och i takt

Percurt Green

Generallöjtnant Percurt Green har varit vid chef för FMV-A, departementsråd i Försvarsdepartementet, ställföreträdande ÖB och militärbefälhavare. Han är ledamot i Kungl. Krigsvetenskapsakademin och efter pension VD för Sveriges Försvarsindustriförening.

Svensk försvarsindustri i förändring –och i takt

Försvarsindustri sedan 1500-talet

Försvarsindustrin i Sverige har varit en säkerhetspolitisk tillgång under mycket lång tid. Av olika skäl. Vår industri har anor som sträcker sig flera sekel bort, mer än 400 år. Några exempel: Åkers krutbruk startade sin verksamhet under 1500-talet, Carl Gustafs Gevärsfaktori 1643; Bofors har tillverkat vapen under mer än 350 år och Karlskronavarvet har försett svenska flottan med olika typer av krigsfartyg i mer än 320 år.

Vi har i allt väsentligt varit självförsörjande – och har haft behov av det av flera skäl. Tidigt därför att vi var en regional stormakt nästan ständigt i krig och därför med ett behov av en inhemsk industri. Senare – under 1900-talet – beroende på vår neutralitetsoch alliansfrihetspolitik.

Det var under det andra världskriget som vår moderna försvarsindustri byggdes upp. Det var då vi fann att vi var ensamma. Vi kunde inte förse våra stridskrafter med moderna vapen, därför att ingen ville sälja: de länder som vi tidigare köpt från hade egna behov.

Det var då vi byggde upp vår kapacitet att producera stridsflygplan, vilket har resulterat i att vi idag har i produktion ett av världens mest moderna stridsflygplan, Gripen.

Hägglunds började utveckla och producera stridsfordon, en tradition som idag visar sig i form av stora exportframgångar av stridsfordon 90 och bandvagnar. Kockums och Karlskronavarven accelererade under denna tid sin produktion av både ubåtar och övervattensfartyg och producerar idag Visbykorvetter och studerar i ett internationellt samarbete nästa generations ubåtar. Bofors blev en betydande leverantör av inte bara fältartilleripjäser utan också luftvärn, kustartilleri, fartygs- och stridsfordonspjäser samt ammunition; en verksamhet som fortsatt in i våra dagar.

Vi lyckades att under pågående krig så småningom utrusta våra stridskrafter med modern materiel och i och med den fortsatta neutralitetspolitiken efter andra världskrigets slut var det nödvändigt att behålla och vidareutveckla den omfattande nationella försvarsindustrin. De materiella behoven förändrades över tiden och en betydande robotindustri byggdes upp tillsammans med en omfattande elektronikindustri. Resultatet har blivit en försvarsindustri med en imponerande bredd och med utvecklingsoch produktionskapacitet från fjärde generationens stridsflygplan till uniformer och nästan allt däremellan.

Ny säkerhetspolitisk situation

Men som vi alla vet ”föll muren” 1989 och vår säkerhetspolitiska situation förbättrades avsevärt med känt resultat; minskat och förändrat hot, ökade utvecklingskostnader och minskande försvarsbudgetar har tvingat alla, industrin såväl som myndigheter och statsmakter, att acceptera förändringar. Förändringar i form av omstruktureringar, neddragningar, sammanslagningar, samarbeten och joint ventures m m.

Förändringar blev en nödvändighet även för svensk försvarsindustri. Först såg vi förändringarna i elektronikindustrin. Den senaste stora nationella förändringen var då Saab AB förvärvade Celsius AB under år 2000.

Samarbete över gränser

Men den nationella struktureringen har inte varit tillräcklig. Förändringar i form av utländskt ägande var en väg, nödvändig för att säkerställa att viktiga delar av försvarsindustrin i Sverige skulle kunna bibehållas. Dessa förändringar har bl a medfört att Hägglunds Vehicle numera ägs av engelska Alvis Plc, Kockums av tyska HDW, Bofors Defence av amerikanska United Defence och engelska BAE Systems har ett 35%-igt ägande i Saab AB.

Andra exempel på förändringar är sammanslagningen av huvuddelen av den nordiska ammunitionsindustrin i NAMMO, som har svenska, norska och finska ägare. Vidare har sprängämnesindustrierna i Finland och Sverige samlats i ett gemensamt företag, NEXPLO.

Man kan fundera över om detta är början till slutet för svensk försvarsindustri, men min bedömning är att dessa förändringar skapar ökade möjligheter att bibehålla viktiga delar av industrin inom landet. Svensk kompetens, gemensamma projekt, ökade marknader är viktiga förutsättningar för industrins överlevnad.

Det finns anledning att peka på att dessa förändringar inte bara har accepterats av statsmakterna utan också uppmuntrats.

I försvarsbesluten 1999 och 2000 gavs ett klart budskap och en klar inriktning; vi kan inte och vi behöver inte vara självförsörjande, så gå ut i världen och sök partners; vår nya policy är att finna vägar att säkerställa tillförsel av materiel till våra stridskrafter genom samarbete, därmed skapande ömsesidiga beroenden. Och som framgår av det ovanstående har svensk industri lyssnat på budskapet och agerat därefter.

Samarbete är inte något nytt, men har av förklarliga skäl varit relativt begränsat, bla

beroende på vår alliansfria politik och att Sverige har haft en sådan omfattande försvarsindustri och en ” trogen ” kund, det svenska försvaret.

