HÖGMOD
1
© 2015 Utgiven av Ariton Förlag www.aritonforlag.se www.facebook.com/aritonforlag Twitter: @AritonForlag Instagram: @aritonforlag YouTube: aritonTV E-post: info@ariton.se Omslag: Josephine Öhrlund, Alexis Design Tryckeri: ScandBook ISBN: 978-91-87813-21-4 2
Innehållsförteckning Förord ”Sins of death” låter som hårdrock! …………… 4 av Robert Wells
Fröken Suberbia…………… 110 av Carina Cefa-Öhrlund
Lila måndag…………………… 6 av Ulrika Alenfelt
Högstadiekriget ……………120 av Emelie Ström
Ebba…………………………… 16 av Malin Lundskog
Högmod som svårmod …… 128 av Dag Sandahl
Benjamins chans……………… 26 av Catrine Tollström
Stadsloppet …………………138 av Anna Wahlgren
Pavo …………………………… 36 av Stefan Wallner
Bättre än bra ……………… 146 av Jenny Jacobsson
Mina vingar saknas mig ……… 46 av Jessika Nilsson
Klassfesten ………………… 154 av Lars-Göran Halvdansson
Unga Fru Andersson ………… 54 av Per Berg
En stjärna över i ……………164 av Mirjam Lindahl
Tevisdom för vilsna själar …… 64 av Cecilie Östby
Nåden knackar på ………… 174 av Cornelia Södergren
Påfågeldansen ………………… 74 av Anneli Stålberg
En ny sheriff i stan………… 184 av Jan Björkman
Modet att flyga högt ………… 84 av Gunnel Saric
Lukas 14:11 ………………… 194 av Carina Aynsley
Medan vi faller skiner ändå solen …………………… 90 av Michael Burlin
Fall från hög höjd ………… 204 av Birgitta Backlund
Högmod går före……………… 100 av Jessika Devert
Den som sig i leken ger.. … 212 av Dag Öhrlund
3
foto: Richard Ryan
Ulrika Alenfelt, född 1975 i Västerås och numera bosatt i Örebro med sina två döttrar. Med en examen i psykologi har Ulrika under hela sitt yrkesverksamma liv på olika sätt arbetat med HR och människor. Mellanmänskliga relationer är favoritämnet i hennes texter. Under många år arbetade Ulrika som konsult inom rekrytering, organisationsutveckling och ledarskap. Hon har även varit personalchef för Psykiatrin i Örebro län och sedan 2014 arbetar hon som HR verksamhetspartner på Försäkringskassan. 2014 var även året då Ulrika tog författardrömmen på allvar och satsade på sitt skrivande, i oktober debuterade hon som novellist i antologin ”Över en fika”. Utöver noveller skriver Ulrika på sin debutroman, en relationsroman fylld med kärlek och spänning.
6
Lila måndag Hon kämpar för att ta sig ur sömnen men det är svårt. Den där känslan när man precis har vaknat, känslan av att vara bortkopplad från omvärlden och ingenting är verkligt. Jag vet vem jag är men inte var eller varför. Och så en plötslig rädsla, en känsla av att något är fel, platsen och situationen eller alltihop. Ett frö av fruktan slår rot i bröstet och växer sig blixtsnabbt utom kontroll, sprider sig genom varje cell. ”Sigrid, kan du höra mig?” Hon försöker svara rösten, men orden blir kvar i huvudet. Ja, jag hör dig. Du behöver inte prata så högt. Jag hör dig. Vem är du? Huvudet gör ont och läpparna är torra. Hon försöker röra sig men kroppen lyder inte. Hjärtat slår oroligt i bröstet, som för att väcka henne så att hon ska kunna fly. Hon måste ta reda på vad som är fel, var hon är och vem hon är och om detta är verklighet över huvud taget. Någon lägger försiktigt sin hand på hennes arm, talar med lugn och trygg röst. ”Sigrid, jag heter Christian och jag är läkare. Du är på sjukhus. Vi kommer att ta väl hand om dig här.” Äntligen lyckas hon öppna ögonen. Det skarpa skenet får henne att blinka och tårar väller fram mot hennes vilja. Kan någon släcka ljuset? Förstår ni inte att ni bländar mig? En man sitter bredvid henne på sängkanten. Hon känner inte igen honom, har aldrig sett honom förr. Gissar hon i alla fall, men kan inte minnas säkert. Huvudet är suddigt inuti, törsten river i halsen då hon slickar försiktigt över sina torra läppar. De känns svullna och annorlunda mot tungan, smakar blod. Hon harklar sig för att be om ett glas vatten, men det är helt andra ord som kommer ut ur hennes mun. Sigrid möter Christians blick och viskar med sprucken röst. ”Spegel. Kan jag få en spegel?” I detsamma översköljs hon av en plötslig våg av trötthet och hon lutar huvudet mot den hårda kudden i sängen och sluter ögonen igen. Ljuden tystnar. Verkligheten försvinner bort. Allt blir tyst och mörkt en stund. ”Sigrid, du har varit med om en bilolycka och tyvärr fått ganska omfattande skador på skalpen, det syns även en del skador i ditt ansikte. Det ser värre ut än vad det är så jag tycker vi väntar med spegel, det viktiga 7
