkligen inte. Menar du att den tänker?!”
Anna har lagt undan den erfarna advokatens neutrala minspel och tittar skeptiskt på Stina där hon sitter med slutna ögon och fngrarna slingrade runt en sliten grön retur faska.
”Nej. Inte tänker. Det är precis det vår vän här inte gör. Tänkandet är något som vi människor håller på med. Men medveten - det är den. Den är här med oss nu. Jag känner det. Flaskan känner det också. Eller hur?”
Stina slår upp ögonen och tittar kärleksfullt på Flaskan medan hon sakta låter den snurra i handen.
”Nämen Stina. Hörru. Du kan inte vara allvarlig. Hur kan du veta det?”
”Nej, det kan jag väl inte. Jag kan väl inte veta nånting säkert om jag nu ska vara noga. Men jag är övertygad om det. Jag tror det. Det viktigaste är ändå att jag känner det.”
Stina låter ett fnger smeka över faskhalsen och uppfattar hur Flaskan returnerar värmen. Det känns så bra. Anna tittar skeptiskt på henne.
”Du får ursäkta men för egen del har jag väldigt svårt att se att det skulle vara nåt speciellt med den där gamla faskan. Än mindre att den skulle ha ett medvetande. En faska är en faska. Den gör sitt jobb. Berätta hur du tänker.”
Anna anar att det kommer en fördjupning och spetsar öronen för att försöka förstå.
”Det jag känner är att vår vän Flaskan här är medveten om sin omvärld. Inte medveten på samma sätt som du och jag. Mer som att den är i ett tillstånd av medvetenhet. Det är det jag känner. Jag känner mig upprymd när jag håller i den. Den har en bra energi. Jag är övertygad om att den är på en fantastisk resa och att den vill dela med sig av den. Titta! Den är till och med tillverkad 1970! Samma år som vi trä fades. I Hammar till och med. Det är i alla fall ingen slump. Jag har säkert hållit i den tidigare. Kanske fera gånger. Kanske du också. Det sätter spår. Men det går inte att förstå - bara känna. Jag känner att den är medveten om världen runt omkring sig och liksom inkorporerar allt i sig själv.”
”Jag förstår.” Anna ser på Stina en stund och påminns om att hon inte ska ljuga, inte ens i det lilla. ”Eller rättare sagt: Nej, det gör jag nog inte. Du får förklara mer. Känner du ofta såna saker?”
”När jag tar mig tid och fokuserar. Eller kanske när jag inte tänker så mycket.”
”Vadå inte tänker så mycket? Är det nån som tänker mycket och på märkliga saker så är det väl du? Som nu.”
”Det är svårt att förklara. Men jag känner det. Och jag får intrycket att Flaskan här trivs den också. ”
De sitter tysta en lång stund. Anna tänker att vännen pratar om den här faskan som om den vore en hund som trivs med att bli kliad bakom örat. Hon kallar den till och med för sin vän Flaskan.
Hon tar sats igen.
”Men den har väl ingen hjärna, inga öron, inga ögon, ingen tunga och ingen hud. Du får ursäkta mig men jag förstår bara inte hur du menar. Medvetenhet kräver väl att man har sinnen att hämta in världen med och en hjärna som kan tolka intrycken.”
”Kanske. Jag försöker inte övertyga dig om något. Jag tänker att precis som att många djur har sinnen som bevisligen är överlägsna de vi människor har, så kanske det fnns sinnen som vi inte kan sätta namn på. Det kanske till och med fnns ett medvetande som går utanför min kropp. Men jag vet inte. Det är så mycket vi inte vet och så mycket vi inte förstår. Jag känner i alla fall samhörighet med Flaskan här. Den är så vacker.”
Anna sitter tyst igen och försöker smälta det hon hör och vet inte riktigt hur hon ska fortsätta. Vännen är kul, intressant och spännande men lite väl udda ibland. Ibland leder hennes egensinniga tänkande till att de ryker ihop. Anna minns deras upphettade diskussioner under Covid-åren. Även när det fanns en kompakt enhällig matta vävd av forskning, expertutlåtanden och nyhetsrapportering så envisades Stina med sin egen åsikt. Men det här är något annat - det verkar som att Stinas andliga sökande fört henne in på ett okänt spår och hon vill verkligen veta mer.
