velodrom 7

velodrom 7

1

OMSLAGSBILD:

HANNA HASSE BERGSTRÖM VELODROM är ett fanzine som handlar om konsten i Västernorrland.

Det har funnits sedan i somras och hittills utkommit varje månad.

KONTAKT: alveola@riseup.net eller Alveola Ämting, Kastellgatan 19b, 871 33 Härnösand.

GAMLA NUMMER kan läsas på www.issuu.com/velodrom. Velodrom har ingen egen hemsida än men det kanske kommer.

NYA NUMMER kan du köpa genom att skicka en tjuga till mig, pengarna går till trycket och sånt.

DE GAMLA tidningarna är typ slut allihop. Men hör av dig om du är intresserad av gamla tryck, så jag vet vilka nummer jag ska trycka fler av.

TRYCKT HOS HEMSTRÖMS I HÄRNÖSAND

Fan, det är redan december! Nu tar jag vinterlov en månad och kommer tillbaka i slutet på januari. Då kommer Velodrom förhoppningsvis att vara en snyggare tidning, kanske kommer den att få ett nytt format.

Under lovet tänkte jag försöka lära mig ett riktigt layoutprogram, så att jag slipper jävlas med kinkiga Word i fortsättningen. All hjälp är så klart välkommen.

Det blir en svår balansgång mellan att vilja hålla fast vid fanzine-idealen och att vilja utvecklas till en mer seriös tidning. Typ det här med utgivningstillstånd, prenumerationer och f-skattesedlar, ska en orka hålla på med sånt? Ett nyårslöfte är i alla fall att inte ta in reklam och att inte ta ut någon vinst, vilket är två av grundbultarna i fanzinekulturen. Under året som gått har många stora och små tidningar gått omkull för att de inte är lönsamma. Sånt är skönt att slippa oroa sig för. Vi människor måste också stå upp för rätten att göra saker utan att det alltid ska handla om pengar. Ett nyårslöfte till har jag: att kolla på jävligt mycket konst även 2013!

PEACE OUT/ALVA 2

INNEHÅLL: 4 FREDRIK LINDQVIST BERÄTTAR HISTORIER

6 FYRA OLIKA SÄTT ATT HANTERA TÅGMÅLNINGARNA 8 EIVOR SCHULTZ HAR KÄNSLA FÖR HÄSTAR 10 HANNA HASSE BERGSTRÖM PÅ GRANEN

12 ERIK LINDSTRÖM PÅ LOTECH GALLERY 14 OM KONST FÖR KONSTENS SKULL 15 FORNTIDA STRÄNDER INVIGDES MED MUSIK

16 ULF LINDKVIST TAR ASSAR TILL KONSTHALLEN 18 VAD SKA KONSTKRITIK VARA BRA FÖR? 22 ANNA GRUNDBERG STÄLLER UT PÅ FJÄLLRÄVEN CENTER

23 KALENDARIUM FÖR DECEMBER OCH TYP JANUARI 3

FREDRIK LINDQVIST BERÄTTAR HISTORIER Egentligen är det väldigt orättvist mot Fredrik Lindqvist att visa hans träsnittstryckta tygbilder i svartvitt.

De knalliga färgerna är typiska för honom, och utan dem går de optiska effekterna, synvillorna, förlorade. I bilderna finns en slags kontrastverkan mellan färgerna som

får vissa delar att skjuta fram, lite som en 3D-effekt. Ulf, som jobbar på konsthallen berättar att det är många besökare går fram och tar på bilderna för att känna om tyget verkligen är platt. ”Men är det ok då?”, frågar jag. ”Ja, ja”, säger Ulf, ”När Fredrik var här och skulle 4

hänga drog han upp alla konstverken ur en stor ryggsäck, så de tål nog en del.”

toppen på ett träd. Trippigt, går det nog att säga. Ulf berättar att de brukar ha skolklasser på besök som får välja ut tre delar ur en valfri bild och skapa en egen historia. De värsta berättelserna kommer från dem som ser oskyldigast ut.

Det är alltid en fröjd att besöka Örnsköldsviks konsthall och museum, mycket tack vare den trevliga och engagerade personalen, som aldrig backar för att ge besökaren en ordentlig rundvisning.

