velodrom 5 by Velodrom

velodrom 5

OMSLAGSBILD:

ERIK LINDSTRÖM KONTAKT: Alveola Ämting, Kastellgatan 19 B eller alveola@riseup.net Tar emot text och bilder, men har taskig ekonomi så arvode kan betalas ut i teckningar, mat eller gamla tidningar.

GAMLA NUMMER kan läsas på www.issuu.com/velodrom. Det här är ingen nättidning, utan en papperstidning som också råkar gå att läsa på nätet.

VELODROM ANVÄNDER HEN därför att det är ett skitbra ord! Om henordet är ett queerpolitiskt ställningstagande, vad är då DNs henförbud? Ett sjukt könskonservativt och inskränkt ställningstagande, om ni frågar mig.

DET SVÅRA I ATT KRITISERA Den här månaden har varit riktigt kul, jag har varit ute på mycket konst som känts angelägen och betydelsefull, och därför rolig att skriva om. Jag har också fått oförtjänt mycket pepp och stöd senaste tiden, något som har gjort mig både förbryllad och tacksam. Men jag har också fått min första riktiga utskällning. Den kom från en nära vän, som sa: ”När du sparkar uppåt, tänk då på att du ibland träffar mig. Tänk på att det är människor du sparkar på.” Hen hade rätt, och jag förtjänade kritiken. Faktiskt har jag bara gått och väntat på att någon skulle bli arg. Ibland har jag medvetet försökt provocera, men ändå bara fått hejarop. Det är också frustrerande, att vara en dålig provokatör som inte gör någon förbannad. En annan bekant sa för ett tag sen att det är lättare att kritisera än att berömma. Det höll jag inte med om. Att berömma är enkelt, det finns ofta något positivt att lyfta fram och alla blir glada. Att kritisera är det som är svårt, och jag får alltid dåligt samvete när jag gör det. Men ändå är det nödvändigt för mig. Dels för att jag måste säga vad jag egentligen tycker, och dels för att jag inte vill att det här bara ska vara en smickertidning. Jag har tjatat förut om att jag inte vill recensera så mycket. Det är kanske det allra svåraste. Konst handlar väldigt mycket om åsikter, därför är det inte lätt att skriva om den utan att tycka.

ALVA 2

INNEHÅLL: 4 PERSTORPSMATTAN GÖR COMEBACK PÅ HÄRNTAS KONSTHALL 5 HELLHOFF OCH FANDÉN PÅ GRANEN 6 KJARTAN SLETTEMARK PÅ GALLERI LOKOMOTIV 8 NORRA ORIENTEN SÖRJER SITT HUS 10 ERIK LINDSTRÖM BANAR VÄG 14 BÖCKER 15 KONST OCH HANTVERK – LADDAD GRÄNSDRAGNING 16 STARK PERFORMANCE FÖR SYRIEN 18 AMBITIÖS CISTERNFEST 22 TVÅ KOLLEKTIVVERKSTÄDER SAMSAS PÅ KRAMFORS KONSTHALL 23 CAMILLA BERGMAN VISAR MYTISKT OCH MODERNT 24 I AM A FUCKING BEAUTIFUL WOMAN 26 SARA PARKMAN OM KULTURBYGDEN 28 KALENDARIUM

PERSTORPSMATTAN GÖR COMEBACK PÅ HÄRNTAS KONSTHALL Just nu är det Håkan Bengtsson som ställer ut på konsthallens övervåning. På vernissagen håller han ett långt och helt självdistanslöst anförande om hur han skapat sina bilder. Han har först målat dem i olja, sedan ristat tre linjer med en spik i den våta färgen, vänt på tavlan 90 grader och ristat tre nya, och så vidare. Han menar att av 2000 linjer är de fem sista de viktigaste. Lokaltidningen Allehanda lovordar Bengtsson och skriver att han troligtvis är den första som framställer sina bilder med spik. Knappast! Att rista i färg med vassa grejer är väl något som vartenda dagisbarn får prova på. De modernister som höll barnkonsten högt gjorde på samma vis, till exempel ristade Lucio Fontana ibland mönster på sina tavlor innan han skar hål i dem. Och så har vi ju

den gamla hackeforsvasen som kallades spikvas för att dess mönster ristades med spik. Ett av Håkan Bengtssons streckmönster går förresten att hitta på den gamla plastmattan från Perstorp. Det här är en typ av konst som väldigt sällan kritiseras, kanske för att det inte finns något att vända sig emot. Vad är det då som gör att det här anses som så jävla bra? Vanja Hermele menar att kvalitetsbegreppet i konsten är manligt kodat. Här gäller det i högsta grad. Det är stramt och dovt och konsten får mig att tänka på myndigheter, kontor och auktoriteter. På slipsar och kostymer. Jag frågade min femåring vad hon tyckte om en av Bengtssons tavlor. ”Den är brun”, svarade hon med en axelryckning. 4

OBS! Jag har inte glömt bort Ny nordisk fotografi, som också finns på konsthallen. Det är en fin utställning, skriver om den i nästa nummer!