nu är att du med största sannolikhet kommer att bli totalt återställd med tiden. Det tror vi. Du har haft änglavakt, Sigrid.” Han säger det i ett tonfall som borde lugna, men Sigrid lyfter förskräckt en värkande arm mot huvudet och flämtar till då hennes hand rör vid det ömma ansiktet. Fingrarna smeker det kladdiga omslaget över pannan, fastnar i klibbiga hårlockar med torkat blod. ”Spegel. Jag vill ha en spegel nu.” Hon känner hur varma tårar börjar rinna ner för kinderna. Läkaren som heter Christian ger henne en lätt klapp på armen och nickar medan han reser sig upp. Först då ser Sigrid kvinnan som står en bit längre bak i rummet. En ganska kort och robust kvinnan med rödbrunt hår och glasögon. Hon bär vita sjukhuskläder precis som Christian så hon är troligtvis också läkare, eller kanske sjuksköterska, tänker Sigrid och nickar svagt mot kvinnan som en hälsning. ”Orkar du fortsätta nu Sigrid, eller vill du vila en stund?” Kvinnan ler mot henne. Det snurrar i huvudet på Sigrid, hon känner sig yr och illamående. De salta tårarna som nått hennes mun svider mot de spruckna läpparna. ”Fortsätta med vad? Vem är du?” Något händer i rummet vid hennes ord och Sigrid känner paniken komma smygande. Vad är det som är fel? Vad är det som dessa människor inte berättar för henne? Hon ser dem utbyta blickar men hon lyckas inte tyda dem. Vad är det ni döljer för mig? Kvinnan kommer fram till hennes säng, ser henne in i ögonen och talar med stadig röst. ”Minns du vad du heter?” ”Jag heter Sigrid.” Kvinnan nickar uppmuntrande. ”Just det. Hur gammal är du?” ”Jag är trettiofyra …” Varför frågar hon detta? ”Det stämmer. Och nu är du på sjukhus. Vet du varför?” ”Nej … jag tror … jag vet inte … jag minns inte …” Tårarna har torkat på kinderna men nu kommer nya. Sigrid brister i gråt och hulkar, låter tårarna rinna. Varför kan jag inte minnas? Världen är luddig och overklig, huvudet spränger. Kvinnan tystnar och väntar tålmodigt medan Sigrid snörvlar färdigt. Sedan tar hon hennes hand i sin. ”Jag heter Anja. Vi har träffats förut men jag förstår att du inte minns det. Det är inte konstigt, du har varit med om något traumatiskt och det är bara naturligt 8
om tankarna snurrar just nu. Du ska få vila dig så ses vi senare. Blir det bra?” Sigrid nickar och kramar kvinnans hand så hårt hon orkar. ”Snälla. En spegel?” Anja ler. ”Om det känns viktigt för dig så ska du få det. Jag ska hämta en.” Sigrid tittar in i spegeln. Försöker se sig själv. Försöker bli verklig. Hon fokuserar på de mörkblå ögonen omringade av svarta ögonfransar. Utan smink ser fransarna korta och glesa ut men de är åtminstone svarta. Ögonen är vackra, eller i alla fall det högra. Det vänstra ögat är svullet. Huden runtomkring är blålila. Men det högra ögat är vackert, troligtvis det vackraste i ansiktet tänker Sigrid. Kanske det enda vackra just nu i denna minut. Det blonda håret är tovigt och smutsigt. Huvudet omlindat med bandage. Hela vänstra sidan av ansiktet är rött och lila och svullet. Ett stort ilsket sår löper över kinden och ner mot hakan som också är lila. Det här är jag. Sigrid. Så här ser jag ut i denna minut. Blåslagen och lila. Men jag lever. Jag lever. En knackning på dörren och en lång man med vit rock och bångstyrig hår öppnar och kliver in. På en bricka fäst i den vita rockens bröstficka står det Christian