omslagsbild Nygjord gärdesgård i Småland. Landskapet är här resultatet av en månghundraårig samverkan mellan jord och jordbrukare. Ur Tusen år i Småland av Elin Wägner (1939) form Per Kollberg papper Livonia Zero Offset by Lessebo Paper 130 g tryckt i Lettland 2024 isbn 978-91-89838-30-7 www.votumforlag.se
En nutida beskrivning av Tusen år i Småland kan låta såhär: Tusen år i Småland (1939) ger en gripande beskrivning av landskapets geografi och historia, människor och myter. Det är en berättelse om snabb utveckling och om hur människor förändras när den omgivande miljön omdanas – då skogarna skövlas och kommunikationerna byggs ut. Här beskrivs hur modernitet och snabb utveckling kan leda till att grannar kan leva i olika tidsåldrar.
Ord på vägen
”Tusen år i Småland är inte någon bok speciellt för smålänningar, utan för invånarna i alla landskap i världen, där man har satt igång med att fördärva och mörda dess liv.”
Så skrev Vilhelm Moberg 1964 i samband med den andra utgåvan av Elin Wägners bok Tusen år i Småland som gavs ut första gången 1939.
Under några år bodde jag i ett gammalt torp som hade ägts av Elin Wägners släkt. Torpet ligger i Vätterbranterna strax söder om Gränna. I bokhyllan fanns Tusen år i Småland. På första sidan beskriver Elin Wägner, på ett alldeles sällsamt vis, utsikten från den närliggande byn Smedjeberg. Plötsligt upplöstes tid och rum där hon stod och spejade ut över Vättern en aprilmorgon. Anledningen till att hon stod där var att förlaget Wahlström och Widstrand gett uppdraget till henne att skriva boken om Småland i den serie landskapsböcker som de gav ut på 1930-talet.
Mina egna resor ha företagits utan någon från början utstakad plan, allteftersom olika ämnen eller personer blivit aktuella för mig under arbetets gång. Och vad som har varit aktuellt har tämligen självsvådligt bestämts av vad som legat inom min egen intressesfär. Att jag kommit att lägga så stor vikt vid kvinnornas insatser och historia, försvarar jag därmed att de är så gott som undantagslöst överhoppade i historien om Småland eller välmenande men ytligt och enfaldigt behandlade.
TUSEN ÅR I SMÅLAND
De små landen
Av nutida forskare kallas de små landen i Småland för ”folkland” och syftar på de tolv ursprungliga små landskapen
Aspeland, Finnveden, Handbörd, Kinda, Möre, Njudung, Sevede, Tjust, Tveta, Vedbo, Vista och Värend. Varje ”små land” hade under vikingatid och medeltid ett eget ting, en tingsplats. Ordet ”landskap” fanns inte i den äldsta fornsvenskan utan det vanliga ordet för landskap var ”land”.
Elins arbetssätt, att under sin resa genom Småland samtala med folk hon möter och hoppa i tid och rum, inspirerade mig till att göra detsamma. De små landen – i Elin Wägners fotspår är en litterär resa genom Småland, eller en guide om en så vill, som undersöker den svenska landsbygden – då, nu och spanar framåt. Resan går på slingriga vägar genom skog, upp på höjder, längs vattendrag och genom små samhällen. Nedslag görs på platser som Elin Wägner skildrar i Tusen år i Småland. Det blir även avstickare till ställen som jag tycker betyder något i samtiden. Elin utgick från byn Berg i landet Värend där hon bodde. Eftersom jag själv är uppvuxen på småländska höglandet och i olika omgångar har bott nära Vättern ligger tyngdpunkten delvis här. Många spännande och fantastiska platser i Småland är inte omnämnda i denna bok. Förlåt för det!
Under skrivandet lät sig Elin Wägner inspireras av Mårten Sjöbecks guidebok, Småland – färdvägar och vandringsstigar utgående från statsbanorna. Det har jag också gjort. Mårten Sjöbecks fotografier är särskilt intressanta som tidsdokument och väcker frågan om hur mycket av landskapet som egentligen har förändrats 95 år efter Mårtens och 85 år efter Elins resor i Småland? Vad är sig likt, vad har kommit till och vad är för alltid borta?
Följ med till de små landen!
De tolv folklanden Aspeland, Finnveden, Handbörd, Kinda, Möre, Njudung, Sevede, Tjust, Tveta, Vedbo, Vista och Värend. Karta från Smålands historia av Larsson m.fl., 2006.
Flory Gate och Elin Wägner på tandemcykel. Bilden publicerades i DNs söndagsbilaga när Barbro Alfving, Bang, skrev om Elin Wägners 60-årsdag våren 1942. Ur KvinnSams Bilddatabas Göteborgs universitetsbibliotek.
