Velodrom3 by Velodrom

HEJ IGEN! Den här månaden gick ju sjukt fort! Jag har inte hunnit skriva riktigt lika mycket som till förra numret, så ni får hålla till godo med ett par lite längre ”festivalreportage” och massa suddiga och konstiga bilder.

köpas på Mormor Hilmas café i Härnösand, Järnsta café i Nordingrå och direkt ur min väska. Fler ställen tillkommer i takt med att jag hittar snälla ägare som låter mig behålla hela tjugan. Den går nämligen direkt tillbaka i verksamheten, femton kronor går till trycket och den extra femman tar jag som ett bidrag till resor i länet och frimärken. Velodrom är inte ett vinstgenererande projekt, och så vill jag ha det. Det är kul att se att ideella krafter kan vara lika starka, eller starkare, än kommersiella. Nu söker jag bara efter fler konstintresserade idealister som vill vara med och skriva fanzinet, för som det är nu lägger jag verkligen alldeles för mycket tid på det här. Stora och små bidrag uppskattas, det kan vara en serie, en bild eller en text, allt är välkommet så länge det inte är typ nazistiskt eller nåt.

Under veckorna som gått har jag funderat vidare på vad en sådan här tidning egentligen ska vara bra för. Att det finns en massa skäl för mig att skriva är en sak, men vad är värdet för dem som ska läsa fanzinet? Vem är intresserad av konst, vem är intresserad av en enkel students tankar om den? Vissa konsttidningar uppskattar jag mycket, men andra retar verkligen min kräkreflex. Det handlar om dem som skriver om konsten som om den vore en aktiemarknad, som rankar och prissätter konstnärer och som tar in stora annonser från mycket tveksamma auktionshus som Bukowskis (som ÄGS av fucking jävla Lundin oil-familjen!) Nej fy, tur då att det finns alternativa konsttidningar att läsa.

I det här numret finns förutom allt mitt grubbel en tänkvärd text om Ådalen 31 och konsten kring händelserna, av Martin Neldén. Dessutom får ni ännu en serie av fantastiska Lotta Ekström!

Velodrom är en liten lokal konsttidning med klass- och genusperspektiv. Det gör den extremt smal, men jag är glad om bara några uppskattar den. Fanzinet kommer i bästa fall att fortsätta komma ut ungefär en gång i månaden och kan

BÄSTA HÄLSNINGAR ALVA Ä

INNEHÅLL:

s.4

s.20

s.6

s.8

s.17

s.24

s.7

s.11

s.26

LISA GERDIN OCH HENRIK SAMUELSSON PÅ KRAMFORS KONSTHALL När jag kommer till Kramfors konsthall tror jag först att jag har tagit fel på dagen och kommit innan utställningen hängts färdigt. Det är så tomt, en räls av trä ligger på golvet och leder fram till två tavlor längst, längst in i den avlånga salen. Totalt är det fyra verk som visas. Två installationer av Lisa Gerdin och två målningar av Henrik Samuelsson. Rälsen ser mer ut som en gammal sängbotten som jag har uppe på vinden än en tågräls, men jag förstår att Lisa har haft en tanke med att göra den just i trä, med tanke på sågverkskulturen kring Kramfors. Ett par dockarmar sticker ut ur en kontakt i väggen. En spotlight är riktad mot

verket, men det är så litet mitt på den stora vita kala väggen att det vore väldigt lätt att missa det. Guide heter det lilla konstverket. Jag förstår inte riktigt titeln, på vilket sätt är dockarmarna i kontakten en guide? En guide ska visa vägen mot något, men armarna är utsträckta åt varsitt håll, som en inbjudande gest, en jesuspose. Själva utställningen går under titeln Vart, en förkortning av varthän, vart ska vi? Ordet känns dialektalt, kopplat till Norrland. Båda konstnärerna har sina rötter här, fast de nu bor längre söderut. På så vis kanske de har fått lite distans till det norrländska, och perspektiv på det. Jag tycker i alla fall att 4

hela utställningen känns präglad av något ådalskt. Vart ska vi då? Det verkar som mot Henrik Samuelssons tavlor längst in, rälsen leder oss dit. Tavlorna är stora och kvadratiska, de känns som fönster ut mot norrländska landskap. Färgerna är dova och kvällsliga, stämningen vemodig men ändå trygg.

genom att ställa ut en pissoar som han köpt på en bygghandel. Verket döpte han till Fontän, och många konstkritiker har menat att detta verk var dödsstöten för konsten i sin helhet. Nu hade konsten nått vägs ände, menade de. Men Duchamp var av en annan uppfattning, han menade att konsten ständigt upprepar sig och att alla konstnärers idéer kommer från andra konstnärer.

