velodrom 1:2013 by Velodrom

Velodrom Ett konstfanzine fr책n V채sternorrland 1:2013

velodrom

Året är 2013 och den sista generationen som växte upp utan internet är vuxen nu. Vi blir mer och mer vana vid den digitala världen, och snart kommer vi kanske inte minnas något annat. Vi lever i den digitala tidsåldern, och papperstidningarnas tid kanske snart är förbi. Men det finns gott om pappersromantiker i min generation. Vi gläds åt att få en gammal vanlig biljett att spara och skaffar analoga kameror och skrivmaskiner av nostalgiska skäl, för att det är vackert. Fick jag välja mellan att behålla nätversionen och IRL-fanzinet skulle jag utan tvekan lägga ner det första alternativet. Kanske är det väldigt konservativt att tänka så, men för mig känns det som att det som sätts på pränt är mer beständigt än det som svävar i ettornas och nollornas rymd, att det som går att hålla i är verkligt. Kanske behöver vi något att hålla i oss i när utvecklingen springer om oss. Huvudanledningen till att Velodrom ligger på internet är att jag tycket väldigt mycket om den gratiskultur som det nya mediet för med sig. Den kulturen vill jag bidra till. Både pappersversionen och den digitala versionen av Velodrom har förändrats inför årets första nummer. Papperstidningen är dubbelt så tjock och har fått en limmad rygg, men jag har valt att låta den fortsätta gå i svartvitt, eftersom att jag inte vill att den ska bli 2

velodrom

2013 för dyr. Ett fanzine ska vara billigt och reklamfritt. Men den digitala versionen kan ju lika gärna få ha färgbilder. Texten är också lite annorlunda. Hittills har jag sett på Velodrom lite som en konstdagbok, där jag hela tiden själv har haft en huvudroll. Nu kommer jag att skriva mindre gonzo (det kallas så) och försöka rikta in mig allt mer på att få ur konstnärerna själva vad de tänker, mer intervjuer helt enkelt. Men den stora skillnaden är nog layouten.Lågteknik är charmigt och jag älskar de gamla fotostatkopierade maskinskrivna fanzines som fortfarande gick att hitta i slutet på 90-talet, men det finns ändå en poäng med att använda sig av program som inte kraschar när det blir för mycket bilder. 2013 är ett år som jag hoppas på mycket av. Jag hoppas på kulturstöd, jag hoppas på fler medarbetare, jag hoppas på fler läsare, jag hoppas på fler revolutioner i världen. Och jag hoppas på en större öppenhet i kulturen. Jag hoppas att alla hierarkier faller sönder och att kvalitetsbegreppet förlorar sin makt. Jag hoppas på ett omtumlande, händelserikt 2013 där jag kommer att ha vinden i ryggen istället för i ansiktet och jag hoppas att Velodrom ska utvecklas till en jävligt, jävligt bra tidning!

Alva

TACK TILL Charlotte Ämting, Zara Mohlin och Patrik Holmberg för layout-tips.

Kontakt:

Alveola Ämting, Kastellgatan 19 b, 87133 Härnösand alveola@riseup.net 3

velodrom

Inneh책ll:

velodrom

MEDVERKARE i detta nummer: SARA PARKMAN - BILD s 18 & 63 MARTIN NELDÉN - TEXT s 34-37

velodrom

NYTT HOS LOTECH FREDRIK WIMMERCRANZ går på Sundsvalls konstskola men har hunnit ställa ut flera gånger. Den 26-27 januari öppnade egndrivna Lotech Gallery dörrarna igen, med Fredriks och Christoffer Åhlunds tavlor på väggarna. Strax innan dess tog Frewim sig tid att svara på några frågor över en kaffe. Vem är Christoffer Åhlund? Det är min systerson. Han har också gått på KOMS och målar en hel del, så 6

velodrom

när vi var ute på krogen för ett tag sen frågade jag honom om han ville vara med på utställningen. Det blir ju billigare lokal och lättare att fylla galleriet om man är flera, dessutom är det roligare att göra saker tillsammans. Vad handlar er utställning om? Vi har inget tema utan vi bara kör på och hänger upp. Jag och Christoffer har inte kommunicerat så mycket utan

vi jobbar ganska slumpartat, vi bara målar en massa och ser vad som händer. Hur länge har ni jobbat på den och vad använder ni för material? Sen i slutet på november. Vi har väl jobbat mest med olja, akvarell och pennor. Det blir en del abstrakt. Jag håller på mindre och mindre med digitalt nu sedan jag började på konstskolan. Förut hade jag alltid datorn med mig och ritade på den hela tiden. Är du nervös inför utställningen? Nä inte än, men jag kommer nog att bli. Det är fortfarande en del kvar att göra, bara att bära dit alla tavlor är mycket jobb. Men det är skönt när det brinner i baken. Vi gör vårt bästa för att promota, går runt med affischer och flygblad och sånt. Varför gör du bilder? Jag ser bilder hela tiden som jag fascineras av, men det är ett personligt sökande för mig att hitta min egen bild. Det är spännande att känna och bli inspirerad. Jag började för inte så många år sen, min vän Erik lärde upp mig och gav mig färg och plats i sin ateljé. Vad är bäst och sämst med Sundsvall som konststad? Det är inte så mycket att göra här så man har mycket tid att måla, haha. Nä men jag tycker att Sundsvall har en jättebra kreativ atmosfär, det är ju ganska litet så man vet vilka alla som håller på och målar är. Sundsvall har lite storstadskomplex, men det blir också 7