HELLHOFF OCH FANDÉN PÅ GRANEN Äntligen fick jag träffa Cathrine Fandén! Hon satt och vaktade på Galleri Granen i Sundsvall, där hon och vännen Åsa Hellhoff ställer ut. Senast jag såg de två konstnärernas verk var det också på samma plats, Tullkvarnen i Haverö strömmar (se velodrom 2). Då beklagade jag mig lite över att den timrade bakgrunden tog fokus från bilderna, men här på granen framträder de med kraft. Åsa Hellhoffs glaskonst och keramik ser jag för första gången på annat sätt än i hennes butik, de gör sig också riktigt bra här på Granen. Jag tycker också att Hellhoffs och Fandéns konstverk passar

bra ihop, trots de skilda medierna. Vad som förenar dem vet jag inte, men en länk finns mellan de båtformer som syns i ett av Cathrines foton, och återkommer i en installation av trä och glas som Åsa har gjort. Jag gillar deras attityd och inställning till konsten. Kanske speglar detta också av sig i deras konst. Jag går glad från mitt andra besök i utställningen, uppfriskad. Jag är också tacksam för att Galleri Granen finns, som en alternativ scen till den institutionaliserade konsten. Fler sådana scener behövs. Och de skapas av sådana människor som till exempel Åsa Hellhoff. 5

KJARTAN SLETTEMARK PÅ GALLERI LOKOMOTIV I somras visades en uppskattad film om Kjartan Slettemark på Svanös konst- och kulturvecka. Samma film är det som visas på Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik. I den syns en mångsidig och idérik konstnär, som inte drog sig för att driva med varken moderata samlingspartiet eller president Nixon. En konstnär som hittade på ett eget land och klädde ut sig i allt tokigare dräkter. Mest känd är han nog för den gången då han, förklädd till en pudel, bet Moderna

museets chef i benet. Han tycktes helt gränslös i sin konst, vad som helst kunde hända kring den här galningen. En gång fick han medicin utskrivet åt sig för sina ”psykiska problem”. De vägrade han ta, istället gjorde han en utställning av dem. Det blev ett stort nummer kring hans uttalande om att staten vill ge oss sövande droger, men förbjuder oss att använda kreativa. Utställningen på Galleri Lokomotiv lyckas på sin lilla yta visa en bra totalbild 6

av Kjartan Slettemark, och dessutom har de slängt in några grejer som trots allt överraskar! Längs en vägg hänger ett gäng konstiga tygfigurer som Kjartan själv har sytt, tillsammans med ett självporträtt där han föreställer någon slags guru. Det här är en av de troligtvis många sidor av Kjartan Slettemark som folk i allmänhet nog inte har sett. En annan sådan sida är de söta pysslade blommorna av colaburkar som står uppradade på en hylla, lustigt lika de som ungarna tar med sig hem från dagis då och då.

tjenis med alla. I artikeln kallas han både för den pundigaste konstnären i stan och den svenska konstens enda riktiga rockstjärna. Det får mig att tänka på den aktuella svt-dokumentären om den norska konstnären Pushwagner, där följande sägs: ”För att kunna spela rock n roll måste man leva rock n roll. Inom bildkonsten är det få som har levt sin konst som Pushwagner.” Egentligen kanske de båda konstnärerna inte har så mycket mer gemensamt än droganvändandet och (den påstådda?) galenskapen. Kanske också narcissismen, men vilken konstnär lider inte mer eller mindre av den? Vilken människa gör det inte? Ändå är det något i formuleringarna kring de båda som gör att jag funderar länge över vad som menas med att vara rockstjärna. Att supa och knarka hårt och råka bli filmad under extatiska drogdanser är vad det innebär att vara rock n roll så är nog Kjartan Slettemark en av de få som ”levt sin konst som Pushwagner”. Jag tänker också, när jag ser Kjartans och Pushwagners frenetiska danser, på filmen om Carolyn Cassady. Hur hon uttrycker sin sorg över hur människor hyllat hennes make Neal för hans ansvarslösa livsstil och hans missbruk. I filmen visas ett kort klipp av en dansande Neal, samma dans som konstnärerna dansar i sina filmer. Som tur är kan vi hylla Kjartan Slettemark för mer än hans livsstil. Han lämnade efter sig många fyndiga verk som berikade den svenska konsthistorien.

En mer välbekant bild är det fejkade passet där Kjartan manipulerat ihop ett fotografi av sig själv och ett av president Nixon och använt som passfoto. Det passet reste han sedan runt med utan problem, trots att det inte liknar honom själv alls. Också Nixonporträttet där presidenten poserar med en kopp kaffe i en hemsnickrad Gevaliareklam är ett av mina favoritverk av Kjartan. Tack you very musch. I utställningen finns också den klassiska bilden på Kjartan som Marilyn Monroe. Den visas på Andy Warhol-stuk, fyra tryckta affischer av porträttet, alla i olika färgkombinationer. Filmen visar ett till verk som jag gillar mycket, Kjartans bageri där han sålde moderatkakor. Han beskrivs i filmen som en outsider som inte passade in. Men I tidningen Konstnären, som gjorde en special om Kjartan 2007, framträder en bild av en konstnär som, i alla fall mot slutet av sitt liv, var väldigt populär och 7