Jag är glad att den här utställningen ger mig tillfälle att skriva lite om Marcel Duchamp, som är installationskonstens stora förgrundsfigur. På ett bord precis vid konsthallens ingång ligger ett par böcker med Lisa Gerdins och Henrik Samuelssons tidigare verk. Att få bläddra i böckerna är för mig den stora behållningen här, det ger en mersmak och får mig att känna att de fyra verken bara är en aptitretare, jag är hungrig på mer av duons konst! Jag fastnar särskilt för Lisa Gerdins lampinstallationer som vrider sig åt konstiga håll, de skulle jag gärna ha fått se i verkligheten. Men tillbaka till Duchamp, en bok med hans konst ligger också på det lilla bordet. Det visar sig att Henrik Samuelsson har varit med och ordnat en utställning i Stockholm: De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde. Utställningen bjuder på replikor av replikor av Duchamps originalverk. Ulf Linde var den första som fick tillåtelse att kopiera verken som Duchamp signerade, och nu har Henrik Samuelsson tillsammans med några andra gjort kopior av kopiorna. Det hela är ett led i diskussionen om konstnärens upphovsrätt, som Duchamp ifrågasatte. 1917 revolutionerade Duchamp konsten

På så vis är konsten en ständigt pågående process som inte kan ta slut hur den än dödförklaras. Duchamps verk bestod kanske till störst del av idéer, och dessa idéer har kommit att ge eko än idag, över hundra år senare. Se bara på Lisa Gerdins konst. Hon använder sig av samma grepp, färdiga ting (readymades) som presenteras på ett sätt som ger dem en annan innebörd. Rälsen i trä och armarna i kontaken som får oss att fundera över både formernas, materialens och titlarnas betydelser. 5

EN HERRELÖS HÄST Text av Martin Neldén En herrelös häst, delad mitt itu av en tidningssida, stegrar sig framför en arbetargestalt som värjer sig eller attackerar hästen. Så ter sig Lenny Clarhälls monument över skotten i Lunde 1931, då fem demonstranter sköts till döds, vid en första betraktelse. I statyn träder även bilden av ett delat samhälle fram, ett klassamhälle. Men i den frysta scenen strax innan skotten faller är maktförhållandet för ett ögonblick förändrat. Statyn i Lunde tar avstamp i en faktisk händelse den där ödesdigra majdagen 1931, men för många av oss är det en annan bild som först dyker upp i huvudet när skotten i Lunde kommer på tal. Det är bilden där demonstrationståget ses ringla fram genom jordbrukslandskapet som en lång orm. Mängden människor i tåget den dagen blir genast greppbar. Bilden

fångar ett ögonblick där man känner sig som ett av barnen i förgrunden. Några bär fanor, någon leder en cykel, alla är på väg mot tragedin. Vem som egentligen tog det klassiska fotot tvista de lärde om. Skotten i Ådalen skedde i en period av depression och ekonomiska kriser på grund av kapitalismens härjningar. Parallellerna med dagens situation i världen och i Sverige är många. Vem kommer att avbilda vår tids Ådalskravaller? Eller kommer ett sådant foto drunkna i flödet av twitter, facebook och mobiltelefoner? Oavsett så lär den politiska konsten gå en hektisk tid till mötes, vare sig det handlar om foton eller skulpturer. De klassiska bilderna finns att se på Kramfors bibliotek och monumentet över skotten finns på plats i Lunde. 6

ANNE HAGSTRÖM PÅ MORMOR HILMA Det var inte många veckor sedan som Anne Hagström ställde ut på Dolcetto i Sundsvall. Nu är hon redan tillbaka med sina collage, målningar och papier machéskapelser, denna gång på Mormor Hilmas café i Härnösand. Här visar hon musklerna ännu mer och vräker på med en jättegädda och en giraff av papier maché. Hon har också med ett par målade tavlor som är minst lika intensiva. Lina, som driver cafét säger att hon gärna vill visa olika sorters konst. Sist var det fotografier, nu Annes grejer, och snart skulle Lina

gärna vilja visa någon konstfilm, som kunde rulla under natten så att folk kan kika in när det är stängt. Mormor Hilma kommer under hösten att bredda sin kulturprofil genom att ha slöjdkvällar med Annso Grahn, troligtvis blir det en onsdag i månaden. Den planerade utställningen med Moa Romanov Strinnholm blev tyvärr inställd eftersom att Moa kom in på Konstakademien. Tråkigt för Härnösand som går miste om en ung och lovande konstnär, men så klart kul att höra ändå! 7

HÖRLURSFESTIVALEN I SOLLEFTEÅ Kupolen i Sollefteå är en märklig byggnad, den ser ut som om den vore hämtad direkt från StarWars. Där inne i bastuhettan tillbringade några svettiga ljudnördar en lördag i juli. Streamade livesessioner från olika delar av världen varvades med uppträdanden på plats, och ett stort chatfönster projicerades brevid rullande konstvideor i taket på kupolen. Jag fick flashbacks från barndomens besök på Cosmonova, det gigantiska planetariet på Naturhistoriska riksmuseet. Det här här var lite samma grej, fast i miniatyr. På varje biostol i salen hängde ett par hörlurar, och jag kan lugnt säga att detta var den mest introverta festival jag någonsin besökt.