velodrom

Fredrik Wimmercranz

velodrom

vad man gör det till. I mindre städer blir det kanske mer så att man får styra upp något själv om man vill att nåt ska hända. Det gör vi ju ofta, men det blir inte alltid sån hype som man hoppas på. Men Lotech Cosmos är väl rätt hypat? Jo, jag tror det mesta vi gör är uppskattat. Det är härligt när det är fullt hus och att det finns ett sånt intresse för det vi gör. Det blir mycket vridande på slantarna och då betyder det mycket att få sälja några tavlor. Men det är inte alla projekt vi har som blir så uppmärksammade. Har du något emot att kalla dig konstnär? Jag funderar inte på det, det är inte så intressant. Jag gör det jag gör helhjärtat, det är vad som räknas. Men det som är intressant är att vi blir ifrågasatta då och då, vissa undrar om vi är riktiga konstnärer. För oss spelar det verkligen ingen roll, men vissa verkar tycka att det är viktigt. Är det minde dramatiskt att kalla sig musiker? Det har jag heller aldrig gjort, men det verkar lika laddat. Eftersom att jag gör elektronisk musik finns det säkert folk som tycket att jag inte är en riktig musiker heller, men vad spelar det för roll? Vad är det som binder ihop Lotech Cosmos? Ja, vårt gemensamma intresse. Sen har vi ju typ alltid känt varandra, vissa gick på dagis ihop. Vi har alla inspirerats av 10

velodrom

varandra och grott det här intresset tillsammans. Fördelarna med att jobba i grupp är att vi kan ta hjälp av varandra. Om någon är poet till exempel kan vi andra få hjälp med texter. Istället för att en ska göra allt hjälps vi åt med det mesta. Tror du att konst kan vara något som påvekar folk? Ja, det verkar det som.

velodrom

Christoffer Ă&#x2026;hlund

velodrom

Gunnel Oldenmark har varit med länge och kan sin sak. Just nu arbetar hon med något som hon kallar Mångfaldens poesi. Hon tillverkar mobiler och skulpturer i metalltråd och gummiremsor som är infärgade med pigment. Just nu visas många av hennes sådana verk på konsthallen i Kramfors. Tidigare har Gunnel Oldenmark arbetat mycket med offentlig konst, men nu satsar hon istället på utställningar. Många av de verk som finns här kastar intressanta skuggor. De känns lätta, som fjärilar eller blad. En som inte har fingrarna i styr kanske känner att det är svårt att låta bli att putta på verken för att få se skuggorna röra sig. Viss av verken är souvinirer från den imaginära orten Seriabel, som kanske är besläktat med det Palestina som gunnel Oldenmark känner så starkt för. Eller så är de bara drömmar, som de drömmar utställ-

velodrom

MYTEN OM DEN DEN KREATIVA KLASSEN För snart tio år sen trillade Richard Floridas bok Den kreativa klassens framväxt ner som en bomb i knät på västvärldens kulturpolitiker, it-moguler och estetbohemer. Fortfarande går var och varannan hipster på designprogrammet runt med den under armen, och i år kom den ut i nyutgåva. Daniel Bell beskrev på 70-talet en ny grupp kunskapsarbetare: forskare, ingenjörer, chefer och administratörer. Det som Florida gör är att han buntar ihop den här gruppen med ”bohemerna”: musiker, författare, teaterarbetare och konstnärer. På ett liknande vis klumpades grupperna ihop, när David Brooks 2000 skrev om hur bohemer och borgare höll på att smälta samman till en ny social grupp, som han

velodrom

kallade ”Bobos”. Den kreativa klassens framväxt är en väldigt smickrande bok för privilegierade grupper, och antagligen är det därför som den har blivit så populär bland makthavare. Men det är också en bok som jag tror att väldigt många inom kultursektorn inte kan känna igen sig i. Richard Florida menar att den kreativa klassen är den som dominerar i samhället. Tidigt i boken refererar Florida till Max Weber, som hittade på ett system där han delade upp klasserna efter vad de hade att erbjuda på marknaden. Den som delar Max Webers syn på klass kommer nog inte att tycka att boken Den kreativa klassens framväxt är helt crazy bananas. Florida delar upp den amerikanska befolkningen i tre klasser: arbetarklassen, serviceklassen och den kreativa klassen. I den kreativa klassen ingår också den superkreativa klassen. Som jag ser det finns det två grundproblem med Floridas teori om den kreativa klassen. Ett ligger i hur han definierar klass, och det andra i hur han definierar kreativitet. Som jag ser det finns det två olika definitioner av vad kreativitet är, den ena att skapa något med händerna, måla en tavla, skriva en låt eller en pjäs till exempel, och den andra att hitta på något, som

facebook eller en juicebar eller en ny medicin. Ingen av definitionerna är fel, men det rör sig om ganska olika typer av arbeten. Till Floridas kreativa klass hör alltså dels musiker, konstnärer, författare och skådespelare. Dels bankirer, IT-konsulter, forskare och entreprenörer. Vilken av de två grupperna som är den rikaste framgår tydligt av ett av Floridas diagram från 1999, där forskning och utveckling omsatte 545 miljoner dollar, mjukvaruutveckling 489 och konst 9 miljoner. Vad som definierar klass är inte alltid helt lätt att sätta fingret på, men enligt mig handlar det till störst del fortfarande om ekonomi. Det går inte att säga att Bruce Springsteen och gatumusikern tillhör samma samhällsklass, trots att båda ger oss musik. På samma sätt tillhör inte den genomsnittliga IT-arbetaren samma klass som Steve Jobs eller Bill Gates. Det handlar om pengar, och det handlar om makt och inflytande. Florida menar att den kreativa klassens medlemmar i genomsnitt tjänar nästan dubbelt så mycket som medlemmar ur de två andra klasserna. Men det beror väl snarast på att de

