velodrom 6 by Velodrom

velodrom 6 1

EN RÄTTELSE Precis efter att förra numret kommit ut fick jag ett mail från daguerrotypisten Åke Hultman, som syns i Velodrom 4. > Hej, > > Tänkte faktiskt på dej igår och så kom ett intressant nummer av Velodrom (4) i brevlådan idag. > > Tackar, tackar ! > >Det blev en snygg presentation av mina daguerreotypier men jag skulle vilja göra ett förtydligande om ”det livsfarliga”. > Nutidens daguerreotypister föredrar en mindre farlig och miljövänligare metod än den som användes mellan 1840 och 1860. > Nu används endast jod för att göra den försilvrade plåten ljuskänslig och utframkallningen görs med hjälp av en IR-ljuskälla och ett rött filter. > Plåten görs okänslig för ytterligare ljuspåverkan med vanligt fixersalt. > > > Hälsningaer, > > Åke

Min beskrivning var hämtad från heltokiga Nordisk familjebok, ett lexikon från 1950. Den källan lovar jag att inte använda mig av igen!

DIN REGNBÅGE I BETONGEN Visst är det fint att se en färgglad regnbåge mitt i allt det grå? Jag tycker att det verkar som att gatukonsten har tagit lite fart på senaste tiden, kanske för att det är höst och folk har tid att sitta hemma och bygga en pärlplatta eller göra en knit. Kanske för att vi hela tiden går mot ett större accepterande av och ett bredare intresse för gatans konst. Jag hoppas att det är så i alla fall. Mycket av konsten i det här numret är väldigt politiskt laddad. Det gläder mig att även den politiska konstens rörelser växer. Nu behöver vi dem som allra bäst. Jag tror att många människor inte vet om att de är intresserade av konst. Vi läser serier, klottrar eller broderar utan att tänka på att vi deltar i ett kollektivt skapande av kultur. Likadant är det med politik. Få är aktivt intresserade, men alla är egentligen inblandade. Allt är konst precis som allt är politik. Just därför måste vi öppna alla dörrar och skapa lite korsdrag. Konsten får inte vara något som ett fåtal håller för sig själva. Det ska vara något för alla. Sjätte numret av Velodrom är det nu som äntligen är färdigt. Jag hoppas att tidningen kan lysa upp lite, som den pärlade regnbågen. Och att den kan vara en öppen dörr. 2

ALVA

INNEHÅLL: 4 IBLAND TÄNKER JAG PÅ FRIDA KAHLO 8 ANNELI FURMARK GER HUSEN SJÄL 10 DJEFLA STRINDBERG 12 FRISKA TANKAR PÅ LÄNSMUSEET 14 MARI ROOS HYLLAR MASKROSORNA 15 BLOMMOR OCH ÄNGLAR PÅ TVÅ FIKON 16 DET POLITISKA BRODERIET TAR PLATS PÅ TEXTILARKIVET 18 BANKSY TILL FOLKET! 22 KONST+AKTIVISM=SANT! 24 PÅ DRIFT MED ROBERT NYBERG 25 BEHRANG MIRI TALADE OM ATT GÖRA SIG HÖRD 26 LITET KALENDARIUM FÖR NOVEMBER 27 LOTTA EKSTRÖM

FOTON FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN AV LIA JACOBI 4

IBLAND TÄNKER JAG PÅ FRIDA KAHLO Kan ett helt liv gestaltas på fyrtiofem minuter? Helena Svarling gör ett försök i den uppfriskande lågbudgetteatern Ibland tänker jag på Frida Kahlo, som turnerat i länet under oktober. En ensam skådespelare gör samtliga roller, med hjälp av olika masker och röstpåläggning. Scendekoren består av en stege, en stol och en himmelsäng. På en duk i bakgrunden projiceras olika reproduktioner av Kahlos målningar. Jag undrar om det är av upphovsrättsliga skäl som inte originalen används, för även om kopiorna också är fina, så ger de en annorlunda känsla än Fridas verk gör.

uppskattad. Kring många av de konstnärer som kallas stora har det bildats myter, som alla mer eller mindre är tolkningar av de texter och bilder som de lämnade efter sig. Jag gör inte heller anspråk på att ha den sanna historien om Frida Kahlo, men min bild av henne skiljer sig något från den bild som förmedlas i teatern.

