9 minute read
Vad vet Bush och Blair som de inte avslöjar för oss andra?
Omkring sekelskiftet 1900 och efter andra världskriget valde vi att förstärka vårt försvar. Utvecklingen under första världskriget och kalla kriget visade att några planer på angrepp mot vårt land inte förekom eller i vart fall inte aktualiserades.
Efter första världskriget beslutades om en radikal nedrustning av vårt försvar, vilket visade sig vara ett utomordentligt ogynnsamt beslut med den utveckling som följde och ledde till andra världskriget.
Advertisement
Om Sveriges utsatthet under första världskriget tycks Bengt Westerling och jag ha olika uppfattningar. Föreställningen om en rysk fara fanns förvisso. Hot bedömdes dessutom komma från Tyskland och Storbritannien. Men Folke Lindberg3 menar att föreställningarna om att Ryssland planerade ett anfall mot Skandinavien av allt att döma var helt ogrundade. Militära handlingar, som har offentliggjorts efter första världskriget, ger en klar föreställning om den ryska krigsplaneringen. ”Det är i dessa handlingar aldrig tal om någon offensiv mot Skandinavien.” Beträffande förmodade planer på att genom en kupp sätta sig i besittning av Bodens fästning skriver Folke Lindberg: ”Dessa farhågor visade sig ogrundade. I själva verket skulle ryssarna bereda oss mycket litet bekymmer under kriget.” Tysklands intresse för Skandinavien var att kunna stänga ute britterna från Östersjön. Detta uppnådde man genom att förmå Danmark och så småningom även Sverige att minera Östersjöutloppen i Bälten och Öresund. ”Men i själva verket gjorde Tyskland, lika litet som någon annan makt, aldrig något allvarligt försök att tvinga in oss i kriget.”
Storbrittanniens intresse å sin sida var att ha tillgång till internationellt vatten i Östersjön. Därför ”skulle den från Londons horisont idealiska lösningen ha varit ett nordiskt försvarsförbund, ett neutralt block”. Då detta inte var någon framkomlig väg ”gjorde man vad man kunde för att främja ett närmande mellan Sverige och Norge”. Men några angreppsplaner tycks alltså aldrig ha övervägts.
Poängen i mitt inlägg är således att våra spådomar om framtiden oftast har visat sig högst osäkra, och att risken för att välja fel när man bygger sina överväganden på olika framtidsscenarion är högst påtaglig. Det är ju också därför jag avslutar med att det är lättare att bära sitt ansvar om man har tagit i mer än vad man bedömer vara nödvändigt, än om resurserna inte räcker till när de behövs. Och denna uppfattning tror jag att Bengt Westerling kan dela även om han kommer fram till den genom ett annat resonemang.
3 De tjugo första åren; uppsats i Svensk utrikespolitik under 1900-talet, utgiven 1958 av Utrikespolitiska institutet under redaktion av Lennart Hirschfelt.
Artilleriklubbens årsmöte Väddö
fredagen 16 maj 2003
Program
0750Samling vid Tre Vapen, Banérgatan 62, * Transporter till och från Kristinehamn för busstransport till Väddö * samordnas av övlt Bo Arvidsson, 0800Avresa till Väddö till och från Halmstad av Artilleriklubbens 0930Ankomst till Väddö, kaffe ordförande öv Jan-Erik Jakobsson 1000Visning (ev med skjutning) av bandpjäserna i Artdemoprojektet Anmälan (helst skriftligt) 1130Årsmöte senast onsdag 14 maj till Övlt Sören Möller, 1200Gemensam lunch Bergsgatan 20 A, 761 42 NORRTÄLJE 1300Erfarenheter av artdemoprojektet. E-post soren.moller@swipnet.se Inledning och diskussion. 1400-1530 Återresa till Stockholm Kostnad för hela dagen:80 kr
Torsdag 5 juni 2003
Du som bor på Västkusten eller i närheten, passa på detta tillfälle att uppdatera din information om försvarets utveckling inför kommande försvarsbeslut! Unna dig samtidigt en kväll med kamratligt umgänge med klubbmedlemmar och luftvärnare på orten. Alla artillerister och luftvärnare, både ni som är medlemmar och ni som ännu inte är det, är välkomna!