velodrom

rikaste inom Floridas kreativa klass är så jävla skitrika att det drar upp snittet rejält. Att den förkrossande majoriteten av alla kulturarbetare hankar sig fram på allt otryggare frilansjobb, är inget som nämns i boken. Det finns ett allvarligt problem med att den svinrika storföretagsbossen sätts i samma klass som den luspanka författaren. What´s the catch här då? Varför får bohemerna vara med I denna dominerande samhällsklass? Jo, ”genom att till exempel främja olika livsstilar eller kulturella institutioner, som en nyskapande musikscen eller ett organiskt konstnärligt nätverk, kan denna miljö attrahera och stimulera även de som är kreativa inom affärslivet eller inom teknologinäringen.” Jag fattar, kulturarbetarna är värdefulla för att de stimulerar businessoch IT-branschen. Men något som så tydligt visar att den kreativa klassen inte är en sammanhållen grupp är fenomenet gentrifiering. Ordet kommer från den engelska termen gentry, som betyder herrskapsklass. Ett exempel på vad gentrifiering kan innebära är när upprustningen av ett slumområde höjer hyrorna så att de fattiga inte har

BILD: SARA PARKMAN

velodrom

råd att bo kvar. Något som ofta händer är att fattiga konstnärer, musiker och annat kulturfolk samlas kring ställen med låga hyror, till exempel i nedlagda industriområden. Vips så är stället jättechict och attraktivt för rika businesstypes som flyttar in, höjer hyrorna och kickar ut inte bara bohemerna, utan också de fattiga som bodde i området först. Detta är något som Florida inte ser något problem med. En av grundteserna i boken är att vi måste se till att det finns bohemer i våra städer, för då kommer de rika att vilja vara där. Detta är en tanke som ligger till grund för också många svenska kommuners kulturplaner. Att kultur skapar tillväxt har vi hört, och det stämmer säkert. Men till vilket pris? Är kulturens uppgift att attrahera entreprenörer? Är tillväxt ens en bra grej? Ungefär i mitten av boken börjar mitt huvud att brinna. Richard Florida menar helt fräckt att serviceklassen finns till för att tjäna den kreativa klassen. Han tar några exempel från sitt eget liv. ”Jag äter ofta ute och får mat lagad åt mig och serverad av ´tjänare’. Mitt hem är rent, men jag städar det inte – det gör en städerska. Jag har också en trädgårdsmästare, en firma som sköter min pool och (när jag tar taxi) en chaufför. Man kan säga att jag har samma tjänare som en engelsk lord.” Richard Florida säger detta så skamlöst

velodrom

att jag bara vill kräkas i ett kuvert och posta det till honom. Till sist vill jag säga detta: kulturarbetarna är på det stora hela ingen elit. Det finns några undantag som lyckas bli stjärnor, och några som lyckas greppa tag om de få trygga anställningar som kultursektorn har att erbjuda. Resten får flacka runt på frilansjobb eller försöka sälja sig på egen hand. Många är stammisar på arbetsförmedlingen eller tar vanliga jobb på sidan av, de står alltså med ena foten i arbetarklassen och den andra i ”den kreativa klassen”. Florida menar att något som förenar människor i den kreativa klassen är att de gärna vill vara egna företagare och fria agenter på marknaden. Jag säger att det där är bullshit, hur många kulturarbetare skulle inte jubla över att få ett tryggt jobb i kultursektorn med fast lön? Florida säger så här: ”den nya klassen kanske inte är lika tydlig som den gamla industriella arbetarklassen var under sina glansdagar, men den blir allt mer samlad.” Så fan heller. Jag tänker INTE vara nån jävla Bobo! Jag VÄGRAR buntas ihop med chefer och börshajar! Snarare delar jag Occupy-rörelsens grundtanke, att 1 % av befolkningen berikar sig på resten och att dessa så snart som möjligt ska tas ifrån sin makt.

velodrom

er halva golvet och delar av tre väggar i en av konsthallens salar. Den består av vardagliga ting som rostiga kapsyler, burklock, sjögräs, tidningspapper och aluminiumfolie. De upphittade föremålen bildar ett mönster som påminner om ett landskap eller traditionell aboriginsk sandkonst. Det blir så tydligt att allt är förgängligt, installationen är uppbyggd av material som befinner sig i olika stadier av nedbrytning, samtidigt som konstverket i sin helhet antagligen inte kommer att finnas längre än den månad som det visas på konsthallen.