Ganska mycket av ljuden som strömmade i hörlurarna tyckte jag bara var obehagliga att lyssna på. Kanske hade jag och min vän bara otur med de set vi hörde, men det mesta var skitjobbigt gnissel, knaster, sprak och slammer som vi inte lyckades relatera till. I efterhand när jag har lyssnat in mig på en del av de artister som vi missade, tycker jag att mycket var skönt att höra, så otur var det nog vi hade. Det som berörde mig mest under festivalen var Kristina Junzells videoverk Untitled hymn och Surrender. Untitled hymn är en hypnotisk video som ibland förde mina tankar till skogliga kalejdoskop och ibland till härnösandskonstnären Ola Linds spegelvända bildmontage. 8

Kristina har filmat skog och vatten och sedan klippt ihop bilderna i symmetriska kombinationer, lager på lager. Trädstammarna kommer ut ur varandra, celldelar sig, och det känns som om jag färdas in i dem. Det här är något som jag gärna skulle se på Cosmonovas stora duk, vilken tripp det vore! I videon syns också en människorygg, som försvinner i skogen, försvinner i havet. Det är ödesmättat och mycket poetiskt, väcker tankar om människans förhållande till naturen. I filmen Surrender får vi följa en man i rödrandig morgonrock som också ger sig ut i skogen. Det är vackert filmat och det är inte svårt att gissa att det är samma upphovsperson bakom de två

på väg in i den, på cellnivå, kommer över mig igen. Vi kommer ut ur den heta salongen, ser en stressad och sliten Björn Eriksson skynda efter kaffe i en kort paus från kontrollbordet. Natalie Fougeras, som är en av arrangörerna, hinner prata lite om festivalen. Jag har väldigt svårt att förstå hennes franska brytning och akademiska ordval, så jag reserverar mig lite för att jag kan ha missuppfattat precis alltihop. Hon berättar i alla fall att hon har jobbat med det här projektet i ett halvt år och nu varit i Kupolen och förberett festivalen i en vecka. Förra året arrangerade hon ett liknande streamat evenemang, men i år var det en större utmaning, eftersom att många av akterna framfördes live i Kupolen. Natalie berättar att konstvideorna och ljuden/musiken parats ihop med hjälp av nyckelord. Konstnärerna har alltså fått lägga till egna keywords till sina filmer och ljudset, och genom dessa ord matchats ihop. Den här tekniken tycker jag funkar bra i vissa fall, men inte i alla. Kristina Junzells videor, till exempel, passar väldigt bra med Gennaro Molinos hypnotiska och rytmiska musik, men när de visas igen tillsammans med en annan artists omelodiska slammer och gnissel får jag inte alls samma känsla. Jag blir trött i öronen, varm, måste ut.

filmerna, de inger samma känsla. Skog, en slags hedniskhet och något dolt. Morgonrocksmannen lägger sig i på marken i skogen, klär av sig i den vita mossan. Sedan kommer vi nära huden och mossan, så nära att mossan liknar ett korallrev, och känslan av av att vara 9

PÅ VÄGEN HEM hade vi turen att få plocka upp en liftare, artisten Christopher Zampa, som spelade på Hörlursfestivalen. I bilen skrev jag ner en del av våra samtal, som jag tyckte var fina och värda att dela med sig av.

A: Definierar du det du gör som konst eller musik? C: Musik, jag ser mig som musiker, men det finns många som inte håller med om att det är musik som jag gör. A: Det är väl upp till dig att definiera vad du är? många konstnärer har ju samma problem. Men jag tycker att det räcker med att du själv tycker att det är musik, eller konst, för att det ska vara det. C: Art’s birthday.* Den kom ju till för att visa att konst finns runt oss hela tiden. A: Ja, visst kan konst vara vad som helst, musik också?

