Folk
Vill se fler möten De senaste tio åren vistas folk allt mindre på sina arbetsplatser. Det är en utveckling som hotar den intellektuella och akademiska miljön, befarar musikvetaren Lars Lilliestam som efterlyser fler mötesplatser. VI SLÅR OSS NER i kaféets soffor som står
vid den höga trappan i Humanistens nybyggda entré. Arkitekturen är imponerande med fönster hela vägen upp till tak och bjuder in till möten och samtal. Att alla humanistiska ämnen nu samlas under ett tak borde få betydelse för samarbete och sammanhållning, hoppas Lars Lilliestam. – Tänk vilken enorm förändring som ägt rum! Mitt eget ämne, musikvetenskap, har sedan 1970-talet flyttat runt mellan olika lokaler ungefär vart sjunde år. Och de humanistiska ämnena har varit utspridda på olika platser. Nu är de äntligen samlade på ett ställe. Jag upplever att det är en positiv stämning, kontaktvägarna blir kortare och det borde bli lättare att träffa kollegor från andra ämnen, säger han. TROTS DEN POSITIVA stämningen är han bekymrad över att det är så tomt i korridorerna. Annat var det för 20–30 år sedan då de flesta arbetade på sina rum. Att det är tomt i korridorerna är en utveckling som Lars Lilliestam sett framför allt under de senaste tio åren. Han menar att det faktiskt är så allvarligt att det riskerar utarma den vetenskapliga och akademiska miljön, men han förtydligar att det därmed absolut inte handlar om att allt var bättre förr. – Det betyder inte heller att akademiker är latmaskar och inte jobbar, tvärtom, men villkoren för arbetet har
40
GUJOURNALEN MARS 2020
förändrats i grunden. En orsak är förstås digitaliseringen som gör att du kan jobba var som helst. Det är ett oerhört privilegium att ha förtroendearbetstid, men det är samtidigt farligt. Eftersom många jobbar så intensivt och tycker att arbetet är så lustfyllt, är det många som stressas och bränns ut. – JAG TROR PÅ samtalets kraft. Som pe-
dagogen Roger Säljö uttrycker det så fint: att samtala är att samtänka. Goda idéer föds ur mötet med andra människor. Men om forskarna inte finns på sina arbetsplatser och på sina rum blir det svårare att träffas. Kollegor på andra fakulteter vittnar om samma trend. Något av det bästa som jag har gjort har varit tillsammans med andra. Exempelvis är jag väldigt stolt över samarbetet med musikvetaren Thomas Bossius, som resulterade i intervjuboken Musiken och jag. På senare år har jag haft kontakter med forskare om musik och hälsa och musikpsykologi och det är jättespännande. Att det blev musikvetenskap en gång i tiden var en slump, berättar han. Hans kompis, som spelade i samma band, lockade honom att börja studera ämnet.
– JAG HADE JU inget annat för mig och visste inte vad jag skulle bli. Jag var nyutexaminerad journalist, långhårig, radikal och spelade gitarr i ett rockband. Flera år senare, under C-kursen 1975, sprang jag på
Lars Lilliestam Yrke: Professor emeritus i musikvetenskap. Ålder: 68. Bor: Kålltorp. Familj: Hustru, tre utflugna barn, katten Emil. Intressen: Musik, litteratur, film, idrott – särskilt IFK Göteborg, historia, Berlin. Musiker som förändrat världen: Bob Dylan.
min lärare, musikvetaren Jan Ling på Vasagatan som på studs erbjöd mig ett vikariat som amanuens. Jag började nästan på en gång och sedan dess har det bara rullat på, gudskelov i olika funktioner. Lars disputerade 1989 och blev professor 2003 och har sammanlagt arbetat 13 år som studierektor. Fortfarande är lojaliteten gentemot ämnet det viktigaste, men framför allt på 2000-talet har fakulteten som enhet blivit viktigare, menar Lars Lilliestam. – Det är något annat idag, säger han. Inom en fakultet idag måste man ta så många hänsyn och det blir lite som EU, men jag tror att det är absolut nödvändigt att samla alla humanistiska ämnen under