DE ANDRAS LIV Sebastian Mügge har just gått ut från Konsthögskolan i Umeå och har mycket på gång, bland annat kommer han att ställa ut i Kramfors, Umeå och Nederländska Enschede i sommar. Men just nu är det konsthallen i Härnösand som har honom som gäst. Utställningen består också av målningar och teckningar, men det mest iögonfallande verket är en stor installation som täck21

velodrom

Videon ”Nothing Is Older Than Yesterday’s Newspaper”, som visas i utställningen, är snyggt och tätt filmad av Véronique Dubois Côté. Den visar Mügges arbete med ett installationsverk som består av tidningspapper, aluminiumfolie, två stolar och ett bord. Tidningspappret blöts upp i en vask och knölas ihop till korvar och bollar, som läggs i högar på de båda stolarna och bordet. Ovanpå allt läggs tvinnade aluminiumslangar. Kan det vara en kommentar till det digitalas triumf över det gamla tidningsmediet? Filmens pålagda ljud, sprakiga och obegripliga nyhetsuppläsningar från radio, gör att allt blir väldigt bisarrt. Vad är en nyhet egentligen? Kanske bara en konsumtionsvara, som snabbt blir ett skräp. Kanske är hela det absurda nyhetsflödet en spegling av vårt kollektiva medvetande. En del av utställningen som jag tycker mycket om är en kundvagn som är till bredden full med 1880 upphittade in-

velodrom

köpslistor. Alla är märkta med datum och den plats där listan hittats. Sebastian, som är född i Bonn, berättar att det inte finns samma listskrivarkultur i Tyskland som i Sverige. Den roligaste listan är en valsedel från Sverigedemokraterna, där någon har antecknat att hen ska köpa smör och grisöron. Vad handlar den här utställningen om? Mitt liv och andras liv. Vissa saker är personliga och andra är upphittade. Jag var lite orolig att folk skulle ogilla att det mesta är upphittat skräp, men det är ett material som jag tycker om. Skräp är billigt, det är perfekt för folk som mig som inte har så mycket pengar. Jag gillar att samla systematiskt och att presentera skräpet så att det ser värdefullt ut. Vad har du för influenser? Oj, det finns för mycket för att kunna nämna allt. Men popkonst, land art och graffiti är några. 23

velodrom

Hur påverkas ditt arbete idag av din bakgrund som graffitimålare? Jag gillar att jobba stort och tänker platsspecifikt. Viljan att visa att jag finns kommer nog därifrån. Det finns en fin naiv idealism också i den här typen av installationer, eftersom att de inte går att sälja eller flytta. Jag har sett att du har mycket på gång. Hur hinner du med allt? Jag försöker hitta stipendier som inte ger så långa bortavistelser. Jag har ju små barn så jag vill inte vara hemifrån mer än någon vecka. Men ibland tar jag familjen med mig, som nu och när jag fick Höga Kusten-stipendiet. Vi trivdes väldigt bra i Nordingrå. Nu har min bror varit här i Härnösand under några dagar och hjälpt mig att ställa i ordning utställningen. Jag hade inte klarat det utan honom. Mina två små barn har också bidragit mycket. De har hjälpt mig att samla inköpslistor och de gillar också att bygga saker.

Hur tycker du att kulturlivet här verkar i jämförelse med till exempel Umeå? Jag tycker faktiskt att Västernorrland verkar mer intressant än Västerbotten. Här finns nog en starkare gräsrotsrörelse. Kan det vara så att den institutionaliserade kulturen tränger ut den ideella? Ja, det är en risk. Jag är lite orolig för vad som kommer att hända med Umeå efter kulturhuvudstadsåret. Är du pappersromantiker eller digitalist? Pappersromantiker.

velodrom

Sebartian M端gge

velodrom

Konstvetenskap – en introduktion av Dana Arnold Av en slump råkade jag snubbla över den här fantastiska lilla boken i kulturmagasinets shop. Dana Arnold ger en vass och skarp men lättläst introduktion till ämnet konstvetenskap, och presenterar olika sätt att tänka kring och skriva om konst. Hon kopplar också konsthistorien till olika filosofiska och politiska riktningar, belyser till exempel Freuds och Marx betydelse för utvecklingen i den västerländska konsten och pekar på den viktiga insats feministerna gjorde när de gapade om att konsthistorien bara visade ett manligt perspektiv. Egentligen vill Dana Arnold inte tala om ”konsthistorien”, eftersom att det inte bara finns en berättelse om konsten utan flera. Något som mina lärare på Konstvetenskapen på Gotland brukar vara noga med att påpeka är att vi ska känna till den offi26

velodrom

ciella konsthistorien, som kallas kanon, men att vi ska vara kritiska och tänka på att det alltid finns alternativa historier. Det finns alltså inte bara ett sätt att se på konsten utan väldigt många. Att ställa upp konsten på en tidslinje är ett enkelt och praktiskt sätt att titta på den, och det passar vårt västerländska linjära tidsbegrepp. Men en linjär konsthistoria förutsätter att konsten ständigt utvecklas och att den har ett slut. Vissa menar att konsten nådde sin höjdpunkt vid renässansen eller modernismen eller vad de nu själva tyckte bäst om, och att det nu bara går utför. Andra menar att konsten är cyklisk, eller inte ens borde mätas efter tiden. Många museer ordnar och visar sina samlingar kronologiskt (efter tidsepok) medan andra visar sina efter vilka motiv konstverken har, alltså tematiskt. Till exempel på Tate modern hänger tavlorna efter tema och inte efter i vilken tid de målats. Ett tema som tas upp är den nakna kvinnokroppen, som skildrats på ett liknande sätt genom stora delar av konsthistorien. Konsten talar om mycket av de ström-

