Informationskrigföring – Ledningskrigföring – Telekrigföring – Optronik

Niclas Nyström

Lt Niclas Nyström är elev vid Militärhögskolans Taktiska Program Luftvärn 02-03.

Informationskrigföring –

Ledningskrigföring – Telekrigföring - Optronik

Allt eftersom tiden har lidit har förmågan att hantera information kommit att bli den kanske viktigaste för en krigsmakt att behärska för att kunna utmanövrera sin fiende och på så vis gå segrande ur konflikter. Detta övergripande koncept som idag kallas informationskrigföring inrymmer en upptrappande skala, mellan angrepp och skydd, av ledningskrigföring, där telekrigföring ingår som ett ”trappsteg”. Undertecknad utgår från nedanstående definition av telekrigföring1:

Militär verksamhet som utnyttjar det elektromagnetiska spektrumet för att bekämpa, förvanska eller exploatera motpartens inhämtning, bearbetning eller delgivning av information samt skydd mot för oss ogynnsamt utnyttjande av det elektromagnetiska spektrumet.

1 ”Telekrig”, sidan 18 Vidare delas begreppet telekrigföring in i tre kategorier: •elektronisk stödverksamhet, •elektronisk protektion och •elektronisk attack.

Det är huvudsakligen de två sistnämnda begreppen som kommer att avhandlas, dvs hur en fiende kan utsätta oss för elektronisk attack samt hur vi från vår sida kan vidta elektronisk protektion som motåtgärd.

Vid TAP Lv genomförs varje år specialarbeten. I år har ämnena valts inom telekrigområdet. Elevernas specialarbete syftar till att utveckla studentens förmåga, att på ett systematiskt och akademiskt korrekt sätt (kritiskt tänkande), hantera ett komplext teoretiskt ämne samt självständigt planera och utföra detta arbete under längre tid.

TAP Lv uppsats System som verkar inom det optroniska spektrat Ultravioletta system

De optroniksystem som arbetar inom det ultravioletta våglängdsområdet kan detektera strålning från ca 0,05 µm till och med 0,32 µm. Det är alltså inte egengenererad energi utan reflekterad strålning som detekteras, dock undantaget det ultravioletta ljus som genereras vid t ex avfyring av en robot. Det är med andra ord skillnaden i reflektionen mellan olika material som kan urskiljas.

Det är i huvudsak olika typer av sensorer som arbetar inom detta våglängdsområde. Här återfinns kameror med UV-känslig film som används i kombination med filter för kameran. UV-kameror kan med fördel användas vid vinterförhållanden, eftersom det är enkelt att urskilja reflektion av ett objekt, t ex ett fordon, ur en yta av snö. Man kan även med hjälp av UV-sensorer skilja på olika typer av konsistenser av ett och samma material. Detta är i synnerhet användbart för att detektera förändringar i snölager uppkomna till exempel genom att fordon packat snön.

Andra typer av sensorer är TV-system, bildförstärkare och robotmålsökare. Särskilt intressant bland övriga användningsområden är att robotskottvarnare arbetar inom detta område. I synnerhet vid avfyring men även vid förbränning av robotens drivmotor uppkommer UV-strålning som kan detekteras. I första hand används detta vid duellsituationer vid relativt korta avstånd. Den största anledningen är att räckvidden av UV-detektering är begränsad. Den praktiska räckvidden som anges varierar från ”… som regel endast några hundra meter”2 upp till ”... någon eller några kilometer”3 Den senare källan uppger dock att framtida system beräknas behärska reaktionstider ned mot 0,1 sekunder och med mindre än 1° vinkelupplösning i bäring till detektionen.

2 ”Telekrig”, sida 223 3 ”Teknisk hotbild 2015-2025”, sida 26. Visuella system

Spektrum för det visuella ljuset sträcker sig från 0,4 µm till 0,7 µm. Det motsvaras av ytterfärgerna lila eller violett till rött. Man kan relatera den ”färgkoden” till de angränsande våglängdsområdena. Jämför med ultraviolett med kortare respektive infrarött med längre våglängd.