Ulf går från bild till bild, pekar, gestikulerar och berättar uppspelt och ingående.

När jag påstår att det är kul att se en snubbe som håller på med textil rynkar Ulf pannan. ”Vi män som håller på med textil ska inte få några fördelar på grund av vårt kön. Jag får ofta höra att jag är så duktig bara för att jag kan göra en vanlig slätstickning, men det är ju inte svårare för mig bara för att jag är man.”

När Fredrik Lindqvist skapar sina verk skissar han aldrig först. Han skär bilderna i fyrkantiga MDFplattor, sedan trycker han på tygstycken som han tråcklar ihop med en grov tråd. Att sy på maskin gav inte rätt uttryck. Ulf berättar att det ju hade varit mycket enklare för Fredrik att måla sina motiv eller åtminstone screentrycka dem på tyget, men det hade ju inte gett samma känsla.

Fredrik Lindqvist hämtar sin inspiration från det bildflöde som dagligen sköljer över oss, från reklam och musiktidningar. Han gör udda kombinationer som skapar en massa konstiga associationer.

Som den konstiga zombiekaninen, som ser ut lite som Michael Jackson och står i ett broccolilandskap där grammofonspelare flyger omkring och skumma svampar växer ur 5

FYRA OLIKA SÄTT ATT HANTERA TÅGMÅLNINGARNA Nyligen har vi kunnat läsa i media att saneringen av graffitimålningar på Ådalsbanans tåg har kostat en miljon sedan i augusti. Det rör sig om ungefär 30.000 per målning, 27 anmälda fall. Men jag vill mena att det egentligen inte är målningarna som kostar, utan saneringarna. Som jag ser det finns det fyra alternativ för att hantera tågmålningarna:

kreativa ungdomar som vill uttrycka sig genom den här konstformen, som är mycket populär bland unga.

Hårdare bevakning och högre straff ger inte någon minskning av klotterbrott, enligt siffror från brottsförebyggande rådet. Målarna blir snarare sporrade och provocerade av motståndet.

Saneringsmetoden är ett kostsamt val som i värsta fall leder till höjda priser för resenärerna, vilket vore en orättvis kollektiv bestraffning.

1. Ett vanligt tillvägagångssätt är att snabbt tvätta bort dem. Den metoden ingår i nolltoleranspolicyn, som också innebär höga straff och frånvaron av ytor att måla lagligt på.

Det är ett sätt att marginalisera

2. Det absolut billigaste alternativet vore att försöka acceptera målningarna och se det vackra i dem.

6

Alla är inte förtjusta i graffiti, men det finns mycket i vårt dagliga bildflöde som vi inte själva har valt att möta. Det går att jämföra tågkonsten med den offentliga konst som staten och kommunerna faktiskt köper in, som allmänheten inte heller alltid uppskattar särskilt mycket. Ta dessutom all reklam, som majoriteten rent av ogillar. Den har vi snällt fått vänja oss vid. Vi har fått lära oss att det offentliga utrymmet kan köpas för pengar, de som har råd kan välja vilka bilder vi ska matas med. Om vi kan acceptera de bilderna borde vi också kunna acceptera den icke-kommersiella graffitin, gräsrötternas konst.

4. Om Norrtåg verkligen inte vill ha någon konst på sina vagnar tycker jag att det vore en bra idé att ställa in tågen i en låst hall om natten. Att låta dem stå framme obevakade är inte särskilt smart helt enkelt. En tåghall är en dyr investering, dyrare än alternativ två och tre, men i längden billigare än att betala väktare och klottersanerare i all framtid.

OAVSETT hur vi väljer att se på tågmålningarna och på graffiti i allmänhet så är det en konstform som kommer att finnas kvar. Genom att erbjuda lagliga alternativ kan vi främja seriös graffiti och minska den frustration som skapar destruktivt klottrande. Det viktigaste är att inte demonisera de här unga människorna, vars brott är kärleken till form och färg.

3.

Det här kanske låter galet, men mitt bästa förslag är att beställa konst till tågen. Att låta duktiga och respekterade graffitikonstnärer måla tågen kan förhindra att de klottras ner av oerfarna och stressade målare i mörkret. Det här är något som praktiseras ibland annat i Berlin och Amsterdam, två städer som är kända för sin levande gatukonstkultur.