NORRA ORIENTEN SÖRJER SITT HUS För tio år sedan skulle en monumental ateljé öppnas i den gamla brädtorken i Marieberg, som ligger några mil uppströms Sandöbron. En grupp som kallade sig Norra Orienten tänkte flytta in. Men på själva invigningsdagen spärrades området av, eftersom att höga halter av giftet dioxin hittats i lokalen. Gruppen lever än, fortfarande förenade i projektet som föll, även om många hunnit bli gamla. Ett årtionde har alltså gått. Att säga att Norra Orienten firar kanske inte är helt rätt, snarare samlas de nog för att sörja den här platsen. Torken är ett avlångt, gräddgult hus. Ut mot publiken öppnas två rum, som tittskåp. Det ena är inrett med olika installationsverk. Några skoläster ligger i en rad efter golvet, som spår. En slags

skyltlampa deklarerar att det är förbjudet att slicka på väggarna. Längst in står en ring av stolar. Där sitter ett gäng stenar som om de vore på stödgruppsmöte. Vi i publiken får egentligen inte gå in dit, men jag tjuvsmiter in när de flesta har gått, för att se lite bättre. Just det här fina verket ligger tyvärr lite dolt. Jag har en förkärlek för cirklar, de har alltid funnits, långt innan fyrkanterna. På golvet i rummet ligger också en cirkel som lyser av något fluoricerande medel. Den ser giftig ut. I det andra rummet ställer Ina Palm upp en gulmålad madonna i trä. Gul som i varningsmärket för gift. Hon är konservator och har inspiererats av Mariorna på länsmuseet. Ina tänder ljus omkring skulpturen medan solen går ner 8

”civiliserade” människorna och naturen. Samma förhållande som lett till att den förgiftade ateljén fick stängas. Det stora dragplåstret för kvällen tror jag är videokonstnären Gunvor Nelson. Jag tyckte att namnet lät bekant! Hennes film Take off från 72 är en feministisk klassiker och en favorit. Den film som nu visas mot Torkens vägg kräver en ganska uthållig publik. Den som för skojs skull brukar stirra jävligt länge på en tulpan behöver inte oroa sig för att bli uttråkad, men det är få av de frusna besökarna som orkar ta in hela den 39 minuter långa rundvandringen i Gunvors rabatt ikväll. Även om jag inte heller står ut, tycker jag att den är väldigt coolt filmad på sina ställen. Växterna känns ibland rent aggressiva när de stop-motionväxer rakt in i kameran i höga hastigheter. Gunvor Nelson lyckas porträttera växterna som de levande varelser de faktiskt är. Janne Björkman visar också växter ur ett mänskligt perspektiv, han har skapat ett adoptionscenter för dioxinförgiftade plantor. Fast egentligen vill han nog inte att någon ska adoptera, säger han. Det kanske är bättre om giftet stannar här. Janne vecklar ut en karta över de utsatta områdena. De giftigaste platserna är märkta med lila färg och de minst giftiga med grönt. Växterna har han plockat från de olika områdena och märkt med platsernas giftthaltsfärger. Folk har kommit och pratat med växterna och brytt sig om dem, säger Janne. – Sen ska jag plantera ut dem igen, om ingen vill adoptera dem.

och det blir mörkt. I samma rum visas en film om vatten. Ola Lind och Torkel Persson har varit i Indien och filmat människor som lever kring Narmadafloden, moderfloden. Faktiskt har Ångermanälven samma namn på samiska. Det är fantastiskt att se vilken vördnad de här människorna har för vattnet. De tillber det, kommunicerar med det. Talar med vatten gör också Hanna Ljungh, men i en helt annan ton. En genial kortfilm av henne visas i ett litet rum på torkens ena kortsida. Hon går nedanför ett stort dånande vattenfall som hon försöker övertala att låta sig byggas ett kraftverk på. Hanna läxar upp vattenfallet, kallar det för liten jävla fjällbäck, ångrar sig, ber om ursäkt, försöker förklara att människorna behöver energi. Hennes film är som en ironi över den kapitalistiska världens sätt att tänka. Samtidigt belyser den det paradoxala förhållandet mellan de

ERIK LINDSTRÖM BANAR VÄG Erik Lindström är en ovanligt folklig graffitimålare. Nu är han också den första som fått göra en stor fasadmålning i Sundsvall. Erik är en rutinerad väggmålare som tidigare har gjort liknande målningar i Mumbay och Berlin. Den senaste ligger i på Medborgargatan i Skönsberg och kan ses från E4:an.