Bildförstärkare, film, TV-kameror, TV-målsökare och elektrooptiska kameror är exempel på optroniska system som arbetar enbart med det visuella ljuset (VIS). Räckvidden för dessa sensorer varierar naturligtvis till stor del beroende på hur mycket ljus som reflekteras eller sänds ut från de objekt som man avser spana mot samt omgivningens reflektion. Det torde inte vara någon överdrift att hävda att många av dessa system kan utgöra ett reellt hot på många mils avstånd under gynnsamma förhållanden.

Utöver ovan nämnda sensorer finns även mera offensiva system. Dessa har tagits fram i främsta syfte att verka utan att vara dödliga. Två exempel på optisk ammunition är blixtbomber och pulserande ljus. I det första fallet bygger tekniken på att stridsdelen finns i en granat som skall landa nära målet. Stridsdelen fungerar genom att ett högexplosivt ämne komprimerar gas till

Våglängdsområde Spektrum

Ultraviolett UV 0,05-0,3 2 µm Violett, indigo, Visuellt VIS 0,4-0,7 µm blått, grönt, gult orange, rött Infrarött IR 0,7-30 µm

Nära infrarött NIR Termiskt infrarött TIR 2,0-14 µm KV 2-3 µm MV 3-5 µm LV 8-14 µm

plasma vid en temperatur så hög att gasen blir intensivt lysande.

Den form av blixt som åstadkoms är mycket kraftig och sträcker sig över ett stort våglängdsområde, (från UV till IR). Dessa blixtbomber kan förblinda såväl trupp som optronisk apparatur. Dessa typer av vapen finns både som rundstrålande och med riktad verkan. Den senare liknar till stor del laservapen och kan leda till samma typer av skador. Dessa båda vapen kan skjutas med artilleri och fällas från flygplan, detta ger fördelen att de inte är beroende av fri sikt till målet; jämför med laservapen där så är fallet.

I fallet med pulserande ljus bygger tekniken på effekten av blinkande stroboskopljus. Effekten som uppnås kan liknas vid bländning, yrsel, illamående och i extrema fall epileptiska anfall. Den

största effekten nås då man utsätts under längre tid men det finns exempel från det civila som tyder på att det räcker med några sekunder för att effekt kan nås4 .

Infraröda system

Alla kroppar som har temperaturer över den absoluta nollpunkten (-273°C) avger temperaturutstrålning. Den här typen av strålning har längre våglängd än det synliga ljuset. Populärt brukar man säga att IR-strålning är värme, men strålningen behöver inte vara alstrad av det betraktade objektet, utan kan vara reflekterad från ett annat objekt på samma sätt som ljus reflekteras. Det skiljer sig åt i litteraturen hur man avgränsar det infraröda området.

De yttervärden som framgår är från 0,7 µm ända upp till 30 µm. Hela detta spektrum kan indelas på ett flertal olika sätt. Indelningen görs främst med hänsyn till hur de olika optroniska systemen konstrueras beroende på typ av strålning.

Nära infraröda system

Sensorer som verkar i det nära infraröda området (NIR) kan arbeta på ungefär samma sätt som de som verkar i det visuella området, dvs systemen här kan detektera reflekterad strålning från ett objekt. Dock med tillägget att man även kan se egengenererad utsänd effekt. De sensoralternativ som är aktuella i dagens system är skannande eller stirrande, kylda eller okylda5. Detta innebär att den infraröda strålningen som inte kan uppfattas av ögat omvandlas till synlig bild (antingen för en operatör eller för ett system med eget referensbibliotek).

Den stora vinsten är att man genom detta erhåller en betydligt bättre bild i skymning och mörker. Bildförstärkare är exempel på optronisk utrustning som verkar över gränsen mellan VIS och NIR. För att förstärka ljuset för en bildförstärkare finns strålkastare som främst utnyttjas vid körning i mörker. Nackdelen med s k aktiv IR är att den lätt kan detekteras av en motståndare som disponerar bildförstärkare som verkar inom samma område.

