9789197911016

Marja och Agneta the story of True Love!

Förord

D

etta är den sanna historien om två påhittade kvinnor.

Vi, Anna-Lena och Lill-Marit, tycker att det är roligt att gestalta starka och udda karaktärer. Den finska poetkvinnan Marja och hennes livs kärlek Agneta är lysande exempel på just sådana kvinnor.

Vi hittade på dem för att få spela dem och nu har vi skrivit en roman om dem. I vanliga fall skriver man boken först och manuset därefter.Vi gör tvärtom. Ända sedan vi hittade Marja en solig lördagsförmiddag 1980 på Mårtenstorget i Lund har vi varit väldigt roade över att få äga en alldeles egen radikalfeministisk kulturpersonlighet.

I en hög av småprylar på ett loppisbord låg hennes glasögon.

När Anna-Lena placerade dessa glasögon på sin breda näsa var hon där. Marja.Vi visste genast vem hon var. Vi hade sett henne så många gånger tidigare i kulturlivet.

Eftersom vi är en komikerduo och Anna-Lena skulle spela Marja, blev det naturligt att hitta en partner till Marja i LillMarits gestaltning.

Som kontrast till Marjas ilska stod först den saxofonspelande, svartklädde och tystlåtne Lars. En typ som låg helt rätt i tiden vid 80-talets början och i punkens svallvågor.

Det viktigaste för oss var att spela karaktärerna så trovärdigt att de kändes levande. Vilket kunde få sina konsekvenser. En gång, när vi turnerade i Västtyskland, råkade vi ut för en enträgen beundrare i Hamburg.

Det var en ung man, lika blek och tanig som Lars och identiskt klädd i svart skinnjacka, mörka solglasögon och pannband.

3

Han hade suttit i publiken varje kväll under hela veckan och sista kvällen släntrade han fram till oss och bad att få träffa Lars. ”Lars finns inte på riktigt”, svarade Lill-Marit roat. Hon utgick ifrån att killen skojade, men han verkade bara förvirrad.

Han såg stint på Lill-Marit och påstod att Lars ville sluta hos oss för att istället starta ett band tillsammans med honom. Han krävde att vi omedelbart skulle släppa taget om Lars. Och när han stirrade in i Lill-Marits ögon var det som om han verkligen såg Lars långt därinne. ”Lars har gått för dagen. Han mådde inte riktigt bra”, ljög hon då. ”Men vi ska framföra saken.” Lars beundrare syntes nöja sig med detta svar. Han klottrade snabbt ner sitt telefonnummer på ett ölunderlägg och gav det till Lill-Marit. ”Be honom slå en signal”, väste han hetsigt innan han gick därifrån.

Så småningom insåg vi att Marja behövde en ny partner. Hon behövde inte längre ”en annorlunda man”. Hon behövde en kvinna. Och efter en lek med några glasögon och diverse peruker utkristalliserades Agneta i Lill-Marits spetsnästa ansikte.

Lyckan var gjord. Skönare typer att spela får man leta länge efter.

Efter drygt tolv års samarbete kom vi 1992 överens om att det var dags för oss som duo att göra ett uppehåll, dags att gå vidare var och en för sig. Men vi slutade inte prata om Marja och Agneta bara för att deras scenkläder för tillfället var undanstoppade i garderoben.Varje gång vi träffades frågade vi oss vad de höll på med just nu. Hur såg de ut? Hur utvecklade sig deras relation?

Var bodde de?

På det sättet levde Marja och Agneta vidare, parallellt med 4

oss och våra nya liv. Så när det då och då hände att folk frågade efter dem hade vi alltid svar på tal. Till slut visste vi så mycket om Marja och Agneta och deras innersta väsen att vi kände att det var ohållbart att behålla allt detta för oss själva. Det måste skrivas ner.

Den här romanen tar sin början när Marja i sin ungdom lämnar den finska tallskogen tillsammans med den trädkramande miljöaktivisten Taja M Kakkarunkasyskonen.

Därefter följer äventyr på ett kollektiv i Hästveda och poesiturnéer genom Tyskland innan Marja, på en kvinnofolkhögskola i Stockholm, äntligen möter sitt livs kärlek i Agneta. De båda får sitt stora genombrott tillsammans i teveprogrammet ”Daily Live”.

I boken du håller i din hand avhandlas bland annat klimakterievallningar, alternativa äktenskap, lesbiska inseminationer och strävandet mot Det Nya Samhället.

Det är härlig feministisk historia. Trettio år av kvinnokamp!

5

Tack till: Våra söner Torsten och Victor som givit oss inspiration till Strykjärn.