E: Åsa Melander ringde och kopplade ihop mig med Tord Edman på Riksbyggen, och sa att jag skulle göra en skiss lite snabbt. Jag vill ge tummen upp till kommunen som tar ett stort kliv framåt med det här. Hoppas vi får se fler stora väggmålningar, som det annars är ganska ont om i Sverige. Målningen var lite svår att få ihop den eftersom att den är fem våningar hög, så varje våning fick göras för sig. Det lustiga med målningen är att den är klotterskyddad med något medel, så att

A: Kan du berätta lite mer om din nya väggmålning?

det bara är att spola av om någon målar ovanpå den. Det är lite ironiskt. Men jag vet inte om det här kan kallas graffiti längre. Folk har ju lättare att ta till sig den här stilen, när jag höll på att måla kom det förbi folk hela tiden, det är kul när gamla tanter med hundar stannar, kollar och berömmer.

E: Det är kul att det görs nya och unga satsningar på kultur. Det är många nya som kommer och som brinner. Det gör stan levande. Lite tråkigt att det är beef mellan vissa konstnärsgrupper, vi gör ju alla det här av samma anledning, att vi älskar form och färg. A: Konstvärldens hierarkier, märker du av dem eller skiter du bara i dem?

A: Finns det både för- och nackdelar med att alla gillar det du gör?

E: Jag kan gå förbi dem. Redan från början hade jag inställningen att om jag vill ställa ut får jag fixa lokal själv. Jag har blivit inspirerad av hållningen som finns i Berlin, där kan de bo i en container som de också ställer ut i. De kan leva på typ ingenting bara de får skapa. Det är lätt att fastna i hierarkitänket, men jag ser mig själv inte så mycket som en konstnär – mer som en som lever för färg och form och tycker att det är kul.

E: Jag tror verkligen inte alla gillar det jag gör, men det är fint att kunna röra sig mellan världar. Jag kan bli accepterad av både graffitifolk och kommunpolitiker. Men det känns märkligt att det jag gör kallas fint, medan det blir ett jävla liv så fort någon gör bokstäver. A: Hur är situationen för graffitimålarna i Sundsvall? E: Det finns ett demand från unga att få använda spray och det säljs mycket burkar, men det finns inga ställen att måla på. Jag tror att det med polisens synsätt bara kommer att bli värre, folk blir irriterade för att de inte får måla någonstans, därför ökar klottret. Om polisen försöker ha för mycket kontroll mister de all. Tagsen kommer visserligen alltid att finnas, men kolla bara på Östersund, där har de fått en laglig vägg och där minskar klottret. Nolltoleransen är verkligen helt fel väg att gå, det är att skjuta sig i foten.

A: Typ alla i Sundsvall vet ju vem du är, är det inte jobbigt med all fame? E: Ja, det kan bli lite mycket. Det är nog därför jag flyr utomlands ett par månader om året. Egentligen är jag ganska inåtvänd. Men jag försöker välja vilka sammanhang jag ska vara med i. A: All one all equal, vad betyder det? E: Det började som något som jag och min vän Johan skrev, sedan blev vi bundna av det. Det innebär att det inte spelar någon roll var du kommer ifrån eller hur mycket pengar du har, något

A: Hur är Sundsvall som konststad? 11

”Redan från början hade jag inställningen att om jag vill ställa ut får jag fixa lokal själv. Jag har blivit inspirerad av hållningen som finns i Berlin, där kan de bo i en container som de också ställer ut i. De kan leva på typ ingenting bara de får skapa.”

som var viktigt för mig att komma ihåg när jag har varit i Indien, kommit dit som rik och vit. Vi är alla ett och samma. A: Kan du berätta lite om din dirttheory?

E: Ett kollektiv med musiker och konstnärer. Från grund och botten är vi alla från Sundsvall men nu är vi lite utspridda, då funkar det som en knutpunkt för oss. Vi är också en cirkel med vänner som alla är väldigt kreativa. Ibland är man game på att skapa och ibland inte, och då är det skönt med vänner som stöttar. Det är jättemycket värt.

E: Egentligen är det Olov från Lotech cosmos som är bäst på att förklara den. Men det handlar om att det skitiga och det fina är sammanmergat, att det är skit i det fina och fint i det skitiga.

A: Vad har du för planer nu? A: Är det därför du kallar dig Dirty Elmo?

E: Jag kommer att vara kvar här ett tag och jobba i min ateljé på LV5. Egentligen skulle jag sticka till Indien och sätta ihop en fotobok med alla mina väggmålningar som jag gjort där, men jag skjuter upp det lite. Jag stressar upp mig för mycket över allt jag ska göra, men nu tänkte jag ta det lite lugnt för en gångs skull.

E: Nej, det kommer från min morfar Elmer. Han var också målare, men jag målar mycket skitigare än honom. Jag får mycket konstiga frågor kring det namnet! A: Vad är Lotech cosmos?