En annan användning av aktiv IR är vid flygspaning i mörker. På flygplan som är utrustade med kameror med NIR-känslig film eller på annat sätt kan registrera den typen av strålning finns mörkerbelysningsutrustning t ex i form av NIR-blixt. Sådana fungerar som en blixt med visuellt ljus fast med NIR-ljus.

Ytterligare ett system är lågljus-TV. Enligt ”Telekrig” sida 225 kan dessa i gynnsamma fall ha en räckvidd på ca två kilometer. Robotskottsvarnare har en begränsad användningsförmåga, främst mot avfyrade lv-robotar då markklottret ofta är för starkt för att man skall kunna urskilja den NIRstrålning som alstras.

4 ”Icke dödliga vapen en möjlighet eller ett hot”, bilaga 1sid 12; ”Efter ett japanskt barnprogram i TV i slutet av 1997 fick 650 barn föras till sjukhus. De led av illamående, ont i ögonen och orolig andning. I det program barnen tittat på förekom kraftigt blinkande ljus under några sekunder och rektionerna hos barnen skulle således kunna bero på detta.” Termiskt infraröda system

Den termiskt infraröda strålningen (TIR) spänner ungefär över våglängdsområdet 2,0

5 ”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”

µm till 14 µm. Detta område delas ofta in i kortvåg (2,0–3,0 µm), mellanvåg (3,0–5 µm) och långvåg (8,0–14 µm). Det är främst de två senare områden som används av optronisk apparatur som nyttjar TIRstrålning.

Här återfinns en mängd olika typer av sensorer, t ex värmekameror. De med kortare våglängd används med fördel under dagtid då solens uppvärmning av objekt återges tydligt. Bra sensorer erhåller ungefär resultat motsvarande vanliga svart/vita fotografier. De system som arbetar med längre våglängd fungerar bättre nattetid främst därför att det blir större skillnader temperaturmässigt mellan ett objekt och dess omgivning.

För att nå bättre verkan inom hela TIRområdet kombineras i många fall olika typer av sensorer. Äldre typer av IRmålsökare, så kallade retrikelmålsökare eller hotspot-sensorer, är relativt ”dumma”. De fungerar enkelt uttryckt så att de går mot den varmaste punkten i sin omgivning. En fördel är dock att de är enkla och billiga att tillverka. Den stora nackdelen ligger just i deras benägenhet att gå mot den varmaste punkten vilket gör dem mycket störkänsliga.

En betydande begränsning för användningsområdet av IRV-sensorer har varit kravet på att apparaturen i många fall måste kylas. Men de okylda sensorerna är enligt litteraturen på frammarsch6. Då dessa kan göras betydligt mindre än de kylda ökar även användningsområdena. Blir de dessutom billigare att tillverka kan de införas i stort antal. En annan begränsning har varit upplösningen på den bild som alstras. Men i likhet med utvecklingen av de elektrooptiska kamerorna förbättras även dessa sensorer mycket fort och på bred front.

En sensor som kan leverera en bild med högre upplösning kan även förbättra förmågan att genom ett referensbibliotek särskilja fler typer av mål. Det leder till ännu ”smartare” vapen vilket gör att precisionen i användandet ökar. De olika typer av bildalstrande TIRV-kameror, (FLIR, IRV, IRSL7), som används vid t ex flygspaning är effektiva mot termiskt omaskerade förband och i synnerhet mot förband i rörelse med enkla värmesikten8. Det är dock viktigt att belysa den väderinverkan som påverkar IR-system. Prestanda för ett system beror till stor del på vilken mängd partiklar som IR-strålningen måste färdas igenom samt vilken storlek dessa partiklar har. Uttryckt i decibel per kilometer dämpar till exempel dimma 12 dB och snöfall 20 dB9 . Det leder till att systemen jämfört med andra våglängdsområden (t ex radar) blir mycket mer väderberoende.