Olsson med prydliga bokstäver. ”Hej Sigrid, jag ser att du är vaken. Din syster är så ivrig att träffa dig. Hon är här med din systerdotter. Orkar du med besök?” Sigrid gömmer hastigt spegeln under kudden och ler trots att det stramar och gör ont i ansiktet. ”Ja, jag orkar. Jag har väntat på att träffa dem.” Han nickar mot henne och hon ser att han är fullt medveten om att hon inte menar ett ord. ”Älsklingen, så du ser ut!” Ester skyndar in i rummet men stannar halvvägs mot sängen och flämtar till. ”Herregud. Stackars lilla hjärtat. Det kommer väl gå över? De kommer väl att fixa dig? Blir det bestående ärr tror du? Älskade lilla syster …” Hon slår dramatiskt handen för munnen och spärrar upp ögonen. Sigrids äldre syster Ester är klädd i en ljus päls och det mörka tjocka håret är uppsatt i en stram knut i nacken, ansiktets skönhet framhävs av en diskret men noggrant applicerad makeup. Hennes parfym fyller rummet och kittlar 9
Sigrid i näsan. Bakom Ester dröjer sig en liten femårig flicka som blygt tittar fram bakom pälsen. Sigrid undviker att svara men ler stort mot barnet och flickan rusar fram med ett glatt tjut och hoppar upp i fotänden av sängen. ”Moster!” ”Hej lilla gumman, så glad jag blir att se dig.” ”Maya, hoppa ner från sängen. Ser du inte att Sigrid är skadad. Du kan göra henne illa.” ”Det är ingen fara, hon får gärna sitta där.” Ester skyndar fram till ett bord i hörnet av rummet och plockar fram papper och färgpennor ur sin väska från Dolce Gabbana och pekar bestämt på stolen bredvid bordet. ”Här kan du sitta Maya. Rita fint en stund nu, mamma måste få prata med moster.” Flickan klättrar sakta ner från sjukhussängen och slår sig lydigt ner vid bordet med färgpennorna. Ester tar den andra av stolarna och flyttar den närmre Sigrid, slår sig ner där och fiskar snabbt upp sin telefon ur handväskan med sina välmanikyrerade händer. ”Du måste få se bilderna från festen, de blev helt fantastiska.” ”Vilken fest?” Ester skrattar till, högt och gällt. Men Sigrid faller inte in i skrattet. Istället känner hon den diffusa rädslan skena i bröstet igen och huvudet spränger när hon anstränger sig för att förstå. ”Ester … Jag minns inte någon fest. Jag minns inte.” Ester som redan hunnit logga in på facebook och scrollar ner bland den ena vackra och glamorösa bilden efter den andra hejdar sig tvärt och stirrar på sin lillasyster. ”Vad menar du? Varför minns du inte?” Sigrid lyfter försiktigt handen mot huvudet och grimaserar av smärta. ”Jag vet inte. Det är väl smällen mot huvudet antar jag. Jag mår lite illa. Det gör ont. Och jag får ingen ordning på tankarna. Allt känns dimmigt.” ”Okej, men det går nog över. Du har väl fått smärtlindring antar jag och morfin blir man helt groggy av. Du minns säkert snart. Jag kan prata med läkaren sen. Men titta här nu. Visst blev bilderna bra? Om man inte visste det skulle man kunna tro att jag fyllde tjugofem istället för trettiofem. Tycker du inte?” Sigrid nickar matt. ”Jo, du ser fantastisk ut. Var det en födelsedagsfest alltså?” 10
Ester strålar med hela ansiktet. ”Ja, min trettiofemårfest och kombinerad förlovningsfest. Du minns väl att Nicklas friat till mig? Ser du så lycklig jag är!” Hon pekade på en av bilderna. Sigrid studerar den utan några som helst minnen av att hon varit närvarande vid denna tillställning. Hon ser en mörk skönhet, hennes ett år äldre syster med det perfekta leendet, som skrattar stort på bilden medan hon lyfter handen mot kameran och visar upp en stor gnistrande ring på sin vänstra hand. Systern scrollar ner och visar fler bilder. Pekar och kvittrar medan hon visar det ena fantastiska fotot efter det andra. Alla på henne själv i smickrande vinklar och eleganta kläder och frisyrer. Ibland i sällskap med andra kvinnor, lika bländande vackra. På en bild ser Sigrid sig själv. Det gyllene håret i