Upphandling av demonstratorer

Stig Schyldt

Översten av första graden Stig Schyldt är teknisk chef för markstridssystem vid FMV. I hans arbetsuppgifter ingår bla anskaffningsplanering för system till markstidsförbanden.

Upphandling av demonstratorer

Vad är en demonstrator?

Demonstrator har blivit modeord i den svenska försvarsterminologin. Vad är då detta ” nya ” fenomen? Som vanligt är det kanske inte så mycket nytt under solen.

Begreppet började användas av FMV då principerna för materielanskaffningen sågs över efter försvarsbeslutet 1996 (FB 96). Vid detta beslut stod det klart att vårt sätt att anskaffa krigsmateriel till försvarsmakten behövde förnyas. FMV genomförde en översyn av alternativa metoder för framtiden och redovisade en modell som benämndes ”Evolotionär anskaffning”. Inom detta förslag presenterades sk demonstratorer.

Demonstrator redovisades inom denna metodik som en anskaffning i syfte att utveckla ett system, eller en version av ett system, för att vidmakthålla en kompetens främst vid försvarsindustrin, och åstadkomma en förnyelse som inte självklart skulle tillföras krigsorganisationen. I denna funktion var det en ny företeelse. Sedan denna metodik presenterades har begreppet demonstrator breddats och används nu som benämning för flera olika saker. Det har kommit att stå för alla typer av materiel som anskaffas med annat syfte än att ingå i krigsorganisationen. Vad vi tidigare har kallat ”försöksmateriel” blir nu oftast benämnt demonstrator. Även materiel till krigsorganisationen kallas ibland för demonstratorer.

Förnyelse av materielfösörjningen till svenska försvaret

Behovet att förnya vår metod för materielanskaffning blev allt tydligare under nittiotalet. De ständigt minskade försvarsanslagen och senare de s k svarta hålen tvingade fram en helt ny syn.

I FB 96 fastlade statsmakterna att det fanns en ”strategisk paus” inom säkerhetspolitiken. Vårt behov att anskaffa stora serier av krigsmateriel för att hålla förrådsställda i beredskap bortföll. Inom FMV genomfördes en studie av nya metoder för materielanskaffning. En s k evolotionär metod rekommenderades.

Metodens huvudprincip är att i stället för att anskaffa långa serier av krigsmateriel, där en stor del avses för mobförrådsställning, anskaffas enbart vad som erfordras för utbildning mm.

De medel som tidigare planerades för den fortsatta anskaffningen föreslogs nu användas för att omgående påbörja vidareutveckling av förbättrade versioner. Genom sådan kontinuerlig utveckling skulle kompetens kunna bibehållas inom försvarsindustrin. Den allt snabbare teknikutvecklingen skulle kunna tillgodogöras fortare i utbildningsarbetet och därmed i utvecklingen av stridskrafterna.

Det förutsågs att inte varje version skulle föras ut för utbildning på bredd. Någon version skulle kunna användas enbart för metodutveckling t ex vid skolförband. Det var från början tidiga versioner och dessa ”mellanversioner” som kom att benämnas ”demonstratorer” .

Under 1997-98 genomförde armén en studie för att belysa konsekvenserna av den föreslagna metoden och pröva dess genomförbarhet. Slutsatsen blev att metoden bedömdes användbar. I studien ingick en s k ”fallstudie” av konsekvenser om metodiken hade tillämpats vid den genomförda luftvärnsrobotanskaffningen.

RBS1 70 anskaffades under 70-talet. Leveranser pågick under stor del av 80talet, samtidigt som RBS 90 utvecklades. 90-systemet levererades under tidiga 90talet då RBS 23 påbörjade sin utveckling. Med den nya evolotionära metoden skulle utveckling av RBS 90 ha påbörjats tidigt 80-tal, reducerad anskaffning vara slutförd före –90. RBS 23 skulle vara påbörjad sent 80-tal och nu serielevererad. Utveckling av en ”nästa version”, t ex för mekförband, skulle pågå, kanske i sitt slutskede.

1 RBS: Robotsystem. Idag bedömer vi självklart detta som effektivare anskaffning. Men vi måste hålla i minnet att priset för denna effekthöjning hade varit, att endast ett fåtal förband skulle ha funnits förrådsställda under 70- och 80-talen. – Vem hade då kunnat fatta ett sådant beslut?