C: All form av både konst och musik handlar ju om dialog och kommunikation. P: (bakom ratten) Nja, ofta tycker jag att det är monologer. C: Ja, många konstnärer och musiker alienerar sig från mottagaren för att de är så kompromisslösa. Men jag tror att man måste tillåta sig att ha en bredd. A: Det finns väl ett värde i att försöka skapa beröringspunkter mellan sig själv och mottagaren? C: Ja, jag hoppas att det är alla musikers mål att få en ton som folk kan ta på. Man får inte bli flat och formbar men det är viktigt att folk kan 10

förstå vad det är man sysslar med. Det värsta som kan hända är att folk säger att det jag gör är intressant. Och jag vill aldrig att någon ska behöva fundera över om det verkligen var meningen att ett speciellt ljud skulle vara med eller inte. A: Vad är det bästa som kan hända? C: Att folk gråter. A: Har det hänt när du har uppträtt? C: Ja. Inte ofta, men det händer. A: Vad är det som har berört dem då? C: Det frågar jag inte, det är personligt. A: Jag gillade verkligen namnet på ditt set, i brought some fire for you. Vad synd att vi missade det. C: Tack så mycket! Det var bara en mening som dök upp. Jag börjar alltid

med att skriva en text, sen gör jag ofta en visuell inspelning, sist kommer ljudet. Som en ram till tavlan ungefär. Inte för att ljudet är mindre viktigt, det är bara i den följden det brukar bli. Men jag har oftast minst tio idéer som jag inte hinner verkliggöra. A: Kreativa människor brukar offra mycket sömn. C: Inte bara sömn! Men jag vill helst inte säga ”kreativa människor” A: Nej du har rätt, alla är väl kreativa egentligen. C: Ja. Men som människor gör vi mycket som vi måste, för att sätta mat på bordet. En del saker måste vi också göra för att göra vardagen mindre odräglig. Men jag tänker att allt är bättre än att jobba på bank.

*ART’S BIRTHDAY Enligt den amerikanske fluxuskonstnären Robert Filliou föddes konsten för över en miljon år sedan när någon tappade en svamp i en hink med vatten. Det skulle ha skett den 17 januari och därför utnämnde Filliou den 17 januari till Konstens födelsedag. Nästa år firar vi alltså att konsten fyller 1 000 049 år! Fluxus är en konstriktning som hämtat sitt namn från latinets flöde, flow. Det är ett internationellt nätverk som består av konstnärer, kompositörer och designers som har blandat olika konstnärliga medier sedan 1960-talet.

Resultaten har blivit Neo-Dadaistisk noisemusik, visuell konst, litteratur, stadsplannering och så vidare. En av de tidiga förgrundsfigurerna var Yoko Ono. Varje år ordnas födelsedagskalas för konsten på olika platser på jorden. I Sverige arrangerar Elektronmusikstudion en ljudkonstfest tillsammans med SR P2 och Södra teatern i Stockholm. Kanske kunde vara något som ljudkonstnärerna och de elektroakustiska musikerna i Västernorrland också kunde fixa? 11

Det är inte underligt att Nordingrå är till så stor del befolkat av konstnärer. Inte bara för att landskapet är häpnadsväckande vackert, utan också för att det finns en så fin energi bland människorna här. Det märks inte minst på Nordingråfestivalen, det känns som att hela byn sluter upp. Dessutom lockar festivalen folk från städerna, ett helt kepsgäng från Sollefteå kommer för att se General Knas, till exempel. Det här är första året som festivalen arrangeras och jag skulle inte bli förvånad om den växer till Urkults storlek inom ett par år. Därför känns det extra speciellt att vara här, i den gör-det-självanda som präglar festivalen. Byborna har själva snickrat ihop den stora scenen, målat skyltar och stängslat in serveringsområdet. Nordingråfestivalen

är främst en musikfestival, men det blir också en del konst att ta del av. Inne på Järnsta café, som jag ser som Nordingrås hjärta, ställer ett flertal konstnärer ut. Ett särskilt rum som kallas Svarta lådan får tjänstgöra som konstscen. Där har verken hängts högt, ända uppe vid taket. Det gör att jag inte riktigt kan få någon kontakt med dem. Undantaget är Erik Olof Perssons välbekanta skalbaggar (se nästa uppslag) som hängts från golv till tak. I själva cafét hänger Britt Hillboms emaljer och grafiska blad. Det är avskalade motiv i pastelltoner som går bra ihop trots de skilda teknikerna. Människor som badar, solar och fiskar ger ett bekymmerslöst och somrigt intryck. På Lappudden ställer Maria Tjärnström 12

ut sina akvareller. Dreadsmänniskor, korpar och ångermanländska landskap dominerar, men det är hennes stora målningar av rostiga bilar som jag dras till. Maria berättar att hon planerar en utställning med bara de motiven, hon gillar hur rosten gör sig i akvarell. Den ska heta Rost in peace. Medan hon pratar är hon sysselsatt med att måla ett hundporträtt på beställning.