perfekta lockar, sminkad och stylad som en filmstjärna. Hon håller ett glas champagne i handen och ler mot kameran med välmålade röda läppar, lutar huvudet lite lätt mot systerns bara brunbrända axel. ”Åh, ser du så ringen gnistrar? Visst är den gudomlig? Det är sådan lycka att vara förlovad. Den kärleken ska du veta, det är livet.” Sigrid lutar sig bakåt mot kudden. ”Har du ingen bild på din fästman? På Nicklas?” Klockan på sjukhusrummets vita kala vägg tickar rytmiskt och sövande. Sigrid vilar ögonen på den, orkar inte längre hänga med i systerns engagerade prat om fester, märkeskläder och exklusiva drycker. Då kommer känslan igen. Något är fel. Hon har glömt något. Vad har jag glömt? Var vi inte fler här nyss? Hon sätter sig upp i sängen med rak rygg och låter ögonen fara över rummet utan att riktigt veta vad eller vem hon letar efter. ”Var..?” Ester rycker till av den plötsliga rörelsen från Sigrid och följer sin lillasysters blick i rummet. Så tjuter hon till och lägger snabbt ner telefonen i handväskan. ”Var är Maya?” Ester reser sig upp så häftigt att stolen är nära att välta. Sigrid ser på bordet i hörnet av rummet, några övergivna papper och färgpennor. Men inget barn som ritar. Ester ropar högt ut mot korridoren. ”Maya, var är du? Kom hit!” Snart står en kvinna i dörröppningen med Maya i handen. Kvinnan är liten och mörk, klädd i arbetskläder och med en städvagn bredvid sig. Hon nickar mot Sigrid och Ester. 11
”Ursäkta …” säger hon med svag utländsk brytning. ”Är det … er flicka? Hon var vilse.” Hon håller fortfarande Maya i handen men Ester tar några snabba steg genom rummet och rycker flickan ur hennes grepp. ”Ja, det är min dotter. Släpp henne genast!” Maya protesterar med tårfyllda ögon. ”Men mamma, skäll inte, hon är snäll.” Kvinnan i städrock sträcker fram sin hand mot Ester. ”Hej … jag ursäkta … ville bara hjälpa … jag heter Adriana. Flickan var vilse.” Ester fnyser och undviker kvinnans utsträckta hand. ”Nu är hon inte vilse längre så du kan gå nu.” Hon motar bestämt in Maya längre in i rummet och vänder kvinnan ryggen. Med sorgsna svarta ögon ser kvinnan på Sigrid i sängen. Sigrid trycker sina händer mot bröstet och nickar mot kvinnan. ”Tack” viskar hon men orden drunknar i ljudet av Esters telefon som ringer och kvinnan med städvagnen försvinner bort i korridoren. Systern avslutar telefonsamtalet och himlar med ögonen mot Sigrid. ”Fy så otäckt att den där kvinnan nästan var på väg att ta Maya. Tänk om hon hade kidnappat henne.” ”Men herregud, varför säger du så? Hon hjälpte henne bara att hitta hit igen. Det var ju snällt!” ”Ja, denna gång ja. Men man vet aldrig med sådana där.” ”Vad menar du med sådana där? Kvinnor?” Ester ger henne en skarp blick. ”Jag menar från andra kulturer. De har en massa konstiga saker för sig. Rena turen att det var en kvinna i alla fall och inte en man. Hon var kanske snäll. Men jag menar att man vet ju aldrig. Och städerskor ska man för övrigt aldrig lita på. De stjäl så fort man vänder ryggen till.” Sigrid känner hur hjärtat rusar och röda fläckar slår ut på bröstet under det vita nattlinnet. ”Men är du inte klok! Hur kan du uttrycka dig så? Det var det värsta jag hört.” ”Ta det lugnt nu Sigrid. Kom ihåg att du är skadad. Jag menar inget illa. Hon kan inte rå för att hon kommer från ett land med konstiga lagar, det är egentligen inte hennes fel. Men man ska se upp och vara försiktig. Det var bara det jag menade.” 12
