VELODROM VÄSTERNORRLANDS NYA KONSTZINE
STROPPKONST GATUKONST TEXTILKONST BARNKONST OCH ANNAN KONST
OM ATT SKRIVA OM KONST Varför ska det göras överhuvudtaget? Ja, jag vet faktiskt inte, men eftersom det görs, så måste det väl finnas en anledning. Det finns flera stora konsttidningar, och flera små. Vissa har många läsare och andra har få. De flesta dags- och veckotidningar har minst en kultursida och vissa människor sitter till och med hela dagarna och skriver tjocka böcker om konsten. Kanske handlar det om att sätta ord på bilderna för att kunna förstå dem. För all del också att sätta ord på ljuden, installationerna och videoverken, som sällan ses utan bifogad förklarande text på de större museerna. Vissa tycker inte att konsten ska förklaras, medan andra verkligen behöver prata om den och testa sina teorier mot andras. Teorier är alltså vad det handlar om, för som bekant sitter ingen på några sanningar när det gäller konsten. Inte ens de som har tusen högskolepoäng i konstvetenskap kan tala om för någon annan hur ett verk ska tolkas, bara hur hen själv tänker kring det. För min del handlar det här med att ha en egen tidning om att skapa ett utrymme, där det jag skriver räknas. Konstvärlden kan vara ganska svår och trist, och det kan vara krångligt för en ny att hitta in. Men det hjälper ju inte att sitta och gråta över det, istället får vi som står utanför bygga egna arenor. Här får ni sålunda mina ocensurerade och inte alltid så snygga innersta tankar om konsten, serverade på ett pappfat.
Fanzine: tidskrift, framställd med små medel, av hängivna fans till ämnet som zinet berör D.I.Y: do it yourself, en gammal punkterm som ofta används om t.ex piratradio och egen skivutgivning.
INTE ALLS ETT TRÅKIGT LÄN Det är inte så ovanligt att någon säger att en västernorrländsk liten stad, säg Härnösand, är tråkig och att det aldrig händer något där. Men det är inte alls sant, det händer saker hela tiden, bara synfältet breddas lite. Försök bara att hinna gå på alla utställningar i hela länet, det är faktiskt ganska många! Räkna dessutom in allt som händer inom musik, dans och teater, så har vi ett rätt rikt kulturutbud. Det gäller väl mest att orka ta sig runt i länet, något som inte alls är så himla jobbigt egentligen. Att färdas är något alldeles underbart, det har Sara Parkman sagt. Klart att inte alla är lika förtjusta i att åka runt i kollektiva färdmedel som jag och Parkis, men den som inte mättas av konsten på hemmaplan tycker jag ska ordna något själv, mer D.I.Y i konsten kan aldrig skada. Glöm bara inte att tipsa Velodrom om det. Allra helst ser jag tips om sådana utställningar eller konstnärer som annars inte syns i media. Underdogs är särskilt välkomna, men sprättar får också vara med. Vill du skriva i Velodrom eller ha med några bilder? Klart du får! Skicka bara ett helt vanligt mail till alveola@riseup.net
PUSS!/ ALVA Ä & VELODROM
MAJ/JUNI 2012
VELODROM #1 INNEHÅLLER HÄRNÖSAND
KERSTIN STRANDBERG HAGBART SOLLÖS
KRAMFORS
SUNDSVALL
SOLLEFTEÅ
ADELE LÖFQVIST MAGNUS LÖNN ANNE HAGSTRÖM
TEXTILMAGI PÅ ARKIVET CICILY E BÄCKSTRÖM
LÄNGTAN/ DRÖMMAR ÅDALSSKOLAN
ÖRNSKÖLDSVIK
SHELTER/SKYDD STILMIX PÅ UTÅS DESSUTOM
OM BARNKONSTENS BETYDELSE VEM BLIR PROVOCERAD? PELLE PANDAS JOBBSÖKARTIPS
SHELTER/SKYDD PÅ ÖRNSKÖLDSVIKS MUSEUM OCH KONSTHALL Rummet, skyddet, hemmet är något vi alla kan och måste relatera till. Hela utställningen bygger på något djupt mänskligt, och därför blir den så stark. Det är mäktigt att se hela byggnaden fylld av det här temat, minst fyra konstnärer bygger här tillsammans upp en rik visning med många olika vinklar och tolkningar av begreppet shelter/skydd. I ett rum på bottenvåningen samsas Marielle
Nylander och Patrik Qvist om ytan. Marielles fotografier i serien Inbetween moments fångar mig mest av allt i hela byggnaden. En bild föreställer några tavlor lutade mot en blommig vägg, en annan en spegel som reflekterar en dörr. Det är som om en fotograf på en inredningstidning plötsligt fick blick för de udda vinklarna, för samspelet mellan ytorna. Det blir intimt och personligt och samtidigt