BÖCKER WOMEN, ART Whitney Chadwick

AND

SOCIETY

A WORLD HISTORY OF ART Hugh Honour och John Fleming

Jag är faktiskt glatt överraskad över att vi fått en sådan här bok som kurslitteratur på konstvetenskapen. Jag hade förberett mig på att det bara skulle vara ett långt uppradande av manliga konstnärer från medeltid till idag och att jag skulle vara tvungen att vara förbannad hela tiden, men tydligen har feminismen också gjort sitt avtryck på det här ämnet. Konstigt vore det väl annars, av de som studerar med någon typ av konstnärlig inriktning är faktiskt en klar majoritet brudar. Nu går det inte längre att skuffa undan oss. Kön, klass och makt är något som intresserar mig mycket, därför är det inte så jobbigt att ta sig igenom texten, trots att den är skriven på lite akademisk engelska. Boken tar också upp det problematiska begreppet etnicitet. Bokens syfte är att utmana antagandet om att stora kvinnliga konstnärer är undantag från den regel som sa att de på grund av sitt kön inte kunde producera stora konstverk. 2002 kom den ut i handeln, inte en dag för sent. Trots att jag redan har läst en del om ämnet drar Chadwick ständigt fram nya grejer att uppröras över, men också bra argument för en ny, feministisk konsthistorieskrivning.

Det här är en bokjävel som väger fyra kilo, vilket gör att den är helt omöjlig att bära med sig eller att ha som mysläsning i sängen. Men det är ett enormt och grymt ambitiöst projekt som författarna har tagit på sig och genomfört. Boken är full av fina färgbilder och känns värd varenda krona, men texten är lite jobbigt högtravande. När de nu skulle skriva en så här fet bok, varför skippade de då inte bara det språkliga lullullet och gick rakt på saken? Det kapitel som jag har fått ut mest av hittills är inledningen, där själva konstbegreppet och konstens mening och betydelse diskuteras. Där har de många poänger. Mest intressant tycker jag är hur konsten hela tiden speglar samhället, att den aldrig är fri från påverkan utan alltid befinner sig i ett sammanhang. Honour och Fleming har gjort några tafatta försök till att ge förbisedda kvinnliga konstnärer upprättelse, därför ska jag inte hacka på dem om den störiga manliga dominansen i konsthistorien. Det kan ju knappast de rå för. Författarna har också försökt att lyfta blicken från västerlandet och lyfta konst från andra kontinenter än Europa, men titeln A WORLD history of art känns ändå lite som att ta i. 14

KONST OCH HANTVERK – LADDAD GRÄNSDRAGNING Enligt Honour och Fleming var det på 1500-talet som konst och hantverk började separeras från varandra. Det var då som skulptörer och målare började få högre status än keramiker, vävare, möbelbyggare och andra utövare av den så kallade dekorativa konsten. Varför går de inte in på, men det verkar som att de, om än lite tveksamt, köper uppdelningen. De menar att alla stora konstverk har något utöver det dekorativa. Men vad som är ett stort kostverk borde kanske också omvärderas. Vem tycker att det är stort och varför? Vi har ju alla en benägenhet att favorisera verk som speglar våra egna värderingar, där har vi kanske en förklaring till att nästan alla ”stora konstverk” är gjorda av vita män. De som skrivit konsthistorien hör ju som bekant till samma kategori.

var broderier och vävnader, illustrationer till böcker och ikonmålningar. Ingen större uppdelning gjordes mellan konst och hantverk, verkar det som. Men sedan kom boktrycket, som blev en industri där kvinnor exkluderades. Kort därpå gjorde renässansen sitt intåg. ”It is here that we find the origins of modern capitalism, the privatization of the family, as well as the beginning of the redefinition of painting and sculpture as liberal arts rather than crafts”, skriver Chadwick. Det är också här som vi finner att kvinnor blir uteslutna från bildkonsten genom att till exempel broderiet inte klassas som konst utan som hantverk. De får finna sig i att bli avbildade, istället för avbildare. Bönder och de fattiga i städerna spelade också mycket liten roll i renässanskonsten, som först och främst var en överklasshistoria, precis som många andra konstriktningar.

Whitney Chadwick skriver så här: ”Feminism in the arts has protested against the distinction between ”art” and “craft”, grounded in their different materials, technical training and education.”

Idag är det inte helt lätt att dra gränsen för vad som är konst och inte. Snarare är det helt omöjligt, tycker i alla fall jag. Ett fint sätt att se på det är att vad som helst kan vara konst, så länge någon, upphovsperson eller betraktare, tycker det. Och om allt kan vara konst, varför skulle då inte hantverket vara det?

Chadwick menar också att medeltidens konst inte är lika individualistisk som renässansens. Det mesta av den bevarade medeltidskonsten (alltså det som av oss idag ses som konst) är verk gjorda i kloster, av både kvinnor och män. Det 15

STARK PERFORMANCE FÖR SYRIEN Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här är nog det starkaste konstverket jag har sett. Det är en torsdagskväll och folk har börjat samlas på Kulturmagasinet i Sundsvall. Några av de vanliga kulturkoftorna, men många som jag inte har sett i konstsammanhang förut. Kvinnor med hijab, många små barn, en gubbe med käpp och mustasch. Alla väntar spända, fler stolar plockas fram. Jag frågar kvinnan bredvid mig om hon känner konstnären. ”Ja”, svarar hon, ”Wejdan Derky är min bästa vän. Jag är stolt över henne för att hon gör det här, det är väldigt modigt.”