Natalia Kamias ljudperformance i Svarta lådan, och det är definitivt inget som jag har ångrat. Natalia gör ljudkonst som får det att skallra i öronen och hjärtat. Det gränsar till noisemusik och känns i hela kroppen. Det är som frekvensterapi. Natalia lyfter det hela genom att koppla sitt ljudprogram till ett ritprogram, Iannix, som gör det möjligt att rita ljud grafiskt. Hon ritar ett ansikte, en kropp. Sedan lungorna i kroppen, och punkter som genererar toner i lungorna. Punkterna förs ut genom halsen och ut i luften, där Natalia raderar dem. Poetiskt, mänskligt. Natalia Kamia frågar sedan publiken om de vill vara med och rita. Då skruvar betraktarna på sig, applåderar och går hem. Efteråt beklagar Natalia att hon inte hade fått tekniken att fungera som hon ville, hon hade tänkt projicera grafiken på en duk, men det hade inte gått tekniskt. Men, inte gjorde det något, det här var ändå min månads bästa konstupplevelse. Försynta Natalia kommer säkert att tycka att det är skitjobbigt att få all denna beröm. Men det kan hon gott ha.

Maria är en skicklig akvarellist, och jag förvånas när jag hör talas om den negativa recension hon fått i lokaltidningen Allehanda. När skrev de kritiskt sist? Aldrig om de mer etablerade konstnärerna i alla fall. Maria kanske inte målar sådant som faller kritikerna i smaken, men hon gör i alla fall sin egen grej. Det är lite synd att Nordingråfestivalen krockar med Hörlursfestivalen i Sollefteå. Vi skyndar från Kupolen innan den hunnit ta slut för att hinna till 13

SVANÖ KONST OCH KULTURVECKA Jag är kär i Svanö. Så är det. Efter Konst och kulturveckan på ön kan inget ändra på det. Alla fantastiska människor som jobbat tillsammans för att göra veckan möjlig; närheten, tryggheten, öppenheten och hjälpsamheten. Veckans program tar plats på ett par olika platser på ön. I de gamla oljecisternerna, på Folkets hus och i det nyöppnade galleriet nere vid kajen. Dessutom blir det kulturvandringar, ett öppet konstprojekt i en gammal husgrund och graffitiworkshop. Veckan inleds på söndagen den 15:e. Jag och min vän Pelle har just hjälpt till att skotta ut en massa gammal jord från en av oljecisternerna. Skitiga och varma tar vi plats i den andra cisternen, där Elin Kristoffersson premiärdansar. I den cisternen hänger också en lång rad bilder på henne dansandes i skogen. Hennes dans är ett ställningstagande för den, skogen. Elin menar att vi tar den för given och att vi skulle kunna bruka skogen med större hänsyn. Sin föreställning kallar hon I tystnaden är min hud inte längre mitt slut. Ute i den tysta skogen suddas gränsen mellan henne och naturen ut. Efter föreställningen skyndar vi ner till kajen för att hinna doppa oss innan vernissagen på Folkets hus. Iklädda handdukar får vi lov att titta på UllaKarin Winters grafik i galleriet i

Spruthuset. Ulla-Karin är från Sundsvall, där hon är engagerad i kollektivverkstaden. Hon håller i flera kurser i grafik där varje år. Kurserna är öppna för alla och sedan är det bara att komma och trycka på verkstaden. På vernissagen har hon med sig olika plåtar och visar hur hon arbetar med trycket. Det märks att Ulla-Karin har en bakgrund som bildpedagog. I utställningen finns ett konstlotteri och jag hoppas på att vinna ett färgglatt tryck av en husvagn. Ulla-Karin förklarar generöst hur hon har duttat på färgen på plåten med tops. Bland hennes bilder finns också några fotogravyrer som föreställer oljecisternernas insidor. Det knyter ihop Svanöveckans olika punkter.

DET ÄR KUL ATT ÅTERSE Erik Olof Perssons kryp på folkets hus. Erik berättar att hans skalbaggar inte alls är gjorda av emalj och metall, som det är lätt att tro, utan kroppen är gjord av målat trä och benen och antennerna är gjorda av smältlim och ståltråd. Han tar tag i en antenn och drar i den för att visa hur oöm och böjbar den är. Jag har läst i en gammal intervju att Erik inte har någon särskild tanke med sina skalbaggar, men det tror jag inte på. I en text som han skrivit till en av sina utställningar finns ett skarpt politiskt budskap, om att skalbaggar inte berörs av Paris Hiltons underkläder och våra imperier som faller sönder. Erik bor i Nora, en bit från Nordingrå och han berättar att han kommer att hålla till en del på den nystartade kollektivverkstaden där.