Också i Sundsvall har metoden gett bra resultat, när en klotterutsatt vägg nyligen pryddes av ett folkkärt verk av en populär graffitimålare. Men något som vi då måste komplettera med är öppna och lagliga väggar i alla städer, så att inte bara de etablerade målarna får uttrycka sig.

Fotnot: Om ni tycker att den här texten ser ut som en insändare till en lokaltidning så är det för att det är en insändare till en lokaltidning. Publicerades i Tidningen Ångermanland i november. Recycle FFS! TYCKER DU att det här var världens

mest publikfriande bullshit eller helt obegripligt naivt? Skriv en insändare till Velodrom, det vore kul att höra din åsikt!

7

EIVOR SCHULTZ HAR KÄNSLA FÖR HÄSTAR Vi är på väg till årets sista utställning på Galleri Lustgården på Alnö utanför Sundsvall. Galleriet startades av Greta Kollberg 1986 och drevs som heltidsgalleri fram till 2000.

Därefter har Lustgården varit ett deltidsgalleri. Inte så långt efter att vi kört över Alnöbron känns det som att vi kommit ut på landet, det är ganska glest mellan husen. Nere vid vägen står en skylt där KONST står tydligt skrivet, och vi förstår att vi har kommit rätt. Galleriet är ganska nybyggt, precis intill Greta

Kollbergs hus. En brandtrappa leder upp till det stora vitpanelade rummet där Eivor Schultz många hästskulpturer i keramik står uppställda. ”Sedan 10-årsåldern har Eivor kunnat teckna hästarnas hela former, medan vi andra nöjde oss med att bara rita deras huvuden. Men Eivor har nog alltid haft ett särskilt förhållande till hästarna”, säger Greta, som är en barndomsvän till Eivor Schultz.

8

På ett bord står en av Eivors första hästar, långt mer stiliserad och grov i formen än de nyare. Den är ljusare i färgen, inte svartbränd som de senare verken utan med den gråspräckliga stengodsytan kvar.

Hästens kropp är ett lerblock som en hals och en svans skjuter upp ur. Det finns också ett exempel på ett mellanting, en rakubränd häst som fortfarande växer ur ett sammanhängande stycke, men här börjar vi ana hästens ben. På så vis kan vi följa Eivors stilbyte, från nästan abstrakt skulptur till mycket realistiska hästporträtt.

Raku är en östasiatisk keramikteknik som är mycket gammal. Typiskt för rakubränd keramik är den svarta, sotiga färgen. Modern raku går oftast

till på så sätt att keramiken skröjbränns i en keramikugn för att bli hård, och sedan bränns den en gång till i väldigt hög temperatur.

Verken tas ut ur ugnen, medan de fortfarande är rödglödande och läggs i sågspån, tidningspapper, hö, halm, eller något liknande material som kan fatta eld av värmen. När elden kommit igång, stänger konstnären in föremålet i en tunna med lock eller liknande, vilket gör att keramiken inte får något syre. Då bildas de typiska krackeleringarna och den svarta färgen.

Men det är inte bara hästar i keramik som visas på Lustgården, Eivor har också gjort en mängd rakubrända hus, som hon ställer ut. De är minnesbilder från skärgården utanför Härnösand, där hon växte upp.

9

HANNA HASSE BERGSTRÖM PÅ GRANEN Vi kommer till Galleri Granen i Sundsvall på vernissagedagen, när galleriet just ska stänga och besökarna har gått. Hanna Hasse Bergström sitter och tar igen sig i ett litet rum intill, vernissager kan vara påfrestande. Jag liksom närmar mig försiktigt, rädd att störa, utan att egentligen ha några frågor förberedda. Men jag får veta att Hanna Hasse Bergström tidigare har gått på Sundsvalls konstskola, likt många av de lokala konstnärerna, och att det här är den första egna utställningen.

jånst som han kute för sist gången, el kleiv ti e myr. Och int vare i jånst han la se inpö nå gran. Men fast je veit att han e dö sa veit je att hann ha levd, och je kan bäre ha tron att hann ha ne bra.”