väldigt öppet för tolkning. På håll ser bilderna ut som geometriska abstraktioner. Jag blir förvånad över att jag älskar dem på det viset, jag som annars har så svårt för kvadratkonst. Kanske är det färgskalorna som gör att det funkar för mig. De är milda och välbekanta. Underbara! Vad som helst kan vara ett fönster mot evigheten om man tittar på det tillräckligt länge, men vissa fönster tilltalar mig mer än andra. Patrik Qvist var också en favorit på utställningen. Han som länge har intresserat sig för skjul av olika slag är given på temat shelter/skydd. Jag kryper in i skjulet som står mitt på golvet i salen. Sitter där en stund, begrundar vad som är ett rum, vad som är ett skydd, vad som är ett hem. Jag gillar konst som det går att interagera med. När jag läser Patriks egna tankar krig de 64 skjulbaserade collagen han gjort till utställningen, blir jag förvånad. Katastrofer som utspelar sig? Det jag såg var ju en vardag där människor går runt lite som de gör kring några skjul. Människorna på bilderna är utan ansikten, är det då möjligt att läsa in olika uttryck i dem, efter behov och egen sinnesstämning? Kanske var det de glada färgerna som lurade mig att tro att det rörde sig om något lättsamt. Kanske var det treåringen bredvid mig som pekade på tavlorna och sa ”den är fin, den är fin” som gjorde att jag inte tänkte på katastrofer. Men människorna i bilderna kanske inte är medvetna om den stundande undergången. Eller så är de det, men låtsas som inget, precis som vi. På tredje våningen står den civilisationströtta galningen Mikael Åkerman och berättar om sina planer på att resa till Uralbergen för att vara där själv i ett år. ”Han kommer att dö” var min första tanke är jag hörde talas om det, ”har han inte sett filmen Into the wild?” Men att få se hans hemmagjorda verktyg, hans bra sovsäck och att få höra att han kommer att ha en soldriven dator med sig för att kunna kontakta omvärlden lugnade mig. Det finns en bok, Doppler av Erlend Loe, som handlar om en person som bestämmer sig för att lämna samhället och flytta ut i skogen. Strax får han dock sällskap av en massa irriterande
människor som tycker att hans idé är perfekt. Kanske kommer folk att följa efter Mikael på samma sätt. Att fly civilisationen och återgå till någon slags ursprunglighet är nog något som alla människor längtar efter någon gång. Fotoprofessorn Annika von Hausswolff menar att konsten ger uttryck för vad det är att vara människa, och det stämmer så bra här. Även på Sara Appelgrens fotografier, som sällskapar med Åkermans installationer på tredje våningen. Först undrar jag på vilket sätt hennes porträttserie relaterar till utställningens tema. De avbildade personerna är på väg ut på scen och ser ut att betrakta sig själva i en spegel. Hur mycket av konsten handlar inte om beskådandet av självet? I ett berömt nakental som Hundertwasser höll 1967 pratade han om att människan har tre hudar. En föds hen i, en är hens kläder och den tredje är fasaden till hens hus. Om huset kan vara en hud, kan huden också vara ett hus. Våra kroppar är skydd och rum för oss, det är där jag till sist hittar kopplingen mellan Sara Appelgrens verk och de andras. En viktig uppgift för konsten är att visa verkligheten ur olika vinklar. Den uppgiften klarar Örnsköldsviks konsthall och museum av med råge. Förutom de nämnda konstnärernas finns andras perspektiv på temat, inte minst visas fyra fotografier av Thure Schelin. Bilderna på familjen Taikon står inte under museets tak utan ute i den närliggande Lungviksparken där familjen bodde några dagar om året kring 50-talet, innan romer hade laglig rätt till fast bostad och skolgång. Bilderna på uppslagna tält och allvarsamma mörkögda barn som förvägrats den självklara rätten till ett permanent hem bör skava i det svenska samvetet. Katarina Taikon har varit en idol för mig sen jag som liten läste hennes böcker om Katitzi. Kanske är hon en av flickorna på bilderna. Jag lämnar Örnsköldsvik nöjd, liksom mätt på konst, fast på ett bra sätt. Dessutom full av frågor och funderingar. Det är precis så det ska vara! Jan K Perssons performance vid öppningen missade jag, men han hade visst gjort något under en presenning.
