Johan Olof Wallin – psalmdiktare, ärkebiskop och frimurare

Text: ivar sundström Bild: Wikimedia Commons

Ett av mina skolminnen är den lilla skolandakten där fröken spelade en psalm, väldigt ofta Din klara sol går åter opp, och sedan läste något uppbyggligt.

Som vuxen har jag ofta stannat upp och begrundat Johan Olof Wallin, som skrev psalmen vi sjöng i den lilla byskolan. Jag fann en man som tillhörde den kulturella eliten i början av 1800-talet, en man som var med precis överallt: ärkebiskop, riksdagsman, frimurare och mannen bakom arbetet med 1819 års psalmbok.

Johan Olof Wallin föddes den född 15 oktober 1779 i Yttre skomsarby i stora Tuna socken i dalarna. Fadern, Johan Abraham Wallin, var fältväbel vid dalregementet.

Johan Olof var en studiebegåvning. Han fick sin första undervisning vid skolan i Falun, därefter gymnasium i Västerås. det var ett fattigt hem och han måste flera gånger avbryta studierna för att skaffa sig uppehälle genom att undervisa yngre barn. Trots detta genomförde han sina studier med högsta betyg och blev student i Uppsala 1799.

Kyrkoherde i Stockholm

efter studier i Uppsala och efter prästvigning blev han huspredikant hos friherre Carl Hamilton på Boo, i vars hus han var lärare. därefter blev han slottspastor vid Karlbergs krigsakademi och befordrades 1809 till slottspastor vid Karlberg, teologie lektor vid krigsakademin samt till kyrkoherde i Solna församling, blev teologie doktor samma år och utnämndes 1812 till kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm.

Han gifte sig den 12 augusti 1810 med Anna Maria Dimander (1781–1866). Hon var dotter till en cigarrfabrikör. Äktenskapet med Anna Maria Dimander var inte lyckligt och de fick inga barn.

Minnessten över Johan Olof Wallin.

Frimurare 1806

Wallin recipierade den 15 november 1806 som medlem nummer 867 i s:t Johanneslogen S:t Erik. Han erhöll grad X år 1826. Han var vid sin död förste talman i nordiska Cirkeln, innehade överofficiants värdighet och var medlem av Barnhusdirektionen i Stockholm.

Wallin verkade som präst huvudsaklingen i stockholmstrakten. efter att en kort tid ha varit domprost i Västerås, befordrades han till pastor primarius och kyrkoherde vid storkyrkoförsamlingen i Stockholm, där han stannade kvar till 1837 då han utnämndes till ärkebiskop. efter endast två år avled han i Uppsala den 30 juni 1839.

Norra begravningsplatsen

Wallin är begravd på norra begravningsplatsen i stockholm, en begravningsplats som han själv invigde den 9 juni 1827. Wallin har gravplats nummer 1, den plats han stod vid då kyrkogården invigdes.

På gravstenen finns följande inskription:

Jordens oro Wiker, För den frid som varar: Grafven allt förliker, Himlen allt förklarar.

Diktare och psalmförfattare

Redan tidigt gör sig Wallin ett namn som diktare. År 1808 mottog han den största belöning som svenska akademien någonsin utdelat, 200 dukater, för: ”Berättelse om konung Gustaf iii:s ärestod, och de i anledning af densammes aftäckande anstälde högtidligheter.” skriften innehåller dessutom lovtal till Gustav iii

Hans diktning leder honom fram till uppdraget att utforma en ny psalmbok och han blev ledamot i psalmbokskommittén.

Wallin gav sig i kast med uppdraget med den energi som var hans signum. Han bearbetar gamla psalmer, ger dem en ny språkdräkt och författar också egna. i 1819 års psalmbok har Wallin författat, översatt och bearbetat 279 verk, av dessa är 141 original.

Var är den Vän som överallt jag söker?

En dikt, oavsett om den är andlig eller värdslig, är resultatet av en inre kamp som speglar diktarens personlighet. så är det också med Johan olof Wallins diktning. Hans diktning av ett tungsinne och uttrycker många gånger en dödslängtan. Himmelen är målet för människans vandring och jordlivet är en prövning innan vi når dit.

Var är den Vän som överallt jag söker? är en av hans många psalmer.

Den är en ”dödsförberedelsepsalm” och skrevs som en avslutning till ett tal som Wallin höll vid invigningen av en ny begravningsplats för Västerås och s:t ilians församlingar den 4 juli 1818. i den svenska psalmboken från 1986 har den nummer 305:

Hwar är den Wän, som öfver allt jag söker? när dagen gryr, min längtan blott sig öker; när dagen flyr, jag än ej honom finner, fast hjertat brinner.

Frimureri i Wallins psalmer?

Om man studerar Wallins psalmdiktning kan man inte undgå att ibland lägga märke till frimureriska inslag. det är framförallt i fråga om vårt jordeliv, dess krav, dygder och förmåner som uttrycken blir oss frimurare välbekanta. men framförallt möter vi frimuraren Johan Olof Wallin i hans psalmer med förgänlighetstanken och evighetshoppets mäktiga perspektiv.

Wallin var en god medmänniska. under ett utbrott av pesten i stockholm tvekade han inte att som kyrkoherde besöka de hem där sjukdomen härjade. i psalm 177 står det:

Att gärna åt sin nästa råd, hjälp och glädje ge, ej blott på eget bästa, men ock på andras se, ej blott Guds vilja veta, men vandra i hans bud, det är att kristen heta, det är att tjäna Gud.

i den strofen ligger mycket av det vi frimurare kallar barmhärtighet men också en kärlek till Gud, vår Fader.

Staty över Johan Olof Wallin.

Genuint och äkta

Wallins psalmer kommer till i början av 1800-talet. ofrånkomligen har språket förändrats under de gångna åren och kanske är Wallin svår att förstå.

”Var hälsad sköna morgonstund/som av profeters helga mund/är oss bebådad vorden” i psalm 119 är för de allra flesta en svår mening. Jag brukar be om en förklaring vad diktaren menar. oftast möts jag av tystnad…

Ändå finns i Wallins diktning något genuint och äkta, något som rör och berör och tack vare detta äkta kan vi med behållning sjunga hans psalmer även idag.

I 1819 års psalmbok var psalmen ”upp, psaltare och harpa” nummer ett, en ingångs- och jubelpsalm:

Ipp, psaltare och harpa upp, kraftens ord, du andans svärd, Tveäggade och skarpa! ur dvalan väck en syndig verld. och, nådens milda lära, de väckta hjertan bjud, att känna, älska, ära Barmhertighetens Gud, som huld, i Zions gårdar, med andan och sitt ord, alltsom en herde, vårdar sin dyra återlösta hjord.

Som frimurare kan jag tycka att den psalmen talar till mig, vi har ett uppdrag att tjäna våra medmänniskor och att tjäna Gud. X