Det är en barnvänlig föreställning som visas för skolklasser. Den går i ett raskt tempo och plötsligt är den slut. Jag tänker att teatern kan vara ett bra första möte för den som inte förut har stött på Frida Kahlo, men för den som redan är kär i henne kanske den kan vara lite otillfredsställande. Helena Svartling är tydlig med att det här är hennes egen tolkning av Fridas liv, och det är skönt att hon säger det. Den typen av självinsikt är sällsynt men

Här visas hon som vänare och mindre upprorisk än hur jag tänker mig henne. Den rebelliska Frida gestaltas här genom en röst som kommer från en högtalare, en slags låtsaskompis. Kahlo skrev i sina dagböcker om fantasikamraten, den ena av de två Fridorna, den inre och den yttre. 5

Föreställningen fokuserar en hel del på Frida Kahlos relation till Diego Rivera och på Fridas smärta. Som sexåring drabbades hon av polio och i tonåren var hon med om en trafikolycka som gjorde att hon hade konstant ont resten av sitt liv och fick genomgå mängder av operationer. De mest kända av hennes målningar har tolkats antingen som avbildningar av hennes fysiska smärta eller som symboliska bilder av det lidande som Rivera vållade henne. Men alla håller inte med om att Frida satt hemma på sin kammare och grät över sin otrogna man. Eva Zetterman, som doktorerat

på Frida Kahlo, skriver så här i en utställningskatalog: ”Äktenskapen mellan Kahlo och Rivera omges av en mängd myter. Ofta beskrivs relationen mellan dem som helt på hans villkor, med Rivera framställd som en manschauvinistisk buffel och Kahlo i en självuppoffrande, nästan självutplånande roll. Detta är ett vinklat synsätt eftersom att även Frida Kahlo hade en mängd utomäktenskapliga relationer.” I vår stora konsthistoriebok A world history of art är det Rivera som fått mest plats, trots att det är Kahlo som är det största namnet internationellt. 6

Det märktes inte minst under parets utställning i Göteborg förra året, då hela staden drabbades av Fridafeber. Jag är övertygad om att många fler känner till Kahlo än Rivera, åtminstone i Europa. Frida Kahlo kallades surrealist, men själv menade hon att hon aldrig målade drömmar, utan sin egen verklighet. Surrealisterna i Frankrike kallade hon i ett brev hem för stora skithögar. Hon menade att surrealismen bara var en dekadent manifestation av borgerlig konst. Trots det gjorde hon succé i Paris, senare också på International Surrealism Exhibition i Mexiko.

av stalinadministrationen mördade Trotskij i sitt hem.

Men teatern berör en annan del av Frida som jag också ser som viktig, hennes relation till sitt indianska ursprung. Fridas morfar tillhörde tehuanafolket, och i tjugoårsåldern började hon nysta i den delen av sitt arv, och visa den i sin klädsel. Frida Kahlo föddes 1907 i Coyoacán, Mexiko. Men hon sade själv att hon var född 1910 och jämngammal med revolutionen. Hon dog 1954, 47 år gammal, efter att ha deltagit i en demonstration trots sina läkares protester. Året innan fick hon bäras i sin säng till sin första soloutställning i Mexico city.

En pusselbit som jag saknar i föreställningens kahloporträtt är hennes politiska engagemang. Hon var en passionerad kommunist och fackföreningsaktivist. Frida menade själv att hon som tolvåring gått med i en vänsterorienterad studentorganisation, i protest mot sin katolska uppfostran. En av hennes mindre kända tavlor har titeln Fred på jorden så att marxistisk vetenskap kan rädda de fattiga och sjuka från den kriminella jänkarkapitalismen. Episkt! Mot slutet av sitt liv hade hon en nästan fanatisk tro på socialismen och hennes sista tavla, som aldrig hann bli klar, var ett porträtt av Stalin. Detta trots att hon skyddat den landsflyktiga och senare

Det sägs ibland att det inte har funnits några stora kvinnliga konstnärer. Det är bullshit. Trots att våra bilder av Frida Kahlo kan gå isär något hurrar jag för att den här föreställningen introducerar henne för en ny generation västernorrlänningar. Ju större erkännande hon får, desto bättre. 7