6 ”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 9/27 7 FLIR= Forward Looking InfraRed, IRV=InfraRed Vision, IRSL= InfraRed Line Scanner. 8 ”Telekrig”, sida 227. 9 ”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 9/27 tabell 4-1.

Laser

”Det som främst kännetecknar en laser (Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation) är att den genererar elektromagnetisk strålning med goda koherensegenskaper. Förutom hög grad av koherens, karaktäriseras laserstrålningen av väldefinie-

rad riktning och hög effekt per ytenhet. Tillgängliga lasrar finns i våglängdsområdet från UV (0,2 µm) till FIR (<1000 µm).”10 Utan vidare fördjupning vill jag nämna att det finns olika metoder för att framställa olika typer av laserljus. Metoden skiljer sig främst med avseende på vilken typ av medium/material som används. Mer intressant är det att dela in laserljuset efter dess användningsområden. Här omfattar enligt min uppfattning den första rubriceringen det vanligaste militära användningsområdet av laser.

Laser som sensor

*Avståndsmätande laser – Detta är kanske det vanligaste användningsorådet för laser inom den militära sektorn. Mängder av system finns i samtliga vapenslag och det används bland annat för eldledningssystem och målinmätning, t ex vid luftvärnskanonvagn 90. Genom att nyttja en pulserande laser erhåller man inte bara avstånd utan även kurs och hastighet på ett inmätt mål. En annan funktion för avståndsmätande laser återfinner man i de zonrör som finns i robotsystem 90.

*Avbildande laser – Tekniken bygger till del på avståndsmätande laser men systemen alstrar en bild även genom att detektera intensiteten av reflektionen från olika material. Detta leder till att en tredimensionell bild kan skapas där även ett objekt kan urskiljas p g a vilket material det består av. Med anledning av att upplösningen kan vara så pass noggrann som 50 µrad (streck) i vinkel och kanske 10 cm i avstånd11 ger det möjlighet till måligenkänning baserat på

10 ”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 12/27 11 ”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 14/27

En svensk IR kamera

objektets geometriska form. En fördel med dessa typer av system är att de är oberoende av t ex skuggbildning, rörelse och textur. Det är i synnerhet olika typer av flygburna sensorer som är dominerande inom detta område.

*Avståndsselektiv laser – ”Genom att använda en pulsad laser som belysare och synkronisera den med en tidsstyrd mottagare erhålls ett system för avståndsupplöst avbildning.”12 Denna teknik medger att man kan ”se igenom” t ex moln, lövverk och maskeringsnät. Med denna typ av spaning kan man beroende på utsänd effekt och rådande väder nå effektiva räckvidder på upp till 40 km. En framträdande fördel med dessa system är möjligheten att kunna se signaturanpassade objekt genom att objektet kan friläggas från bakomliggande och framförvarande terräng. Denna förmåga leder till att siluetten på ett objekt tydligt kan urskiljas och således kan man genom databehandling även identifiera objekt.

*Optiksökande laser – Tekniken bygger på att man belyser terrängen i syfte att detektera optik. Den verkan man når brukar kallas för ”cateye-effekt” (ungefär samma princip som att ett kattöga reflekterar ljus). Lasern går nämligen in i optiken och fokuseras enligt linsens egenskaper i fokalplanet, dvs där bilden erhåller skärpa. I många optiska system sitter det där t ex hårkors, streckplatta eller andra objekt som användaren vill ha i sitt optiska instrument. Det är på dessa detaljer som lasern reflekteras och faller ut genom linsen med samma vinkel som infallsvinkeln Det finns givetvis en begränsning i hur stor infallsvinkeln kan vara för att ljuset skall träffa fokalplanet.

*Laser för målanvisning – För att nämna två varianter så finns det system, som bygger på att invisning sker genom att det tilltänkta målet belyses med laser, som reflekteras i målet, varpå en lasersensor i vapnet styr mot den reflekterade strålningens tyngdpunkt. En annan metod är den som används vid robotsystem 70 och 90. Dessa laserledstrålestyrda vapen bygger på en mer direkt kommunikation med roboten och är mer störresistenta.

