DANIEL HOFLUND

NORRAKOLLEKTIVET

TIDEN AV ETT BERG

Snart ska sjön vara borta, liksom hästhagarna och husen. Norrakollektivet skildrar vad som går förlorat när gruvindustrin expanderar, och vilka konsekvenser och känslomässiga aspekter som följer och väcks av dess utbredning.

Granarna speglar sig i sjöns blanka vatten. På marken sluter sig mossan mjukt kring en vittrande stam. Allt är stilla i Norrakollektivets fotografier av de gamla skogar som breder ut sig i Sveriges nordligaste del. Men det är en stillhet som har ett slut. Verken ingår i det större projektet En plats försvinnande, som skildrar vad som går förlorat i gruvindustrins spår.

– Vi undersöker gränslandet mellan natur och industri och har utgått från byn Sakajärvi, där Aitik, som är Skandinaviens största koppardag brott, är beläget. Vi tittar på konsekvenserna och de känslomässiga aspekterna av gruvans expansion – för naturen, byn och människorna, säger Fanny Carinasdotter.

NORRAKOLLEKTIVET . En plats försvinnande

Tillsammans med Anja Örn och Tomas Örn utgör hon Norrakollektivet, som har sin bas i Umeå och Luleå. Sedan 2016 har de tillbringat delar av året i Sakajärvi utanför Gällivare. Där är malandet från gruvan alltid närvarande, dag och natt. – Det är ett ständigt grävande, en enorm hunger som tuggar i sig, ett begär som bara fortsätter. Hur mäter man tiden av ett berg, i relation till hur snabbt det går att ta bort det? Vi vill fånga känslan av skogen som omsluter en, naturens och geologins tideräkning, säger Fanny Carinasdotter.

Ljudet färdas över vattnet som skiljer dagbrottet från byn. Snart ska sjön vara borta, liksom hästhagarna och husen, ersatta av grushögar och dammar med giftigt slam. – I Sakajärvi finns det nu ett hushåll kvar, det är en generationsby som är omgiven av kulturlandskap och sommarbeten. Det är en väldigt gammal skog där man avverkat och rört sig mycket försiktigt bland myrar, bärmarker och jaktmarker, säger Anja Örn.

Hon drar en parallell till gruvan i Kiruna, vars utvidgning sker till priset av stadskärnans flytt. – Frågan om exploatering och gruvor är aktuell på många plan, säger Anja Örn.

Aitikgruvans dagbrott mäter över 3,5 kilometer och har grävt sig runt 500 meter ner i berggrunden. Dess skala är svår att greppa, liksom skönheten och värdena hos landskapet som omger den. – Om man står nere i dagbrottet och tittar upp ser man hur skogen står och tippar på kanten på ett tunt lager av jord. Det är den lilla skorpan på en knapp meter av jordmån som har burit hundratusentals år av växtlighet och liv. Just det med naturens skörhet är viktigt, säger Tomas Örn.

Det var hit till polcirkeln som nationalromantikens konstnärer kring sekelskiftet 1900 sökte sig för att fånga den svenska naturens själ. Deras detaljrika målningar kan i dag ge viss kunskap om skogens arter och karaktär under förindustriell tid. I En plats försvinnande skildrar Norrakollektivet även den ekologiska restaurering som pågår. Sveriges lantbruksuniversitet undersöker om den äldre skogens biologiska mångfald av insekter genom stockar kan flyttas till en yngre skog. Forskningsprojektet stöds av gruvbolaget Boliden, som därmed har fått möjlighet att fortsätta sin expansion. – Men man kan inte rädda naturen genom att förstöra den, säger Tomas Örn.

Genom sitt arbete förmedlar Norrakollektivet nu i sin tur kunskap om de gamla skogar som forskare kämpar för att återskapa, medan de befintliga slukas av gruvindustrin. – Det belyser människans tilltro på sig själv som en gudavarelse, vad vi kan skapa genom teknologi och vetenskap. Det sägs att vi måste expandera för att klara den gröna omställningen, men någonstans behöver vi ifrågasätta om vi verkligen ska fortsätta rusa framåt. Naturen har ingen egen röst, vi måste vara den rösten, säger Fanny Carinasdotter.

text : Carolina Söderholm Konstvetare, kulturjournalist och kritiker.

konstnär : Norrakollektivet (Fanny Carinasdotter, Anja Örn och Tomas Örn)

tillkomst : 2016 titel : Ur projektet En plats försvinnande (2020) teknik : Fotografi

NORRAKOLLEKTIVET . En plats försvinnande

RASMUS NOSSBRING

DE SJÖNG NÄR JAG LÄMNADE

Som lärling på ett glasbruk observerade Rasmus Nossbring hur glasblåsarnas händer aldrig fick lämna spår i verken de gjorde. Nu låter han mästarnas historier synas genom sitt eget skapande.

They were singing as I left är del av projektet Things that might have happened, en installation bestående av handskulpterade element kombinerade med formpressade glasdelar, gjorda i formar som Rasmus Nossbring har fått låna från Reijmyre glasbruk. – I samråd med glasblåsare och mästarna som lärde upp mig fick jag låna med mig formar och gamla figuriner som ofta fanns i deras bruksbutik – små djur och figurer som pressades i tusental och såldes till turister som kom och tittade på glasblåsarna. Men den skapande handen bakom figurerna fick aldrig synas. De stolta glasblåsarna var som borttrollade i slutprodukten.

Nossbring har pressat figurerna i sin egen verkstad utanför Stockholm. Han har vävt in samtida uttryck och influenser, och lyfter de gamla glasblåsarnas historier i kombination med sina egna erfarenheter och minnen av platsen.

I They were singing as I left står tre hundar på en tårtliknande botten. Under en båge står en figur som i produktionen kallades för smältaren. Titeln refererar till när Nossbring efter sju år som lärling och glasblåsare gick vidare och kom in på Konstfack. Han upplevde förändringen som en stor kulturkrock. – Personen går igenom portalen uppbackad av hurrarop och uppmuntran från sina gamla glasblåsare. Samtidigt visas också besvikelsen över att lämna något bakom sig och försvinna in i någonting nytt.

konstnär : Rasmus Nossbring född : 1991 titel : They were singing as I left (2021) teknik : Skulptur

RASMUS NOSSBRING . They were singing as I left