Många av verken har något 60talsaktigt över sig. De är målade i psykedeliska färger och i mönster som påminner om paisley och kurbits. Titlarna är fina, skrivna på jämtska. Konstnärens mor är från Jämtland.

Jämtska, eller jamska, talas av högst 50 000 personer, men många är aktiva i kampen för att stärka språkets ställning och hålla det levande. Förr i tiden var det förbjudet att prata jämtska och skolbarn kunde få stryk om de inte använde den påbjudna

Det är en väl sammanhållen utställning med mönster och färger som kommer igen i de olika bilderna. Ett målat älgkranium ligger i ett fönster och påminner om en mexikansk målad dödskalle. Verket har en rekordlång titel: ”De va int i 10

”rikssvenskan”. Hanna Hasse gör en fin insats för att bevara språket genom att ge alla sina verk titlar på jamska.

det finns en eftergymnasial konstskola, som lockar ungt folk lite varstans ifrån. Men också på att det finns ytor där konstnärer kan få visa sig utan att behöva ha ett milslångt CV. Där spelar Galleri Granen en viktig roll. Tittar vi på Härnösand, Kramfors eller Örnsköldsvik finns det inte alls samma kultur där unga ställer ut aktivt. Sollefteå har däremot kommit igång, i alla fall under somrarna, tack vare Kulturbygden.

Två av de bilder jag gillar mest i utställningen är tecknade porträtt där det detaljerade mönstret återkommer. De föreställer Hendrixpöjkn och n’Gandhi, två verkliga hippiesymboler. Det är fint i dessa tider att bli påmind om fred, kärlek och förståelse.

Den som tittar nära bilderna ser att de till stor del är uppbyggda av sjukt många små cirklar och streck, som tillsammans bildar mönster. Det är ett imponerande arbete, som säkert krävt en hel del tålamod. Jag känner igen tekniken från flera andra av Sundsvalls unga konstnärer, som Adele Löfqvist som ställde ut på granen i somras. Jag undrar om det är en särskild trend som finns just här eller en större strömning som är lika populär på andra ställen. Men även om de använt samma teknik till viss del så är Adeles och Hanna Hasses verk mycket olika.

Något som jag gillar med Sundsvalls konstscen är att det faktiskt finns ganska många unga konstnärer där.

Det beror säkert till viss del på att 11

ERIK LINDSTRÖM PÅ LOTECH GALLERY Två dagar hade folk på sig att kolla på Eriks Lindströms nya utställning på egendrivna Lotech Gallery, som hyser in sig i gamla galleri Versalen då och då. Som vanligt är det proppfullt när Erik bjuder in, när han börjar måla trängs åskådarna ända ut i dörren. Bessem och Fredrik i Supermarket Pharmacy kompade med grym musik, enda anledningen till att folk kunde stå still var nog att det var för trångt för att röra sig.

Bäst är inledningen där de har samplat från filmen Dunderklumpen, där Elvira Fattigan pratar giriga Enöga till rätta. Den som är intresserad av jämtska, apropå förra

uppslaget, borde definitivt se den filmen. Också den som är intresserad av allt som är viktigt och fint i världen.

”Visst är pengar viktigt, visst, det är de. Men viktigast av allt är människorna, djuren och naturen, och friheten.

Friheten som finns här, glädjen. Nu är du fri.”

Människorna, djuren och naturen finns alla närvarande i Eriks utställning. Och friheten, i linjen, i färgen och i sättet att tänka om allt.

12

TYCKER DU att det bara skrivs om samma j채vla konstn채rer hela tiden? Men skicka ett tips d책 jao!

13

OM KONST FÖR KONSTENS SKULL För ganska länge sen läste jag om en zenbuddhistisk munk som sa att det finns två sätt att diska på. Det ena var för att få ren disk och det andra var för diskandets egen skull.

att den inte får vara det. Båda har fel, konsten får vara precis vad fan den vill.

I förra numret av Velodrom skrev jag att all konst är politisk, men det är bara delvis sant. All konst kan tolkas politiskt, men avsändaren har alltid rätt att säga ”nej, jag tar inte ställning för eller emot något.” Visst går det att argumentera för att även frånvaron av ett budskap är ett ställningstagande, men konstnären måste själv få bestämma vad hens konst går ut på, även om betraktaren så klart alltid har rätt till sin tolkning.