12 ”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 14/27 Laservapen

Några av fördelarna med att kunna använda laser som ett vapen i sig är •kort tid till målet (ljusets hastighet), •multimålkapacitet och •med rätt utvecklad teknik ett näst intill ändlöst magasin. Några nackdelar som bör nämnas är •att fri sikt krävs till målet, •att räckvidden är väderberoende, •verifiering av verkan kan vara svår och •de höga kraven på inriktning och följenoggranhet.

Laser kan efter effekten delas in i tre olika kategorier enligt nedan13:

* LDZW (Laser Dazzle Weapons) – Laser i den här kategorin nyttjas för att tillfälligt störa ut en optisk sensor eller ett öga. Effekten kan jämföras med att bli bländad av en bilstrålkastare om natten.

* LSDW (Laser Sensor Damage Weapons) –

13 ”Icke dödliga vapen – en möjlighet eller ett hot”, bilaga 1 sida 9.

Här avses laser med sensorförstörande effekter. Det kan innebära att optronisk apparatur som förstärker en inkommande signal får helt eller delvis permanenta nedsättningar i funktionen.

* LDW (Laser Damage Weapons) – Det är i litteraturen vanligt förekommande att det är den här typen av verkan som avses då man talar om laservapen. Här menas laservapen som är strukturförstörande dvs med så hög energi/effekt att de på km-avstånd kan bränna sönder yttre strukturer i form av flygplanskroppar, robotar och liknande. Enligt flera av författarna till refererad litteratur har intresset för högenergilaser för vapenverkan återkommit. Ett flygplansburet lasersystem (på en Boeing 747 – 400) utvecklas för bekämpning av ballistiska misiler14 .

Motåtgärder vid lv-enheterna

I boken ”Telekrig” (sida 273 – 278) beskrivs generella signaturanpassningsåtgärder. Med dessa som utgångspunkt och med tidigare beskrivna system som referens preciserar jag nedan åtgärder för våra enheter.

Ultravioletta området

Då flygfotografering med UV-kameror främst sker på låg höjd innebär det att sidvinkeln till våra enheter blir relativt stor jämfört med höghöjdsfotografering. Detta innebär att sidorna på våra fordon blottas extra mycket. Då UV-spaningen är effektivast på vintern i subarktiskt klimat och oftast används under dessa förhållanden finns normalt även ett tjockt snötäcke som kan användas i motsatt syfte. Detta kan utnyttjas av såväl eldenheterna som centralspaningsstationerna i syfte att minska denna blottade yta.

14 ”Teknisk hotbild 2015-2025”, sida 16. För centralspaningsradarstationen, som normalt grupperar på eller i anslutning till plogade vägar, kan plogvallarna göras extra höga och den upplogade ytan så smal som möjligt. Eldenheterna, dvs bandvagnarna, kan nyttja samma princip men får kanske stå för utgrävningen av grupperingsplatsen själva. Rakt ovanifrån kan den avvikande UV-signaturen avsevärt dämpas med så enkla medel som att lägga snö på taket av respektive fordon.

Man kan genom god spårdisciplin i anslutning till grupperingsplatsen minska risken för upptäckt eller genom offensiv skenspårning förvilla en motståndare. Personligen förespråkar jag det första alternativet dels för av att det bör vara mer stridsekonomiskt, dels för att insatsen av skenspårning i ”orörd” natur måste göras väldigt omfattande för att nå avsedd effekt. God spårdisciplin omfattar bland annat att värn i anslutning till grupperingsplatsen i största möjliga mån grävs där vegetation erbjuder skyl från ovan, då de annars tydligt uppfattas som en cirkel av rektanglar. De i snön upptrampade vägarna till dessa värn bör också planläggas för att undvika det tydliga solfjäderformade mönster som annars kan uttydas.