”Men alltså Stina.” Anna pausar kort innan hon fortsätter. ”Din faska där, den kan ju inte prata - hur menar du att du får kontakt med den?”
”Jag har lagt mycket tid på att öva på det. Prova själv! Håll om Flaskan och sjunk sedan in i dess kropp.”
”Sjunka in?! Hur menar du att jag skulle kunna göra det?”
”Försök! Blunda och känn in den!”
Anna betraktar Stina klentroget men lutar sig ändå fram och tar ett stadigt tag om den slitna gröna faskan. En minut för fyter men hon känner ingenting annat än frustrationen som byggs upp inom henne.
”Nej. Jag känner ingenting och jag upplever ingenting. Det är en gammal retur faska. Varken mer eller mindre. Jag har hållit i faskor förr. Vad menar du med att sjunka in i den? Den är lika hård som alla andra faskor.”
”Det är klart att du tycker att den är hård. Den tycker nog samma om dig. Du kan inte närma dig Flaskan på det sättet. Ingenting delar med sig av någonting om du inte först behandlar det med kärlek.”
”Kärlek?!” Anna ser uppgivet på Stina.
”Ja! Om nån högg tag i dig så där, skulle du då vilja dela med dig av ditt innersta? Lägg den ömt i handen som om du verkligen bryr dig. Som en fågelunge.”
”Så här?” Anna lägger den lite snett i en kupad hand och lägger försiktigt den andra handen över Flaskan.
”Ja, det där är bättre. Du måste vara ömsint. Du kan inte tänka kärlek. Du måste vara kärlek.”
”Vara kärlek?”
”Ja. Slut ögonen nu och öppna de andra sinnena på vid gavel utan att tolka eller tänka. Sluta tänk! Känn efter! Låt fngrarna fyta samman med Flaskan. Sug in den där ärrade faskkroppen i blodet. Tänk dig att det inte fnns någon gräns för var du slutar och Flaskan börjar utan se er båda som ett. Sen dricker du direkt ur Flaskan. Men inte girigt som om den fnns här bara för dig, utan som att ni är här tillsammans. Närma dig med kärlek där ni fyter samman. Mer som en kyss.”
Anna blundar och låter sina känsliga fngrar spela över det slitna glaset. Den nötta faskkroppen ger ett annat sinnesintryck nu och öppnar upp något. Hon känner ett lugn lägga sig över stunden. Sakta för hon Flaskan till munnen. Det friska ölet lämnar Flaskans kropp och glider över i munnen, svalget och ner i magen. Hon känner hur både hon och Flaskan blir mjuka, varma och konturlösa.
Långt borta hör hon Stinas mjuka röst.
”Känner du? Där har du känslan. Stanna i den nu. Fortsätt blunda och ta in den vackra Flaskan i kroppen. Bli ett med den.”
Anna känner hur värmen fortsätter att sprida sig i kroppen och hon känner verkligen att hon inte vet var hon slutar och Flaskan börjar. Ölet fnns både i henne och i Flaskan på samma gång och glaset är en förlängning av hennes egen kropp. Solen värmer hennes ansikte och hon hör omvärlden som ett brus runt sig. Eller hör hon bruset inom sig?
Helt plötsligt letar sig en ovälkommen tanke in från den yttre verkligheten och förtrollningen bryts. Tankarna väller in över henne. Hon inser att hon är sen. Hon har faktiskt bråttom. Dricker hon öl på lunchen innan ett möte med en klient? Sitter hon på en uteservering och kysser en glasfaska? Hon öppnar ögonen och ser sig omkring. Mannen vid bordet bredvid verkar vagt bekant och stirrar ogenerat på henne. Hon rodnar och ställer ned Flaskan.
”Men det har är ju fantastiskt. Jag är varm i hela kroppen även om den intensiva känslan helt plötsligt försvann. Det här vill jag veta mer om en annan gång. Nu måste jag rusa vidare, jag är sen. Hej så länge!”
Anna reser sig hastigt och blicken är fokuserad och fast.
”Hej då, Anna. Vi får se till att ses oftare.”