OM PROVOKATIV KONST Tänker du på Anna Odell, NUG eller Makode Linde när du läser den här rubriken? Tja, de tre har väl fått representera folkbilden av provokativ konst den senaste tiden, men vad som provocerar vem är det sällan någon som diskuterar. Uppenbarligen är det inte alla som irriterar sig på trion ovan, NUG och Linde ställer ut på fina gallerier och Odell har fått tre miljoner i kulturstöd till en kommande film. Vad kan då provokativ konst vara? Ja, ta till exempel rokokon, den absolut stroppigaste konsten. Den som ser världen genom ett par marxistiska glasögon
kanske tycker att det är extremt irriterande att se dessa perukfjantar strutta mot Kythera i all sin prakt. För feministen är kanske Anders Zorn en av de mest provokativa konstnärerna. Likt en 1800talets Bingo Rimér tjänade han grova pengar på att exponera kvinnors kroppar, och sådant är alltid störande för antisexisten. Den som däremot tycker att jämställdhet är trams stör sig sannolikt på den växande feministiska konströrelsen. Konsten är oftast full av budskap som tilltalar vissa men inte andra.
Ju starkare budskapet i ett verk är, desto starkare brukar också motståndet mot det verket vara. Men också konst som (kanske skenbart) inte har något budskap kan irritera. Till exempel den geometriska abstraktionen. Det mest provocerande med den är nog inte själva fyrkanterna, utan att de fått ett så orimligt högt värde. Av samma anledning blir en del människor skitirriterade på Ernst Billgrens och hans rådjur. Han menar på att konst som inte säger något är det mest provocerande som finns, att måla intetsägande tavlor är alltså hans sätt att reta folk. Själv retar han sig på socialrealismen, som han
tycker är destruktiv. Helt enkelt är det så att olika sorters konst provocerar olika människor. Men hur provokativ är den västernorrländska konsten? Det är ytterst sällan, om ens aldrig, som någon uppretad recensent rasar mot något som ställs ut på våra konsthallar. Har det att göra med snälla journalister, oförargliga konstnärer eller både och? Provokationen i sig är kanske inget självändamål, och ett kulturklimat som är öppet och tolerant är väl inget att skämmas för, men det kanske ändå är värt att uppmärksammas att ingen verkar bli upprörd över något här i länet.
OM BARNKONSTENS BETYDELSE Under ett par veckor i maj visade konsthallen i Härnösand upp en mängd underbara verk av barnen på ett par av kommunens förskolor och skolor. Det är inte bara en sympatisk utställning, utan också ett viktigt ställningstagande för barnens konst. Som konsthallens intendent Maria Oldenmark säger i en intervju med SR så kan det betyda mycket för ett barn att få se sin bild på väggen där. Dels kan det öppna upp för ett intresse för konst, och dels för att det ger barnet en känsla av stolthet. Men betoning på ”alla” förklarar hon att konsthallen har bjudit in alla barn i kommunen sedan 1988. Barnens bilder har under det senaste seklet fått en del uppmärksamhet. För de avantgardistiska konstnärerna som verkade i början på
1900-talet blev barnkonsten den inspiration de behövde för att ta sig ur den traditionella konstens stela formpress. Picasso lär ha sagt att det tog honom hela livet att lära sig att måla som ett barn. Andra viktiga gubbar som Klee och Kandinsky vördade också barnkonsten och banade väg för alla efterkommande naivister. Men alla älskar inte barnkonst, trots den viktiga roll som den spelat i konsthistorien. ”Gör nu inte någon dagis-skit”, kan det till exempel hända att en lärare säger till en klass på en konstskola. Jodå, det hände ganska nyligen. Med det i åtanke känns Härnösands satsning på konstveckor för barn och unga särskilt viktig.