Visuella området

Det visuella ljuset kan man ganska lätt relatera till, eftersom det detekteras av våra egna ögon. Det finns dock en baksida av detta

mynt; man drabbas lätt av villfarelsen att bara för att man inte ”syns” (i dagsljus) blir man inte upptäckt överhuvudtaget. Med risk för att ”sparka in öppna dörrar” poängterar jag här vikten av att det som i stor utsträckning upptäcks i detta område är objekt som rör sig i förhållande till sin bakgrund.

Vid våra respektive enheter avser jag här naturligtvis våra radarsensorer. Åtminstone vid EldE 90 bör man försöka maskera mikrovågsenheten. Jag vet att Baracuda har genomfört försök med dylika maskeringsnät. Om anskaffning kommer att ske vet jag dock ej.

De åtgärder för spårdisciplin som nämns ovan gäller här med, dock med tillägget att spår som är markanta och djupa (t ex av en bandvagn) bör få sina kanter ”hyvlade” för att minska skuggbildningen då solen belyser underlaget från låg vinkel.

Nära infraröda området

Det mest frekvent förekommande hotet i det här området bedömer jag vara bildförstärkare. Den största effekten i förhållande till insats når vi här genom att undvika att själva sända ut VIS-strålning, dvs genom att hålla god ljusdisciplin. Här kan nämnas att en vanlig glödlampa avger ungefär två procent av sin energi i det visuella spektrat och övriga 98 procent i NIR- och TIR-området15 .

Fordon bör nyttja funktionen ”helsläckt belysning”, dörrar och luckor hållas stängda och tätade då det behövs. Lysdiodrarna på nätenheten vid rb 90 (som indikerar laddning mm) bör i största möjliga mån döljas utan att man förlorar dess funktion. Lysdioden i bandvagnarnas kompass bör täckas med kompasskyddet. På likriktarenheten i bv 2081 finns en kraftigt lysande diod som bör täckas över. Lamporna i de utvändiga anslutningsfacken på samma bandvagn bör vara släckta.

Termiska infraröda området Inom detta område är utmaningen att i så stor utsträckning som möjligt temperaturmässigt ”smälta” in i omgivande miljö. I de allra flesta fall innebär det att undvika att utstråla värme.

15 ”Telekrig”, sida 275. De delar på EldE 90, som jag genom egen erfarenhet vet detekteras tydligast med en TIR-kamera, är avgasröret när man genererar egen elförsörjning. Avgaserna kan med fördel ledas bort med hjälp av avgasslangen. Man bör dock vara noggrann när man väljer vart, eftersom avgaserna annars kan värma upp objekt i eldenhetens omgivning. En annan detalj som blir avsevärt mycket varmare än sin omgivning är släpringarna på vridbordet vid mikrovågsenheten. För EldE 70 är det i många fall skytten som är den tydligaste värmekällan.

De två sistnämnda kan med fördel maskeras med det tidigare nämnda maskeringsnätet från Baracuda. Detta finns i en ”ponchoversion” för skytten på rb 70 och kan även med fördel användas av andra, tex post och målobservatör. Inte heller här känner jag till om anskaffning kommer att ske. Om dylika nät saknas kan TIR-signaturen minskas genom isolerande klädsel, tex vindrock och vindbyxor. Avseende

centralspaningsstationerna pågår försök av nyss nämnda företag med olika typer av fast tilläggsmaskering, bl a av hjulhus och avgassystem.

Laser

För att bemöta det hot som laser utgör i form av sensorer av olika slag bör en kombination av ovanstående åtgärder för signaturanpassing vidtas. Det som kanske blir extra viktigt (med hänsyn till de ovan beskrivna avbildande och avståndsselektiva lasrarna) är att försöka omforma sina enheters yttre fysiska form.

Detta är kanske särskilt viktigt vid centralspaningsradarstationerna som i en bildalstrande laserradar bedömt lämnar en mycket karakteristisk signatur. Vid längre tids gruppering kan masten på denna enhet maskeras genom att binda fast mindre träd längs densamma. Med anledning av att lövträd efter 2-3 dygn tappar stor del av sin maskerande effekt inom TIR-området bör barrträd (i synnerhet gran i norra Sverige) användas då maskeringen förväntas nyttjas lång tid.