Stina ger henne en lång varm kram och småler när Anna springer sin väg. Hon tänker att det är så vännen levt hela sitt liv. Fri men ändå inlåst i tankarnas tyranni. Hon känner tacksamhet för att hon själv under livet haft lång tid att öva upp sin medvetenhet och sitt eget förhållningssätt till världen. Det har inte alltid varit lätt. Hon har ofta känt sig udda och ibland direkt utstött. Men i stunder som dessa känner hon att hennes vägval varit rätt för henne och hon vet att hon kommer att sova gott ikväll.
Hennes händer sluter sig sakta och varsamt om Flaskan igen och världen blir ljus och varm.
Skolavslutningen
Flaskan som är central i den här berättelsen ser dagens ljus på Hammars glasbruk en ljuvlig junidag.
Försommarens ljusa grönska ger fabriken vid den lilla viken av norra Vättern en mjuk inramning. Året är 1970 och Sverige är ett land som seglar med god fart i efterkrigstidens ekonomiska medvind och Hammar är inget undantag. Tillväxt och ständigt ökad levnadsstandard står i fokus och de allt större hemmen fylls med bekvämligheter, ny teknik och tidsenliga möbler. Svenskarna kan sluta med det eviga lappandet och lagandet. Prylar man tröttnar på kan slängas bort med gott samvete. Minnena från det gamla Fattigsverige med alla sina vedermödor bleknar och framtiden är ljus.
Hammar är vid den här tiden ett mindre samhälle i södra
Närke utan några särskilda kännetecken annat än just det nämnda glasbruket och en kyrka som ligger i nord-sydlig riktning. Kunskapen om just den här lilla egenheten hos kyrkan är exempel på fakta som verkar sakna betydelse för ögonblicket men som kan visa sig vara matnyttiga senare. Så är det som vi vet ofta i livet, vi vet aldrig om den kunskap vi ska far oss nu kommer till praktisk användning och i så fall när det sker.
Eftersom vi inte vet i förväg om eller när en viss kunskap kommer att bli meningsfull så fnns det inte heller något meningslöst vetande. Det är bra att veta saker helt enkelt. Ibland för att vi kan få praktisk nytta av det och ibland för att det gör världen mer intressant. Däremot gör vi klokt
i att bedöma sanningshalten i sådant som vi tar till oss. Att det verkligen existerade ett glasbruk i Hammar vid den här tiden fnns det vittnesmål om och spår av även om verksamheten numera är nedlagd. Fabriksbyggnaden fnns kvar och det fnns mängder av retur faskor i omlopp med märkningen H som vittnar om att dessa faskor kommer från Hammar. Hammars kyrka fnns defnitivt kvar och kan besiktas av den ny f kne källkritikern.
Sanningshalten i den här berättelsen i övrigt lämnas till dig som läsare att bedöma.
Flaskans födelse sammanfaller med den skolavslutning som inleds under morgonen. På något magiskt sätt är denna händelse sammanvävd med Flaskans existens. Det är en stor dag i en bygd där det normalt inte är så mycket som bryter en vardag fylld av rutiner och strävsamt slit för att få livet att gå vidare. Bygdens kyrka är därför fylld med föräldrar och släktingar till traktens barn. Barnen går med förväntansfulla steg uppför kyrkbacken och dagen till ära är de ovanligt välkammade och uppklädda i nytvättade och väl strukna fnkläder. Den svenska faggan vajar för vinden och barnen stojar så där som barn gör när de vet att de har oceaner av ledig tid framför sig.
En f icka avviker från mönstret genom att tåga fram med ivriga steg, stadig blick och ett vältummat nothäfte i handen. Flickan som heter Stina ler och tittar upp mot den värmande förmiddagssolen. Hon tänker att den ger hopp om en fn start på sommaren. Dessutom har hon ett syfte med dagen. Tidigare år har hon sett skolavslutningen som en bisarr och långtråkig ceremoni som hon måste genomlida för att ha rätt att ta ledigt efteråt och hon vet att kompisarna tycker likadant. En del vuxna verkar för övrigt tycka att det
måste vara så hela livet – ha roligt och känna glädje får man bara göra om man först har lidit. Så behöver det inte vara tänker hon.
Stina har redan tidigt i livet fått nog av allt prat om lidande. Hon tycker att livet skall vara roligt. I år ska hon i alla fall se till att det blir ett annorlunda startskott för den stundande sommarvilan. När hon tänker på det så är det konstigt att de frar att skolan är slut. Borde de inte snarare ha en kul skolstartsceremoni för att man får komma tillbaka till skolan, trä fa kompisarna och lära sig nya saker?