Det finns väldigt, väldigt många sätt att skapa konst på, men två förhållningssätt har ofta ställts mot varandra: att använda konsten som ett medel för att föra ut budskap med och att skapa helt enkelt för att det är trevligt eller nödvändigt för själen.

Slagordet ”konst för konstens skull” hör till det senare. Formuleringen kommer från det sena 1800-talet, då de tidiga modernisterna vill frigöra sig från tvånget att skapa något som betydde något. Vissa gick längre och menade att konsten absolut inte skulle ha något budskap.

Men om även de som inte har ett budskap har ett budskap, vad finns det då att bråka om? Även den som diskar för att det är trevligt får ju ren disk.

Men måste det ena verkligen utesluta det andra? Jag tror att det finns gott om konst som har påverkat samhället trots att det inte var meningen, samtidigt som det nog finns mänga konstnärer som har det väldigt trevligt under tiden som de skapar sin politiska konst.

Jag tycker alltid att det är trist när folk försöker mena att det finns en sorts konst som är den enda rätta.

Någon menar att konsten måste vara politisk, medan någon annan hävdar

Jävligt andligt 14

FORNTIDA STRÄNDER INVIGDES MED MUSIK Nyligen öppnade Länsmuseet murberget en ny utställning som kommer att finnas kvar under nästan ett år. Den är skapad i samarbete med Satakunta museum i Finland och går under namnet Forntida stränder- Muinaiset rannat. Det som utställningen vill visa är att människorna hade kontakt över Bottenviken redan under förhistorisk tid. Den tar också upp de 600 år av riksgemenskap som Sverige och Finland haft. Frågan om det inte rörde sig om en ockupation hänger i luften men, kanske för vänskaps skull, har museerna inte valt att lyfta det perspektivet. I utställningen finns många fina föremål, som gamla redskap och ärjade bronssmycken.

Men det känns märkligt att så lite av det samiska arvet finns representerat här, det som finns på båda sidorna av Östersjön. Under invigningen talar biskopen Tuulikki Koivunen Bylund lite om fördomar, och det blir lite genant när hon får en kniv istället för en sax att klippa invigningsbandet av lingonris med. Vid öppningen visar också konstnären Björnola Lind, som har tagit utställningens foton, en mängd urgamla instrument som han berättar om och spelar på, bland annat en tjeckisk flöjt som är en och en halv meter lång och mungigor från olika delar av världen.

Folkmusikern Ulrika Bodén berättar om hur människor lockade på djur förr och sjunger medeltidssånger.

15

ULF LINDKVIST TAR ASSAR TILL KONSTHALLEN Det är bara en timme kvar tills vernissagen på Härnösands konsthall och Ulf Lindqvist håller på att göra handskrivna lappar att sätta vid sina tavlor. ”Jag vill inte ha en sån där lista, det verkar så tråkigt”, säger han. Ett stort fan är där och förklarar att han har följt Ulfs serie Assar ända sen Etcetera-tiden. Serien har gått i DN sedan 1990 och i vänstertidningen ETC sen 79. Jag har aldrig riktigt fattat Assar eftersom att jag inte läst kontinuerligt utan bara någon strip

då och då. Läst på det sättet blir serien verkligen absurd, precis som en lösryckt fantomenruta kan vara vansinnigt rolig, eftersom att sammanhanget blir helt obegripligt.

Men jag fick en gång förklarat för mig att Assar är en djupt politisk serie som verkligen riktar udden mot allt som är sjukt i vårt samhälle. Ett exempel är skurken Baron Bosse, som tillverkar produkten Nutsy som fungerar som byggmaterial och livsmedel, men inte är lämpligt för någotdera.

16

Jag tror att Ulf blir lite generad av beundrarens beröm men kanske också glad. Han har bråttom med alla titlar och listor men tar sig ändå tid med alla som vill prata. Märkligt lugn verkar han trots allt. Men en sak bekymrar honom trots allt, prissättningen.

ganska grova men med en grotesk slags charm. Här finns både målningar och teckningar, stora och små. En av dem har han målat på en gammal rullgardin. ”Jag vill inte att det ska vara så pretentiöst”, säger han. ”Jag målar, det är inte så märkvärdigt.”

