Tankar kring Brödravårdens år

Text: Johnny Hagberg foto: Mats Gärdfors

De flesta av oss vet väl att detta år är utlyst som Brödravårdens år. Utan tvekan ett synnerligen positivt och viktigt initiativ. Det är också ett naturligt tema då vi alla inom Orden är bröder.

När vi sökte oss till Orden så innebar det just detta: att vi skulle bli bröder med varandra. Vi har räckt vår hand till en annan person och tagit emot dennes hand i vår. Kedjan och handslaget förpliktar. Vi är inte längre främlingar för varandra även om vi inte personligen känner varandra. Vår orden har cirka 14 000 medlemmar och det är omöjligt att personligen känna var och en broder. Kanske är den loge jag går i också så stor att igenkännandet blir svårt? Jag tror att i de allra flesta loger och brödraföreningar fungerar detta med brödravården på ett eller annat sätt naturligt. men vi kan alla bli bättre, mycket bättre. Det ligger ett stort arbete i att se varje broder som en av mina många bröder. att bli sedd är viktigt och särskilt för den brodern som är ny i en loge. Hur mycket är detta orsaken till att många slutar i Johannesskedet?

Det är bra att det på många ställen finns logevärdar som hälsar välkommen och initialt tar hand om brodern som kommer. men egentligen skall varje broder vara denne logevärd och ha seendet med sig då man går på loge.

Som alltid åligger det ordförande mästare/ordförande att ha ett särskilt ansvar för att människor skall bli synliggjorda. men också för att se till att inga kotterier bildas bland bröderna. Sådana grupperingar kan vara rent fördärvliga i en loge och hindra en positiv utveckling.

Vårdar inte varandra ibland

Jag har haft samtal med flera bröder som sagt att de på olika sätt har känt sig mobbade och utfrysta inom Orden, inte sedda utan negligerade. ibland har de fått gliringar efter en tjänstgöring då det blivit fel i det rituella och de har blivit tveksamma att fortsätta Ordensarbetet.

Självklart är sådana incidenter svåra att belägga och ta tag i. Är det egen upplevelse eller är det de facto så att mobbning och utfrysning förekommer mer eller mindre? enligt statistik är det säkerligen tyvärr så. arbetsmiljöverket och Statistiska centralbyrån skriver i en rapport 2017 att så många som 450 000 personer, nio procent av alla som arbetar i vårt land, uppges ha blivit utsatta för mobbning eller kränkande särbehandling på sin arbetsplats. Så statistiskt finns säkerligen problemen också bakom våra lyckta dörrar. Bara detta att någon upplever mobbning eller att inte känna sig vara sedd bland bröder är nog så allvarligt. Här är något som vi får arbeta med under Brödravårdens år.

Våga se varandra

Som jag ovan antytt är det en konst och ett arbete att öva sig i att se andra. ingen skall behöva stå ensam i ett hörn utan att någon kommer fram och samtalar. Den som är något övad i människokännedom ser också snabbt vem som vi just då och i det ögonblicket behöver vara en broder för.

Ofta upptäcker man att det finns stora djup i den personen som jag förut inte kände närmare. Det fantastiska är att också denne och jag har lovat varandra brödraskap. Det är inte bara ord utan skall vara handling. Kanske är den viktigaste och största handlingen den att jag ser min broder! Det är där allt börjar vad gäller brödravård.

Tillsammans är vi starka

Svenska Frimurare Orden är en stark gemenskap med lång historia och med höga ideal. Dessa ska vi slå vakt om. men ingen organisation är starkare än den svagaste länken. Därför behöver vi alla under Brödravårdens år särskilt se till de svaga och sköra bröderna. Detta kan bero på utsatthet, som jag antytt ovan, det kan även bero på sjukdom eller annat avsidestagande. Vårt brödraskap har ingen gräns. Våra händer skall räckas även till de som inte längre fysiskt kan ge den andra handen på vår loge. Så nu gäller det för oss alla att se på ett nytt sätt på vår nästa. Se varandra som de bröder vi är – vi som tillsammans delar den största hemligheten av alla – att vara människa. X