Program
1530 Luftvärn och Atilleri inför försvars1700 beslut 2004 med tonvikt på Luftvärn Föredragshållare ur HKV Plats: Nya samlingssalen/aulan i skolhuset 1730Samling på mässen 1800Gemensam middag. Därefter frågor och diskussion. Anmälan (gärna skriftligt) senast måndag 2 maj till Ann-Margaret Fernbrant Lvreg, Box 515, 30180 Halmstad 035-2663000 e-post ann-margaret.fernbrant@lv6.mil.se
Prel pris för middagen 100 kr
Till sist Lave Malmgren
Redaktören tillåter sig här några funderingar över moralen (eller omoralen) i angreppsplanerna mot Irak.
Vad vet Bush och Blair
som de inte avslöjar för oss andra?
Elden – främst granatelden – är det viktigaste medlet för strid. Det fick vi lära oss i reglementena som skrevs efter andra världskriget. Hur sant det var visste vi inget om. Det återspeglades i varje fall inte i fördelningen av resurser till artilleriet. Kanske var det inte ens sant. På 70-talet dök taktiker upp som talade om att ”hota ut” fienden. Det kanske var manövern som var – är? – det viktigaste medlet för strid. Vi upplevde – visserligen på betryggande avstånd, men i alla fall – Vietnamkriget, Sovjets in- och uttåg ur Afghanistan, Kuwaitkriget och så småningom USA:s ingripande i Afghanistan. Var det elden som var det viktigaste medlet för striden? Eller var det att avlöva vegetationen i Vietnam? Eller att kunna identifiera vem som var fiende eller eventuellt vän bland gerillatrupper och olika krigsherrar?
Kuwaitkriget stämde bättre med regelboken – både med avseende på manövern, terrängen och avsaknaden av civila i krigszonen. Kraftsamling, överraskning och handlingsfrihet. Eld, rörelse och skydd. Allt gick att tillämpa.
Det har också funnits många krig av, vad skall jag säga, mera primitiv karaktär. Som det mellan Iran och Irak. Rwanda med överspillningseffekter till både Burundi och Kongo. Tjetjenien. I Iran var barn ett av medlen för striden. I Irak var det gas, särskilt när det fanns anledning att misstänka en del av den egna befolkningen för bristande lojalitet.
Just nu har vi Israel, där schaktmaskiner och självmordsbombare konkurrerar om rollen som viktigaste medlet för strid. Om ett nytt Irakkrig står på tur, vad blir då det viktigaste medlet? Precisionsvapen? Kärnvapen? You name it.
Det är lätt att ondgöra sig över avsaknad av moral i krig. Svårare är att skapa ordning och rättvisa i vår mångkulturella och mångreligiösa värld med alla dess ekonomiska system och politiska preferenser. Ändå måste jag fråga mig: Vad vet Bush och Blair som de inte avslöjar för oss andra? Varför är det
så bråttom just nu att avväpna Saddam Hussein?
Ekéus vapeninspektörer lämnade Irak för mer än ett halvt decennium sedan. Nu har FN äntligen enat sig om en ny uppsättning vapeninspektörer och Irak har godkänt dessas närvaro. Varför är USA och Storbritannien så otåliga att se resultat av inspektörernas arbete?
Man skulle kunna tro att ländernas underrättelsetjänster har avslöjat att Saddam Hussein ligger i startgroparna för att skicka kärnvapen (eller mjältbrand eller sarin) till Amerikas och Europas storstäder. Om så skulle vara fallet – är detta hot större eller mindre medan vapeninspektörerna far omkring och inspekterar vapengömmor i Irak? Och hur stort skulle hotet bli om de kallades hem och angreppet sattes i verket? Det är lätt att inse nödvändigheten av att Saddam Hussein upplever hotet som överhängande för att han skall samarbeta med inspektörerna. Det är svårare att förstå att det land, som representerar modern tids urhem för demokrati, skall sätta sitt hot i verket. Men man kan också få känslan av att Bush med sin retorik och de genomförda förberedelserna håller på att måla in sig i ett hörn; att han rätt som det måste göra allvar av sitt hot för att inte tappa ansiktet. Kanske är det inte avväpningen som är den springande punkten. Man kan ana en annan avsikt, samma avsikt som man anade vid interventionen i Afghanistan. Och är det så blir man beklämd. Visst behöver världen olja men inte till vilket pris som helst. Massakern vid World Trade Center gav USA ett genomslagskraftigt argument för att starta kriget mot terrorismen. Den världsstrategiska kartan med vänner, fiender och allianser har sedan dess ritats om på ett oanat sätt. Världen har – än en gång – visat sig vara allt annat än statisk.