ANNELI FURMARK GER HUSEN SJÄL Det är en gåta hur en serietecknare som Anneli Furmark har kunnat gå mig förbi. Serien som konstform ligger mig varmt om hjärtat och Galago är i princip min bibel. Därför känner jag mig väldigt tacksam för att Kramfors konsthall introducerar mig för henne. Anneli pratar lugnt och eftertänksamt om sina bilder på vernissagen. Det är inte direkt serieberättelser som visas, men inte långt ifrån. Hon menar att betraktaren gärna får tänka sig historier till bilderna, men att hon själv tyckte att det var skönt att inte jobba med text den här gången. Målningarna är stora akvareller, drömska bilder av landskap och hus, långsmala hus och

låga. Anneli berättar att hon plockar ihop bilderna från olika miljöer, samplar lite. Motiven är bland annat från Island, Nordnorge och Frankrike. Anneli bor i Umeå men är uppvuxen i Luleå. Hon har även ett sommarhus med ateljé i Nordingrå, där de flesta av utställningens verk är gjorda. Jag frågar henne hur det kom sig att hon ställer ut här. ”Ninni* frågade mig för länge sedan om jag ville ställa ut. Jag är glad att det blev av, jag har starka band till den här trakten. Inte för att jag har bott här eller har någon släkt här, men landskapet känns som hemma.” 8

*Ninni Mellander är kulturenhetsansvarig i Kramfors

också stora ormbunksblad som liksom skjuter upp i ansiktet på betraktaren. På något vis känns det ändå inte mer surrealistiskt än husbildena. Allt verkar vara drömmar, men ändå inte.

Vad är det då för särskilt med hus, som gör att Anneli Furmark drivs att måla av dem om och om? ”Sen jag var liten har jag sett husens uttryck, deras ansikten. Och det verkar aldrig sluta, alltid när jag är ute och reser tittar jag särskilt på husen, särskilt i kombination med landskapen. De är inte alltid särskilt vackra, snarare är det något annat.”

Dagarna efter utställningsbesöket tillbringar jag på biblioteket, där jag plöjer igenom Anneli Furmarks samtliga verk. Min favoritbok är Fiskarna i havet, där igenkänningen är närapå total. Berättelsen utspelar sig på en förberedande konstskola, och frågor tas upp som säkert ingen konststudent inte tänkt. En osäkerhet kring vad konst ska vara och kring vad ens eget konstnärskap ska gå ut på. Boken är också väldigt präglad av samma lugna, drömska känsla som råder i bilderna som visas på Kramfors konsthall. Det här är en ny bekantaskap som ser ut att kunna bli en förälskelse.

Vad? ”Det vet jag inte, men jag tror att jag har ett så stort behov av att avbilda dem för att jag inte har ord för att beskriva det.” I några av bilderna syns en katt i regnrock. ”Kattfiguren kom till för att jag såg några flickor som var målade som katter i ansiktet. Det regnade och de hade regnjackor på sig. Kattöron hade de också.” I en av bilderna står kattfiguren bredvid ett maskrosblad som verkar vara nästan dubbelt så stort. Några av målningarna innehåller 9

DJEFLA STRINDBERG August Strindberg är väl för de flesta mest känd för de pisstråkiga böcker som vi tvångsmatades med i skolan, men nu har svenskalärarna i Sundsvall också chans att visa sina

undrade varför vi skulle vara intresserade av hans gamla möbler. Än idag har jag svårt att fatta varför Strindberg är så hypad. I år, som har utropats till ”Strindbergsåret”, har han verkligen stått mig upp i halsen. Men den stora frågan idag är nog ändå varför han egentligen tog alla dessa fotografier av sig själv. Ville han säga något med dem? I så fall, vad? Kanske tog han dem för att föreviga sig, som en gammal farao. Kanske tyckte han att han var sjukt snygg. Självporträtt brukar fängsla mig, som en blandning av den subjektiva och objektiva bilden en konstnär har av sig själv, som ett försök att utforska det outgrundliga jaget. I självporträttet finns en ärlighet och (ofta) en sårbarhet som bidrar till dess dragningskraft. Det är ett självutlämnande, ett erkännande av konstnärens egen självbild. Förskönande eller inte är det ändå den inre bilden, som på sätt och vis måste vara sannare än den objektiva

elever en mängd bilder av och på gubben, som finns på Kulturmagasinet. Jag minns en gång på högstadiet då jag och min klass fick ta tunnelbanan in till stan och besöka Strindbergs konserverade artonhundratalshem. Vi fick absolut inte sitta på sängen. Jag minns att jag

bilden vi har av varandra. En av det målade självporträttets finaste egenskaper är också att det skapar den intensiva spegelblicken som sedan blir en intensiv blick på betraktaren, en som bjuder in till att se sig själv i målningens ansikte. I fotografiet går mycket av det subjektiva förlorat, men ändå finns något kvar i arrangerandet av sig själv, som Cindy Sherman är mästare på men som också till viss del kan ses hos Strindberg. Han klär ut sig till olika figurer, men det känns mest som ett poserande i olika kläder. Vad vet vi om vad han hade för tankar bakom? Sherman menade att hon själv inte var intresserad av kamerans sanningar utan av de lögner som den möjliggör. Hon arbetar utifrån ett ifrågasättande av stereotyper, medan Strindberg plåtade sig själv i pälsmössa och kallade det porträtt av en rysk nihilist. Jag tycker inte riktigt att det går att jämföra.