”Nu måste jag sätta priser på tavlorna också, det är så vidrigt.”

Sara Molin som jobbar på konsthallen berättar att det gick rekordfort att hänga den här utställningen. ”Han ville inte att det skulle vara så himla noga, det tog bara ett par timmar att få allt på plats.”

Ulf ser uppriktigt brydd och fundersam ut. Han förklarar att dels ska ju galleriet ha sina procent och så tillkommer skatten och materialkostnaderna.

Konstnären måste ta ganska ordentliga priser för att få något kvar till levebrödet. Men Ulf gillar det inte. ”Jag brukar ju annars ge bort saker som jag har målat, det är så svårt att sätta ett pris”.

Ulf slog mig som en väldigt rar och ödmjuk person med stort socialt patos. Den som tar sig tid att titta noga på hand bilder ser nog att de också förmedlar samma jordnärhet och strävan efter rättvisa.

Inget tvivel om att många konstnärer tycker att det är jobbigt att behöva kränga sina verk som varor. Ulf berättar om en gång då han ställde ut i Stockholm, och några rikingar som inte egentligen var intresserade av hans konst, utan bara ville göra ett klipp. ”Jag ringde aldrig upp dem”, säger han med ett snett leende.

Bilderna då? De är lätta att känna igen för den som har läst Assar,

17

VAD SKA KONSTKRITIK VARA BRA FÖR? Konstkritiken är död, skriker konstkritikerkåren förfärat. Jaha, men är det då så jävla illa? Tolka och värdera konsten kommer väl folk att göra ändå, oavsett om vi får några expertutlåtanden eller inte. Att folk inte läser konstkritik längre är väl om något ett tecken på att den inte behövs. Folk i allmänhet tror inte längre lika stenhårt på auktoriteter och vill helst bilda sig en egen uppfattning.

Men konstkritikens historia tycker jag ändå kan vara ganska rolig, den är full av arga utbrott och passionerade försvarstal. Roligast är det att läsa 1800-talets hätska konstkritik, eller den italienska renässansens extremt självgoda och löjliga.

starka åsikter om vad som var dåligt och vad som var bra.

Den franska poeten och konstkritikern Charles Baudelaire frågade sig själv redan på 1800-talet vad som egentligen är bra med konstkritiken.

”What is the good of art criticism? What is the good?

- A vast and terrible question mark which seizes the critic by the throat.”

De första offentliga museerna var inte så pedagogiska. När Louvren blev allmän egendom efter franska revolutionen 1793 tillhörde konstsamlingen alltså folket, men konsten hade fram till dess talat ett kodspråk som vanligt folk inte förstod. Konsten var hittills skapad för adeln och deras kultur, inte för arbetare och borgare. Under 1800talet blev museet, förutom en visningsplats för konsten, också en slags skola som skulle fostra publikens smak. Konstkritikerna gick in med förklaringar och tolkningar, men också med mycket

Han menade att den bästa konstkritiken var den som både var poetisk och roande, den som visade både kärlek och hat. Den kalla, matematiska kritiken som ville förklara allt hade han inget för.

Baudelaire ansåg att konstkritiken skulle vara partisk, politisk och passionerad. Men trots att han själv skrev många recensioner, främst av parissalongerna, var han hela tiden

18

osäker på om det han gjorde verkligen var nödvändigt.

längre har någon tydlig definition.

Ingen vet exakt vad konst är!

Femtiotalsfilosofen Wittgenstein menade att saker som benämns med samma namn inte egentligen behöver ha något med varandra att göra. Möten mellan människor och saker (relationell estetik) kan alltså vara konst samtidigt som skulptur är det, fast de inte har så mycket gemensamt, utom just etiketten konst. Morris Weitz var inne på samma linje, han menade att konst är ett öppet begrepp som inte kan bestämmas med en definition.

Kanske var det inte nödvändigt för konsten, men för honom själv. Och eftersom att folk läste det han skrev måste det ha funnits något behov av att få ta del av någon annans tankar om konsten, kanske för att jämföra med sina egna.

