Mördande lydnad – Om jag inte blivit doktorand i Göteborg hade jag aldrig gjort klart mina forskarstudier. Att vara borta från barnen under långa perioder var dock ett högt pris att betala. Det säger Charline Mulindahabi, prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid University of Rwanda, som 2015 disputerade vid institutionen för globala studier. ”LYDNAD” ÄR ETT positivt laddat ord i Rwanda. Men det
var också av lydnad många deltog i folkmordet 1994, då en miljon tutsier mördades under hundra dagar. – Det jag ville undersöka var om begreppet sedan dess ändrat betydelse, berättar Charline Mulindahabi när jag träffar henne i statsvetenskapliga institutionens lokaler i Huye. Är det verkligen bra att vara lydig om det leder till mord? För att ta reda på det gjorde jag djupintervjuer med fyra kategorier människor: förövare, överlevare, makthavare samt personer som var varken det ena eller andra. Jag kom fram till att människor erkänner att lydnad är något hemskt när det får så förfärliga konsekvenser som massmord, men att det i andra sammanhang är bra. Det är som att man vill rädda begreppet från dåliga associationer.
CHARLINE MULINDAHABI började sina doktorandstudier vid institutionen för globala studier 2010. Det innebar perioder på 5–6 månader i Göteborg, varvat med kortare besök hemma i Butare. – Min man, som också var doktorand då, tog hand om våra tre barn på mellan sju och tre år. Han disputerade före mig, hur det nu gick till, men jag hade aldrig kunnat koncentrera mig på mina studier om jag bott kvar hemma. Jag gick dock miste om stora delar av mina barns uppväxt. När jag grälar med min nu sextonåriga dotter kan hon påpeka att jag minsann inte har rätt att säga något, jag som var så mycket borta när hon var liten. Då får jag dåligt samvete. Så även om jag tycker att det är jätteviktigt att få erfarenheter från andra länder vore det bra om doktorandstudierna kunde organiseras så att man bara är borta kortare perioder. Folkmordet uppmärksammas mycket i Rwanda. Bland annat ägnas en hel vecka i april åt minnet. Många barn är traumatiserade av folkmordet, trots
att det skedde för 25 år sedan, berättar Charline Mulindahabi. – De var inte med själva men det är förstås en förfärlig händelse i familjens historia som inte riktigt går att förstå. SOM PREFEKT ÄGNAR sig Charline Mulindahabi mycket
åt administration, bland annat åt att koordinera ett masterprogram om lokalt styre. Men hon har också varit engagerad i ett samarbete mellan universitet i Uganda, Kenya och Tanzania som handlar om att undersöka hur humaniora är hotat inom högre utbildning. – Nästan alla satsningar på utbildning och forskning går till naturvetenskap, medicin och teknik. Humaniora ses inte som så viktigt, varken av regeringen, studenterna eller av studenternas föräldrar. Det där försöker vi ändra på, bland annat genom att erbjuda nya ämneskombinationer. Vi försöker skapa program där studenterna exempelvis kan kombinera ekonomi och historia eller juridik och språk. Samarbetet mellan olika lärosäten gör att vi kan uppmuntra varandra och kanske komma på nya sätt att stärka humaniora. Det är viktigt, inte minst för Rwanda med sitt traumatiska förflutna.
Charline Mulindahabi Titel på avhandling från 2015: Obedience troubled? Exploring the meanings of obedience in the post-genocide Rwanda. Jobbar som: Prefekt på statsvetenskapliga institutionen, University of Rwanda. Familj: Man och tre barn. Bor: I Huye, Rwanda.
MARS 2020 GUJOURNALEN
33