påminner mig om de sidor av mig själv som jag inte vill kännas vid, det är utställningens behållning för mig. Dessutom får jag ju tillfälle att skriva om en skitbra film som jag såg för ett tag sen, Rädda fröken Julie. Den handlade om konstnären Fia-Stina Sandlunds omtolkning av Strindbergs Fröken Julie, där skådespelarna med hjälp av olika psykologiska verktyg skulle försöka rädda huvudpersonen från att begå självmord. Jag tror att Strindberg själv skulle ha vänt sig i graven om han hade hört talas om projektet, särskilt som Fia-Stina Sandlund raljerade hårt och pratade om att Strindberg egentligen var feminist och i hemlighet önskade att han var kvinna. Men jag satt i alla fall hemma i soffan och vred mig av skratt. Sandlund nöjer sig heller inte med att bara förödmjuka Strindberg, hon attackerar också hela konstvärlden. I en filmad dialog med en av skådespelarna förklarar hon att konsteliten bara skulle skratta åt den som försöker förändra något med sin konst. Hon imiterar dem med ett snobbigt skrockande som känns skrämmande välbekant. Jag tänker på Duchamps klassiska citat om att sticka saxen i magen på konstens uppblåsta ballong. Fia-Stina Sandlund lyckades sticka hål på både den och en uppblåst gammal död gubbe.

Vad kan Strindbergs ansikte då säga mig? Jag vill inte gärna identifiera mig med honom, ändå är det nånting, kanske det som får mig att rygga undan från porträtten, som känns bekant. Kanske det kalla och hårda, det arroganta. Strindbergs små otäcka ögon och hopsnörpta mun. En människa är inte endimensionell, aldrig helt genom ond eller god. Bilderna av Strindberg 11

FRISKA TANKAR PÅ LÄNSMUSEET Maria Ahlström arbetar som koordinator och utställningsproducent på Länsmuseet Murberget, som ligger i Härnösand. I år är hon för första gången med och organiserar Y-salongen, där konstnärer från hela länet kommer att delta. Vem som helst får skicka in bidrag till salongen, men en jury som består av en konstnär och en intendent väljer ut vilka verk som kommer med. I en artikel på Murbergets hemsida väcker hon tanken på en juryfri Ysalong. ”Tänk om vi skulle ta in rubbet”, funderar hon och menar att det kunde vara något att tänka på till nästa gång. Ett intressant perspektiv, tänkte jag och begav mig upp på Länsmuseet för en intervju med Maria.

Men när jag gick på ABF:s konstskola i Umeå och på Konstfack gick vi förstås och tittade på utställningar, så det ena gav nog det andra. Något som jag gillar med Murberget är att det lockar människor med olika bakgrund, till exempel kommer många barnfamiljer tack vare det nya lekrummet. Då kanske nya grupper som annars inte går så mycket på museum kan ta del av våra utställningar också. A: Du jobbar ju också som inredningsarkitekt, ligger det arbetet nära utställningsproducentens? M: En utställning är något tillfälligt, så utmaningen är att nå ut under en begränsad tid. I arbetet med inredningar är jag inte lika fri, då är jag bunden till att det ska hålla i fem till tio år. Men det är intressant att gränserna mellan konst och design börjar lösas upp.

A: Ditt stora intresse är utställningar, hur kommer det sig? M: Jag vet inte när det kom, som barn gick jag inte särskilt mycket på museer. 12

A: Hur fick du idén om en juryfri Ysalong?

just nu här på Murberget, och jag tycker att det vore kul att göra något av de bortklippta ljuden.

M: Det har också att göra med att olika gränser håller på att luckras upp. Nu tror jag inte att det är hållbart i längden att fortsätta separera grupper av konstnärer. Det känns föråldrat. Konsten är ju verkligen som en scen som ska vara öppen och gränslös.

A: Jag har hört sägas att Y-salongen är en scen där etablerade och oetablerade kan mötas sida vid sida, men är inte de flesta som antas redan erkända konstnärer? M: Det är inget som vi för någon statistik över, vi kräver ju inget cv. Men så kan det kanske vara.