Framtida modell för upphandling

Under perioden från –98 till nu har utredningar av materielförsörjningen pågått ständigt. Inför FB 00 redovisade FMV ett särskilt underlag till regeringen avseende behovet av demonstratorer för att säkerställa kompetensen i försvarsindustrin. Denna tillgodosågs inte av den Materielförsörjningsplan som Försvarsmakten inlämnade.

Regeringen har tillsatt flera utredningar som berör materielanskaffningen och som redovisats i perioden. Bl a materielförsörjningsutredningen, som lämnat slutbetänkande ”Försvarsmateriel på nya villkor” (SOU 2001:21), och översynen av forskning och utveckling inom totalförsvaret med sitt betänkande ”Forskning och utveckling för totalförsvaret ” (SOU 2001:22).

Parallellt med dessa har Försvarsmakten tagit fram en strategi för sin materielanskaffning. Gemensamt för utredningarna och strategin är att de bejakar en satsning

på studier och utveckling även i de fall, då detta inte leder till att ny materiel självklart tillförs krigsorganisationen. Härmed torde demonstratorer kunna anses vara ett vedertaget begrepp för framtiden.

Det återstår nu att planera materielanskaffningen efter denna metodik. Som ovan redovisats bedömde FMV den planering som ingick i underlaget inför FB 00 som inte tillfredsställande. Även om en ny strategi sedan dess lagts fast under 2000 har denna inte fått genomslag i materielplanen.

Detta nya sätt att se på materielanskaffningen har inte heller fått genomslag på bredden och i djupet av Försvarsmakten. De allra flesta officerare vill tala om ”sina krigsförband” som utrustade enheter med ”grejer i ladorna”. Kanske kan denna artikel bidra till en förståelse för den förnyelse som erfordras.

Genom att utnyttja demonstratorer kan vi tillgodogöra oss den snabba tekniska utvecklingen. Idag är livslängden för programvara 1-1 1/2 år, för datorkomponenter c:a tre år. Självklart kan vi inte förnya krigsmaterielen på bredd i organisationen med sådana omloppstider.

Även materiel med lång livslängd påverkas av de snabba tekniska förändringarna. Ett exempel kan vara stridsfordon 90. Detta system är anskaffat för c:a 30 års livslängd. Redan under de åtta år som leveranserna nu pågått har tre tekniska nivåer producerats, A- resp B-versionerna samt nu en 90 I för internationell tjänst. Dessa versionsutvecklingar kommer att fortsätta utan att vi försöker uppgradera alla vagnar till senaste modell. Även versioner kan tillkomma som inte förs ut på stor bredd i organisationen, tex SAT/VMS-version. (SAT = Signaturanpassningsteknologi; VMS = varnare, motmedel, skydd).

Som grund för metodiken ligger en plan att vid beredskapshöjning kunna komplettera anskaffningar och modifiera äldre versioner till den senaste tekniknivån för den beredskapsorganisation som då erfordras. Detta är ett s k ominriktningsbeslut som skall kunna fattas.

Demonstratorer i praktiken

I vår materielplanering finns nu demonstratorer med, oftast med den breddade definitionen ovan.

Artilleriet genomför nu under några år försök med nya (och gamla) artillerisystem med syfte att utveckla artilleriets kompetens för att kunna kravställa ett framtida system. Härvid lånas två moderna bandgående artillerisystem, ”Panzerhaubitz 2000” och AS 90 ”Braveheart” samt utnyttjas hjulgående dumpersystemen ”Karelin” och ”77BDI”. Detta kan sägas vara ett demonstratorprogram för att utveckla ny metodik och stridsteknik. Med ursprunglig betydelse är det egentligen bara ”Karelin” som är en demonstrator. Denna togs fram med kompetensutveckling som syfte.

För luftvärnet planeras tillförsel av en mycket begränsad serie av RBS 23. Den är idag inte fulltalig för att kunna utgöra ett krigsförband. Motivet är att kunna tillföra modern teknologi och följa med i den tekniska utvecklingen i avvaktan på att långsiktig teknikutveckling för luftvärnet kan läggas fast. I denna mening blir även RBS 23 en ”Demonstrator” .