ANNE HAGSTRÖM GÖR DET SJÄLV Den lilla italienska restaurangen Dolcetto i Sundsvall har lånat ut sina väggar till anarkokonstnären Anne Hagström. Hon har fyllt dem med fina färgglada och fantasifulla blommor av papier-maché och gammal sammetsbrokadtapet. Papiermaché är ett ringaktat material, men det skiter Anne i.
”Jag gillar papier-maché för att det är formbart, det går att knöla, skrynkla och hacka, men också att få riktigt slätt och blankt.” Hennes blommor skulle kunna sitta på någon kunglig stropps huvud som hatt, de överdådiga sammetsbrokadtapeterna som verken dekorerats med ser borgerliga ut på ett komiskt sätt. Det går inte att ta miste på Annes humor, men samtidigt kokar en påtaglig rebelliskhet under ytan. Anne var i fjol med och arrangerade Härnösands performancefestival, och hon uppträdde då tillsammans med Gudrun Sondell och Moyom. Det var en sjukt rolig och queer performance som stack ut bland de andra bidragen. Men året innan gjorde hon och Gudrun en feministisk performance på internationella kvinnodagen, som var mer ilsk än komisk. Till dagens utställning har hon dock lagt ursinnet åt sidan för en stund och istället jobbat konstruktivt med sina blommor och tavlor. Hon berättar gärna om materialen och hur hon samlar på sig lite av varje.
”Min morfar hade tapetaffär och jag har sparat gamla rullar. Tapeten är smycket hemma, fast vissa är vansinnigt fula.” Anne berättar om de tapetinslagna paket som hon och familjen alltid fick av hennes mormor och morfar. Det är fint att hon har en så nära relation till sitt material.
ÅDALSSKOLANS ELEVER STÄLLER UT Biblioteket i Kramfors är fullt av bilder. Det är avgångseleverna på estetiska programmet och medieprogrammet på gymnasiet som visar upp sina bilder, och de olika programmen har organisterat sina utställningar på lite olika sätt. Medieprogrammet har fått mycket luft kring sina bilder och har en sammanhållen grafisk profil som presenterar fotografierna, medan esteteleverna tyvärr trängs ihop längst in i salen, med tunna pappersnamnlappar
bredvid sina verk. Det är synd, esteterna hade kunnat få ta mer plats. Jag imponeras av de digitala bilderna som esteterna Erika Andersson, Nina Bylund Malin Sandberg och Ida Olofsson står för. Nina Bylunds akrylmålning Konflikter gillar jag också, det är blått och lila skvätt som slår emot varandra med en massa energi. Det är också kul att se estetelevernas tredimensionella verk. Det finns lerskulpturer, en ambitiös klänning av metallringar och andra intressanta objekt.
Medieprogrammet har något som jag alltid uppskattar, ett tema att arbeta kring. De har gestaltat sina drömmar, och med en liten text intill förklarar de hur de har tänkt kring sina bilder. Alexander Vestin drömmer om att styra ett imperium och visar en bild av pengar, det roligaste är hans ironiska självporträtt med cigarr. Ronia Leiderhorn visar ett mörkt och närgånget porträtt som hon uppmanar betraktaren att tolka själv och Emina Duljevic ger oss en personlig och ömsint bild av sin lillebror.
Helena Sundin går längst i sitt självutlämnande, hennes bildspel blottar en mängd ibland otäckt personliga tankar. Många av bilderna i utställningen är mörka och otäcka, speglingar av mardrömmar. Det är också ganska mycket unga kvinnokroppar som exponeras, vilket kan diskuteras, men det sker ur ett subjektperspektiv. Jag uppskattar verkligen att få ta del av de här unga människornas tankar och bilder, hoppas bara att esteteleverna får lika stort utrymme som medieprogrammet nästa år.