Konstnären har ofta varit någon som bryter ny mark, och det har inte alltid varit lätt att förstå vad konsten går ut på eller handlar om. Då har konstkritikern kunnat gå in med förklaringar och tolkningar.

Konstkritikerna har också fått stå för dagskritiken i tidningar, snabba tolkningar till pressen.

När det gäller den moderna konsten går det inte riktigt att överskatta massmediernas roll.

Kring konstnärer som Picasso, Dali och Andy Warhol skapades en slags kändiskult, som de själva var med och blåste upp i media. Den konst som fått störst medieutrymme har många gånger betraktats som den största konsten, och konstnärerna utnyttjade ofta media för att nå ut med sina budskap.

Många modernistiska manifest publicerades i dagstidningar, till exempel.

Konsthistorien och kvalitetsbegreppet har också ifrågasatts från olika håll, vilket gör att det är svårt att tala om vad som är bra och vad som är dåligt.

Feministiska konstvetare som Judy Chicago och Griselda Pollock har ifrågasatt de konstverk och konstnärer som vi kallar stora, utifrån att det är manliga betraktare som har fått sätta betygen. Samma sak gäller klass och etnicitet.

Något som har försvårat för både dem som vill skriva om konst och läsa om den är att begreppet inte

Men konstskribenterna har inte bara fått agera som smakdomare och 19

förklarare, utan också fyllt en funktion som försvarare åt olika konstnärer och stilar. Särskilt under modernismens olika faser har det behövts någon som kunnat möta massornas kritik av konsten. André Breton företrädde surrealismen, Appollinaire kubismen och Barbara Rose minimalismen. Om vi tittar på Sverige idag har vi till exempel Jacob Kimvall och Tobias Barenthin Lindblad som försvarar den utskällda graffitin och slåss för lagliga väggar.

det är svårare för konstkritiker att få betalt för sina proffsåsikter, något som till exempel nättidningen OmKonst är duktiga på att gnälla över. Så här skriver de på sin hemsida: ”Omkonst startades år 2002 som en reaktion mot den bristfälliga konstkritik som dagspressen då erbjöd. Under många år hade vi sett hur kritiken blivit alltmer smal och inriktad på endast en specificerad del av konstlivet, sett såväl till konstnärernas uttryck som till deras åldrar.” Min fördomsfulla gissning (baserad på att kritikerna där har namn som Leif och Berit) är att de tycker att det skrivs för lite om gamla konstnärer.

Men min uppfattning är att det är precis tvärt om, de unga avfärdas som amatörer eftersom att de inte hunnit etablera sig, och glöms eller göms bort i den smala och interna konstpressen.

Men jag tror att många av de människor som skriver om konst idag inte betraktar sig själva som kritiker, snarare som debattörer.

Konstkritik är ett ord som har något förlegat och tråkigt över sig. Inte undra på att folk inte bryr sig om den.

Det behövs fortfarande människor som uppmärksammar konsten, helt klart, men konstpubliken förlitar sig inte längre på auktoriteter och experttyckare utan vill helst bilda sig en egen uppfattning. Därför har diskussionen flyttat sig från de stora tidningarna ut till forum och bloggar på nätet. Det positiva i den utvecklingen är att kommunikationen blir mer demokratisk, vilket är en stor vinst.

Det negativa, tja, kan väl sägas att

Oavsett perspektiv och uppfattning måste alla intresserade få vara med i diskussionen om konsten, ingens uppfattning är värd mer än någon annans. Därför har konstkritikern tappat sin status som smakdomare och expertråd. Tur är väl det.

Fotnot: Om ni tycker att den här texten ser ut som ett skolarbete så är det för att det är ett skolarbete.

TYCKER DU att den här texten var helt dum i huvet? Skriv en insändare till Velodrom, det vore kul att höra din åsikt!