A: Kan du förklara hur du menar med gränser som luckras upp? M: Ta journalistik till exempel. Nu för tiden finns det så många forum för alla att nå ut med text, inte minst genom internet. Det gör att fler perspektiv kommer fram. Jag tror att det kommer att bli tufft för utbildade journalister att stå sig i framtiden, men det gäller nog att hänga med i den utvecklingen. A: Kan det vara därför som de etablerade konstnärerna är så rädda för amatörerna? M: Ja, det kan det säkert. A: Vad är syftet med att jurybedöma? M: Naturligtvis att rensa, att göra skillnad. En del menar att det är en kvalitetsstämpel att ha en jurybedömd utställning. Att ha jury kan också göra det mer attraktivt att söka till salongen.

A: Vad arbetar du med för projekt just nu? M: Just nu jobbar jag med jubileumsutställningen, som vi vill ska vara utåtriktad. Vi lever i en värld som myllrar av intryck och det vill jag spegla, men samtidigt vill jag fånga betraktarnas fokus på enskilda bilder. Men den viktigaste är att vi kommer i kontakt med dem där ute, att vi kan föra en dialog med allmänheten.

A: Vad tror du om en salong för de refuserade? M: Det kräver nog en stark självkänsla att visa upp sig som bortvald, men ofta kan det utrensade vara minst lika intressant. Vi har också ett ljudprojekt 13

MARI ROOS HYLLAR MASKROSORNA Under oktober och en bit in i november är det Mari Roos som ställer ut på kreativa caféet Mormor Hilma i Härnösand. Fotografierna föreställer främst maskrosor, men också bär och änglar får plats.

Det här är ju din första utställning, vad är lockelsen i att ställa ut? ”På sätt och vis är det ett test, kan de här bilderna tala till andra också, inte bara till mig? Det kan också sporra mig till att fota mer. Det handlar i alla fall inte främst om att sälja tavlor.” Har du fått mersmak? ”Ja, kanske. Nästa gång blir det något annorlunda, något groteskt. Vi har ju alla i oss båda sidorna, det fula och det fina. Egentligen ville jag nog inte gärna förmedla den här bilden av mig själv, att det skulle bli så puttinuttigt. Det är ju bara en sida av mig. I framtiden kanske jag kommer att experimentera mer, men de här bilderna är helt oredigerade. Det känns ärligt på något vis.” Finns det något särskilt som du vill säga genom din konst? ”Beröring är den gemensamma nämnaren för allt som jag gör. Jag hoppas att bilderna kan lämna spår i människorna som ser dem och generera något positivt.”

Vad är det som har gjort att du har fastnat för blommor? ”Jag vet att bilderna är föga originella, men jag älskar maskrosor. De är som små solar. Det finns en sån stolthet i en spikrak stjälk, jag önskar att alla fick känna så. Jag tycker om att de är både lika och olika varandra, precis som vi människor. De är också så vackra när de åldras och blir grå. Jag har alltid tyckt om detaljer, och det är just detaljerna som skiljer maskrosorna åt, fast de i grunden är lika.” 14

BLOMMOR OCH ÄNGLAR PÅ TVÅ FIKON Två fikon i Örnsköldsvik är också ett matställe som också satsar särskilt på att visa konst för sina gäster. Just nu är det Ute Timm och Helena Emanuelsson som samsas om väggarna. Båda håller på med akrylmåleri. Ute Timm är från Tyskland och har målat länge, medan Helena Emanuelsson som är från trakten ställer ut för första gången.

det behövs ställen där också de mindre etablerade konstnärerna kan ställa ut. ”Vad tråkigt det skulle vara om den enda chansen att få visa sig var på konsthallen”, säger hon. Men i Örnsköldsvik samarbetar konsthallen och de små gallerierna. I början av oktober arrangerades en konstrond under Konstens vecka i Örnsköldsvik. Då fick deltagarna gå runt och pricka av alla gallerier i stan, som en tipsrunda. Som pris lottades tavlor från alla konstnärer ut.

Ingrid Åsander, som driver restaurangen, menar att hon vill att

DET POLITISKA BRODERIET TAR PLATS PÅ TEXTILARKIVET Broderigruppen Fimbria består av konstnärer, konsthantverkare och slöjdare från olika delar av Västerbottens län. Gruppens gemensamma intresse är broderiet och dess mångfald och uttryck i vår tid.