Erika Söderström, vår fantastiska redaktör som med stor känslighet hjälpt oss bygga boken.

Katrin och Nicolai, som ville läsa om Marjas och Agnetas liv långt innan vi ens hade tänkt skriva boken.

Marja och Agneta the story of True Love!

Copyright © 2010 Författarna och Charlie by Kabusa Omslagsfoto Katrin Jakobsen Författarfoto Orlando G Boström Omslag och grafisk form Erika Söderström Kläder omslagsfoto K.U.S Korrekturläsning Rebecka Eklund Tryckt 2010 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-979110-1-6

Kapitel 1 ~1980~

Hur Marja lämnar Stockholm och flyttar till Blåkullakollektivet i Hästveda där hon genomgår en pånyttfödelse.

M

arja var otröstlig. Hennes mentor och förebild, Taja M Kakkarunkasyskonen, var död. Den enda människa som någonsin älskat henne. Kvinnan som hade lärt henne allt som var värt att veta, allt från att ockupera hus till annan samhällsomstörtande verksamhet. Taja M fanns inte mer. Det var ofattbart.

Marja försökte förstå.

Naturligtvis hade Taja M, precis som hon alltid brukat, tagit saken i egna händer och inte följt gruppen. Aktionen skulle ha genomförts först på fredagen var det sagt, men Taja M hade av okänd anledning valt att agera redan på torsdagen. Eller hade hon bara tagit fel på dag? Ingen visste.

Nu låg hon i alla fall på botten av Östersjön, så djupt att ingen dykare skulle kunna hitta henne. Hur hade det kunnat gå så fel?

Taja M hade ju kedjat fast sig många gånger förut. Vid dödsmärkta trän, vid rivningshotade kulturbyggnader och utanför riksdagen. Det hade varit hennes sätt att protestera. Varje gång 11

hade hon blivit ”befriad” med en bultsax. Utom den här gången.

Fartygets lots hade efteråt vittnat om hur han hade hört ett kvävt skrik i gryningen, men att han inte kunnat urskilja något i den täta dimman. Senare hade man emellertid, via en film från skeppets övervakningskamera, kunnat skönja hur en späd liten kvinna med lång tjock fläta omfamnat en av gifttunnorna sekunderna före dumpningen.

Det hela var förstås oerhört tragiskt. Den enda trösten för Marja var att Taja M hade fått dö den död hon hade drömt om.Taja M hade blivit en martyr. För alltid skulle hon bli ihågkommen som en hjältinna. Och Marja lovade sig själv, dyrt och heligt, att så länge hon levde skulle hon hålla sin älskades minne högt.

En dag, efter många suddiga veckor av sorg, ilska, isolering, vanmakt och apati, kom Marja till insikten att det var dags att ta sig samman. I sitt förkrossade tillstånd hade hon varken duschat eller ätit ordentligt. Hon hade förvisso ätit, men inte av hunger eller lust på mat. Därför hade också hennes kosthållning tagit stryk. Utan att tveka hade hon till exempel kunnat sätta i sig en hög med torra havregryn indränkta i sirap, djupfrysta kanelbullar doppade i hett svart kaffe eller rentav kalla vita bönor i tomatsås ätna direkt ur burken. Hon hade vid några tillfällen försökt koka ägg, men fått ge upp då hon haft problem med att få bort skalet utan att fullkomligt mosa ägget i handen.

Under denna tid hade hon även vältrat sig i självömkan, gråtit och skrikit och hållit långa monologer rätt ut i luften. Hon hade tummat det enda fotografi hon hade av Taja M Kakkarunkasyskonen. Ett enkelt fotografi från en fotoautomat. Och ylat ut sin ångest till Janis Joplins såriga stämma samtidigt som hon druckit ansenliga mängder vin.

12

Dessutom hade hon vänt på dygnet. Om hon någon gång hade råkat somna, kramandes Taja M:s saffransgula favoritkofta, så var det av ren utmattning. Och det var alltid på morgnar och förmiddagar som hon lyckats slumra in, när det varit för smärtsamt att bevittna hur en ny dag bara börjat. Precis som om ingenting hänt.

Men dagen kom då det blev dags att gå vidare. Inte ens Marja förstod varför, men sorg och läkning lever tydligen sitt eget liv. ”Ta en dag i sänder”, brukar ju folk trösta. ”Tiden läker alla sår.”

Den som är mitt uppe i sorg, den som just har drabbats av katastrofen att hux flux förlora sitt livs kärlek, kan uppleva sådana fraser som hån, som knivar rakt in i magen.

Marja hade inte förstått hur någon ens kunde fantisera om att gå vidare, uppskatta livet igen, våga älska igen, vilja älska igen.