Det gick att legitimera interventionen i Afghanistan. Raseriet mot terrorismen räckte långt men det betydde nog också en del att det fanns en plan för freden. Frågan är om det går att få samma uppslutning bakom ett angrepp mot Irak. Jag tvivlar. Men om det skall lyckas vill vi nog veta vilka mål man vill uppnå, vilka medel man vill tillåta och inte minst hur man har tänkt sig att vinna freden.
Det är nog sant att det viktigaste medlet för strid är elden och allt som hör till denna –artilleri, luftvärn, precisionsvapen, underrättelsetjänst, nätverk, ja, kanske tom kärnvapen. Men det viktigaste medlet för krig är nog snarare en moralisk indignation. Ett väl underbyggt raseri över orättfärdigheter i världen. Är det den här gången Saddam Husseins illdåd eller USA:s brist på olja som skall väcka vår indignation? Eller vet Bush och Blair något annat?
Nåväl, det kan ju hända att indignationen blir så stark att Sveriges Riksdag beslutar om stridande förband till en FN-insats. Det kan hända den här gången eller nästa eller någon gång i framtiden. Världen är som sagt inte statisk. De som skall verkställa Riksdagens beslut måste då fråga sig om samma Riksdag har avdelat sådana resurser (t ex till Artilleriet och Luftvärnet) att det har varit möjligt att utrusta våra förband med de förväntat viktigaste medlen för striden.
Bofors Defence
Artilleri-Tidskrift
Tidskrift för Artilleriet och Luftvärnet • Utgiven av Artilleriklubben Artilleriklubbens medlemmar erhåller Artilleri-Tidskrift utan kostnad
Redaktör, ansvarig utgivare och annonsansvarig: Överstelöjtnant Lave Malmgren, Säter Änggården, 541 91 SKÖVDE Tel och fax: 0500–461 761 E-post: lave.malmgren@swipnet.se Biträdande redaktör: Överstelöjtnant Lennart Gustafsson, ArtSS 681 82 KRISTINEHAMN, tel 0550-355 03 E-post: lennart.gustafsson@artreg.mil.se Ekonomichef både i klubben och tidskriften: Överstelöjtnant Bo Arvidsson, Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN Tel: 0550–141 71 (bost) 352 06 (arb). Fax: 0550–350 31. E-post: bo.arvidsson@artreg.mil.se Redaktionskommitté: Redaktör, bitr redaktör, ekonomichef samt representanter för Art öv Göran Mårtensson, Artilleriregementet, 681 82 KRISTINEHAMN tel 0550–350 14 och Lv övlt Roland Jostrup, Lv-regementet, Box 1515, 301 80 HALMSTAD tel 035–266 38 01 Redaktionsadress: Post adresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till ekonomichefen enligt ovan.
©2003 Artilleri-Tidskrift Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa.
Artilleriklubben
Adress: Artilleriregementet, Att: Övlt Bo Arvidsson 681 82 KRISTINEHAMN Ordförande: Överste Jan-Erik Jakobsson, Luftvärnsregementet, Box 515 301 80 HALMSTAD Tel: 035–266 30 01 Sekreterare Överstelöjtnant Sören Möller, Bergsgatan 20 A, 761 42 NORRTÄLJE Tel: 0176–145 09. E-post: soren.moller@swipnet.se Medlemsavgifter: Årsavgift 125 kr Ständigt medlemskap 1 000 kr Medlemsavgifter betalas till Artilleriklubbens postgiro 5 47 31–5 Artilleri-Tidskrift
postgiro 19 09 19-1 bankgiro 833-4278
Prenumerationspriser:
Inom Europa 180 kr per år Utom Europa 240 kr per år
Lösnummerpriser:
Enkelnummer 70 kr vid köp av minst 10 ex 50 kr
Dubbel-/Temanummer90 kr vid köp av minst 10 ex 70 kr
Artilleri-Tidskrift, c/o Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN
AMOS®
Advanced MOrtar System
AMOS gives higher rate of fire, greater mobility and better ballistic protection than any other mortar system.
• Twin-barrel 120 mm concept • High rate of fire • Direct fire capability • Rapid deployment • Ballistic & NBC protection • Low chassis loads • Large amount of ammo on board • Suitability for all standard 120 mm ammo • Full 360° traverse
Combining Forces Patria Hägglunds Oy is jointly owned by the Finnish Patria Industries Oyj and the Swedish Hägglunds Vehicle AB. Patria Hägglunds strengthens the capabilities of both Patria and Hägglunds to better meet customers´ requirements.