Utställningen är fiffigt arrangerad, de broderade tygstyckena har fästs på små fyrkantiga bord med kardborreband. Vissa av borden har fästs på väggen, vilket ger en skojig effekt. Många av broderierna ger ett direkt politiskt intryck, som Rebecka Adehult

Feklistoffs Kafferast med Elin, Selma, Alva, Ellen och Fredrika. Här har hon samlat ett gäng feministiska ikoner som möts över ett kakfat och diskuterar nedrustning, rösträtt och konst, bland annat. Screentryck och broderi möts på ett coolt sätt. På något sätt tycker jag att verket har en gatukonstkänsla över sig, eller något punkigt som kanske finns i den fotostatkopieliknande uttrycket. Moniqa Bofeldt Rasmusson ger en besk samtidskommentar i verket Oss arbetslösa emellan, knappast roligt! Här

har hon broderat stora röda NEJ och tunna kryss över en platsannonssida. Hög igenkänningsfaktor för många. Eva Dahlberg Axelsson har gjort en brodyr som vid första anblick inte ser politisk ut, men det är den. Tre linjer vindlar sig runt på duken i ett snöflingeliknande mönster: en grön, en röd och en svart. Mönstret består av kurvor som visar kursutvecklingen för Premiepensionsmyndigheten, AstraZeneca och TeliaSonera. Verket är en kommentar till spelandet med pensionspengarna, och konstnären har genom broderandet försökt besvärja skeenden som hon omöjligt kan påverka. Men kanske kan vi påverka genom konsten. Kanske kan den vara en katalysator för verklig förändring. Åtminstone kan den få oss att tänka efter.

BANKSY TILL FOLKET! Folkets hus i Söråker är ett väldigt charmigt ställe, inrett med plyschmöbler, tokiga lampskärmar och gamla saker. Här finns folkets bio, bibliotek, ungdomsgård och café. Det första som besökaren ser är den lilla, men fina, skärmutställningen med Banksys skivomslagskonst. Det är en vandringsutställning som stannar i Söråker knappt en månad. Lite längre in visas också ett bildspel med ett urval av de många gatumålningarna, som pryder väggar i hela världen. Bilderna förstärks av en snygg och lättläst text av Tobias Barenthin Lindblad, som var curator

för Art of the streets i somras. Han menar att poltik kan vara tråkigt, men att Banksys populära bilder också är politik. För mig var det lite av en överraskning att Banksy gjort alla de skivomslag som visas på folkan. Blur, Röyksopp och Dirty funker är några av dem som fått sina skivor prydda. De flesta är nog mer bekanta med de stora stencilmålningarna i gatumiljö. Många av dem föreställer människor och är gjorda i naturlig storlek, till exempel de två hånglande poliserna eller klottersaneraren som tvättar bort 18

grottmålningar. Målningarna på apartheidmuren mellan Israel och Palestina är några av de starkaste.

sändningstid. Temat är typiskt för Banksy, men också forumet. Var är folket? Framför sina TV-apparater. Vart ska budskapet sändas? Dit folket är! Jag kan sörja lite över att Folkets hus ofta inte är den starka mötesplats som det en gång varit. Men folkan i Söråker är ett fint exempel på att den kulturen fortfarande går att blåsa liv i. Margareta Sjögren, som jobbar här och har hängt utställningen, menar att det här är ett generationshus. Här finns plats för alla och det sjuder av aktivitet. ”Det är ju så här ett Folkets hus ska fungera”, utbrister hon. ”Jag blev så arg när jag hörde någon fråga varför Banskyutställningen skulle komma hit till Söråker, varför inte?”

Vissa kallar Banksys konst för publikfriande och talanglös, andra menar att den blivit så folklig helt enkelt för att den har ett viktigt budskap. Jag tror också att det finns en klar tanke om att nå just folket. Därför gillar jag verkligen tanken med att visa Banksy på Folkets hus. Konsten tar sig in, eller snarare tar sig ut, till arenor där den faktiskt kommer i kontakt med människor. Ta bara det kontroversiella simpsonsintrot som Banksy gjorde för inte så länge sedan. I det syns en sweatshopmiljö där olyckliga människor tillverkar simpsonsprylar under slavliknande förhållanden, en direkt konsumtionskritik på bästa

Ingen vet egentligen vem Banksy är, eller ens om det är en riktig person. Jag tänker på en annan gatukonstikon, Loesje, som genom sitt stora nätverk arbetar i hela Europa. Det sägs att Loesje är en holländsk tjej, men troligtvis är hon 19

en påhittad figur, eller? Loesjeaffischer kan ses i nästan alla stora och små städer, jag har sett dem ibland annat Kramfors, Härnösand och Örnsköldsvik. Loesjerörelsen startade 1983, ungefär kring den tid som det sägs att Banksy började klottra i Bristol. Många av Loesjes budskap går att hitta hos Banksy också. Fredsbudskapet, konsumtionskritiken och frågeställningen kring vem som äger det offentliga rummet är centrala teman som de delar.