Men några exempel på samarbete kan nämnas: • Artillerigranaten BONUS, ett samarbete med Frankrike, • artillerilokaliseringsradarn ARTHUR tillsammans med Norge, • IR-roboten IRIS-T; ett europeiskt samarbetsprojekt med ytterligare fem länder; • ubåtsprojektet VIKING med Norge och

Danmark.

ERIEYE, TAURUS, och AMOS är ytterligare exempel på gemensamma projekt. Men vi måste gå vidare.

Sverige och svensk försvarsindustri har enligt min mening hittills lyckats att positionera sig internationellt på ett bra sätt. Som framgår ovan har vi varit med i och är med i ett antal viktiga samarbetsprojekt. Det finns två huvudsakliga skäl till detta. Vi har som tidigare nämnts en bra struktur vad gäller kompetens och förmågor inom ett stort antal områden vilket gjort oss intressanta som samarbetspartners såväl inom materielprojekt som inom försvarsforskningen. Vi har vidare i Sverige byggt upp ett bra samarbete mellan regering, myndigheter, forskningsinstitut och industrin.

Utvecklat samarbete krävs

Det är bl a dessa utgångspunkter vi har när vi nu skall gå vidare. Andra utgångspunkter är de regerings- och myndighetssamarbeten i vilka Sverige är delaktig. Sverige deltar i det sk sexnationssamarbetet (LOI) mellan Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Sverige. Syftet med detta är att underlätta omstruktureringen av försvarsindustrin i Europa. Efter ratificering av avtalet som nu skett av samtliga länder utom Spanien pågår implementeringsarbetet. En viktig del av avtalet är åtgärder för att säkerställa tillgång på materiel i krissituationer.

Sverige blev, efter att ha haft observatörsstatus under ett antal år, medlem i Western European Armaments Group (WEAG) i november år 2000. Organisationens mål är att skapa förutsättningar för materielsamarbete genom gemensamma studier för att om möjligt kunna harmonisera de militära kraven. Det är numera nitton nationer som deltar i arbetet och alla beslut tas i konsensus. Därmed är svårigheterna att nå resultat betydande, men WEAG måste ändå bedömas vara ett viktigt forum för information. Det finns anledning att tro att WEAG får en större betydelse och ett större inflytande på utvecklingen då WEU nu integreras i EU.

Interoperabilitetskraven på den EU-styrka om 60000 man som beslutats för sk Petersbergsuppgifter kommer att medföra ett ökat behov av samarbete inom materielområdet.

OCCAR (Organisme Conjoint de Cooperation en Matiére d´Armement) är ett materielsamarbete som sedan 1996 bedrivits mellan Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Syftet med organisationen, som fick legal status i början på 2001 sedan samt-

liga stater ratificerat avtalet, är att genomföra konkreta materielprojekt. FMV har sedan 1998 regeringens uppdrag att förhandla om ett samarbetsavtal med OCCAR. Kravet för deltagande är att ansökarlandet är berett att delta i ett eller flera materielprojekt. Diskussioner mellan FMV och OCCAR har påbörjats, men något konkret projekt har ännu inte hittats.

På industrisidan deltar svensk försvarsindustri i ett antal samarbetsfora. European Defence Industry Group (EDIG) och European Association of Aerospace Industries (AECMA) är de viktigaste. Syftet med dessa organisationer är att påverka såväl myndigheter som regeringar och organisationer som EU, EC, WEAG och OCCAR.

Transatlantiskt samarbete

Ett mycket viktigt område är de transatlantiska relationerna. Även om mycket är inriktat på Europa så är det svensk-amerikanska samarbetet av oerhört stor betydelse. Vi har ett samarbetsavtal med USA sedan 1986 och detta har nu förstärkts sedan Sverige har fått löfte att ingå i den s k DTSIgruppen. ”Defence Trade Security Initiative” beslutades av USA i maj år 2000 och syftade till att underlätta samarbete, export, teknologiöverföring m m mellan USA och NATO-länderna, Australien och Japan. Efter ett intensivt arbete från den svenska regeringen har nu Sverige tagits in i gruppen. Detta kommer att få en stor betydelse för det fortsatta samarbetet med USA.

Som framgår ovan har det skett stora förändringar inom den svenska försvarsindustrin, eller numera mer korrekt uttryckt, försvarsindustri verksam i Sverige.

Svensk industri har utvecklats och förändrats i takt med den tekniska utvecklingen, den säkerhetspolitiska situationen och de ekonomiska förutsättningarna. Detta arbete måste gå vidare för att vi även i fortsättningen i olika säkerhetspolitiska situationer skall kunna förse våra stridskrafter med erforderliga system. Detta är möjligt om vi kan utveckla och etablera nya samarbetsformer, roller och ansvarsfördelning mellan aktörerna, d v s regeringen, myndigheterna och industrin. Vidare att våra nationella regelsystem utvecklas så att internationellt samarbete underlättas.

Det måste skapas förutsättningar för att kunna vidmakthålla och utveckla viktiga kompetenser som fortsatt gör oss till intressanta samarbetspartners. Det samarbete som idag genomförs inom ramen för LOI, WEAG, DTSI, EDIG, AECMA m fl måste fortsätta och vidareutvecklas. Det är genom att dessa åtgärder prövas och utvecklas som försvarsindustrin kan fortsätta att vara en viktig säkerhetspolitisk tillgång för Sverige.