KRAMFORS
KERSTIN STRANDBERG OCH HAGBART SOLLÖS PÅ KONSTHALLEN I HÄRNÖSAND Kerstin Strandberg gör härligt skvättiga och droppiga akvareller, textil och objekt, installationer av naturmaterial. På invigningen talas det om Kerstins verk som mjuka, men det är verkligen inte så mjukt som textilkonst
brukar vara. Det är sträva fibrer och hårda material som armeringsjärn och plexiglas. Kerstin arbetar mycket med den grova och starka sisaltråden, som utvinns ur växten agave. Jag gillar det kärva i verken, de har liksom sina
egna viljor. Det är ett stort arbete som Kerstin har gjort, bara verket Nivåer krävde 1000 stick. Alstret Nätverk är verkligen ett verk av nät, flitigt vävt av sisal och järn. Jag vill gärna känna på trådarna, Kerstin ler och nickar.
”Du får känna lite, bara du inte drar ut trådarna”
Händelser är också ett nät, men ett av koppartråd. På trådarna sitter små svarta ångesttussar av sisaltråd, som tovor i mörkt hår. Mitt favoritverk i utställningen
får bli Stadier. Det är ett antal kvadrater, dekorerade med svart bast. Mina tankar förs till förkolnat trä, tjära och kanske en korps fjäderskrud. Kerstin
Strandberg lyckas på intressant sätt tänja textilkonstens gränser, här är inget mjukt gosigt lapptäcke.
ett på det och
Det finns alltid skäl att vara skeptisk mot dyr konst. Vem kan köpa Hagbart Sollös tavlor som kostar 60.000 kr? Jo, rika knösar och kommuner. Hagbart är ju han ni vet som har gjort fontänklossen på torget i Härnösand. Den ingår i ett verk om tre block, som tillsammans kalls Evolution. Verket har på sätt och vis delat upp Härnösandsborna i två läger, de som är för och de som är emot Evolution. ”Kasta skiten i havet”, säger en bekant. ”Den får torget att kännas så tungt, vi vill hellre ha en skridskobana”. Men andra tycker mycket om klossarna, jag för min del gillar att det finns en fontän på torget, som ungarna kan bada i till de mer präktiga mammornas fasa. Men jag vill inte tänka på vad
Evolution kostade för kommunen att köpa in år 1991. På vernissagen tar jag mod till mig och frågar Hagbart varför hans konst
är så dyr. Han ger ett långt och intressant svar, som jag ska försöka återge så korrekt som möjligt utifrån mina slarviga anteckningar.
”Problemet är att storkapitalet har tagit kontroll. Konsten är en investeringsmöjlighet för de rika, vissa av Damien Hirsts verk säljs för en miljard och Munchs Skriet såldes senast för 107 miljoner dollar. Konsten håller på att mista sin funktion som samhällsbyggare, sin funktion att bygga civilisation och demokrati. Men ett samhälle där konstnärer trivs är ett bra samhälle. Mina konstverk är inte dyra, det är kollegiala priser. Materialet kostar också, stenen som jag arbetar med kostar 30.000 per kubikmeter, det är toppkvalitet.” Efter att ha lyssnat en stund på Hagbart Sollös känner jag mig inte lika avigt inställd till hans konst. Även om jag själv aldrig i livet skulle ha råd att köpa
något av hans verk, kan jag känna mig lite glad att kommunen åtminstone en gång i tiden har haft det. Min vän som är med på utställningen säger att hon
skulle kunna tänka sig att ha en av Hagbarts stenskulpturer som gravsten. ”De är ju ändå så dyra att köpa, då är det lika bra att ha en snygg gravsten”
SYMPATISKT HOPPLOCK PÅ SUNDSVALLS MUSEUM Får jag ta på den där? Det var den återkommande frågan från femåringen som följde med på Magnus Lönns utställning Undrien på Sundsvalls museum. Treåringen var mer handgriplig och grabbade efter allt som såg ut att sitta löst, vilket var en hel del. Hjärtat av utställningen är ett avlångt bord i mitten av salen. Bordet är täckt av små bruna öppna papplådor som alla innehåller något litet föremål. Jag kan inte bestämma mig för om just det här verket känns som ett slumpmässigt hopplock utan bakomliggande tanke, eller ett resultat av noggrant samlande. Hur som helst lockar de små tingen till sig både ögon och fingrar. Jag tänker att det kanske är en aning otaktiskt att duka upp ett smörgåsbord av intressanta småsaker, om idén inte är att barnen, som känns särskilt inbjudna till utställningen, ska plocka med dem. Men att de intresserar sig så pass måste ändå vara ett starkt betyg till Lönn.