att det vi som är här kan göra är att prata om det som händer. Också om att det kanske inte var helt fel att USA gick in i Irak, en tanke som jag har svårt att både smälta och släppa. Det är svårt för oss som är bortskämda med fred att förstå vad krig ens är, hur det måste påverka människor som lever under de förhållandena. Jag läser ofta om vad som händer i Syrien i tidningarna, men känner mig alltid märkligt distanserad till det, som att det inte är på riktigt, som att det inte händer just nu. Wejdans performance ändrar på det. Hon skickar ut sin oro och ångest på den vita duken så att situationen blir greppbar på ett annat sätt än genom medierna, där vi är så vana vid bilder av elände, så avtrubbade att det hemska inte längre går att ta in. Musikern Besem Bedziri står vid sidan av och spelar. Ljuden kommunicerar också smärtan, den blir begriplig. Det är vackra men sorgsna toner.

Innan föreställningen pratar Berivan Mohammed om hur hon upplevt sin resa tillbaka till Syrien, det land som hon

Wejdan målar först bara med svart, något som liknar skrikande människor. Ett barnansikte fångar min blick och släpper den inte. Plötsligt kastar hon röd färg över hela duken, musiken byts ut mot förtvivlade skrik och ljud av vapen som avfyras. Barngråt. Efter föreställningen är vi alla omskakade. Flera gråter. Konst blir sällan modigare eller viktigare än så här.

skulle ha vuxit upp i. Men kriget kom emellan, istället hamnade hon här. Hon pratar om vikten av att inte glömma, om 17

AMBITIÖS CISTERNFEST Årets cisternfestival på Svanö har precis som förra året kokats ner till en föreställning på knappt en timme. Tidigare har vi blivit bortskämda med heldagsprogram och chaitält, så i fjol minns jag att jag kände mig lite snopen när det hela var slut. Men i år var det en så mäktig show att det komprimerade

formatet inte gjorde något. A monster in the middle kallas föreställningen. Det är ett namn som både kan ses mytiskt och vetenskapligt. NASA talar om ett ”supermassivt svart hål” i mitten av Vintergatan, som är 2.6 miljoner större än vår sol. Det svarta hålet kallas monstret. 18

Redan i somras började BjörnOla Lind att prata om att de snart skulle börja sätta ihop en stor byggställning inne i en av cisternrna. Bilder skulle projiceras på den, och på dansare. Jag försökte föreställa mig hur det skulle se ut.

Berwick, fågeln, tar plats bakom sin laptop. Någonstans i bakgrunden står också Gösta Johansson och spelar fagott. Kring människorna som rör sig kastas skuggor på väggarna, som blir ett eget skådespel. Erik Olof Perssons två vackra djurstatyer ger också ifrån sig mystiska skuggbilder.

Innan vi kommer in i cisternen påpekar trixtern Mikael Öberg vänligt men bestämt att vi inte får låta, fota eller lämna cisternen under föreställningen. Behöver vi kissa får vi hålla oss. Vi håller andan. Det krävs en del självdisciplin för att vara knäpptyst i en timme. Men förmaningarna gör nog också att vi tar föreställningen på största allvar.

Cisternerna har oftast använts för improvisation, men det här kändes som en väldigt genomarbetad och inövad föreställning, med fler inblandade och mer tydligt uppdelade arbetsuppgifter än tidigare. Daniel Nilsson är där för att sköta ljuset och Andreas Brännlund tar hand om projektionerna. Mot slutet av föreställningen gör dansaren Frida Larsson en kroppsinstallation, där ett brandgult mönster projiceras direkt på henne och på de hängande tygerna intill. Jag är imponerad över att hon kan sitta så stilla så länge i knepiga positioner. En kort stund rör hon sina armar som om de

Till en början är det alldeles tyst. En man står med sin nakna rygg mot oss och gör en långsam qi-gongrörelse, om och om igen. Det liknar en fågel som flyger i slow motion. Vi kan höra hur han andas. Sedan börjar ljuden att fylla cisternen. Ola klättrar runt i byggställningen och väser, Mikael slamrar på skrot och Lee

vore flytande, gjorda av olja, och jag fattar inte hur hon gör. Det här är ett inslag som jag hör att många pratar om efteråt. Det ger mycket att även få ett starkt visuellt intryck till ljuden.

Ett annat favoritstycke är när Ola spelar på en gigantisk, upphängd såg och Lee förvandlar ljuden till meditativa loopar. När de tystnar riktas ett taskigt starkt ljus mot oss i publiken och ett våldsamt 20

vrålande ljud attackerar oss. Vi rycks bryskt ur vår trans. Nu kommer fan monstret, tänker jag. Ljuset är också värt att nämnas särskilt, det känns väldigt genomtänkt och nödvändigt för föreställningen. Med tanke på datumet, den 22 september, så känns ljussättningen symbolisk. Höstdagjämningen, en av de två dagar på

året då natten och dagen är exakt lika långa, firas nu. Cisternfestivalen brukar annars ligga på Midsommarafton, som också är en gammal hednisk högtid till solens och ljusets ära. Här, nu i cisternen får vi känna på både det obarmhärtiga starka ljuset och cisternens kompakta mörker. Som en påminnelse om det viktiga i både ljuset och mörkret.