Verkstaden kommer att ha öppet för vem som helst på måndagar. ”Fördelen med glesbygden är att man inte har råd att stänga vissa ute, man måste ta tillvara på all energi som finns.” Det verkar också vara tanken bakom Svanö konst- och kulturvecka. Här får alla vara med i öppna workshops och projekt. Jag får känslan av att arrangörerna av samutställningen på folkets hus också har bjudit in utställare ganska förbehållningslöst. Resultatet är strålande, en salig blandning av allt, allt! Det finns handgjorda afrikanska instrument, lapptäcken, snidade hästar, pyttegrafik, kort med visdomsord, skrotskulpturer, pingviner i återvunnet material och så vidare. 15

DET ÄR KUL ATT SE uppslutningen till graffitiworkshopen. Det är säkert trettio personer som står och målar i solen utanför Svanö folkets hus, och de allra flesta är barn och ungdomar. Det är tur att Ossian Lindvall, som håller i workshopen, är så lugn och tålmodig. Alla skulle säkert inte hantera en så stor grupp ungar på ett lika bra sätt. När alla deltagare har fått var sin träskiva och har plockat på sig färgburkar och caps börjar Ossian förklara hur materialet fungerar. Till exempel finns det caps som ger tunna linjer och caps som ger feta linjer. ”Men”, berättar han, ”det handlar mer om hur snabbt och hur nära väggen du drar linjen, än vilken cap du använder.” Snabbt och nära ska det vara

för att få en tunn och bra linje. Ossian visar också hur det går till med att blanda två färger och hur en yta effektivast fylls med färg. Barnen och ungdomarna jobbar på och de flesta verkar nöjda. De kvadratiska skivorna ska det sedan byggas en skulptur av, som ska stå i en av cisternerna på Svanö.

graffitimålare, det är svårt att hålla på med i längden om man inte vill få problem juridiskt. Nu håller jag mest på med grafisk design och målar med tusch, akvarell och akryl. Jag gillar när det är cleant. A: Hur ser du på att du inte kan hålla på med en konstform för att det är olagligt? O: Jag kan förstå att man inte vill att det ska se ut som klotter på väggarna, men man kan inte förbjuda ett medium. Själva sprayfärgen går ju att använda på träskivor, som vi gör nu, men jag gillar att måla stort så att jag får använda hela armen. Nolltoleranspolicyn är helt sjuk, i Stockholm där jag bor finns det i princip inga ytor att måla på. Här i Norrland finns det ju ändå en del förfallna byggnader där det går att få måla.

NÄR DEN SISTA capen är rengjord efter tisdagens workshop tar sig Ossian tid att svara på några improviserade frågor.

A: Vad ska du göra nu?

A: Hade du väntat dig att det skulle komma så mycket barn?

O: Jag har precis gått ut gymnasiet och ska nog söka till någon konstskola, kanske Konstfack eller någon folkhögskola. Men först ska jag och min tjej åka till Sydamerika.

O: Nä, det hade jag inte. Det var kul. A: Hur gammal var du själv när du började måla? O: Jag gick på mellanstadiet, så 11-12 år kanske. Det började med att jag upptäckte att jag var bra på att rita bokstäver, så jag fick göra textningar åt hela min klass. Sedan kom jag i kontakt med graffiti och insåg att det var ungefär det jag redan höll på med. Men nu ser jag mig inte främst som 17

I EN GAMMAL HUSGRUND till en riven ungkarlsbostad tar konstprojektet Hemlikt plats. Projektet är i gång hela veckan, och är alla välkomna att delta. Vi är några elever från Sundsvalls konstskola som är särskilt inbjudna och ansvarar för verksamheten under veckan, men motorn bakom projektet är I-B, som har varit här tre veckor i förväg och dragit i förberedelserna kring husgrunden. Sommarjobbare från kommunen har varit här och fraktat bort den jord som samlats i grunden sedan huset revs någon gång på sextiotalet och de murade väggarna har säkrats upp så gott det har gått. I-B har också fixat med tillstånd, och ordnat en nyttjanderätt på fem år. En liten bit från

grunden ligger en stor hög med fint skrot och skräp som har fraktats hit till projektet. Fram till slutet av veckan har vi grunden ganska mycket för oss själva och vi tar för oss av utrymmet, men på torsdagen kommer ett glatt gäng och klär träden som växer inne i ruinen, bygger installationer av det vackra skrotet. Den sista kvällen kommer Ossian Lindvall och pryder ytterväggen med graffitimålningar med hem som tema. Allt kommer att finnas kvar i minst fem år, eller tills det förfaller av sig självt. Men jag hoppas att det här kommer att bli ett fortgående projekt, som vi kan komma tillbaka till år efter år. 18

I-B DYKER UPP ett par gånger om dagen för att filma lite och fråga om vi behöver något. Hon kan verkligen fixa allt, från borrmaskin till veganmat. Jag tror inte att varken jag eller de andra eleverna har blivit så väl omhändertagen någonsin, vare sig i arbetslivet eller i konstsamanhang. I-B har tänkt på det här projektet i flera år, först att hon själv skulle göra något konstnärligt med grunden, men eftersom att hon aldrig fick tid med det bestämde hon sig för att bjuda in andra till arbetet.

fått sina hem bombade till spillror, som lever i dem. Och här går vi och tycker att det är så tjusigt.” Bland de deltagande i projektet finns flera barn. Det är kul, tycker I-B. ”Den här husgrunden var ju en plats som vi försökte hålla våra barn ifrån, eftersom att det var så farligt” Men på avslutningsfesten är det många barn som leker i grunden. Några klättrar upp på väggarna och balanserar runt. Det är skönt att alla verkar så avslappnade. Festen blir ett minne att spara. Det kommer många besökare och äter och lyssnar till livemusiken som bjuds. Ett minne att spara.