Vägar
När jag startade den första turen genom Småland i sällskap med en god vän som var hygglig nog att ta sin semester redan i april, beslöt vi oss för att så vitt möjligt välja dåliga vägar och undvika de goda. De var ju krokiga och backiga, dessa gamla häradsvägar genom Småland, men själva vägbanan kunde vara sammetslen och jämn. Genom att de tvang ner farten, lärde de oss att hoppa ur och gå av vägen för att titta närmare på ett träd, en å, en bro, ett gravkummel, en kyrka, en by, en dörr, en gammal hytta. Då vi på dåliga vägar forcerade några av de forna gränsmarkerna mellan härad, län och landskap, slingrade vi mil efter mil genom skogar och fällor, mellan flyttblock, mossar och gölar. Men den skenbara enformigheten tyckte oss alltid mångformig, och vi tyckte det var skönt med områden som inte var rationellt utnyttjade utan låg som de låg och levde sitt eget liv, en uppfattning som ägarna säkerligen skulle finna vanvettig. När allting var dolt i regndisets täta slöjor upplevde man landskapets naturliga modellering genom att man tvingades följa den med sin egen kropp, vilket ju icke är fallet på en god väg.
TUSEN ÅR I SMÅLAND
Året var 1937 då Elin Wägner gjorde resorna runt om i Småland inför skrivandet av boken Tusen år i Småland. Ofta reste hon tillsammans med sin goda vän Flory Gate som var den som hade körkort och bil. Det var en orolig tid i Europa. När det senare blev bensinransonering for de fram på de småländska vägarna med en tandemcykel som Flory skaffat. Grannar har berättat att Elin inte kunde cykla, att hon alltid satt där bak och att hon behövde en stenmur för att stiga på och av. Det är vackert att
Mårten Sjöbeck
På uppdrag av Kungliga Järnvägsstyrelsen producerade kulturhistorikern och fotografen Mårten Sjöbeck, mellan åren 1926–1953, 13 landskapsböcker med järnvägarna som utgångspunkt. Böckerna är en slags resehandböcker med natur- och kulturbeskrivningar. Alla böckerna är rikt illustrerade med fotografier tagna av Sjöbeck själv. Han var också pionjär som naturvårdsdebattör. Småland – färdvägar och vandringsstigar utgående från statsbanorna utkom 1930. Mårten Sjöbeck skrev även ett stort antal vetenskapliga artiklar och 1973 publicerades hans viktigaste verk, boken Det sydsvenska landskapets historia och vård.
Porträtt av kulturhistorikern och fotografen Mårten Sjöbeck. Han var liksom Elin Wägner även pionjär som naturvårdsdebattör.
tänka sig Elin och hennes följeslagerska Flory cyklandes fram på de små krokiga ”sammetslena” vägarna.
Genom att de tvang ner farten, lärde de oss att se upp för vad landskapet hade att ge …
Elin Wägner uppmanar till att stanna upp och ge sig tid att reflektera. Då kan oväntade saker hända. Många stopp och avsteg från den ursprungliga planen tar en in på vägar man aldrig annars fått se. Själv förundras jag mer och mer över hur varierat landskapet i Småland är. Många av de gamla vägarna finns kvar men sedan Elin skrev boken har stora genomskärande vägar som till exempel Europaväg 4, E4:an, byggts. En del vägar i jordbrukslandskapet har växt igen och mängder av nya skogsbilvägar har tillkommit.
Vägar hade ingripit i Smålands historia ända från den gången då de första nybyggarna tog sig upp för Lagan och Mörrumsån i ekstockar, då den första stigen trampades vid flodkanten, den första kavlabron lades med urskogsstockar över myr och moras.
TUSEN ÅR I SMÅLAND
Elin Wägner skriver att Mårten Sjöbeck har missat många viktiga och historiskt intressanta platser i sin bok om Småland från 1930. Detta eftersom han inte följer de urgamla vägarna och stigarna som trampats av smålänningar generation efter generation. Redan då, knappt tio år efter det att Mårtens Sjöbecks resebok släppts, är flera av hans resmål längs SJs järnvägsorter förstörda och borta av olika skäl. Kulturhistorikern och fotografen Mårten Sjöbeck tog tåget inför skildringarna i boken om Småland. Elin Wägner åkte bil, ibland tåg, cyklade och vandrade. Det är tydligt att Elin har använt sig av Mårtens landskapsbok i sitt förarbete till Tusen år i Småland. De flesta platser som nämns i den här boken kan därför nås med tåg eller buss. Andra passeras längs vandringsleder eller cykelleder. I vissa fall då platsen har en särskild betydelse kan den ligga en bit ifrån kollektivtrafiken.