20

ANNA GRUNDBERG STÄLLER UT PÅ FJÄLLRÄVEN CENTER Först var jag ganska skeptisk till att gå och se en utställning i en företagsägd arena. Men sen tänkte jag att jag inte skulle vara så fördomsfull, det är ju bra att konsten hittar nya vägar ut till publiken. På vernissagekvällen är arenan stor, tyst och skrämmande. Jag irrar runt i olika tomma korridorer innan jag hittar en ensam lokalvårdare som hjälper mig att hitta. Inne i utställningslokalen är det fullt med besökare som alla verkar känna konstnären. Anna Grundberg har fullt sjå med att välkomna folk, peka mot mögelostarna och ta emot beröm. En trång korridor leder in

mot ett lite större rum, där flera stora akrylmålningar hänger. Jenny har målat dem alla på tre veckor, så lång tid som hon fick på sig att förbereda utställningen. I korridoren hänger många tuschteckningar, i en sådan stil som ofta syns på olika teckningsbloggar. Både teckningarna och målningarna är porträtt, alla av kvinnor och flera av kända bloggerskor. De slår mig som ganska glättiga och idealiserade, av stylade brudar som ler reklamleenden. Men bilderna kan också ses som ärliga porträtt av vackra, starka och lyckliga människor.

21

KALENDARIUM FÖR DECEMBER OCH TYP JANUARI

SUNDSVALL

HÄRNÖSAND

På självaste julafton kommer pipeline ha öppet för alla ensamma själar, det blir klassisk jul-TV men också en utställning där tolv av Sundsvalls konstnärer medverkar!

Carina Kågström visar teckningar på Vårsta, till och med 22 december. Öppet vardagar 8-16 Länsmuseet Murberget öppnar en ny utställning kring Sveriges och Finlands historiska och förhistoriska bakgrund.

Från 1 december till och med oktober nästa år. Massa gamla saker!

Adele Löfqvist ställer ut på unga magasinet till och med 8 december. Öppet tisdag-torsdag 15-22, fredag 1524, lördag 18-24.

På konsthallen är det Ulf Lundqvist och Christina Västerbro som ställer ut till och med 5 januari. De har också en workshop med pixelart 2 december.

Veronika Eriksson ställer ut på Dolcetto. Öppet mån-tis 10-15, ons-fre 10-22, lör 12-22

Mormor Hilma visar fotografier av Peter Sjölund och målningar av Bertil Åberg till och med 31 januari. Marie Roos foton finns också kvar! Öppet mån-tis 11-15, ons-tors 11-22, fredag 11-24 och lördag 11-22

Matfors bibliotek visar nio konstnärer från trakten till och med 9 januari. Öppet tis-ons 11-15, torsdag 13 -18, fredag 11-15

ÅNGE

Härnösands fria kulturförening har öppet hus i lokalen på ABF 15 december. DET BLIR FIKA! 11-16

På konsthallen är det Lena Backman som ställer ut till och med den 22 december. Öppet mån-tors 10- 19, tisons, fredag 10-16, lördag 10-13

22

TIMRÅ

ÖRNSKÖLDSVIK

Emelie Öberg visar 1000 färgstarka tankar, akryl och collage. Söråkers folkets hus till och med 14 december. Öppet måndag 11-21 tis-tors 9-21, fredag 9-24 lördag 20-24,s söndag 1821.

På galleri Lokomotiv är det Nic Langendoen som ställer ut 9-15 december. Öppet måndag - fredag 1216, lördag 12-15 Konsthallen/museet visar Eva Nordangårds träsnideri 8 december-12 januari. Vernissage klockan 12.

Därefter Mattias och Linda Baudins smide och glas från och med 19 januari.

I Timråbibliotekets konsthörna blir det pepparkakshusutställning!

5 december - 7 januari. Öppet mån-ons 10-19 tis-tors 10-17, fredag 10-15, lördag 11-14 Köpcentret Birsta city visar flera konstnärer från trakten till och med slutet av december. Fast jag bojkottar det där galna stället.

KRAMFORS

SOLLEFTEÅ

I Nordingrå pågår ett par öppna konstprojekt kring granar och julkrubbor. Installationerna visas i samband med julmarknaden den1a december, då det brukar bli mycket konst!

Kramfors konsthall visar konst av Umegruppen, 8 december - 7 januari. Öppet mån - tors 10-19, fredag 10-17, lördag 11-15.

Broderigruppen Fimbria är kvar på textilarkivet till och med 20 januari. Öppet onsdag-söndag 12-16 På Museet kommer lokala hantverkare att visa upp sig 12 och 19 december, kl 17-20

TIPSA: alveola@riseup.net

23

24