Men det hände. Helt utan förvarning.

Marja kände sig liten, yrvaken och förvirrad. Hon mötte sitt plufsiga ansikte i spegeln och noterade att hon, trots att hon bara var några och tjugo, såg påfallande risig ut.

Hennes stubbiga frisyr spretade fel. Hennes vida tunika bar spår av fettfläckar och intorkad äggula. Och hennes glasögon var så skitiga att hon knappt kunde se.

Hon måste gå vidare, tänkte hon då. För Kampens skull.

Hon letade fram lappen med telefonnumret hon fått av MarieLouise, en av Taja M:s närmsta vänner, samma kväll som de haft minnesstund. ”Ring oss när du känner dig redo”, hade Marie-Louise sagt.

Marie-Louise var en av medlemmarna i ett kvinnokollektiv som kallade sig för Blåkulla. Detta kollektiv höll till i skånska 13

Hästveda, och Taja M hade varit en av grundarna. ”Ring precis när som helst”, hade Marie-Louise fortsatt. ”Vi tar hand om dig.”

Tack och lov var det ingen större sak för Marja att bryta upp från Stockholm. Lägenheten var i andra hand och kontraktet hade just gått ut. Och att rensa, sortera och packa tog inte många timmar. Taja M Kakkarunkasyskonen hade varken varit materialistisk eller religiös. Mycket mer än de kläder hon bar när hon dumpades hade hon inte haft. Där fanns bara hennes saffransgula favoritkofta, som hon bar hemmavid för att känna att hon var hemma, ett par vildmarkskängor, gymnastikskor och sandaler. Där fanns tre par vida och bekväma långbyxor i naturmaterial och ett fåtal t-shirtar med allehanda politiska budskap.

Tre tjocktröjor och en vindjacka. Samt en handfull trosor och sockor.

Marja kände djup vördnad inför de fåtal ägodelar som hennes Taja M hade lämnat efter sig. Där fanns inget som inte verkligen behövdes. Inga prydnadssaker eller statusföremål. Ingen fjantig servis att pråla med på middagsbjudningar, inga designfåtöljer eller dyrbara köksapparater som utförde det man i ren lathet inte orkade göra själv. Marja skulle minsann följa sin Taja M i fotspåren, bestämde hon sig för. Hon skulle kämpa för miljön och mot manssamhället. Inte en enda sak, inte ett klädesplagg skulle hon äga, utan att det var djupt förankrat och motiverat.

Hon hade ett kall och ett mål.

Nu gällde det bara att hitta vägen dit.

Hästveda låg cirka två mil norr om Hässleholm och Marie-Louise hade hävdat att denna lilla ort skulle vara något av Kulturens Navel (hemort för de sedermera så kända kulturpersonligheterna trumpetaren Don Cherry, skådespelaren Shanti Roney 14

och journalisten Johan Ehrenberg. En hoper karlar visserligen, men något annorlunda sådana).

Dessutom var det ganska glest med tallar i Skåne, hade Marja förstått, vilket hon fann betydelsefullt. Hon hade inte flytt den finska tallskogen för ingenting.

Det var hennes älskade Taja M som hade hjälpt henne därifrån.

Tall. Tallar. Tallskog. Marja rös bara hon kände doften. Hur hon, gravt närsynt, hade tvingats snubbla genom den mörka och melankoliska skogen varje dag när hon skulle till skolan. Hur hon ibland hade råkat stöta emot någon osalig som hängt sig. Som en kotte, tyckte hon. De hängde överallt, jättekottarna. Det var fasansfullt.

En dag hade Marja stött på något i skogen som var allt annat än en död jättekotte. Något som skulle förändra hennes liv i grunden.

Det föll sig nämligen så, att i närheten av Marjas hem skulle det skövlas tallskog och beredas plats för ett köpcentrum. Marja, som inte var det minsta bortskämd med fartfylld storstadsunderhållning à la militant miljörörelse hade därför, liksom övrig lokalbefolkning, kommit för att beskåda aktionen mellan trädkramarna (med Taja M Kakkarunkasyskonen i spetsen) och trädskövlarna. Det var dramatiskt. Hur ett trettiotal mer eller mindre professionella aktivister från både Danmark, Tyskland och naturligtvis Finland efter alla spelets regler hade kedjat sig fast vid sina älskade tallar.

Marja hade fängslat betraktat detta scenario med en för henne ny och pirrande känsla i de nedre regionerna. Tallarna hade hon mer än gärna sett få ge vika för ett civiliserat köpcentrum förstås, för något sådant hade hon ju knappt ens sett på bild.