”Jag är väldigt förtjust i ruiner, men samtidigt känns det lite hemskt eftersom att det finns människor som 19

TEATER CAFÈZ gör en underbar tolkning av Shakespears stormen, som påminner mycket om den tecknade 70talsklassikern Resan till Melonia. De bjuder in publiken i teatern och ger betraktarna roller, en av skådespelarna går runt och bjuder publiken på kaffe i pyttesmå dockkoppar. Bara det är som en förtjusande surrealistisk liten performance. En annan aktör planterar missnöje i marken, i form av kryddväxter. Ytterligare en spelar en otäck despot som publiken ska vara med och störta. De spelar också musik på lite allt möjligt: melodika, skrivmaskin, dragspel. På så sätt lyckas de förena teater, konst och musik.

EN ANNAN HÖJDPUNKT på veckans program är den ljudperformance som tar plats i en av oljecisternerna på ön. Natalia Kamia, Björn Eriksson, Lars Braf och Tove Nowén spelar på allt möjligt där inne: stolar, folie, elsaxofoner och datorer bland annat. Cisternen är i sig själv också ett instrument, en efterklangsmaskin som drar ut tonerna flera sekunder. Gösta, som har varit med ända sedan cisternerna började användas för ljudets skull, berättar historien om hur det gick till när den fantastiska klangen upptäcktes. Det var en midvinter för över 20 år sedan, 1987, som Gösta och några kompisar kröp in i en av cisternerna med stearinljus i händerna. Där inne började de vissla, och det blev starten för det som senare skulle bli föreningen Cistern. Gösta

nästan tio år innan föreningen Cistern bildades. Nu används cisternerna ganska flitigt, ibland för musikspelningar och ljudföreställnigar, ibland för hela festivaler. Björn Eriksson gör ett besök i cisternerna varje år med sin ljudkonstkurs på Hola folkhögskola. Natalia Kamia, som gått kursen, berättar att det är andra gången hon är i cisternen nu. ”Det är Björn som har lärt mig programmet Iannix, som jag använde på föreställningen i Nordingrå”, förklarar hon. ”Inte lärt, bara visat”, säger Björn mjukt. Det är faktiskt som att möta en helt annan man än under hörlursfestivalen. Hans ansikte är öppet och glatt och han verkar nöjd med kvällen. Tove Nowén dyker upp bredvid och det visar sig att hon är Björns dotter. Det är dessutom samma Tove som ställer ut på Kulturbygden tillsammans med sin mamma i slutet av månaden. Vilken familj!

berättar att cisternerna byggdes 1955 för att fyllas med tjock brännolja som pumpades i en pipeline till kajen med ångledning. 1966 togs cisternerna ur bruk och sedan dess har de stått tomma. Men från att Gösta och hans vänner upptäckte klangen 1987 dröjde det 21

MALTE NYMAN XII Ute i Näske som ligger strax söder om Örnsköldsvik, har Malte Nyman XII sitt galleri i en röd lada. Malte måste vara minst 100 år gammal och halvdöv, men han svär fortfarande som en borstbindare och är jätterolig att prata med. Han är dessutom synsk. I galleriet dräller det runt lite folk, och jag bryter rakt in i en diskussion mellan Malte och besökaren Birgitta Landfors. M: KONSTEN I ÖRNSKÖLDSVIK, DEN ÄR SLUT! A: Nähä, jag vet allt att det är några ungdomar som håller på att dra igång en egen skaparverkstad. Lokomotiv och konsthallen/museet finns ju också. M: ÖVIK VAR VERKLIGEN EN KONSTSTAD, en gång i tiden. MEN DET DÄR MED VÄRLDSKLASS, DET KAN DE TA BORT! A: Jaha, var det bättre förr alltså? M: HARU LÅGT BLODTRYCK? A: Ja, hurså? M: JAG SER DET PÅ DIG! A: Eeh.. B: Jag vill inte tala illa om min stad egentligen, men det är nog så att konsten i Örnsköldsvik, den håller på att dö. A: Men kolla i tunnlarna också, där finns det massor av konst. B: Jaså? Svälten får ungdomarna att vilja göra något radikalt kanske. Konsten är ju ett sätt att förmedla något.