Sigrid slår händerna för ögonen och blundar. Försöker andas lugnt. Drar sakta luften in och ut genom nästan. Hon känner sig yr och illamående. Ljudet av Esters röst och Maya som skrapar med stolen mot golvet blir mer och mer avlägset. Och mörkret omsluter henne igen. Hon vaknar till av Esters svala hand på hennes arm. ”Hjärtat, du verkar inte alls må bra. Vet du, jag ska bara gå och prata lite med din läkare och sen kommer jag hit och hämtar Maya så ska vi lämna dig i fred en stund så du får vila. Blir det bra?” Utan att vänta på svar vänder Ester sig mot flickan och förmanar med bestämd röst. ”Nu stannar du här med moster tills jag kommer tillbaka. Gå ingenstans och prata inte med några främlingar. Jag är snart tillbaka.” Och så stegar hon ut ur rummet och lämnar en svag doft av apelsinblom och patchouli efter sig. Så snart ljudet av Esters klackar försvunnit bort i korridoren smyger Maya fram till Sigrids säng. Flickan håller en kalender i ena handen och en ask med färgpennor i den andra. ”Vi tog med din kalender moster Sigrid. Kommer du ihåg att jag berättade för dig om färgerna förut?” ”Tyvärr inte gumman. Jag minns lite dåligt just nu. Kan du berätta igen?” Flickan ler stort och blottar en glugg i tandraden där hon tappat en tand. ”Javisst.” Hon klättrar upp i sängen och lutar sig mot Sigrids bröst. Lägger kalendern i knät och pekar. ”Här står datum och vilken veckodag det är idag. Idag är det måndag. Hon pekar ivrigt. Sigrid stryker henne över håret. ”Ja, måndag står det. Kan du läsa?” ”Inte så bra men det står alltid måndag på första rutan. Alla veckor börjar med måndag.” Sigrid känner sig varm i bröstet av flickans ord och hjärtat slår lugnt och fint igen. ”Det var ett bra knep. Har du fler tips?” ”Ja, man kan skriva lite varje dag. Vad som hänt och så. Det kanske är extra bra för dig som har dåligt minne nu. Och om man inte orkar eller kan skriva så kan man rita lite bara, man kan ta en färg som betyder något. Svart betyder sorg så om du är ledsen för att du gjort dig illa kan du rita lite svart.” 13
”Så fint. Men gumman jag är inte ledsen så jag ska nog välja en annan färg. Jag ska fundera lite.” ”Kommer du ihåg att jag har berättat det här för dig förut?” ”Nej, vännen, jag minns inte det just nu. Men jag minns nog snart bättre. Jag behöver bara vila lite.” Flickan ger Sigrid en försiktig kram och hasar sig ner från sängen. I detsamma dyker Ester upp i dörröppningen. ”Maya, kom nu så åker vi hem och så får Sigrid vila. Sigrid, jag pratade med läkaren och han kommer till dig om en stund, men vila dig nu. Vi ses snart igen.” Hon blåser iväg en slängkyss in i rummet, tar flickan i handen och försvinner bort med klapprande steg. Sigrid sitter kvar med kalendern i sitt knä. I dörröppningen får hon syn på kvinnan med städvagnen som går förbi i korridoren. ”Adriana! Vänta! Kom hit är du snäll.” Kvinnan stannar upp och tar några försiktiga steg in i Sigrids rum. ”Jag måste få be om ursäkt för min syster. Hon var fruktansvärt oförskämd mot dig. Jag är ledsen för det. Och tack snälla för att du hjälpte Maya när hon kom bort sig.” Adriana ler stort och varmt mot Sigrid. ”Ingen fara … varsågod …” Så pekar hon försiktigt mot sitt huvud och därefter mot Sigrids. ”Ont?” ”Jo, lite ont har jag. Och jag ser inte klok ut.” Sigrid skrattar till. Adriana slår ut med händerna och ruskar på huvudet. ”Förstår inte. Inte… klok...?” ”Jag menar att jag ser ful ut med skadorna. Inte vacker.” ”Aaa. Men … vacker är inte det här …” Adriana sveper med handen framför sitt ansikte. Så pekar hon med handen mot hjärtat. ”Här är vacker. Här. I hjärtat.” Sigrid kan inte hejda tårarna, de faller tätt och hon nickar ivrigt. ”Du har så rätt. Tack.” Adriana nickar tillbaka, ler igen mot Sigrid och lämnar rummet. Städvagnen gnisslar då den försvinner bort i korridoren. Mörkret har lagt sig utanför fönstret. Sigrid är trött. Jag vet vem jag är men inte var eller varför. Hon tar hon upp asken med färgpennor som ligger bredvid henne i sängen. Med andra handen lyfter hon upp kalendern. Hon väljer omsorgsfullt en penna ur asken. Lila. Hon tar av korken av plast och trycker spetsen mot det vita pappret i kalender, strax under texten måndag skriver hon med stora lila bokstäver VACKER. 14