Men för dessa människor, förstod Marja med växande intresse, 15

för dessa människor med den späda vackra flätförsedda kvinnan i centrum, var tallarna tydligen en fråga om liv och död.

På flygbladen läste hon: ”Tallskogen är vårt finska arv, vår historia, de lungor vi andas med, vår identitet. Dödar man tallarna kommer kalhyggen att leva kvar i oss som öppna sår från generation till generation.”

Sedan satt dessa människor lojalt fastkedjade vid varsin tall och sjöng ”We shall overcome”. Marja hade, utan att hon riktigt förstått varför, blivit så tagen att hon börjat gråta. Här kom dessa främmande vackra och stolta människor, tänkte hon, för att rädda något som hon själv hade ett sådant besvärligt och traumatiskt förhållande till. Bara för att de ville att jorden skulle leva. Jorden var tydligen viktigare för dem, insåg hon, än vad den enskilde och dennes ensamma smärta var.

Efter en stunds övervägande hade Marja, på skakiga knän, vågat sig fram till kvinnan med den långa flätan och frågat om det var något hon kunde göra för dem. Om de var hungriga, eller om de frös? Kvinnan hade bara plirat varmt mot henne och skakat på huvudet. Auran runt henne var så starkt strålande att den nästan gick att ta på, hade Marja förvånat tänkt, innan hon sjunkit ner på knä framför kvinnan och plockat tallbarr från hennes lysande om än något smutsiga ansikte.

Marja var trollbunden. Hon tyckte att kvinnan såg ut som en madonna, som en urmoder, som sinnebilden av Kvinnan. ”Sjung med mig”, sa kvinnan plötsligt. ”Sjung! Vi behöver flera som sjunger.”

Och de sjöng. ”We shall overcome some day, deep in my heart, I do believe, we shall overcome some day.”

Marjas röst var, trots att hon säkert var tio år yngre än kvin16

nan, en oktav djupare. Deras två röster bildade en vacker klang tillsammans. De såg varandra rakt i ögonen och de sjöng med sådan glöd att det för Marja kändes som om hon lyfte och försvann in genom kvinnans havsblå ögon, in i hennes själ. Att tu blev ett. Det var underbart. ”We shall overcome some day.”

Plötsligt rycktes hon brutalt tillbaka till den bistra verkligheten av att någon gav henne en så pass hård spark i sidan att hon föll omkull.

Hennes far. ”Din satans horunge!” skrek han. ”Sitter du och skämmer ut oss med dessa perkele paskiaiset kommunister! Syylä!”

Han grep tag i hennes hår och lyfte upp henne på fötter. ”Jag skulle då inte ha något emot om grävmaskinerna hade plattat till och mosat dig”, flåsade han vidare, ”så att man slapp kosta på dig en begravning.” Han slog till henne i bröstkorgen. ”Om det inte hade varit för att jag så ogärna hade velat grisa ner Samis fina Valmettraktor.”

Detta blev droppen för Marja. Efter alla år av slag och trakasserier från denne man, som dessutom haft mage att kalla sig hennes far, kände hon äntligen att det var nog.

Hon stirrade upp i hans uppblåsta ansikte, ett ansikte som var rödblommigt och gropigt av mångårigt och kraftigt supande.

Denne usle man hade då ingen som helst rätt att kritisera henne, insåg hon ilsket och kände med ens hur hon svämmade över av raseri. Hennes hetsiga humör, som framöver skulle utgöra en stor del av hennes personlighet, ja nästan bli till hennes signum, raseriet som troligen hade legat och pyrt redan från början, fick sin upprinnelse där och då. Det var mäktigt.

17

Likt en nyväckt vulkan exploderade Marja med ett sådant ursinne att hennes pappa försvann till skogs, som den fega krake han innerst inne var, innan hennes vrede ens hade hunnit ebba ut. Ja, det var ett sådant frenetiskt utbrott, ett sådant mästerligt kraftprov, att det händer att byn pratar om det än i dessa dagar.

Hur Marja, som tidigare hade förefallit lugn och beskedlig, plötsligt stampat runt och fräsande slängt svordomar omkring sig.

Hur hennes bastanta kropp hade farit runt som om ett stenblock skulle ha fått motor. Hur hennes ögon hade varit som eldklot i skallen och hur pappan hade värjt sig inför hennes blick. ”Ditt missfoster till varelse”, hade hon spottat. ”Du, som kallar dig man och påstår dig vara född av en kvinna. Rautatiekatu!” Orden sprutade ur henne som ångan ur en tryckkokare. ”Jag önskar att det var jag och inte min mor som hade dött då jag föddes, så att jag sluppit att se dig, satans humalassa mustapää vaivaisenluu paskiaiset!”