Även om åtgärden inte helt kan utesluta upptäckt kan den bedömt försvåra identifiering för t ex slutfasstyrda vapen med någon form av referensbibliotek. Ett annat sätt att minska risken för upptäckt är att gräva ned sina enheter. Detta bör leda till att den tredimensionella bildens egenskaper inte kan utnyttjas för identifiering.

Hotet att lokaliseras av optiksökande laser kan också minskas genom att ställa eldenhetens beredskapsriktning mot vagnen/skogen i st f den bedömt troligaste inflygningsriktning. Fordonens belysning och reflexer bör maskeras med heltäckande materiel. I de fall då kikare används (tex av målobservatören eller av posten) kan halva utblicksfönstret tejpas för i syfte att undvika ”cateye-effekten”. Detta borde även kunna göras på robotsiktenas utblicksfönster. Vid en sådan åtgärd försämras dock ljusinsläppet till kikaren/kameran. När eldtillståndsgraden tillåter bör utblicksfönstret på eldenheterna stängas.

Dessa åtgärder kan naturligtvis även vidtas för att minska hotet av sensorförstörande laser. Här tillkommer även användandet av laserskyddsglasögon.

Resultat och slutsatser

Denna avhandling visar att hotet mot våra enheter är komplext och mångfacetterat. Många typer av plattformar med olika typer av sensorer, i flera fall multispektrala, utgör ett stort hot i fråga om att bli upptäckt, lokaliserad och identifierad. Då vapnen dessutom utvecklas och blir billigare (kan massproduceras) samt med hjälp av navigeringsinstrument och slutfasstyrning blir allt mer ”intelligenta” ökar även hotet för bekämpning.

Jag hävdar dock att detta hot går att minska avsevärt genom relativt enkla åtgärder. Om personalen vid enheterna besitter kunskaper om ovan beskrivna hot kan de med tillgänglig utrustning samt med tillfällig maskeringsutrustning vidta åtgärder som klart reducerar risken för att bli upptäckta, lokaliserade och identifierade. En rörlig strid, med i

tiden täta omgrupperingar, tillsammans med ovan föreslagna åtgärder bör bidra till att minska risken för bekämpning.

Med hänsyn till att hotet är multispektralt är det dock viktigt att man inte suboptimerar sina insatser, dvs att man inte bör lägga ner oproportionerligt stora insatser inom ett våglängdsområde i förhållande till de andra.

Sammanfattning

På ett modernt stridsfält är telekrigsmiljön idag ett ofrånkomligt faktum. Det spektrum som presenterats i denna avhandling utgör endast en liten del av det område inom vilket vi måste kunna möta en motståndare.

För att med relativt små åtgärder nå stora vinster bör utbildningsnivån på personalen i dessa avseenden vara hög. Utbildningen bör medge att praktiskt öva och se resultat under motsvarande förhållanden. Det föreligger ett behov att utveckla VMS16 och att särskild personal vid förbanden följer den snabba teknikutvecklingen och kan stötta ovan nämnda utbildning.

Litteraturförteckning

Försvarsmakten, 1997: Telekrig, Arlöv: Berlings (M7746-168001)

Nilsson, Per, 1999: Försvarsmaktens funktionsplan för telekrigföring, del 1 (HKV beteckning 12 860:68453)

Kindvall, Göran, Wiss, Åke1998: Icke dödliga vapen – en möjlighet eller ett hot? Stockholm, FOI (ISSN 1104-9154)

Berglund, Erik 1998: Teknisk hotbild 2015 – 2025 – Delrapport 1 Teknikutveckling Stockholm: FOI (ISSN 1104-9154)

Karlsson, Mikael, m.fl., 2000: Laserradar / IR / Millimetervågsradar i målsökare, en

16 Verkan- ocoh motmedelsystem.