Undrien gränsar till Otalien, det är en av de många ordlekar som Lönn gestaltar med leksaksliknande bokstäver. Det är ett sympatiskt och fantasifullt merz av färgglada plastpryttlar han visar upp. Jag associerar till den samtida konstnären Martin Wickström som också gillar att bygga ihop sina verk av leksaker och andra ting av just färgstark plast. Wickströms installationer känns mer välkomponerade, men de har till skillnad från Lönns alltid en ångestladdad underton. Undrien förmedlar istället bara munterhet, i centrum står leken, orden och formen. I några staplade öppna montrar står skulpturer av bananskal, som festligt nog för tankarna till Giacomettis bräckliga figurer. Här också minus ågren, plus glädje. Det allra trevligaste är nog ändå utställningens egen pysselhörna, där barn och andra får tillfälle att skapa fritt av det fina materialet. Helhetsintrycket är positivt, även om föräldrar till klåfingriga ungar kan få det lite besvärligt.
STILMIX PÅ GALLERI UTÅS Söndagsöppna galleri Utås, som ligger strax ovanför Övik, har ställt ut fyra mycket olika konstnärer. Två av dem är keramiker, en akvarellist och en textilkonstnär. Keramiken tycker jag är lite tråkig, trots eller kanske på grund av att det är så skickligt utfört. Särskilt Marie Beckmans grejer är så perfekta att jag känner mig lite obekväm i deras sällskap. Jussi Ojalas vaser är mer ruffa, men jag tycker det ser ut lite som att han har dekorerat dem med kräks i olika färger. Typiskt något som jag verkligen skulle kunna gilla, men det gör sig liksom inte för
mig ändå. Däremot funkar Kerstin Lindströms organiska textil. Det är långa gröna kaktusar och former som för tankarna till någon slags cellnivå. De olika stilarna samsas bra i galleriet, de både kontrasterar mot varandra och samverkar, det är helt genialiskt att ordna utställningar på det här viset! Maria Johanssons måleri är det som lämnar starkast avtryck hos mig. Bilderna innehåller både mörkt suggestiva toner och pastell, de verkar föreställa två unga kvinnor som går på utställning och tittar på olika märkliga konstverk. Det blir metafysiskt, är det kanske galleri Utås de besöker?
ADELE LÖFQVIST PÅ GRANEN På trädgårdsgatan 17 i Sundsvall ligger ett mycket sympatiskt galleri som heter Granen. Det drivs av Medborgarskolan och visar nutida konst och skapande studiecirkelverksamhet. Adele
Löfquist ställer ut där nu i maj och visar 16 tuschteckningar i en stil som både känns modern och uråldrig. Det är skarpa kontraster mellan svart och vitt och ett starkt och självklart formspråk som fylls upp av ett
tålmodigt prickande och streckande. Det är lätt att koppla stilen till Erik Lindströms, ni vet han dreadskillen från Sundsvall med oneline-figurerna. Men Adele fyller på med detaljer som gör att bilderna tål att tittas på längre. Adele gick ut från Sundsvalls konstskola härom året och har sen dess hunnit ställa ut i stenstaden flera gånger. Jag ser fram emot mer av hennes grymma konst.
HÄRNÖSAND
BRUDAR MÅSTE FÅ SKRYTA På en tapasrestaurang i Sollefteå ställer Cicily E Bäckström ut sitt abstraktexpressionistiska måleri. Först tänker jag att det är skitfult, dessutom har hon snott hela stilen från Pollock, Miró och Kandinsky med flera. Men sen tänker jag efter. Varför ska jag döma ut det här? I tavlorna finns massor av energi och stilen är ju egentligen ganska häftig.