storslagna, makthäcklande stunts, kring sig har han ett gäng unga snygga konstnärer som hjälper honom med hans kupper. Bortsett från en del tröttsamma stereotyper är serien ganska charmig. Konstnärskollektivet är ett gäng idealister som tror på att det går att förändra saker med hjälp av konsten. Mot sig har de rika konstsamlare som bara tänker på pengar och makt. Kanske en lite naiv och förenklad bild av verkligheten, men lite så tänker jag mig också Banksy. Som en idealistisk utmanare av inte bara konstvärldens normer och hierarkier, utan till hela världens orättvisor. Som en modern Robin Hood. De böcker som Banksy själv gett ut är signerade med namnet Robin Banksy. Men på något vis skapade Banksy nya normer, och hamnade själv i den föraktade toppen, som en av världens mest kända konstnärer och av Time Magazine utsedd till en av världens 100 mest inflytelserika personer. Det kan så klart diskuteras, men med den växande makten har också en växande kritik kommit och ordet sellout har börjat viskas. Hur kan det komma sig att verken säljs för miljonbelopp, och hur hanterar Banksy det? Utställningens målning med texten ”I can´t believe you morons actually buy this shit” får tala för sig själv.

Jag tänker också på en tv-serie som gick i höstas på svt, The spiral. Skaparna menar själva att huvudpersonen Arturo är inspirerad av Banksy. Han är en gammal gråhårig gatukonstnär som sysslar med politiska budskap och 20

KONST + AKTIVISM = SANT! 22

Är aktivismen den nya stora konströrelsen? Det menar Kobra, ett kulturprogram som sänds på svt och finns tillgängligt på play-kanalen på internet. I det avsnitt som handlar om konstaktivismen besöker de den stora samtidskonstutställningen dOCMENTA i Kassel, Tyskland. Där konstaterar de att konsten blivit mer och mer tydligt politisk senaste åren och att gräsrotsaktivister börjar ta sig in på scenen. Folkkampanjen Ship to Gaza presenteras som ett konstprojekt och Pussy Riot får välförtjänt stor plats i programmet. Det talas också om den gigantiska Occupy-rörelsen, vars startskott var en fredlig demonstration anordnad av AdBusters, ett konstnärskollektiv som använder sig av Culture Jamming för att manipulera reklam och media. Syftet är att förvränga budskapet och på så vis kritisera konsumtionssamhället och makten.

Det är heller ingen slump att det är nu som graffitin, som är både en konströrelse och en folkrörelse, börjar få ta plats på museer och konsthallar. Gatans konst gör sig så klart allra bäst på gatan, och folkkonsten ute bland folk, men att institutionerna bjuder in visar ju att de är lyhörda för de strömningar som finns. Konstens gränser blir hela tiden lösare, något som inte alla tycker är positivt. 2011 skrev Dan Jönsson i DN att konst och aktivism inte skulle blandas ihop eftersom att luddiga gränser skulle göra konsten sämre. Han menade att det är politiken och inte konsten som ska rädda världen. Men konsten och politiken har alltid varit väldigt tätt tvinnade. Något som slår mig mer och mer ju djupare jag dyker i konsthistoriens gamla skräphög är hur ofta konsten använts som propaganda. Den konst som gjort sitt avtryck i historieböckerna är maktens konst - kungarnas, kyrkornas och diktatorernas beställningar. Konsten har traditionellt fått gå maktens och kapitalets ärenden, men nu är den konst som får mest uppmärksamhet den som utmanar makten, den som kommer underifrån. Kanske visar konstens nya roll på en pågående förändring i samhället? En kan ju hoppas.

Aktivismen som konstform har också tagit sig in i institutionernas rum i Sverige. Till exempel hade Bildens hus i Umeå sin utställning Disobedience archive i år och Göteborgs konsthall ordnade en utställning som hette KONST+AKTIVISM – get artivated!

PÅ DRIFT MED ROBERT NYBERG I slutet av oktober turnerade satirikern och samtidsskildraren Robert Nyberg runt i länet, föreläste och hade serietecknarworkshops. Jag hade turen att få lifta med honom ner till Sundsvall. Vi pratade om fackföreningar, konst och klass. Jag passade på att snika åt mig en intervju.

R: Ja, sedan curatorerna tog över har luften gått ur seriösa gallerier. Mina föräldrar kunde leva på att göra en stor utställning vart tredje år, nu tror jag inte att det funkar för så många. Nu för tiden gäller det att vara företagsekonomiskt smart. Konsten har blivit som en slags sedelpress. A: Har det varit självklart i din familj att hålla på med konst och kultur?

