Albatrossexpeditionen ledde till ny vetenskap

I höst är det 75 år sedan det motoriserade segelfartyget Albatross kom tillbaka till Göteborg efter en 15 månader lång världsomsegling. Expeditionen ledde till häpnadsväckande vetenskapliga och tekniska framsteg, bland annat utvecklingen av en helt ny disciplin: paleooceanografi.

Den idag ganska bortglömda expeditionen, ledd av Hans Pettersson, professor vid Göteborgs högskola, ska nu uppmärksammas bland annat med en utställning.

Historien om Albatrossexpeditionen, som seglade jorden runt mellan 4 juli 1947 och 3 oktober 1948, börjar egentligen redan 1866. Då bröts nämligen den nyligen nedsänkta Atlantkabeln för telegrafkommunikation mellan Valentia Island på västra Irland och Heart's Content på östra Newfoundland, berättar Lennart Bornmalm, universitetslektor i marin geologi.

– När man drog upp den trasiga ledningen upptäckte man till sin förvåning att där fanns påväxt av levande organismer. Det var uppseendeväckande eftersom den allmänna uppfattningen vid den tiden var att liv inte kunde existera i djuphaven.

Upptäckten ledde till ett stort intresse för vad haven kunde tänkas innehålla. 1872–1876 genomförde den kända brittiska Challengerexpeditionen en stor undersökning av världshaven som lade grunden till ämnet oceanografi. Nästa större havsexpedition dröjde dock till 1925–1927 då det tyska fartyget Meteor studerade Sydatlanten.

Att Hans Pettersson tog initiativ till Albatrossexpeditionen berodde på att han tyckte att havsforskningen stått still alldeles för länge, berättar Lennart Bornmalm.

– Han var en välrenommerad forskare som 1932 hade fått Sveriges första professur i oceanografi, förlagd till Göteborgs högskola. Han var också den som, med hjälp av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, 1938 skapade Oceanografiska institutet vid Stigbergstorget, idag kulturhuset Oceanen.

Bland annat var Hans Pettersson intresserad av radiuminnehållet i djuphavssediment. Att studera sediment, som lägger sig lager efter lager på havsbotten, är som att läsa en bok om havets historia. De sedimentkärnor på några meters längd som Challenger tagit 60 år tidigare, innebar tidskapslar på cirka åtta tusen år. Men kanske skulle man kunna ta ännu längre sedimentkärnor och rentav undersöka hur gammal havsbottnen är?

Hans Pettersson tog kontakt med fysikern Börje Kullenberg och gav honom i uppdrag att ta fram ett bättre instrument för sedimentprov. Principen för det kolvlod Kullenberg skapade används än idag i moderna sedimentprovtagningsverktyg, förklarar Irina Polovodova Asteman, universitetslektor i marin geologi.

– Det består av ett långt metallrör med en inre kolv, som sänks ner i vattnet tillsammans med en motvikt. När motvikten släpper tränger det yttre röret ner i sedimentet medan det inre stannar kvar på bottenytan. Undertrycket suger in sedimenten lager för lager, utan att röra till dem, samtidigt som kolven rör sig neråt. Det är samma princip som när man tar blodprov med en spruta.

– Det kolvlod Kullenberg utvecklade kunde ta hela 20 meter långa sedimentkärnor. Det innebär material som går två miljoner år tillbaka i tiden, en enorm bedrift som lade grunden till den nya disciplinen paleooceanografi, eller historisk oceanografi, vilken förde samman oceanografi och geologi.

Tillsammans med instrumentmakaren Axel Jonasson gjorde Pettersson och Kullenberg flera försök med det nya instrumentet, först i Gullmarn, sedan i Medelhavet. Kriget förhindrade dock en längre expedition som alltså blev av först 1947, berättar Lennart Bornmalm.

– En jordenruntexpedition innebär förstås en väldig kostnad men Hans Pettersson lyckades få fram privata donationer som i dagens pengavärde motsvarar hela 20 miljoner kronor. Bland annat från industrimannen Gustaf Werner och Broströmkoncernen ställde upp med själva fartyget, den fyrmastade motoriserade Albatross som annars användes som skolfartyg för sjöbefälselever.

Den 4 juli 1947 avseglade Albatross från Göteborgs hamn efter några veckors ombyggnad till forskningsfartyg vid Lindholmens Varv. Bland expeditionsmedlemmarna fanns, förutom Hans Pettersson, Börje Kullenberg och Axel Jonasson, bland andra Gustaf Arrhenius, sedemera professor i oceanografi vid Scripps Institution of Oceanography i San Diego, och Waloddi Weibull, professor på KTH, berättar Irina Polovodova Asteman.

– För att säkerställa bästa möjliga väderförhållanden gick rutten huvudsakligen utmed ekvatorn. Förutom att ta upp cirka 400 sedimentkärnor hade man också med sig organismer som fångats med trålning på hela 7 900 meters djup.

Expeditionen var enormt framgångsrik och skedde dessutom i en tid av stora vetenskapliga framsteg, som upptäckten av radioaktiv strålning och C14­metoden, vilka möjliggjorde nya undersökningar av materialet, förklarar Lennart Bornmalm.

– Det var också i och med Albatrossexpeditionen som forskarna för första gången förstod att syreisotoper i marina mikrofossil fungerar som en paleotermometer och kan berätta om dåtidens klimat. Det syre som finns i vatten består nämligen i huvudsak av den lättare isotopen 16O och i lägre grad av den tyngre isotopen 18O. Vid avdunstning i havet stiger de lätta syreisotoperna och faller i högre grad ner som nederbörd, vilket innebär att is innehåller mer 16O än vatten. Genom att undersöka mängden 18O i de olika sedimentlagren kunde forskarna dra slutsatser om cykliska klimatförändringar där perioder med kallare klimat växlar med varmare perioder, som exempelvis den varma perioden holocen som vi lever i just nu. Längre tillbaka i tiden, skedde dessa klimatförändringar helt naturligt och berodde på mängden av solljusinstrålning till jordytan.

Sedimentkärnor och annat material från expeditionen förvaras än så länge på Geovetarcentrum. Vad som ska hända med samlingen när GU:s verksamhet flyttar till Natrium är i dagsläget oklart, förklarar Irina Polovodova Asteman.

– Men ett så otroligt viktigt material som haft betydelse för oceanografer, marina geologer och klimatforskare över hela världen, måste självklart tas till vara. I väntan på vad som ska hända kommer institutionen för marina vetenskaper att på olika sätt uppmärksamma Albatrossexpeditionen. Det handlar bland annat om en utställning på Universitetsbibliotek, aktiviteter under Västerhavsveckan samt en bok om expeditionen.

Fakta: Den vetenskapliga Albatrossexpeditionen, 4 juli 1947–3 oktober 1948, ledde till följande banbrytande framsteg: Skapandet av ämnet paleooceanografi, ökad kunskap om marint liv i djuphavet, användande av syreisotoper för förståelse av forntida klimat, uppfinning av kolvlodet samt seismiska prospekteringsmetoder för att registrera sedimentlagrens tjocklek.