ningar som finns i samhället, och Arnold menar att det är mer intressant att titta på övergripande trender än på enskilda konstnärer. Hon tycker dock att det inte räcker med att titta på konsthistorien antingen linjärt eller tematiskt, utan att en kombination av flera perspektiv är nödvändig. Dana Arnold resonerar också kring att det både går att se konstverket som autonomt (självständigt och skilt från sin skapare) och som nära förknippat med sin avsändare. Hon talar om konstverkets yttre och inre värde. Det inre värdet har att göra med konstverket självt och det yttre ligger i vem konstnären är och vilken status hen har, hur mycket pengar verket är värt, var det hänger och så vidare. Det finns ofta ett glapp mellan vad vi kan se I ett konstverk och vad vi kan läsa OM det. Idag blir konsten allt mer beroende av det skrivna ordet, säkert till viss del för att många konstskolor lägger stor vikt vid att eleverna kunna teoretisera kring sin konst. Kanske gör de så för att museerna ofta kräver den kunskapen av de färdiga konstnärerna. Enligt Arnold är en av konstvetenskapens stora utmaningar hur vi förhåller oss till det estetiska. Vi snackar en massa om konsten och vilka ideologier som olika konstverk stödjer, men något som nästan har blivit tabu är att tala 27

velodrom

om vad som är vackert. Här skiljer sig konstvetenskapen från konstkritiken. Konstvetenskapen handlar inte om att värdera, utan om att analysera. Det är knivigt för många, eftersom att det är svårt, om inte omöjligt, att inte blanda in sina egna åsikter i analysen. Att vad som är vackert har att göra med tycke är nog de flesta överens om, men med det sagt faller diskussionen om det estetiska värdet till marken som en boll som det inte finns luft i. De flesta som intresserar sig for konst, antar vi, gör det för att de söker något som är vackert och sinnligt, eller vill förmedla något viktigt. Men vad som anses som vackert eller viktigt är också olika från person till person. ”Vårt begrepp om smak i fråga om konst är komplicerat och oundvikligen förknippat med våra föreställningar om social tillhörighet.” Jag tycker att det är så skönt att någon säger det här, för det dödar så effektivt myten om att vissa har god smak och andra har dålig. Det punkterar också argumenten om att det finns bra konst och dålig konst, viktig konst och mindre viktig konst. Hur vi ser på konsten är kulturellt betingat. Det har att göra med vad vi tolkar in i ett verk utifrån vår egen bakgrund.

Till jantelagens försvar Just nu pågår en utställning av Linda och Mattias Baudin på kosthallen i Örnsköldsvik. Temat är jantelagen och paret har gestaltat fenomenet i glas och smide. Tillsammans har de tidigare gjort många offentliga utsmyckningar, mest i hemlänet Västerbotten. Enligt konstnärerna själva ska utställningen spegla olika sidor av människors beteende och hur jantelag och dubbelmoral påverkar andra.

som vi” och ”du skall inte tro att du är bättre än vi” finns med. Men det är två bud med mycket olika betydelser. Det förstnämnda budet är ett elitistiskt och faktiskt ganska motsägelsefullt påstående, där de påhittade avsändarna till jantelagen sätter sig över den som texten riktar sig till. Det andra budet måste verka ganska rimligt för den som har uppfattningen att ingen människa är värd mer eller mindre än någon annan.

När vi talar om jantelagen kan vi antingen mena den uppdiktade lagen som norskdanska Aksel Sandemose skrev 1933, eller mer allmänt som den avundskultur som ofta tillskrivs Sverige. Sandemose formulerade sin lag som småstadens tio budord, där både ”du skall inte tro att du är lika god

Viktigt att komma ihåg är att Sandemoses jantelag är en ironi, det är han själv som har formulerat den och lagt den i någon annans mun. Jantelagen är ett mynt med två sidor. Visst skulle väldigt många människor må bra av ett bättre självförtroende, och visst skulle det vara bra om alla kände att de dög och

velodrom

var värda lika mycket som alla andra. Men för den skull behöver vi väl inte höja oss över varandra? Det finns så klart olika sätt att se på jantelagen, beroende på vad som tolkas in i den. Mattias Baudin kopplar ett av sina verk, en skålform smidd av spikar, till det japanska talesättet om att den spik som sticker upp ska slås ned. Ofta framställs ju jantelagen som något typiskt svenskt, men tydligen finns den också i Japan. Ja faktiskt lite varstans, i England och Australien kallas jantelagen för tall poppy syndrome och i Nederländerna kallas det maaiveldscultuur. I England har begreppet en politisk underton, då det används av politiker som Margaret Thatcher för att beskriva socialisternas ”politics of

velodrom

envy”. I Sverige har vi nyligen haft en liknande debatt i riksmedia, efter att några moderater lade ett riksdagsförslag på att jantelagen skulle lagstiftas bort. Jante tar sig olika uttryck: några bra, andra mindre bra. När jantelagen gör så att folk längst nere i hierarkierna sparkar på varandra för att själva komma upp är den inte lysande. När den avundsjuka jantelagen samlar tusentals vanliga människor på gatorna för att protestera mot att en rik elit blir allt rikare, då är den som bäst. Jantelagen är ett mynt med två sidor, ödmjukhet och jämlikhet på den ena och avund och missunnsamhet på den andra. För mig känns det som att Mattias och Linda Baudin bara har tittat på den ena sidan och glömt den andra.