BILDERNA PÅ DET HÄR UPPSLAGET ÄR TAGNA AV BJÖRNOLA LIND

TVÅ KOLLEKTIVVERKSTÄDER SAMSAS PÅ KRAMFORS KONSTHALL Från början var det bara Lisa W Carlson och Kerstin Lindström som skulle ställa ut på Kramfors konsthall. Till slut var de tretton stycken. Tio medlemmar från Härnösands kollektivverkstad medverkar, och tre gäster från Malmös. Känslan jag får av den här utställningen skiljer sig kanske inte så mycket från den jag får av att gå på textilavdelningen på IKEA. Men vetskapen om att längderna som hänger här är handgjorda och inte

massproducerade av underbetalda, kemikalieskadade barnarbetare gör att det skulle kännas värt att betala det tjugodubbla priset. Om jag hade haft de pengarna alltså. En fråga som väcks i mig, som är lika relevant som frågan om varför det finns så få kvinnliga graffitimålare, är den här: varför finns det så få manliga textilkonstnärer?

CAMILLA BERGMAN VISAR MYTISKT OCH MODERNT På Örnsköldsviks konsthall och museum visar Camilla Bergman betongskulpturer och stora kolteckningar. De flesta av teckningarna föreställer fjärilar, hon har också några vackert glaserade keramikfjärilar i utställningen. Skulpturerna är porträtt av människor, min favorit är den som föreställer konstnärens son, ung musiker. Ansiktet är lugnt och känns tidlöst, bara klädseln avslöjar att det här är ett nutida verk. Skulptur är en beständig konstform, redan i det gamla Rom gjöts det i betong. Kanske kommer framtidens människor finna svar om oss i Camilla Bergmans skulpturer, om vårt kollektiva digitala minne av någon anledning skulle gå förlorat. Antikens skulptur speglar av sig

i Bergmans verk, och också dess myter. Hennes stiliserade Nikeskulpturer, med halvt utslagna vingar, blir en länk till fjärilsteckningarna. Intendenten Ulla Tällström visar runt, entusisatiskt. Hon berättar att Camilla Bergman fick Bror Marklunds stipendium 1992, och att stipendiaterna alltid brukar bli inbjudna att ställa ut. Två trappor upp visas några kortfilmer som lånats in av art:screen, humor är temat. Men vissa av filmerna är inte alls roliga, utan ganska hemska. Kontrasten bjuder in till viktiga pedagogiska diskussioner, menar Ulla Tällström. Alla filmer är mycket fina, men den jag gillar allra bäst är Nina Lassilas briljanta film Woman. 23

SARA PARKMAN OM KULTURBYGDEN Någon gång i somras fick jag den askorkade idén att göra en intervju per mail. Trots att Kulturbygden för länge sedan klappat igen för hösten vill jag dela med mig av SARA PARKMANS lite sena, men ack så fina svar. HEJ Sara! Jag heter Alva och vi har setts nån gång, tex på > > feministfestivalen i Nordingrå och hemma hos mig när KarinMalin bodde > där. > > Nu håller jag på och gör ett litet fanzin om konsten i Västernorrland > > (www.issuu.com/velodrom) och tänkte höra om du vill gå med på att bli > lite > > förhörd om Kulturbygden. Om du hinner alltså, ehh! > > > > > > 1. Vad har du för relation till Kulturbygden? > > > > 2. Det står ju typ på hemsidan att Kulturbygden vill vara ungdomars > > viktigaste möte med kulturen, behövs ett sånt möte? Varför? > > > > 3. Vilket var ditt viktigaste möte med kulturen? > > > > 4. Vet du om det finns fler liknande initiativ/grupper i länet? > > > > > > KYSS! > > Alva (ditt fan) > Hej Alva!! > Jag ska svara på detta ikväll. Kram! ja det gjorde jag ju inte. men här kommer det (kanske är det för sent, men jaja) 26

1. Jag mötte Kristoffer och Thomas för första gången på Ung Kultur Möts 2005. Jag var finnig, femton och fylld av lycka av att få åka på riksfestival med mitt band Kraa tillsammans med massa andra kulturkids från Västernorrland. Sen dess har våra vägar möts då och då, och för några år sen kickade dom igång detta fantastiska projekt. Jag har både vart artist på plats, men också hållt kurser och det har sannerligen vart en fröjd! 2. Att som ung möta kultur är världens viktigaste grej. För mig var det oerhört viktigt att som tonåring få se att det gick att göra andra grejer än hockey eller grammatik, och då fanns kulturskolan som en öppen famn och sedermera kompisar som också gillade kultur. Kultur blir som en språngbräda in i större världar där en möter saker som en inte annars hade kommit i kontakt med. Det vidgar självförtroendet, världen, nätverken och vyerna. 3. Överlag har mitt viktigaste möte med kultur varit de gånger jag sett hur en kan sammankoppla kultur med politik. När jag har tokgarvat åt teater som tar upp asjobbig problematik kring rasism, klass eller genus. Eller när jag själv lyckas förmedla en politisk idé genom konst. Men också handlar möten inom kultur att träffa andra personer. När jag lärde känna de andra medlemmarna i Kraa gick jag i nian, och jag kan säga att det mötet har förändrat mitt liv. Tillsammans har vi utforskat scenen, musiken, livet, feminismen, konsten och än i dag är de några av de mest inspirerande människorna som jag känner. 4. Jag vet inte säkert- det finns väl olika sammanslutningar av människor som driver kulturprojekt. Musik Non Stop i Nordingrå har gjort fina grejer, men dom har flyttat till GBG nu. Skogsnäs, Järnsta Kulturförening, Pipeline, Dimma serieantologi är andra projekt. ska tänka mer! Ha det fint! KRAM Sara 27