Stina går in genom kyrkporten till det gigantiska och ekande kyrkorummet där hon visas in till sin bänk av sin lärare Lennart.
När alla ungarna har satt sig tittar Lennart upp på prästen som står och tittar ut över församlingen. Skolavslutningarna hör till de tillfällen då Lennart fortfarande kan förnimma det gamla genuina Sverige. Ett rike som för fnats i sekler och där kronan och dess nät av myndigheter tillsammans med kyrkan skapat en trygg plats för sina undersåtar. Men nu är allt på väg utför i ett drastiskt förfall. Under sin långa tid i lärarämbetet har han upplevt hur både skolans och kyrkans auktoritet minskat och hur banden mellan de båda luckrats upp. Nu kan folk få tro på vad de vill och det står till och med var och en fritt att helt utträda ur statskyrkan utan att tro på något alls. Oerhört. Vart ska det ta vägen? Snart ska väl inte ungarna behöva gå i svensk skola heller. Som lärare går han en ständig balansgång mellan att stå fast vid det som han vet är rätt och att släppa in den dekadenta nutiden där den gör begränsad skada.
Den här prästen går i alla fall in för sitt kall. Han har ofta intressanta vinklar på sina predikningar med lite nya inslag.
Idag hade han till exempel önskat att en av eleverna skulle få framföra ett inslag som inte ingick i den traditionella ritualen. Men inte ens en psalm hade ungen valt och tydligen hade ingen av föräldrarna haft vett att sätta stopp.
Lennart tittar bort mot den lilla magra f ickan i den opassande färggranna klädseln och suckar inombords. För säkerhets skull hade han noga gått igenom den banala texten och inte hittat något som stred mot den sanna evangelisk-lutherska läran. Bäst att bita ihop tänker Lennart.
När han nu ser sig om så känner han igen de trogna kyrkobesökarna där de hukar sig i bänkraderna inför en bister och allvetande Herre som är snar att stra fa sina syndare. Men en sån här dag släntrar det in nya människor och drygar ut den trogna skaran som han känner så väl. Så idag duger det att komma till Guds hus, säger Lennart tyst till sig själv och hans känsla att Sverige helt tappat fotfästet förstärks.
Med ett omärkligt tecken till kantorn öppnar prästen ceremonin och den mäktiga orgeln stämmer upp Den blomstertid nu kommer. Det skrapas i bänkraderna och hela kyrkan sjunger med i den välkända psalmen. Orgeln, prästen, Lennart, Stina, Stinas mamma Ulla och alla de andra svävar i samma tonfrekvens.
Stina ryser av välbehag när det är som om de bildar en enhet. Hon tycker att det är vackert, just den här delen av ceremonin gillar hon. Hon hör fortsättningen på avstånd i bakgrunden och börjar värma upp sina fngrar. När prästen ger henne en kort nick reser hon sig med bultande hjärta, torkar av hand fatorna på manchesterbyxorna och går den långa vägen upp till pianot. Strax är hon ett med pianot innan hon tyst säger till sig själv: Nu gör jag det!
Kyrkan fylls av hennes klara röst när hon stämmer upp
Here Comes the Sun som Te Beatles släppt förra året. Eftersom musik inte sprider sig lika snabbt på den här tiden är den utländska texten inte bara oväntad utan även obekant och svårhanterlig för en stor del av publiken.
Lennart och de andra rutinerade kyrkobesökarna sneglar på prästen för att få ledning om de förväntas sjunga med som i psalmerna. När prästen inte sjunger med tänker de att det är bäst att följa hans exempel. Med snabba blickar bekräftar de varandra i beslutet. Lennart noterar dock häpet att fru Hansson brister ut i ett doo-do-doo-doo med sin kyrkovana stämma. Fattades bara det tänker han. Det här måste vara en av Guds prövningar. Kanske inte som för Job, men närapå.
Efter sitt framträdande känner Stina ett lyckorus över att hon lyckats vara fullt fokuserad och går rakryggad och med lätta steg den korta vägen tillbaka till sin plats. Reaktionerna blir spridda - allt från mamma Ullas tårfyllda ögon, spritt tissel och tassel, ljudliga applåder, Lennarts sammanbitna käkar och några demonstrativt hopsnörpta munnar. Fru Hansson ger Stina ett varmt leende och gör tummen upp.