A: Kan kulturen vara något som faktiskt skapar förändring i samhället?

R: Ja, jag har ärvt det från mina föräldrar. Men mina barn har inte främst sysslat med bild utan med musik och dans. När jag var femton år var jag helt säker på att jag inte skulle bli konstnär. Men på den tiden gick det ju bra att ändra sig, då gick det bra att få tag på jobb och man kunde få välja i lugn och ro.

R: Ja det tror jag. Kulturen kan skapa ett vi, utifrån vårt förhållande till produktionsmedlen. Fackföreningarna behöver kultur för att inte bara vara siffror. Det är viktigt att kulturen också blir en gemensamhetens plats. Mina barn har gått i den kommunala musikskolan, där har jag sett en del förändring under åren. Färre barn kommer dit, vilket nog beror på både att fler har dåligt med pengar och att det blivit dyrare. A: Har förändrats?

konstvärlden

A: Ser du dig som konstnär nu? R: Ja det är klart, men jag känner mig rätt avslappnad till det. För tio år sen fanns det folk som inte tyckte att serier är konst men några sådana finns det väl knappast kvar. För mig är det en icke-fråga, kanske för att jag är så trygg i det. Men det kan också vara en fördel om folk inte tänker på det jag gör som konst. Det finns så många som tycker att sånt inte är något för dem.

också

BEHRANG MIRI TALADE OM ATT GÖRA SIG HÖRD Behrang Miri, som är konstnärlig ledare på ungdomsavdelningen av Kulturhuset i Stockholm, höll ett peppande föredrag på Mångfaldsdagen i Sundsvall. Det har ju stormat en del i media kring Miri, eftersom att han ”rensade ut” de rasistiska tintinböckerna från Kulturhusets bibliotek. För säkerhets skull öppnar han föredraget med att förklara att det inte alls rörde sig om någon utrensning, utan en flytt på några meter. Egentligen skulle han inte behöva förklara sig om det, kan jag tycka, eftersom att till exempel

Härnösands bibliotek har gallrat ut böckerna utan att det höjts några röster i protest. Men Behrang Miri måste ha fått försvara sig kring det här så många gånger att han numer gör det på reflex. Men han talar också om hur människor påverkas av att bli utsatta för nidbilder och stereotyper. Han pratar också om ungdomars kultur, om mångfald som motsats till enfald och om strukturella problem. Om sin flykt från Iran och om hur barn föds fördomsfria men präglas av sin omgivning. 25

LITET KALENDARIUM FÖR NOVEMBER

HÄRNÖSAND

SUNDSVALL

På konsthallen är det Lena Pårup och Hans Lif som ställer ut till och med 17 oktober. Öppet tisdag-fredag 11-15, lördag: 12-15

Wejdan Derky ställer ut på Galleri Granen till och med 15 november. Eivor Schultz visar keramik och bild på Galleri Lustgården 10-18 november. Öppet 10-16

Sambiblioteket visar fotografier av Pirjo Holmström till och med 6 november. Öppet måndag-torsdag 9.30-19, fredag 9.30-18, lördag 11-15

Erik Lindström ställer ut på Lotech gallery (köpmangatan 8) 23-25 november. Vernissage 18.00

KRAMFORS

Galleri 13 visar Dan Gunnar Olausson 1024 november.

Anneli Furmark finns kvar på Konsthallen till och med 12 november. Från och med den 14:e är det elever från Ådalsskolan som ställer ut. Öppet mån-tors 9.30-19, fredag 9.30-17, lördag 11-15.

SOLLEFTEÅ Fimbria har kvar sina broderier på textilarkivet ända till i januari. Öppet onsdag - söndag 12-16

ÅNGE

ÖRNSKÖLDSVIK

Ånge konsthall visar Gunnel Olsson 5-23 november och Lena Backman från den 24. Öppet måndag, torsdag 10-19, tisdag, onsdag, fredag 10-16, lördag 10-13

På konsthallen/museet är det Fredrik Lindqvist som ställer ut till och med 29 november. De har också en utställning om hur det är/var att vara ung förr och nu.

TIMRÅ

Anna Grundberg ställer ut på Fjällräven center. Från 13 november. Vernissage 16:00

Banksy är kvar på Söråkers folkets hus till och med 4 november. Öppet mån 1121, tis-tors 9- 21, fredag 9-24, lördag 2024, söndag 18-21

TIPSA: alveola@riseup.net

LOTTA EKSTRÖM

SE FLER AV LOTTAS BILDER PÅ http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester/ 27