Marja hyperventilerade. ”Du krossade min barndom lika känslokallt som ångvälten kör över en vitsippa. Du är inte värdig att kallas man, för en man är ändå en människa, leipää pöydälle! Du är ett avskum, något som djävulen har klämt ut ur en varig böld i arslet!”

Hennes armar vevade likt en helikopterrotor på fullvarv och med sådan hastighet att hon ensam skulle ha kunnat skövla hela tallskogen. Hennes far hade först försökt att slå tillbaka, men hade mycket snart insett att det bara var en sak som gällde. Att ducka och värja sig så gott det gick. Marja visade sig ha oanade krafter. ”Kahvi maistuu hyvältä!” ylade hon. ”Jag ska förgöra resten av ditt ruttna liv, det lovar jag, du ynkliga fittvispare som fjäskar för allt och alla med kuk.”

Hon fortsatte morra. ”Kuk! Vad är en kuk! En liten slemmig 18

sak som din sjuka hjärna uppfattar som jordens mittpunkt och kvinnornas höjdpunkt, ha! Rasva alusta … makkara!”

Marja gick ett hotfullt varv runt sin hukande far, likt ett rovdjur som ringar in sitt byte. ”En kuk är inget annat än en löjlig utväxt”, väste hon. ”Som man kan klippa av med en nagelsax!”

Sedan rämnade hon, som om hon varit en trollpacka som sprack.

Byns alla åhörare backade i ren förskräckelse. Orden strömmade nu ur Marja som om hon talade i tungor (men för de flesta var det helt begriplig finska) och hennes pappa krympte för varje ord. Vittnen har därefter förfärat berättat hur han till slut hade pilat iväg likt en förskrämd mus.

Han återsågs aldrig mer. Det var som om den mörka barrskogen hade slukat honom. Och det var heller ingen, visade det sig, som saknade honom. Inte ens hans egen mor hade frågat efter honom. Men det är en annan historia. Så intressant att den skulle rymmas på baksidan av en tändsticksask.

När Marja var klar rungade applåder från trettio par händer.

Det var trädkramarna. Alla andra, inklusive trädskövlarna, hade lämnat skogen.

Och det skulle dröja över trettio år innan trädskövlarna vågade sig tillbaka för att bygga sitt köpcentrum. Men då hade trädkramande människor helt andra saker för sig än att stoppa byggandet av kommersiella shoppinggallerior. Den unga generationen visste inte ens vad en trädkramare var.

Nåväl. Innan vi går vidare i vår berättelse måste vi bara få tillägga att Marja genast blev inlemmad i aktionsgruppen som dess nya hjältinna. Och hela vägen tillbaka till Helsingfors fick Marja sitta på hedersplatsen, bredvid Taja M Kakkarunkasyskonen, 19

längst fram i bussen. Det sjöngs och hurrades för Marja så det stod härliga till.

När de äntligen anlände till den finska huvudstaden låg de båda kvinnorna tätt ihopslingrade och sov. En stor ung kvinna, som dagen efter skulle komma ut som lesbisk, och hennes späda tio år äldre nyfunna väninna med en hel del lesbiska erfarenheter i bagaget. Och, som bekant, med bara några år kvar till det fasansfulla slutet.

Taja M hade räddat Marja och lärt henne att livet inte behöver vara så illa som det kan te sig, om man inte vill. Hon hade sett till att Marja fått glasögon och att hon kom undan faran, tallarna och snaran. Marja var henne evigt tacksam för detta. Taja M hade varit hennes skyddsängel och vägvisare.

Nu skulle Marja, genom sitt framtida leverne, fullfölja sin kärestas gärning genom att kämpa för miljön och mot manssamhällets utsugning av kvinnor och barn.

Efter att ha följt den noggranna vägbeskrivningen som hon fått av Marie-Louise klev Marja av länsbussen vid ändstationen och gick den sista kilometern till kollektivet till fots. Kollektivmedlemmarna hade erbjudit sig att hämta henne, men Marja hade avböjt detta eftersom hon så väl behövde promenaden till att förbereda sig för vad som väntade. Doften av gödsel slog emot henne där hon gick längs landsvägen. Det öppna landskapet var så långt ifrån de murriga skogar hon var van vid. När hon vek av till höger, in i en allé kantad av kastanjer, såg hon vad hennes älskade så många gånger hade sett. Ett hem. Frid. Ett ställe att återhämta sig på och finna styrka i. Huset, som var vitrappat, hade en trappa upp till entrén. Marja tog ett djupt andetag, gick uppför trappan och ringde på.

20