KALENDARIUM FÖR OKTOBER HÄRNÖSAND

SUNDSVALL

På konsthallen är Ny nordisk fotografi och Håkan Bengtsson kvar till och med 13 oktober. Lena Pårup och Hans Lif ställer ut från och med 20 oktober. Öppet tisdag-fredag 11-15, lördag: 12-15

Mark Edwards fotoutställning Hard Rain: Whole Earth finns kvar på stora torget till och med 26 oktober. En pjäs om Frida Kahlo spelas på Konsertteatern. 6 oktober, 30 oktober och 1 november.

Murberget har flera fina utställningar. Den som inte sett helgon och demoner får passa på nu i oktober, för 4 november tas den bort. Mubba har också ett späckat höstprogram med workshops, bland annat måleriverkstad med Anne Hagström söndagar 13-16. Murberget har öppet tisdag – söndag 11-16.

Den som gillar kvinnofientliga narcissister kan ju gå och kolla på fotografier av och på August Strindberg på Kulturmagasinet. Öppet måndag-torsdag 10-19, fredag 10-18, lördag, söndag 11-16

Sambiblioteket visar fotografier av Carola Harrisson Holmberg. De har också olika verkstäder, till exempel målarverkstad med Carina Kågström lördagen 29 september 1214.30.

Lena Sundbom visar måleri och grafik på Galleri Lustgården 13 -21 oktober. Galleri 13 visar Carl Rydeman och Martin Enander. 6 oktober- 20 november

KRAMFORS

TIMRÅ

Konsthallen visar textiltryck av medlemmar ur Härnösands och Malmös kollektivverkstäder till och med 15 oktober. Därefter ställer Anneli Furmark ut 20 oktober-12 november. Öppet mån-tors 9.30-19, fredag 9.30-17, lördag 11-15.

Banksy ställer ut på Söråkers folkets hus. Ja, det är sant! Om han själv kommer vara på plats är dock mycket tveksamt. 23 oktober- 4 november. Öppet mån 11- 21, tis-tors 9- 21, fredag 9-24, lördag 20-24, söndag 18-21

ÖRNSKÖLDSVIK SOLLEFTEÅ Under den första veckan i oktober är det konstrond i Örnsköldsvik! Fem arrangörer deltar: konsthallen/museet, Två Fikon, Ödbergska gården, Galleri Lokomotiv och Galleri 22.

Textilarkivet visar broderier av gruppen Fimbria, som består av konstnärer, konsthantverkare och slöjdare. Invigning och workshop 6 oktober kl 12. De har också olika slags workshops, till exempel papier maché och mikrofärgning, på torsdagar 18.30-20.30. Textilarkivet har annars öppet onsdag - söndag 12-16.

Galleri 22 visar måleri av Birgitta Nordin. Öppet tis-fre 12-17, lördag 11-15 Ödbergska gården visar Christina Hammarström och Birgitta af Klinteberg.

Turistbyrån har faktiskt en permanent (?) utställning med många verk av Helmer Osslund, på övervåningen. Just so you know!

Lena Collin visar screentryck på galleri Lokomotiv. 29 september- 20 oktober. Öppet måndag - fredag 12-16. Lördag 12-15 Två fikon visar måleri av Ute Timm och Helena Emanuelsson.

KULTURTINGET

är ett forum för kulturarbetare i Jämtland och Västernorrland. De har ett späckat program! Innehållet präglas av ett breddat kulturdeltagande där både den romska och samiska kulturen tar plats och ungas röster tas tillvara. 4-5 oktober på Gamla teatern i Östersund.

Camilla Bergman har kvar sin utställning på konsthallen/museet till och med 20 oktober. Filmerna från art:screen är vara kvar till den 5:e, så passa på!

ÅNGE Lars Malmberg ställer ut på Ånge konsthall 6 oktober – 2 november. Öppet måndag, torsdag 10-19, tisdag, onsdag, fredag 10-16, lördag 10-13

VELODROM VÄLKOMNAR VANLIGT ALLA TIPS.

SOM

Alveola Ämting, Kastellgatan 19 B, 871 33 Härnösand eller alveola@riseup.net

BILDERNA ÄR FRÅN PLANKET PÅ KONST I DET FRIA I HÄRNÖSAND