Alla som målar abstraktexpressionistiskt har ju snott stilen av de gamla föregångarna, och de snodde också av varandra. Egentligen kanske Cicilys bilder mer ska ses som referenser till konsthistorien, på så vis blir det en intressant lektion att se dem. Cicily E Bäckström har ställt ut i massor av länder och är helt självlärd. Det tycker jag att hon ska
ha cred för. På sitt visitkort skriver hon att verken speglar hennes autentiska jag, och det är ju absolut inget som ska trampas på. Tavlorna är ruskigt dyra och visitkortet känns lite skrytigt, men herre gud, varför inte? Alla gubbar som målar i den här stilen är sjukt skrytiga, så det kan gott Cicily också få vara.
STICKMAGI PÅ TEXTILARKIVET I SOLLEFTEÅ Västernorrlands textilarkiv ställer under sommaren ut stickade verk av Katarina Maria Hansen och Johanna av Steinum. Båda kommer hela vägen från Färöarna, där de pratar så lustigt (se bara den fantastiska filmen Bye Bye Bluebird, om du vill ha bevis på det!), och det här är faktiskt första gången som textilkonst därifrån visas i Sverige. Det är så himla härligt att konstbegreppet är så brett att det innefattar textilier också. Gränsen mellan vad som är konst och vad som är hantverk behöver faktiskt inte ens finnas. Johanna av Steinum
ställer ut en massa vackra kläder som hon har formgett, det är klänningar, koftor, mössor och strumpor bland annat. Hon återanvänder sin avlägsna släkting ”Mia” Hansens fantasifulla mönster från 60- och 70-talet. Dessa finns också med i utställningen, i form av ett antal stora stickade täcken som är uppspända på metallramar. De hårda ramarna, som Johanna också har använt sig av, bildar en fin kontrast mot de mjuka textilierna. I utställningen finns också en film som Kerstin Lindström, som också är
aktuell på galleri Utås, har gjort. Den heter Vi äger vår tid, och visar en monumental stickperformance med 80 personer på Färöarna. Resultatet blir en 60 meter lång röd stickning. Det är en häftig film som gör mig på gott humör. För den som besöker den här utställningen rekommenderas också en titt på textilarkivets fasta utställning Tusen trådar Tusen år där en massa gamla fina grejer från Västernorrland finns samlade.
OBS! BILDEN KOMMER INTE FRÅN TEXTILARKIVET, DET ÄR GATUKONST
SOLLEFTEÅ
PELLE PANDAS JOBBSÖKARTIPS I väntan på att få din konst såld kanske du måste hitta en tillfällig inkomst. Det finns en djungel av platsannonser och spännande erbjudanden där ute. Men hur vet du vad som passar dig? Med lång erfarenhet av praktik och tillsvidareanställningar så hjälper våra experter dig att förstå vad arbetsgivaren säger. Många fraser är ständigt återkommande för dig som står och gläntar på dörren till arbetslivet, här ska vi titta på några av dom vanligaste. Du är Positiv - Du förväntas att inte säga emot. Du ska vara flexibel - Här har ingen koll på nått. Obefintlig organisering. Stresstålig - Vi kommer behandla dig som ett djur! (Burstorlek troligen ej förhandlingsbar) Många järn i elden - Du måste på egen hand sköta minst två personers jobb. Passion för det du gör - Om du inte redan är manisk så blir du det snart här. Du är pigg och glad - Skjut mig nu. Du är en kreativ person med hög arbetsmoral - Det här är bara löjligt. Trivs med att arbeta i högt tempo - Har du något emot elchocker? Jaså inte? Grattis till ditt nya jobb! Månadens tips: Arbete där platsannonsen börjar med lön-information (såklart en generös sådan) är alltid ett gott tecken och där kommer du säkert inte bli utnyttjad, tappa dina moraliska värderingar eller få din självkänsla nermald till ett fint pulver som dina överordnade sedan snortar från varandras rövar. Nejdå. Lycka till!
PELLE NENZELIUS 2012
SLUT! Men visste du att du kan beställa Velodrom? Skicka en tjuga (för porto och tryck) till ALVEOLA ÄMTING KASTELLGATAN 19B 871 33 HÄRNÖSAND Så skickar jag dig ett ex. Nån gång när jag orkar kanske det kommer en hemsida. Men internet är, som alla vet, bara en fluga.