M: Jag har haft kurser här för småttingar, de är skojiga. BARNEN OCH JAG, VI ÄR PÅ SAMMA NIVÅ VET DU! En gång var det en flicka här och ville köpa en av mina tavlor för en sten. HON VANN! Hon fick köpa den. Folk trodde att jag var galen. B: Man kan verkligen hämta kraft från ungarna. M: JAG FICK EN MASSA BARN ATT RECENSERA MIG EN GÅNG. B: De är så ärliga, brutala. M: VA? 24

B: DE ÄR SÅ ÄRLIGA! M: JA, HÅHÅ! B: Slutar man att vara konstnär? Tänker du gå i pension någon gång Malte? M: Jag har hållit på så länge nu, funderat ut vad fan jag ska göra. IBLAND VÄNDER JAG UPP OCH NER PÅ TAVLORNA! Men pensionen har jag inte löst ut. 5000 spänn, VAD FAN JAG HAR JU TVÅ HUS! B: Hur har de tänkt egentligen? A: Ja, hur har de tänkt? B: Tänk på Ådalen 31, då gick folk man ur hus. A: Ja, det var tider det.

Jag frågar honom om det är sant. M: Oj då, det verkar ju lite häftigt det. B: Säkert bara en vandringssägen. M: Det kan nog hända att man säger saker. Jag blev impopulär som lärare, jag vände upp och ner på grejerna så att de fick börja om. A: Förresten, har du gjort en stor tavla som hänger på folkhögskolan i Härnösand? M: JA, DET HAR JAG NOG! A: Den har jag alltid gillat.

Enligt en skröna som jag hörde en gång ska Malte Nyman ha tagit två damers tavlor och smällt ihop dem yta mot yta, geggat runt lite och sedan tagit isär dem och sagt ”så här ska det se ut!”

Malte svarar inte utan ser lite tjurig ut. Det är uppenbart att han inte gillar att få beröm utan suktar efter lite kritik. Det kanske är därför som han ber barnen att betygsätta hans verk. På ett bord i galleriladan ligger några tjocka pärmar med tidningsurklipp. Det är mycket lovord han har fått under de många åren. Besökarna turas också om att prisa Maltes tavlor, men han verkar helst vilja att någon ska komma säga att det ser ut som skit. Tyvärr kan inte jag ställa upp på det, måste ju vara ärlig. 25

LOTTA EKSTRÖM

MINDRE AMBITIÖST KALENDARIUM FÖR AUGUSTI ÖRNSKÖLDSVIK

SOLLEFTEÅ

KJARTAN SLETTEMARKS gamla verk ställs ut på galleri Lokomotiv! Det var ju han som klädde ut sig till pudel och bet Moderna muséets chef i benet, bland annat. 25 augusti15 september

TEXTILARKIVET har kvar sin stickmagi från Färöarna till och med 9 september. KULTURBYGDEN visar Maja Johansson 6 augusti, Julia Nilsson den 10:e och Natalie Safrani den 11:e. 15-17:e blir det graffitiworkshop och 20-26:e blir det skaparverkstad.

FINA UTSTÄLLNINGEN Shelter bör ni se om ni missat den på Konsthallen/Muséet. Kvar till 25 augusti.

HÄRNÖSAND

TVÅ FIKON visar måleri av Jan Grundberg och Ute Timm till och med 31 augusti.

PÅ KONSTHALLEN huserar fortfarande Hagbart Sollös och Kerstin Strandberg, till och med 8 september.

KRAMFORS OCH NORDINGRÅ PÅ KONSTHALLEN kan du fortfarande se Lisa Gerdin och Henrik Samuelsson. Till och med den 20:e. Den 25:e visas Åke Melins målningar

VÅRSTA DIAKONIGÅRD visar konstglas av Anita Forsell hela sommaren.

OWE EGON GRANDICS ställer ut sitt måleri på Högbonden till och med 19 augusti.

KULTURMAGASINET har kvar sin stora graffitiutställning Det här är inte konst hela sommaren.

SUNDSVALL

MANNAMINNE har kvar sina fina utställningar med Anna Norvell och hennes morfar Nils Gunnar Johansson till och med 31 augusti. Esa Tiainens finns kvar till den 12:e, men den gillade jag inte så mycket.

KONSTVANDRING i Stenstan blir det den 21 augusti. Samling vid vängåvan 18.00.

TIPSA VELODROM!

HÖGA KUSTENS KONSTHALL har en stor konst- och hantverksutställning till och med 12 augusti.

Skicka ett mail till alveola@riseup.net eller ett kort till Alveola Ämting, Kastellgatan 19 B, 871 33 Härnösand. Velodrom finns inte på facebook längre, det var alldeles för jobbigt.