Vättern och Visingsö sett från Smedjeberg en morgon i slutet av mars på 2020-talet.
Vättern med omnejd
Smedjeberg – början på Tusen år i Småland
Ett par mil norr om Vätterns sydspets gör den östra stranden en utbuktning och reser sig samtidigt högt och brant ur vattnet. På denna blickpunkt ligger några röda smålandsgårdar samlade till ett grannhälle som heter Smedjeberg. En morgon tidigt i april körde mig en god vän genom skogen som skiljer byn från stora vägen Stockholm–Jönköping. I skogsbrynet slog en utsikt emot oss vars djärvhet och svikt kunde förstumma en. Under en grå snötung morgonbelysning utbredde sig den isvita tomma oändligheten. Uti denna oändlighet låg slungad som en lasso en vinande stram blå båglinje. Så drömlik och förvillande var denna syn att vi kom bort oss och förlorade vårt fäste i tid och verklighet.
TUSEN ÅR I SMÅLAND
En dag i slutet av mars är känslan en annan. Vättern ligger visserligen blank och vacker. Visingsö har sin plats där, utslängd mitt emellan Östra Vätterbranterna och Hökensås på andra sidan sjön. För att ta sig hit till Smedjeberg var man förr i tiden tvungen att gå längs en smal brant väg som gick ifrån hamnen nere vid Vätterstranden. Den vägen vandrade Elin Wägner när hon i slutet av 1930-talet besökte sin brorsdotter Ria Wägner. Ria hade torpet Björkelund här mitt i Vätterbranten några hundra meter från byn. Under ett av besöken höll Elin på att skriva sin bok Tusen år i Småland. Vid Smedjeberg stannade hon upp, fastnade för den magiska utsikten och den stora tystnaden. Här på den gamla
slingriga vägen uppe på backen stod hon alltså en aprilmorgon. Vyn ut över Vättern var hisnande då som nu. Upplevelsen inspirerade henne så starkt att hon lät teckna ner den och det fick bli början på boken.
Så drömlik och förvillande var denna syn att vi kom bort oss och förlorade vårt fäste i tid och verklighet.
Känslan av att förlora fästet i tid och verklighet. Upplevelse av total närvaro är något vi i vår tid gärna vill sträva efter. Ett tillstånd som många längtar till för att bryta av vardagens stress, komma bort ifrån informationsflöde och prestationskrav. Var finner vi sådana tysta och rofyllda platser idag?
När Elin stod här var året 1937. Står man på samma plats idag blickandes ut över vida Vättern kommer man alls inte att slås av tystnaden utan snarare av dånet från motorvägen. Elin Wägners resa genom Småland skedde mer än tjugo år innan E4:an byggdes. När vägen var klar på 1960-talet måste det ha varit det mest genomgripande som hänt i landskapet sedan den geologiska förkastningen för femhundra miljoner år sedan. Den som skapade gravsänkan Vättern och de dramatiska Vätterbranterna.
Bauerskogar
Marken är täckt av mossa och skogen är tillräckligt tät för att inte släppa ner dagsljuset. Stenblocken är stora nog att gömma troll. När som helst kan skogens konung, älgen, träda fram.
”Vilken Bauerskog!”
Ofta ligger det en slags längtan och förundran bakom uttrycket. En skogslängtan och kanske en förhoppning om att möta något på vandringen. Eller till och med en önskan om att bli överraskad av ett okänt väsen eller åtminstone ett djur. För i skogen kan det hända att man möter det vilda. Ett rådjur, en hare eller en uppskrämd skogsfågel. Det både skrämmer och lockar.
Mats Andersson och David Söderlind gav 2011 ut den prisade fotoboken John Bauers skogar. Mats fotograferade i hemmaskogarna runt
Vandring i skogarna som John Bauer inspirerades av, Holavedsleden.
följ med på en resa i Elin Wägners fotspår som tar dig till den småländska landsbygden och samtidigt visar vägen in i ett spännande författarskap. Upptäck platser som Wägner skildrade i Tusen år i Småland och ställen som kulturhistorikern Mårten Sjöbeck fotograferade och skrev om i början av 1930-talet.
Elin Wägner var pionjär inom svensk journalistik och drivande i kampen för kvinnlig rösträtt. Sättet som hon knöt samman feminism med ett engagemang för freds- och miljöfrågor är lätt att koppla till vår tids samhällsdebatt och genom denna bok kan du upptäcka hennes verk.
Tusen år i Småland uppfattades av exempelvis Vilhelm Moberg ända in på 1960-talet som ett inlägg i dåtidens miljödebatt. Det grundar sig i Elin Wägners genomgående förhållningssätt att samhällsutvecklingen bör gynna människan utan att naturen samtidigt tar skada.