Rost in peace Maria Tjärnström är en skicklig akvarellist som främst är inriktad på djurporträtt och naturbilder. Nu ställer hon ut på Mormor Hilma i Härnösand och den här gången är temat förgänglighet, närmare bestämt rostiga bilar som naturen sakta klär i mossa och bryter ner. Egentligen är det som en förhandsvisning av en större utställning som hon planerar på samma tema. Redan i somras visades ett par av de stora målningarna på en utställning i Nordingrå, tillsammans med andra av hennes verk med andra motiv. Medan den utställningen gav en bred bild av hennes konstnärskap, ger den nyaste ett samlat intryck. Motiven uppmanar till eftertanke. Ingenting är evigt, allt som är fast förflyktigas. Maria Tjärnström har berättat att hon ofta har en kamera med sig längs vägen och i skogen, fall hon skulle råka på något gammalt bilvrak. Ett par av hennes fotografier finns också med i utställningen. Men det är målningarna som är störst och mest tilldragande. Rost och mossa gör sig bra i akvarell, och bilarnas beiga och blåa lack med. På sätt och vis är bilarna mycket vackrare så här än vad de är som nya och blanka. Vem vet, en dag kommer vi kanske oftare att se dem som mossbevuxna vrak än på vägarna. 30

velodrom

Maria TjĂ¤rnstrĂśm

velodrom

Sollefteås Timmerflottare Text av Martin Neldén I Sollefteå finns två broar som spänner över Ångermanälven, går du ut på den nedre och vänder blicken uppströms ser du två monument över människans skövling av naturen. Låt först blicken vila på Sollefteå vattenkraftverk, och sedan på monumentet mitt i strömfåran som tronar på en stenpelare, statyn ”Timmerflottare”. Sollefteå kraftverk byggdes på 60-talet och ritades av arkitekten Hans Westman. Eftersom kraftverket ligger mitt inne i en stad lades stor kraft på utsmyckningen av detta. Arkiteketen Hans Westman har ritat många hus nere i södra Sverge med funktionalism som grund och stilen går igen i Sollefteå. Raka linjer, betongelement och mönster skapade av fönsterraden. Över den fyrkantiga huskroppen ligger en båge som spänner över hela byggnaden. Den har en konstnärlig funktion på utsidan, men på insidan rymmer den luckor för att stänga av vattenflödet in till vattenturbinerna. Vattenkraftsutbyggnaden i Sverige 34

velodrom

har lämnat stora märken efter sig i landskapet. Älvar har dämmts upp och har därigenom förändrat hela utseendet på älven, från en forsande strid älv till ett lugnt flytande vattendrag, avbrutet med ett vattenkraftverk här och var. Stora områden har översvämmats, fiskars vandringsvägar har stängts av, enorma dammkonstruktioner bryter vattnets väg mot havet. Vid Sollefteå kraftverk försökte man snygga till naturskövlingen med en arkitektonisk fint. Frågan är om man lyckades? Jag måste säga att kraftverksbyggnaden har sina poänger, men är också en ganska ful betongklump i något som kunde varit en strömmande fors. Fast samtidigt producerar kraftverket ström som inte är nedsmutsad av utsläpp. Tanken som mal i mitt huvud när jag tittar på kraftverket i Sollefteå är hur stora naturvärden som ren elenergi är värd? Vad är vi beredda att betala? Och kan man dölja eller släta över skövling med lite konst? I vems ärende går konstnären?

bilden 채r ett gammalt vykort fr책n tiden innan kraftverket byggdes, fotograf ok채nd 35

velodrom

Om blicken flyttas nedströms vilar den istället på Fredrik Frisendahls staty ”Timmerflottare”. Statyn invigdes 1940 för att hylla skogens arbetare. De tre flottarna ska symbolisera de tre stora älvarna som utgör Ångermanälven, Faxälven, Fjällsjöälven och Åselegrenen. Timmerflottningen nådde sin kulmen under första hälften av 1900-talet innan lastbilarna tog över transporten av virket till kustens sågverk och massabruk. På 30-40-talet sågs inte skövlingen av de norrländska urskogarna som ett problem. Monumentet byggdes på uppdrag av Sollefteå konstförening men medlen som skulle användas till bygget samlades in i bygden. Fackliga föreningar, byalag och skogsbolagen bidrog till konstverket. Konstnären var själv socialdemokrat, men idéen med att bygga Timmerflottare hyllades av både borgerliga som socialistiska skribenter, dock med olika utgångspunkt. De förra ville hylla träindustrin, medan ett socialistiskt angreppssätt såg det som en hyllning till arbetaren. De största givarna av pengar för att statyn skulle bli av visade 36

velodrom

sig vara direktörerna och skogsbolagen i trakten. Detta väcker frågan om konsten kräver sponsring för att kunna utföras i någon större skala hos mig? Det var tydligen så 1940, och är ännu mer giltigt idag då en borgerlig regering skär ner på de pengar som finns för konst och kultur. Borgarna vill istället att konsten ska sponsras av diverse företag eller individer. Tyvärr är det en olycklig utveckling som jag ser det,

konst ska inte nödvändigtvis vara något som den med pengar bestämmer över (vilket det i och för sig har varit under alla tider). Tanken som väcks i mitt huvud när jag studerar Timmerflottare är att utsmyckning av det offentliga inte ska styras av pengamakt utan av folkmakt. Timmerflottare var något slags mellanting med en stark lokal förankring, men samtidigt beroende av traktens kapitalister för 37

velodrom

att bli verklighet. Hur vill vi ha det i framtiden? Hur ska vi utsmycka vårt samhälle tillsammans? Oavsett var du står i frågor om energiförsörjning eller offentlig konst så ta dig ner till älven och ta en titt på både kraftverk och staty nästa gång du är i Sollefteå. Jag kan nästan lova att du inte kommer att gå tanklös därifrån.