Efter någon timme tumlar barnen ut ur kyrkan med glöd i blicken. Ut i friheten.
Tu fa tu f ngarna i sexan har inte riktigt bestämt sig för hur de ska hantera situationen så Stina får gå fri. Deras energi riktas istället mot Anna som är ett av de nyin fyttade barnen och ett oprövat kort. Hon har just stannat till på kyrkbacken och blickar nu bort mot glasbrukets bolmande skorsten och ångande fabriksbyggnad.
Med oro i blicken vänder hon sig om och säger på sin perfekta rikssvenska: ”Brinner det i det stora huset där borta?”
Tu f ngarna brister ut i råa skratt, och lumpna kommentarer om hennes artikulerade uttal och förmenta dumhet haglar. Glasbruket och dess rykande skorsten är lika självklara beståndsdelar i verkligheten som att det serveras pannkakor på torsdagar. För det gör det givetvis. Hur skulle det annars vara? Anna går igenom en virvelvind av känslor och känner sig dum och ensam. Hon ångrar att hon frågat om något som tydligen är så självklart att alla andra vet. Ingen kommer att tycka om henne nu. Korkat, korkat, korkat. Dumt. Pinsamt. Framför allt korkat.
Vår pianospelande Stina är däremot av uppfattningen att vi inte kan veta allt och om vi inte frågar får vi inget veta. Hon har också med stigande livsinsikt noterat att människor oftast inte vill eller ens törs fråga. De kanske bara inte vill märkas tänker hon. Eller så tror de att alla andra redan vet. Stina har därför medvetet gjort allt för att inte falla in i det mönstret. Hon frågar om allt. Som belöning har hon därför redan lärt sig väldigt mycket under sitt relativt korta liv.
Hon tar Anna under armen och säger mjukt ”Jag kanske kan visa dig glasbruket nån dag. Min mamma arbetar där. Det är jättespännande med glas.”
Anna får lov att följa med Stina hem på lunch och här får hon trä fa mamma Ulla som berättar om glasbruket och varför det ryker ur skorstenen.
”Om du vill kan jag visa dig runt - jag har lite tid innan mitt skift. Så här på fredagen brukar det vara ganska lugnt.”
Anna känner sig varm inombords och släpper ur sig ett ”Ja! Jättegärna!”
Hon har nu kommit ur sin känsla att vara utfryst för sin märkliga dialekt, sin okunnighet om orten och om glasbruk.
De äter en himmelskt god lunch bestående av stuvade makaroner, falukorv och iskall mjölk innan de alla tre går ner mot bruket.
Ett sommarlov kan inte börja bättre. Stina och Anna sprider den goda energi som barn gör när de bara får vara barn.
Vänskapen
Bruket är som industribyggnader brukar vara - spännande men ogästvänliga platser för barn.
Storögt betraktar Anna ett virrvarr av byggnader, stålkonstruktioner, fordon och människor.
Trion anländer till en oproportionerligt liten dörr som känns malplacerad på den gigantiska byggnaden och Ulla ber dem att vänta och försvinner själv in i den bullriga lokalen.
Stina tycker som de festa människor att det är roligt att någon vill lyssna, så hon pratar glatt på.
”Jo. Egentligen är det konstigt med glas. Visste du att sand kan bli glas när det blir tillräckligt hett? Som när blixten slår ner. Sand kan alltså bli glas. Hur knasigt är inte det?
Men det får inte vara vilken sand som helst om det ska bli bra glas. Den sand vi använder här i Hammar är upphämtad från Vätterns botten. Vi har världens bästa sand säger mamma.”
Anna tittar försiktigt på Stina.
”Vi? Arbetar du också här? Men du är ju inte vuxen?”
”Alltså … vi och vi … jag vet inte. I Hammar är det nog så att det är vi. Alltså bruket, alla som jobbar på bruket och deras familjer. Magistern, frisören och de i a fären är också en del av oss. Alltså det som vi … jag menar jag kallar vi. Bruket och faskorna vi tillverkar. Grönebacke med dansbanan, båtplatsen och badplatsen. Det hänger liksom ihop.”