Kristina Wrang Kersti Grönlund

och

Ånges konsthall är ett vackert välvt rum med ljusinsläpp från taket. Hallen ligger i tågstationshuset och ansluter också till Ånge folkbibliotek. Utanför den långa glasväggen som vätter ut mot stationshuset hörs klirr från ett café. Annars är det väldigt tyst, nästan som i ett andaktsrum. Kristina Wrang och Kersti Grönlund bor båda i Jämtland, men är hitbjudna av Ljungandalens konstförening. Kersti Grönlund har målat många av sina bilder med en mörk underlagsfärg och ett tunt, halvtransperent lager vitt 38

velodrom

ovanpå. Det för tankarna till moln, eller dimma. Hon återkommer till det ljust rosa och gråa. I några av hennes målningar finns djur som fåglar och rävar, och i verken Balansgång och Se mig dyker samma balanserande flicka upp. Annars är akrylmålningarna mestadels abstrakta, med stora suddiga färgfält och något som skulle kunna vara bikupemönster. Kristina Wrangs målningar är ömsevis energiskt spretande och balanserat komponerade i gult, rött och olivgrönt. Hon har också en del mål-

ningar som ser abstrakta ut men som genom sina titlar Över dalen I och Genom bergen avslöjar sig som landskap. Förutom målningar finns också verk i betong och keramik. Hennes Spejare är rakubrända ansikten utan ögon som glaserats halvvägs ner över huvudet. I utställningen finns också grafiska blad av båda konstnärerna. I Kristina Wrangs grafik ser vi också porträtt från Tibet, men annars använder sig de två av växter och blommor som motiv. Det är ändå främst i måleriet som de möts. Det finns en suddighet, en målerisk 39

velodrom

oskärpa, som förenar dem trots att deras verk är mycket olika. Efter att ha tittat på deras målningar ett tag är det lätt att skilja dem åt, men de skär sig inte heller mot varandra. Plötsligt dyker en förskoleklass upp, de ska in på biblioteket. Ett litet barn stannar upp, vänder sig mot tavlorna och utbrister ”ååh!” innan hen blir först vidare. Själv sitter jag kvar på den bänk som tankfullt nog ställts ut mitt i hallen, där det mesta av utställningen kan nås med blicken. Sitter kvar, tar in och vilar i ett vilsamt rum.

Kristina Wrang

velodrom

Kersti Grรถnlund

velodrom

KONSTKONTROVERS I höstas blev det ett jäkla rabalder kring en målning på den lagliga graffitiväggen i Bjästa, söder om Örnsköldsvik. Konstverket blev en nyhet både i radio och länstidningen, där den upprörda bjästabon Mona menade att verket var sexistiskt. Men enligt konstnären själv, som för första gången kommenterar debatten, har hennes målning blivit missförstådd. Varför tror du att Mona blev så upprörd över din målning? Det kan nog vara lite känsligt just i Bjästa. Hade den suttit på en badstrand någonstans hade folk kanske inte tyckt att det var så konstigt, de kanske själva skulle vilja ha såna bikinibrallor med ögon på. Men jag kan tycka att det var bra att hon skapade den här diskussionen, och folk uttryckte ju lite olika åsikter i 44

velodrom

kommentarsfälten. Jag blev faktiskt nästan lite rörd över att min målning fick så mycket uppmärksamhet. Men det var så oväntat, jag hade inte sett bilden på det sätt som hon tolkade den. Jag förstår ju att det känns hemskt om man tolkar ögonen som fingrar. Det var strongt av henne att våga säga vad hon tyckte. Hur fick du iden till det här verket, har du något budskap med det? Egentligen hade jag tänkt göra en större grej där det också fanns två killhöfter vända mot varandra, och så ett par som var kille och tjej.Men jag hade helt enkelt inte tillräckligt med färg till en sån målning. När jag skissade upp den hade jag nog inte så mycket tankar, jag brukar mest leka mig fram och testa olika former och färger. Den här fastnade jag för eftersom att den var stilren och grafisk. Jag föll också för den för att den var så humoristisk. Jag tycker att det blev ett

sätta på en gevaliareklam, för personen kanske hatar kaffe och bara gillar te. Då kan den ju känna sig lite kränkt., haha. Men allvarligt, alla bilder kan säkert irritera någon.

fint möte mellan figurerna där nere. Väggen i Bjästa är ju också ganska låg så jag var tvungen att välja en skiss som passade för det. Nu förväntas det ju av mig att jag ska ha en tanke, men jag kan bara berätta vad jag tänker när jag ser den nu. Jag tänker på puberteten och osäkerheten som framför allt unga människor har kring sitt kön. Det kan kännas som att man har en helt annan figur mellan benen som man måste bli kompis med. Könet har ju ibland sitt eget liv, därför satte jag ögon på trosorna. Vad är viktigast för dig, att få uttrycka sig fritt eller att slippa bli kränkt? Det är en jättesvår fråga, men ibland kanske det är bra att bilder skapar debatt. Det får inte bli för slätt tycker jag. Samtidigt kan man ju inte bara till exempel klippa ut någons ansikte och 45

velodrom

Hade du fått samma reaktioner om det hade handlat om manshöfter? Det var faktiskt en av de första saker jag tänkte på när jag såg debatten. Om jag hade tecknat män i speedos över hela väggen hade nog folk snarare tänkt att det var bögigt än sexistiskt. Kvinnokroppen är ju så infekterad, så grunden till det här agget är nog mycket hur kvinnor framställs i reklamer till exempel. Samtidigt är det kvinnliga nästan förbjudet, vi ska helst gå i kostym. Men jag hade gärna velat höra vad en genusvetare hade tyckt om den här målningen, det skulle vara väldigt intressant att gå någon kurs i det ämnet. Finns det något feministiskt budskap i målningen? Nej, inte direkt. Där och då hade jag ju ingen annan tanke än att det var schyssta former och färger. Och som sagt för det roliga mötet.Inte heller i efterhand känns det som särskilt feministiskt, fast jag förstår att man kan tolka det så. Kommer du att göra fler liknande bilder i Bjästa? Jag kommer att fortsätta måla där, oavsett om det blir debatt eller inte. men jag känner mig klar med den här bilden. Fan herregud, det är ju inte mitt mästerverk direkt. Väggen är så hotad ändå och jag tycker att den förtjänar ett gott rykte.

Kulturbanken

För två år sedan flyttade föreningen Kulturbanken in i ett rivningshotat bostadshus i Ånge. Tidigare höll de till i den nedlagda Bolbyskolan, men när den skulle säljas fick de se sig om efter nya lokaler. Föreningen bildades på 90-talet av några musikintresserade ungdomar, som då höll till i en gammal bank. Redan från början var tanken att fokusera på ungdomsverksamhet och att alla skulle känna sig välkomna. I det nya kulturhuset finns det förutom replokaler plats för konst och media.

velodrom

Konstnärerna Åsa Hellhoff och Ewa B Johansson har sina ateljéer på bottenplanet, innanför den högra av husets två portar. Åsa sysslar med glas och keramik och Ewa målar. Vad finns i det här huset? I den här porten finns våra ateljéer på bottenplanet och en trappa upp håller ett kulturprojekt som går ut på att digitalisera gamla ångebilder till. Där finns också en it-lokal med digital verkstad och en replokal där unga får vara 48

velodrom

gratis. I porten intill har tolv band sina replokaler. Tolv band?! Ja, det är väldigt många musiker. Det finns en stark musiktradition i Ånge som har gått i arv från generation till generation. Finns det inte samma tradition inom bildkonsten här? Nej, men vi hoppas att den kan växa fram nu. Jag håller ju i många kurser för

unga, skapande i olika material. Nu snart ska jag hålla en helgkurs i keramik och vi har haft kurser i screentryck och glasfusing bland annat. Vi har haft konstläger för unga och jag jobbar mycket med UKM och skapande skola. Det är ju inte ovanligt att ungdomar från Ånge söker sig till konstskolan i Sundsvall eller designprogrammet på MIUN. Nu har ju ett estetiskt program med inriktning på musik öppnat på gymnasiet, och vi hoppas på att det startas en bildinriktning också snart. Det är nog inte orealistiskt 49

velodrom

att hoppas på. Vi hoppas att de unga konstnärerna kommer hit, för det finns plats för fler ateljéer i källaren. Upplever ni att ni har fått bra stöd från kommunen? Både och, det var ju generöst att vi fick det här huset till vårt, men sedan har de inte visat så mycket intresse. Vi har lagt ner väldigt mycket ideellt arbete här, minst två kvällar i veckan i två års tid har vi varit här och renoverat och mot slutet var vi nästan här dygnet

runt så att det verkligen skulle bli klart till invigningen. Vårt upprustningsarbete har faktiskt värderats till två miljoner kronor. Vad händer här då? Förutom vår egen verksamhet så ordnar vi mycket kurser och aktiviteter för ungdomar. Vi har haft konstläger, screentryckskurs, glaskurs och snart ska vi ha en helgkurs i keramik också. Det kommer mycket ungdomar hit på loven eftersom att ungdomsgården har så hög 50

velodrom

belastning. Då kan vi ordna filmvisningar till exempel. Har ni några råd till dem som vill försöka sig på ett liknande husprojekt? Var beredda på mycket jobb! Vi startade en förening med stadgar och styrelse, det är en bra idé. Även om det kan vara tufft med allt ideellt arbete så ger det mycket tillbaka, det skapas en gemenskap och en framtidstro. Vår förening kan också vara en drivkraft i samhället.

velodrom

Ånge is the place to be för alla som älskar gammal nött graffiti på skitiga godståg.

velodrom

SOLLEFTEÅ

ÖVIK

KRAMFORS HÄRNTA

ÅNGE

TIMRÅ SÖNNSVALL

Det här är mitt län, det här är ditt län Ok, så det här är mitt territorium, området som jag skriver om, mitt hem. När jag kom till Västernorrland för sju år sen ungefär visste jag ingenting om konst och jag brydde mig inte heller om den. Lika lite intresse hade jag för länet som jag bodde i. Jag vet att jag har mycket kvar av det att upptäcka, trots allt var det inte så länge sen som jag började kolla mig runt här på allvar. Men tack vare arbetet med velodrom har jag hittat många fantastiska lokala initiativ. Jag tycker också att den konst som finns här kan vara lika spännande som på de stora städernas konsthallar, museum och gator. 62

velodrom

Men missförstå mig inte, jag är ingen lokalpatriot. Jag vill inte lura mig själv att allt är så jävla perfekt här eller att Västernorrland skulle vara ett bättre ställe än någon annan stans på jorden. Det jag menar är bara att det heller inte är sämre. Jag tror att vi måste försöka bryta storstadsfixeringen, som blir så destruktiv när det råder en absurd bostadsbrist i storstäderna medan de små dör ut. Nej, jag trivs i alla fall bättre här än vad jag gjort inträngd i en svindyr fjärdehandsetta med tre kompisar i Stockholm och Göteborg. Och så gillar jag att det finns så gott om utrymme här, både rent fysiskt och för egna kulturinitiativ.

N채sta Velodrom kommer typ i mars. H채ng me! 63

velodrom